Idag skiner solen, i vad som tycks vara de flesta delar av landet. Ändå kan jag inte låta bli att känna att det är en väldigt grå dag idag. Vi har fått ta emot två nyheter som gör att åtminstone jag får en klump i magen av Titanic-isbergsstorlek.
Det handlar dels om att Sajtkoll, en sajt som skulle hjälpa till nätanvändare att avgöra om en sida är pålitlig eller ej, läggs ner. Anledningen till att det händer just nu, bara några dagar efter lansering, är den mängd hat och de stora påtryckningar som redaktionen mottagit. Från vem, kanske ni undrar om ni inte läst några nyheter idag. Men ni borde ju kunna gissa ändå: från högerkanten, den allra yttersta och råa.
Och vi får också läsa idag om Alexandra Pascalidou, programledare för “Ring P1”, som nu väljer att lägga av då hatet och hoten blivit för mycket. Hon berättar på sin blogg om återkommande hat som tär, som känns. Och vi är nog många som kan förstå hur det känns, även om vi bara fått ta emot en bråkdel av det hon fått. Vem är det då som främst stått för hatet? Jag behöver nog inte ens skriva ut det.
Och för att se till att det blir riktigt kaka på kaka så finns det förutom de här två nyheterna också en till incident som påverkat mig idag. Det är att nazister härjat runt i Varberg och satt upp avspärrningsband de senaste dagarna. Skolor, polisen och en privatperson har blivit utsatta. Ett försök att skrämmas, ett hot i det tysta.
Jag skäms lite för att erkänna det här, men när jag läst alla nyheterna listade ovan så känner jag bara en enda sak: jag blir rädd. Det är på väg att gå alldeles för långt i Sverige nu. Högern gnäller lite då och då om en “åsiktskorridor” men det vettetusan om det är den vi ska oroa oss för. Det är snarare den åsiktsgrav som yttersta högern gräver som borde få oss att reagera.
För det är just det som händer just nu: ytterhögern, med SD:s nätkrigare hand i hand, gör ungefär allt de kan för att tysta sina meningsmotståndare. Det spelar ingen roll om det är via mejl, via telefon, via brev eller på vilket annat sätt, för målet är detsamma. De vill ha tystnad. De vill att bara deras egna röster ska få höras.
Nu har det börjat hända. Nu har personer i offentlighetens ljus börjat få nog och deras röster riskerar att tystna på riktigt. Vi KAN inte tysta sitta och se på, det är dags att agera. Det är dags för arbetsgivare att ta sitt förbannade ansvar för att skydda sina anställda, det är dags för kollegor att stötta varandra, det är dags att släppa på den här naiva och skadliga inställningen att “du ska vara GLAD över hatet, det betyder att du gör något positivt!”. Alla de som vrålade så spottet flög över att en tårta var ett hot mot demokratin, borde vråla än högre nu.
Vi kan tillsammans stå upp mot högerextremisterna som vill tysta röster i samhället. Vi kan tillsammans stå upp för de som utsätts för hatet. Pascalidou avslutar sitt blogginlägg med:
”Det är inte synd om mig. Det är synd om dem och alla andra som så tidigt döms ut så hårt. Det är synd om alla dem som tvingas svälja, som förgiftas av hatet, utan omgivningens stöd och uppmuntran. För deras skull – stå upp. Stå upp för dem och med dem. Stå upp för framtiden. Jag orkar inte längre.”
Låt oss göra det. För att ingen mer, någonsin, ska behöva skriva “Jag orkar inte längre”.
