Monthly Archives: April 2013

Det enda logiska – eller “Jag Är Feminist”

Posted on by

Varför är jag feminist?

Det är en fråga som inte är helt lätt att besvara faktiskt. Eller så är det att den är alldeles FÖR lätt att ge ett svar på? Jag menar, att vara feminist är det enda logiska. Det enda rimliga. Särskilt för mig som är kvinna.

Feminismen jobbar för, strävar mot, att kvinnor och män ska vara lika mycket värda. Att vi ska ges samma förutsättningar och samma möjligheter. Att vi inte ska låsas in i trånga könsroller som begränsar oss, som säger “Nej, om du gör sådär är du FEL.”

Jag är feminist för att barnavdelningarna på i princip varenda klädaffär fortfarande är uppdelade i pojkar och flickor. Där pojkavdelningen är nästan uteslutande blå, med lektåliga kläder som tål att slita på. Springa runt och leka i. Medan flickavdelningen är docksötsrosa, med trånga byxor och puttinuttiga klänningar. Kläder ämnade att sitta still i, vara nån slags prydnad.

Jag vill inte ha det så. Jag vill ha ett samhälle där det är okej även i fortsättningen att min femårige brorsons favoritfärg är rosa. Att han älskar Hello Kitty. Jag vill inte att han ska komma till en skolvärd där risken är stor att han får höra att det är fel, att pojkar inte ska gilla rosa.

Varför börjar vi begränsa barn så tidigt? Är det ens någon som har ett bra svar på den frågan?

“Det är genetiskt, biologiskt, sitter inprogrammerat i kroppen” – really? Är det verkligen någon som fortfarande tror på detta? Att det är biologiskt att flickor gillar rosa och dockor, medan pojkar gillar blått och bilar? Nja, jag köper inte det. Jag köper det inte alls faktiskt, för jag vill väldigt gärna tro att vi är individer på något sätt. Att vi gillar saker av olika anledningar – men inte på grund av vad vi råkar ha mellan benen.

Varför är jag feminist?

Det är väl egentligen rätt enkelt. Jag är feminist för att jag inte tror att det är nyttigt, varken för oss eller kommande generationer, att tvingas in i snäva roller som alla inte känner sig hemma i. Jag gillar inte att vi redan från födsel får en väg utstakad för oss, enbart på grund av vilket kön vi råkat födas som. Jag finner det totalt orimligt.

feminazi

Jag är feminist för att jag tycker att kvinnor och män är lika mycket värda. Jag är feminist för att jag tycker att vi borde ges samma möjligheter. Jag är feminist för att patriarkala strukturer drabbar män nästan lika hårt som de drabbar kvinnor. Jag är feminist för att jag tror att vi tillsammans kan åstadkomma en förändring. Jag är feminist för att om jag inte vore det så vore jag en idiot.

Jag är feminist.

 

World Tapir Day – eller “Det här är faktiskt viktigare än du tror”

Posted on by

Vet ni vad, idag är det den 27 april. Det innebär två saker: För det första fyller min bebis år! Nej, jag pratar inte om vare sig min hund eller något annat fysiskt väsen. Jag pratar såklart om IRM, så hipp hipp hurra osv osv.

MEN! Idag är också något annat, något ÄNNU viktigare! För idag ä det Internationella Tapirdagen! Jag vet, det är helt fantastiskt och jag förstår inte att dagen inte är nationell helgdag? Varför är inte flaggor med tapirer hissade över hela Sverige? Jag förstår verkligen inte, men det kanske är så att styrande politiker i Sverige är tapirofober eller nåt. MEN såklart ska jag uppmärksamma dagen här, på the tapirhen-blogg!

(Hur skulle det annars se ut va?)

tapirbebis

(Bild)

Men vi ska bli lite allvarliga. För tapirer, alla fyra sorter som finns, är utrotningshotade. Flera av tapirarterna finns inte ens kvar i sina naturliga miljöer. Varför? Vem kan man skylla på? Vem ska man bli förbannad på?

Människorna såklart. Det är de som sett till att det knappt finns några tapirer kvar i det vilda, tack vare jakt men främst genom att människor är förbaskat bra på att sabba tapirernas naturliga miljö. Det gör mig riktigt arg faktiskt.

Det är också anledningen till att World Tapir Day firas, för att höja medvetenheten om tapirers situation. Och om att vi snart utrotat en hel djurart, heja människan! Asbra jobbat! Dagen är dock också till för att höja medvetenheten om vad en tapir är. Ja, det är faktiskt helt sjukt men det finns gott om människor som inte vet vad en tapir är för något. Inte ens i deras naturliga hemmiljöer vet folk vad tapirer ÄR, hur det ser ut! Är inte det helt galet..?

Därför finns det också ett litet seriösare syfte med min #tapirtorsdag som jag kör varje torsdag på twitter. Det är inte bara för att jag älskar tapirer och tycker att de är världens finaste och häftigaste djur, utan jag hoppas och tror att varje torsdag är det någon ny som lär sig var en tapir är. Och att det sprider sig.

tapirbad

(Bild)

Så, min önskan idag, som en födelsedagspresent till IRM och för att hedra World Tapir Day: Twittra en bild på en tapir. Twittra OM tapirer. Twittra om att regnskogen hotas, twittra om att människan förstör natur och utrotar djur. Skriv ett blogginlägg, skriv på Facebook. Spread the word!

Än är det nämligen inte helt kört att rädda tapirerna. Men det krävs att vi börjar reagera. Nu!

tapirkarta
(Bild)

Omotiverad bitterhet – eller “Skit ner dig.”

Posted on by

Ah, jag vet så väl vilka inlägg som kommer provocera fram störiga kommentarer. Här kommer en kommentar som jag fick på mitt förra inlägg, ja ni vet det där om kroppshets och normer och att världen är bajs när det gäller syn på kroppar:

Du har fel. Folk skiter i allmänhet i andras kroppar. Vi lever i ett fritt land. Alla äter vad de vill och i de mängder de finner lämpliga. Sluta gnäll. Är du för tjock för din egen smak? Dra ner på kalorierna och rör på dig. Annars, käka på.

Bloggposten stinker omotiverad bitterhet.

 

Men GUD så skönt! Här har jag liksom levt hela livet i tron om att folk har fördomar, att vi har en hel massa ideal och normer att anpassa oss efter för att passa in i den stora massans ögon. Och så ÄR det inte så? Jag jublar! “Vi lever i ett fritt land” – jamen såklart! Jag kan bara ropa “Eureka!” och öppna ögonen för att se – nej det finns inga ideal i Sverige. Nej, det händer inte att folk frågar mig “Ska du verkligen äta det där?”. Nej, det hände aldrig det där hos läkaren, när hon konstaterade att jag hade tokbra kolesterol och tittade på mig och sa “Men, du är ju fet!”.

Så härligt, jag känner mig så befriad! Här kommer en man, som jag gissar aldrig haft några större problem med vikten?, och berättar för mig hur det funkar. Mina upplevelser ogiltigförklaras och förkastas med ett “omotiverad bitterhet” för såklart vet Du, mäktige man, så mycket mer än vad jag gör om vad som rör sig i min lila hjärna. Haha, jadu så måste det ju vara!

Jag är så himla tacksam för att du berättat för mig hur världen, Sverige, verkligheten egentligen ser ut för mig. Att det jag varit med om hela livet, från det att jag var mobbad för att jag “var tjock” när jag var liten (fastän jag faktiskt aldrig var särskilt tjock då) till att jag hela mitt vuxna liv fått höra “Jamen det finns ju män som tänder på stora kvinnor också, så du ska se att du kommer få ligga!”. Åh, och då hade jag inte BETT om nåns åsikt om huruvida jag skulle få ligga. Hela mitt liv har jag fått åsikter om min vikt, min kropp, mitt utseende och mitt yttre nedtryckt i halsen.

Men vi lever ju i ett fritt land. Det har ju du berättat för mig nu. Så mina upplevelser var väl bara fantasier kanske. Framkallade av min förbannade bitterhet. Eller vad tror du?

Var går gränsen mellan störd och förstörd? – eller “En duktig liten tjockis”

Posted on by

“Unna sig”. Vilket jävla skituttryck egentligen, va? Varför ska man behöva ursäkta sig för att man vill äta något? Eller göra något? Köpa något..? Men just i samband med mat, hatar jag det där uttrycket. Innerligt.

“Unna sig”. Ja, vaddå? Lite extra ångest för att tröttheten och framtiden helt plötsligt är för stor, för störande, för jobbig. Så man sitter där igen, med handen i ostkrokspåsen. Nej, jag tröstäter inte. Det händer sällan att jag gör det nuförtiden. Jag äter ostkrokar för att jag vill och för att jag måste ha något som muntrar upp mig. PMS samtidigt som det bara är två dagar kvar på min praktik, två dagar kvar på den bästa arbetsplats jag varit på. Sjukt taskig tajming.

Så ja, jag “unnar mig”. Twittrar om att jag ska äta ostkrokar och tänker “Nu kommer någon döma mig”. För som tjockis ska man inte äta sånt. Nej, som tjockis ska man ju hela tiden be om ursäkt för sin blotta existens. “Förlåt för att jag tar upp så mycket plats”. Som tjockis ska man banne mig SKÄMMAS om man äter både godis och ostkrokar under en och samma dag. Och jag åt ju salta pinnar häromdagen! Åh, herregud. Jag skäms.

Jag skäms för allt jag “unnar mig”. Tränar extra hårt imorgon, och dagen efter det, och dagen efter det. Bestraffar mig själv. Fastän jag, egentligen, fattar hur dum jag är. Jag vet liksom inte hur många gånger jag både tänkt, känt och sagt att jag är faktiskt nöjd med min kropp! Att visst, det vore kul att gå ner de där kilona jag gått upp sen jag flyttade till Stockholm, men jag har verkligen ingen ambition att bli smal. Så varför skäms jag? Varför mår jag dåligt?

Och jag inser att det inte är så konstigt, inte konstigt alls. För var jag än vänder mig ser jag bara smala människor: i reklamen, i TV-serien, i filmen. Det är som om överviktiga inte fanns? Eller jodå, vi finns. Man driver med oss, eller fokuserar enbart på att tjock = fel. Tjock = något måste åtgärdas. Ingen kan älska en tjockis, det har vi väl lärt oss av TV-program som “Biggest Looser” va?

Och jag blir så jävla arg på det. Varför ska någon annan bry sig om min kropp? Varför är det så tillåtet att döma andras kroppar, som folk dömer min? Jag nämnde på Twitter för några veckor sedan att jag varit med om att folk tittat på min mat, rynkat på näsan och frågat “Ska DU verkligen ÄTA det där?”. Som tjockis ska man äta sallad. Späka sig själv. Gå på diet efter diet.

Ostkrokar passar inte in i dieter.

Tjockisar passar inte in i den tillrättalagda skitbilden som finns av världen. Det gör mig så jäva ledsen, för jag vet att gränsen för att räknas som tjock flyttas hela tiden. Jag vet att så otroligt många människor i min närhet har ångest över sin vikt, sina kroppar. Varför ska det måsta vara så? Har vi inte nog med skit annars att ha ångest över?

Nåja. Ikväll “unnar jag mig” ostkrokar. Imorgon går jag till gymmet och kör ett dubbelpass. Som en duktig liten tjockis. En tjockis som gör det samhället säger åt henne att göra: Be om ursäkt för din existens, be om ursäkt för vad du gör, fucking BE en jävla ursäkt.

Och jag önskar att jag inte gjorde det.

SD + LO = Nej – eller “Min åsikt om saken”

Posted on by

Jag har funderat lite under dagen på det här med att vara aktiv i ett LO-förbund och samtidigt vara aktiv i Sverigedemokraterna.

Transport är, vad jag vet, det enda fackförbundet som insett detta självklara: Som aktiv Sverigedemokrat står du inte för samma värderingar som inom LO-förbunden. Ett bra exempel på det är förstås en hel del av de beslut som togs på kongressen förra våren. Ja, jag tänker på besluten rörande hur LO ska arbeta för papperslösas rättigheter:

LO-kongressen beslutade att de papperslösas arbete bör bli avkriminaliserat. LO vill också hitta former för att kunna biträda de papperslösa.

Det är för närvarande problematiskt för facket att kunna hjälpa papperslösa. Det går inte att erbjuda ett traditionellt medlemskap eftersom detta kan innebära en risk för både uppsägning och att man måste lämna landet. Facket kan inte heller acceptera illegalt arbete och att man arbetar för lägre än avtalsenlig lön och utan sociala förmåner.

LO har redan idag kontakter med De papperslösas förening. Det finns möjligheter att utveckla detta till ett samarbete med syfte att förbättra situationen för papperslösa. Att stödja arbetstagare oavsett status och fackligt medlemskap är viktigt.

 

Kan man, som Sverigedemokrat, verkligen försvara de besluten? Kan man, ärligt, säga sig stå för de beslut som LO-kongressen har fattat? Jag har väldigt svårt att se hur det skulle gå till. Tillhör man ett politiskt parti som aktivt jobbar för att försämra för papperslösa… då ska man verkligen tänka över sina engagemang en gång till.

I grunden handlar det dock om att SD gillar att göra skillnad på folk och folk. Som vi skrev på IRM igår har de lagt ett antal motioner i riksdagen, motioner som visar det här tänket oerhört tydligt.

Jag tycker inte det är förenligt med LO:s värderingar. Tycker du?

Män i kvinnokläder – eller “Mansberöm från manshataren? Jorå!”

Posted on by

Det här tycker jag är så himla fint, i all sin bedrövlighet:

Facebooksidan KurdMenForEquality startade för fem dagar sedan. Redan har kampanjen fått över 7 500 likes, och bilderna på män iklädda traditionella kvinnokläder strömmar in. […] Det hela startade den 15 april, då en man dömdes för familjevåld i den iranska staden Maravin. Istället för att betala böter eller få fängelsestraff tvingades mannen klä sig i traditionella, kurdiska kvinnokläder och gå längs stadens gator.

Jag blir så lycklig av det här. När män säger ifrån och sätter stopp, påpekar att kvinnor är lika mycket värda som män. Säger väl rätt mycket att jag faktiskt blir överraskad när sånt händer? Kan inte låta bli att undra om samma sak skulle hända om straffet infördes i Sverige.

Straffet i sig är så himla konstigt dock. Visst, jag förstår hela den där grejen med “förnedring” och att man ska skämmas, men seriöst… nog måste de väl ana att förr eller senare kommer folk protestera? Eller är kvinnosynen hos de som bestämmer verkligen så rutten?

Så många frågor, så få svar. Fortsätter grubbla, men under tiden besöker jag facebooksidan och ler stort. Inte för att det är män klädda i kvinnokläder, utan för att det är en så fantastiskt fin tanke och för att jag blir rörd. Heja männen!

Amning är inte farligt! – eller “Våra tuttar är inte era tuttar”

Posted on by

Har ni hängt med i “amningsskandalen”? Om inte, så är det ett gäng kvinnor som gjort en parodi på “Gangnamn Style”, men budskapet är att amning är okej och bra. Och att man får amma var man vill. Videon i sig är inte så… eh… jättebra. Men jag gillar budskapet.

Det är det dock inte alla som gör, för kvinnorna i videon har fått så otroligt mycket hat riktade mot sig! Folk har skrivit att de önskar att kvinnorna dör, att det är äckligt etc etc. Jack Werner har skrivit en jättebra text om det hela här, som belyser en aspekt av det hela. Jag tycker verkligen ni ska ta er tid att läsa vad han skriver!

Jag tänkte dock ta upp en annan aspekt, nämligen att amning tydligen är så otroligt provocerande. Särskilt då för män, som det tycks. Fast det är klart, även kvinnor verkar tycka att amning är något äckligt och något som stör. Varför? Är inte amning en av de naturligaste saker som finns? “Det är naturligt att fisa också, det betyder inte att jag gör det bland folk!” – Nä, visst. Å andra sidan är det förbannat svårt att blunda med näsan, medan det är väldigt enkelt att vända bort blicken från den ammande mamman.

Dessutom har jag aldrig varit med om att en kvinna ställt sig upp mitt i ett rum, hivat fram tutten och skrikit “KOLLA JAG AMMAR!”.

Hos män verkar det vara en annan grej som stör. Nämligen att de kanske får se bröst – men brösten är inte till för dem. Och plötsligt är det fel med bröst. För uppenbarligen är det så att tuttar bara är positivt om de är till för männen.

Precis som Jack skriver i sin text om videon så är det många män som kommenterat med “ööh, nu blev jag impotent” typ. Jag kan inte känna något medlidande. Videon är inte till för er! Den är DEFINITIVT inte till för att ni ska runka till den. Tror ni hittar gott om sånt material på nätet annars, faktiskt. Vad är det med er, att ni anser att allt kvinnor gör ska vara sexuellt? Varför ska kvinnor vara till för er skull? Varför kan våra tuttar inte få vara bara våra, för en gångs skull..?

Jag är så less på den här synen att kvinnors kroppar i första hand är till för att tillfredsställa män, oavsett vad vi gör med dem. Herregud, att bli provocerad av amning..? Nä, helst skulle ni väl vilja att kvinnor som fått barn ska hålla sig hemma. Ingen amning, inga skrikande barn. Jag tycker att det är en ganska äcklig och egoistisk inställning faktiskt.

Hitta nåt vettigt att provoceras av istället! Några förslag är:
* Folk som bygger varuberg på mataffärn.
* Människor som tvärstannar direkt efter en rulltrappa.
* Vädret.

En guide i 20 steg till hur du infiltrerar den antirasistiska rörelsen – eller “Ett Dagerlind-långt inlägg”

Posted on by

infiltrera

Infiltrera “antirasiströrelsen” alltså? Hm, ja kanske är det enkelt? Jag som är så snäll tänkte dock underlätta ytterligare lite för nazisterna genom att presentera en helt ny strategisk plan för infiltration av antirasismen! Det är ett grymt långt inlägg, jag vet jag vet! Men det går helt enkelt inte att korta ner så mycket mer. Jag hoppas att alla har tålamod att läsa det dock, för jag tror verkligen det är en bra guide till att lyckas som infiltrerande nazist…

1. Först och främst, nu måste du välja vilken del av antirasismen du vill tillhöra. Det finns ingen riktig “antirasiströrelsen” så du måste göra en del val helt enkelt. Ska du infiltrera socialisterna? Liberalerna? Eller kanske vara politiskt fristående och bara ha en åsikt om just rasism? Ska du kanske engagera dig i frågan fackligt, eller i någon annan organisation? Som du märker har du en del saker att fundera på och det är rätt viktiga saker som kommer definiera dina fortsatta framsteg. För jo, du måste liksom göra ett sådant val för bästa resultat. Dessutom så definierar det såklart dina åsikter. Du kan inte infiltrera antirasiströrelsen som socialist och sedan bara presentera liberala åsikter, nej det förstår du såklart!

2. Nu måste du skapa en egen plattform. Hur? Ett bra tips är att skapa en blogg, jag har hört att det är poppis. Då måste du först lära dig ett bloggverktyg men kanske kan du redan använda wordpress (det är iofs rätt enkelt och användarvänligt!). Du bör också komma på ett snitsigt namn som folk kommer ihåg. Och tja, ett namn som även funkar som domän och som inte redan är registrerat. Easy peasy!

3. Nu måste du börja publicera material! Har du en blogg behövs det förstås texter. Räkna med att lägga ner ett par timmar per dag för research och såklart för att skriva texterna. I början kanske du känner dig osäker och har lite problem med att hitta din egen ton i språket så att säga, men det ger med sig efter några veckor! Ovan skribent? Tja, då kanske det dröjer lite längre. Kom också på att det du skriver helst ska fylla en lucka. Det finns en viss charm i att kopiera vad andra skriver, men vill du skapa den där stora plattformen måste du vara unik på något sätt och sticka ut.

4. Nu har du din blogg, med en fräsig adress och bra material som du känner att “jo, folk vill nog läsa det här!”. Men… ingen läser? Hm, vad göra? Det är i det här skedet du måste lära dig sociala medier. Regga dig på Facebook och Twitter och börja bygga en följarkrets. Här gäller det såklart att du verkligen säkrat att det du producerar på bloggen är relevant. Du får räkna med att det går trögt några månader, ofta tar det ett tag att bygga upp en bra följarkrets och det kommer krävas hårt arbete. Du måste se till att vara aktiv, göra reklam för dig själv (och din blogg!) och vara med i alla aktuella diskussioner rörande antirasism så att du syns. Helt enkelt bygga ett namn i sociala medier!

5. Nu kanske du har en trogen skara läsare som tycker att din blogg är asabra. Nu gäller det att få ÄNNU mer uppmärksamhet. Det gör du kanske enklast genom att hitta en nyhet som du är exklusiv med. Du är helt enkelt först på bollen. Det här kräver förstås en hel del fantasi och arbete, men det är du väl beredd att lägga ner?

6. Nu har du för första gången blivit nämnd på en annan blogg och vunnit läsare därifrån. Du har också blivit retweetad av folk med många följare vilket gör att fler hittar dig. Nu gäller det att du vidareutvecklar materialet du producerar till din blogg. Du måste bli bättre, snabbare, smartare och snyggare.

7. OJ! Nu gick du på en mina. Du hade missat det här med upphovsrätt och får betala några tusenlappar i böter. Du får förstås skämmas lite, men det är sånt som händer när man börjar med något från grunden och lär sig efter vägen. Det är bara att bita ihop och betala.

8. Nu är det dags att skriva en debattartikel. Det ska vara om ett aktuellt ämne som också är kopplat till det du skriver om på din blogg. Se till att få den publicerad i en större tidning för att öka trovärdigheten på din blogg. Nej, det är inte att bara skicka in den. Det är nu du börjar bygga en relation till olika journalister och får dem att inse att det du skriver är bra. Och att du ofta publicerar saker som är helt unika just för dig, att du ofta är först med nyheter inom ditt område.

9. Nu börjar det helt plötsligt rasa in hotmail till dig. Det är folk som önskar att du ska dö, eller som skriver att de ska vänta på dig utanför ditt hem och våldta dig. Du tycker det är väldigt obehagligt och vissa dagar gråter du bara för att det är för mycket. Men du biter ihop och kämpar vidare ändå.

10. Nu blir du för första gången citerad i någon större tidning, till exempel DN! Helt plötsligt rasar det in läsare. Dags att höja nivån! Det innebär också att du måste lägga ner ännu mer tid och energi på ditt skrivande. Finslipa dina analyser och göra betydligt mer research än innan.

11. Vid det här laget har du kommit så långt att din blogg är vad man hänvisar till när någon pratar om ämnet du bloggar om. Ditt namn börjar bli känt även utanför de mest interna kretsarna. Folk vet vem du är när du presenterar dig.

12. Du blir uthängd med namn och adress på Flashback.

13. Kraven på det du gör är högre än du någonsin kunnat tänka dig. Ett stavfel gör folk nästan arga. Vissa dagar har du så mycket att skriva om, så många texter att arbeta med att du prioriterar bort sömn. Du kommer på dig själv med att aldrig prata om något annat än din blogg och dina vänner börjar lessna på det.

14. Helt plötsligt händer en jättegrej som rör just ämnet du bloggar om! Du kliver upp klockan 06:00 på morgonen för att hinna uppdatera dig och skriva. Du äter lunchen framför datorn, för du vet att du har två texter som du måste skriva idag, det kan liksom inte vänta.

15. Du får ditt första riktiga mordhot på posten. Du börjar gråta och gör en polisanmälan som inte ens leder till en förundersökning. Du pratar med andra antirasistiska kamrater och inser att de alla delar nästan samma erfarenhet. Samtidigt får du kommentarer på din blogg, på din mail, på twitter och på facebook som alla säger att du är en hemsk människa som borde dö. Eller iallafall flytta från landet. Självfallet tar det på dig ibland, även om du börjar bli ganska hårdhudad vid det här laget.

16. Du har börjat inse exakt hur mycket tid bloggen tar från dig. Vissa kvällar så tackar du nej till att umgås med kompisar, för det händer så mycket inom just “ditt område” och du måste skriva om det. Du sitter konstant och letar material, funderar och tänker ut olika vinklar.

17. Vid det här laget har du också blivit van att försvara dig även mot dina “vanliga kritiker” som ständigt vill berätta för dig vad du gör fel och vad du skulle kunna göra bättre. Du kommer ihåg punkt ett, att vara noga när du väljer inriktning på din antirasism? Nåväl, om du valde den socialistiska synen på det hela så kommer du få skit från liberalerna, och tvärtom såklart. Helt enkelt kommer du få skit från alla möjliga håll och kanter. Det gäller att inte ge upp eller börja tvivla på dig själv!

18. Du börjar fundera på hur du kan utveckla din blogg. Borde du börja hålla föreläsningar om ämnet du bloggar om? Borde du göra en bok baserad på din blogg? Bestämmer du dig för att göra något av dessa exempel, eller något annat, så får du räkna med att ännu mer tid kommer gå åt!

19. Har jag nämnt att du gör allt gratis, utan att någonsin få en krona för besväret? Har jag nämnt att den enda belöning du får, är dels snälla ord från de som läser dina texter, dels bekräftelsen när dina texter sprids eller blir till nyheter? Har jag nämnt att du fortsätter få hot och allmänt hat i alla dina brevlådor, den fysiska såväl som dina internetinboxar? Har jag nämnt att bloggen slukar allt mer tid, för varje dag som går?

20. Grattis, nazist! Du har nu din antirasistiska plattform. Det har tagit ett och ett halvt år för dig att komma hit, om du haft flyt. Och tja, om du skrivit saker som folk vill läsa. Det gäller som sagt att hitta något unikt, som gör att folk märker dig i den myllrande massan av antirasistiska bloggar.

Nackdelen är förstås att den här plattformen kommer försvinna under dina fötter i samma ögonblick som du försöker använda den för att sprida ditt nazistiska budskap. Å andra sidan kan man ju alltid hoppas att du på de här 18 månaderna kommit på bättre tankar – och helt enkelt BLIVIT antirasist. Isåfall så välkomnar jag ditt försök att “infiltrera” vår “rörelse”. Om inte… tja, då kanske du ska tänka över saken en gång till. Är det verkligen värt att lägga ner all energi på att bygga en plattform som du sedan inte kan använda för ditt egentliga syfte..?

Och du, har du tänkt på det här: Anledningen till att fler lyssnar till antirasister än till nazister/rasister, och alltså har större plattformar och större “impact”… det kanske helt enkelt är för att vi har rätt.

Och ni har fel.

Min vardag – eller “Läs inte det här om du är less på hat”

Posted on by

Jag fick en kommentar på mitt förrförra inlägg. Ja, ni vet det som handlade om hat och äckliga människor som försöker terrorisera sina meningsmotståndare till tystnad. Och att jag inte ger upp. Aldrig ger upp. Men det här är alltså en del av responsen jag fick:

Du är en hatande naiv antidemokrat som inte gör någon nytta alls, så ja, det bästa är om du ger upp och skaffar ett jobb och gör något meningsfullt, jävla hippie!

Den sverigevänliga rörelsen växer så det knakar och det kan ingen fläskig, verklighetsfrånvänd bolsjevik ändra på.

Eller jo, du gagnar faktiskt oss sverigevänliga, på din patetiska blogg och på er hatiska facebook-sida kan man öppet se hur korkade, dogmatiska och hatiska ni är vilket bara stjälper ert egna syfte, tack för det i alla fall.

Så, skaffa ett jobb och sluta se ut som ett jävla socialist-slödder. Mår illa!

Förresten, såg att dina lika överintelligenta och demokratiska vänner höll dialog igår. Ni är ett tankebefriat värdelöst slödder, varför inte bara fatta det någon gång?

http://avpixlat.info/2013/04/22/direktsand-debatt-mellan-akesson-och-ullenhag/#more-55611

Inlägget är skrivet av “Anna” och jag misstänker att hen är en återkommande kommenterare på bloggen, för jag börjar känna igen stilen. Nu tänkte jag göra vissa förtydliganden här, för det känns som att “Anna” behöver lite hjälp på traven vad gäller… tja, det mesta faktiskt. (Och JO allt jag vill är att svara “Dra åt helvete” men where’s the fun in that? Dessutom tror jag inte på helvetet.)

För det första “Anna” så vet jag inte riktigt vad jag gör som är antidemokratiskt. Är det att jag utnyttjar min rättighet att granska ett politiskt parti, en rättighet som man har i… eh, ja i en demokrati helt enkelt. Eller är det för att jag har åsikter? Åsikter som inte du har? Vad tycker du egentligen är mest antidemokratiskt – att jag uttrycker åsikter eller att du uppenbarligen gör ditt bästa (nåväl) för att tysta samma åsikter? Hmm? Tänk på den en stund va.

Att jag är naiv är kanske sant dock, men det är ingenting jag lider av. Hellre naiv än cynisk, om jag måste välja. Att du kallar mig hippie är också lite spännande, vad grundar du det på? Ytterst lite med mig känns särskilt “hippie-aktigt” om jag får säga det själv. Jag varken klär mig i batikmönstrade kläder, är vegetarian eller gillar skogen. Fast nu kanske det var mina fördomar om hippies som talade? Jag vet ärligt talat inte hur man är när man är hippie. Kan du inte förtydliga lite för mig, “Anna”?

Du råder mig också att skaffa ett jobb. TACK! Jag hade inte tänkt på det faktiskt! Det är absolut inte så att jag sökt rätt många jobb senaste månaderna, det är absolut inte så att jag varit på intervjuer, det är absolut inte så att jag ansträngt mig. Nej nej, men tack vare din uppmaning kommer jag nog bli anställd på DIREKTEN! För jag hade ju inte tänkt på att det är bra att ha ett jobb, herrejösses vad dum jag känner nu va?! Haha! (Och eftersom du, “Anna”, inte verkar ha alla knivar slipade så ett förtydligande: Det som skrivs i det här stycket är ironi. Varsågod för förtydligande.)

Och sen gör du också två klassiska hatgrejer. 1. Du ger dig på mitt utseende. Åh, jag blir SÅ ledsen över att du tycker att jag är “fläskig” och ser ut som ett “socialist-slödder” (vilket btw ska skrivas ihop – alltså “socialistslödder”.)
2. Du har fått för dig att jag är kommunist. Hm, vet du vad… det är jag faktiskt inte. Och jag borde väl veta bättre än du va? Så i fortsättningen, för sakens skull, kan du väl hålla dig till vänsterpartist? Tack på förhand.

Nåväl, jag tror ju inte att “Anna” kommer läsa det här. Men jag kände ändå att jag var tvungen att lyfta upp skiten. Lite roas jag av den här typen av kommentarer, för det är så FANTASTISKT FANTASILÖST, men samtidigt får jag ont i magen av dem. Samtidigt är det den här typen av kommentaren som får mig att vilja stänga ner internet och aldrig återvända. Men precis som jag skrev i mitt förra inlägg – det kommer aldrig hända på riktigt. För jag gör bra saker. Jag har ett syfte. Jag har en kamp att föra.

Tack och lov att vi är fler som för den kampen!

 

Första Maj, en dag full av ideologi – eller “Amy Diamond”

Posted on by

Läser att Socialdemokraterna i Norrköping ersätter första maj-tåget med… Amy Diamond. Såklart upplagt för en mängd skämt och Twitter går bananer just nu (och då har det liksom bara startat).

Men för mig… alltså skrattet fastnar lite i halsen. Har (S) helt  glömt bort historien bakom Första Maj? Har de helt lämnat ideologi och historia, för att istället försöka… jag vet inte, smickra sig in och ragga röster? Visst, det kommer säkert komma en hel mängd människor till (S) Norrköpings “första maj-firande” men är det verkligen vad folk behöver just nu – lättsam underhållning och glättig yta? Eller är det tydligare politik och politiker man känner förtroende för som krävs för att nästa års valrörelse inte ska gå åt helvete.

Jag tycker det är en skymf mot alla arbetare som stridit, krigat, kämpat och vunnit så många strider åt oss. Vinster som vi nu tycker är så självklart vunna, som vi inte ens verkar anstränga oss för att försvara och beskydda. Jag tycker det är en skymf mot de döda i Haymarketmassakern.

Jag är helt övertygad om att alla mina döda släktingar, som i stort sett alla har varit såväl arbetare som arbetarkämpar, vrider sig i sina gravar. Så länge Amy Diamond inte tänkt sjunga “Internationalen” på repeat så tycker jag det är både pinsamt, skamligt och tyvärr en ganska tydlig indikator på att vi blivit för lata i svensk arbetarrörelse. Att vi slarvat med vår egen utbildning. Att vi glömt vår historia.

Och att vi glömt vad vår kamp handlar om.

(Misströsta inte Norrköpingsbor, det FINNS alternativ för er som fortfarande tror på kamp och solidaritet framför glättig underhållning: http://norrkoping.vansterpartiet.se/files/2013/04/1majAffisch.jpg)