På Twitter ställer Navid Modiri (“Författare. Poddare. Föreläsare.”, enligt hans egen twitterbio) frågan: “Hur uttrycker du din stolthet över att vara svensk?”
När jag skriver det här inlägget har hans tweet nästan hundra svar. En del av kritiska och skeptiska, eller för all del driver, med frågeställningen. Andra svarar saker som “Firar midsommar!”, “Hälsa på grannar” och “Plockar upp skräp när jag är ute och går”. Min första tanke var dock att det är en väldigt märklig sak att vara stolt över.
Att jag är född i Sverige har absolut ingenting med mig att göra. Jag har aldrig tagit ett beslut att ens bli född, det blev jag som alla andra på grund av någon annans vilja. Att det blev i just Sverige beror bara på att mina föräldrar råkade bo här när de bestämde sig för att skaffa ett till barn. Jag kan liksom inte riktigt känna stolthet över något som inte ens är en bedrift. Det har krävts noll ansträngning av mig att bli född här.
Att begära stolthet över att vara född i ett specifikt land är ungefär som när man ger någon en trisslott, personen vinner en miljon kronor och man begär att personen ska uttrycka stolthet över sin vinst.
Men känner jag mig inte stolt över Sverige som land då? Jovisst kan jag känna viss stolthet över vår historia av stark välfärd och att vi är ett tryggt land att leva i. Jag kan känna stolthet över vår nation när vi gör bra saker internationellt. Jag kände stolthet över Sverige som nation i början av flyktingkrisen 2015 när vi, åtminstone för en stund, visade enorm solidaritet. Ni minns väl den där stora galan på TV? Ni minns väl hur folk stod på tågstationer och tog emot flyktingar? Sånt känner jag stolthet över.
Ännu större stolthet känner jag över konkreta politiska reformer. Jag kände stolthet över mitt parti när vi drev igenom glasögonbidrag och gratis läkemedel till barn, när vi såg till att pensionerna höjdes och när vi stoppade marknadshyrorna. Det är väl lite det som är kärnan i mitt vänsterengagemang och mitt politiska driv – att vi gör saker som jag känner stolthet över.
Så ja, ska vi återgå till Modiris fråga så får jag väl erkänna att jag trots allt har ett svar. Att jag inte känner någon stolthet över att vara svensk, för det är jag av en ren slump. Men att jag uttrycker min stolthet över Sverige som land, genom att envist arbeta för att det också ska fortsätta vara ett land jag kan vara stolt över. Att jag, precis som alla andra medlemmar i Vänsterpartiet och alla som röstar på oss, är delaktig i att försöka bygga vår välfärd starkare – inte rasera den. Att stärka skyddet för de svagaste – inte sparka dem där det gör som ondast. Och få igenom konkreta politiska reformer som gör Sverige lite bättre, lite tryggare, lite jämlikare.