Monthly Archives: March 2014

Hur ska man förklä sexism för att kunna publicera det utan skam?

Posted on by

Idag läser jag en krönika i Norra Halland som får mig att vrida mig av pinsamhet och obehag. Den är undertecknad Kristian Alm och handlar om hans kvinnliga journalistkollega Josefine Julén. Låt mig ge er ett litet smakprov:

Här lägger hon sig i sin pappas jaktmundering i en buske och fotar den olagliga sprithandeln i Fjäråstrakten, och vips blir hon en berömdhet.

(…)

Så nu drar denna 30-åriga flicksnärta till Stockholm för fyra månaders inhopp på Expressen, lovad guld och gröna skogar bara för att hon inte valde någon annan kvällstidning.

Vem ska jag nu tjabba med på tjänsterummet? Vem ska pms-skrika till mig: ”Tyst, annars sliter jag av farbror hörlurarna!”

Och vem ska jag hånande svara: ”Lilla gumman, stoppa tillbaka nappen i munnen och jobba i stället”.

 

Alltså jag är ju inte dum, jag fattar att det är skrivet med den där berömda “glimten i ögat”, men jag menar… seriöst? Hur kan man skriva en så kvinnoföraktande text och tänka “höhö, det här kommer folk uppskatta!”. Eller okej, det är nog inte helt svårt att tänka så om man är man.

Jag är så evinnerligt trött på detta kräksiga “det här är inte sexism, det är humor.” För det är faktiskt inte kul. Vem vet, Josefine kanske skrattar och det är helt okej att hon gör det. Det här är uppenbarligen en person hon känner och då kanske det blir en helt annan grej. Men för oss andra som läser blir det något helt annat.

Att så öppet håna en framgångsrik kvinnlig journalist, “humor” eller ej, är inte acceptabelt. Jag tror inte jag behöver förklara närmare problematiken med att kalla en framgångsrik kvinna för “flicksnärta”, att beskriva hennes humör med “pms-skrika”, att förringa hennes journalistiska gärning till att hon lånat sin pappas kläder och gjort något som inte alls var särskilt svårt tydligen, enligt mannen som beskriver det.

Det Kristian egentligen skriver är att anledningen till att det går bra för Josefine är att hon är…tja, en ung flicksnärta, tydligen. Han nämner inte med ett ord hennes kompetens eller journalistiska talang.

Jag fattar att det ibland hörs hård jargong på de flesta olika arbetsplatser. Vad jag däremot inte fattar är varför man tycker att det för det första är något positivt, för det andra är något som ska lyftas och uppmärksammas även för oss utanför arbetsplatsen. Jag skäms när jag läser Kristians krönika. Den är sexistisk och dryper av kvinnoförakt. Och då spelar det ärligt talat ingen roll hur han tänkte när han skrev den, det är hur vi andra uppfattar den som spelar mest roll.

Män måste börja ta sitt ansvar. Det får vara nog nu, att skylla kvinnoförakt på “humor och skoj”. Det funkar inte att säga “Ahmeeeh vi har ju sån gooooo jargong på jöbbeh fast den är lite hård!”. Lägg bara ner. Bete er som folk istället. Och visa respekt för de som förtjänat den. Jag tror inte det handlar om avundsjuka, jag tror faktiskt att Kristian är glad för Josefines skull. Jag tror istället det handlar om att män generellt aldrig vet hur de ska hantera att visa respekt och glädje för kvinnors framgångar.

Sverige 2014 – så jäkla långt från jämställdhet att jag vill börja gråta. Och så finns det de som påstår att feminismen har gått för långt…

Men seriöst: ge er.

Posted on by

Okej, tänk er detta scenario:

Person utsatt för rasism, som också är väldigt aktiv antirasist, säger “Hey vita människor, ni borde tänka på detta om ni ska kalla er antirasister!”. Man kan ju då tycka att dessa antirasister, dessa GODA människor som de så ofta utmålas som, säger “Åh tack, det var snällt att du hjälpte mig peka ut mina privilegier och jag ska tänka på detta i framtiden. Åh, och på ett strukturellt plan är det förstås också mycket viktigt att tänka på detta. Vad fint av dig, att du som vet mer om rasism än vad jag gör faktiskt tar dig tiden att försöka ge mig kunskap.”

Well… DET HÄNDER JU ALDRIG! För så fort jag ser någon göra som beskrivet ovan är reaktionen från den vita, ifrågasatta, antirasisten nåt i stil med:

Shocked

https://i0.wp.com/www.reactiongifs.com/wp-content/uploads/2013/08/rudd-sucks.gif?w=584

Och jag har ett meddelande till er vita antirasister som inte kan tåla ifrågasättande och kritik angående er fina, goa mysiga helvita antirasism som aktivt exkluderar de som utsätts för rasism (I know right, visst är det konstigt?):

Shut. The. Fuck. Up.

Sitt ner i båten för fasen. Öppna öronen. Lär er att åtminstone FÖRSÖKA förstå. Ni behöver inte alltid ha rätt. Det är rätt gött ibland att ha nån som säger “Duuu eeeeh dina privilegier… här, titta på dom!” för ärligt talat är det inte så lätt för någon att se sånt helt på egen hand.

Antirasismen är inte till för att vi som är vita ska få känna oss som bra människor en liten stund. Den är definitivt inte till för att vara ett verktyg för att göra karriär. Jag kan spontant känna att det är många vita antirasister där ute som missat memo:t med denna information.

Normaliseringen måste stoppas

Posted on by

“Vi måste bemöta fascismen på nätet innan den får mod att ta sig ut på gatan” – den meningen har jag hört så många gånger. Läst. Och jag har tänkt att visst, det är en fin tanke men är det inte redan för sent? Alldeles, alldeles för sent.

SD normaliseras i hissnande fart och det är visst inte alls okej att kalla SD för ett rasistiskt parti – nej de är “främlingsfientliga”. Ett ord som i sig ökar klyftor och säger att de som SD hetsar mot – rasifierade, flyktingar, homosexuella, transpersoner – är främlingar. De är inte en av “oss” så varför skulle egentligen gemene man behöva bry sig om det..? Kalla SD för vad de är istället. Och gräv ner ordet “främlingsfientlig” i närmsta komposthög, där det hör hemma.

Men normaliseringen har gått längre än så. SvP och SMR kallas “högeraktivister” eller “högerextrema”, det sas att ja det är hemskt med såna där högertomtar men VÄNSTEREXTREMISTERNA DÅ?? Så fort något händer så ska man, för opartiskhetens skull?, lyfta fram att det finns våldsamma människor även på andra ställen i samhället. Det som hände i Malmö beskrivs äntligen av flera medier som vad det var – en nazistattack. Det var inte två extrema grupper som drabbade samman. Det var inte två extrema grupper där man inte kan tycka synd om någon. Det var nazister som attackerade feminister!

Vi kunde se samma typ av rädda, fega, undflyende rapportering när demonstrationen i Kärrtorp blev attackerad ifjol. Vänstern ställde sig enhälligt upp och fördömde det som hänt, men högerkanten la fram den ena teorin efter den andra om att jomen kanske fick de lite skylla sig själv för visst hade AFA varit där och då får man ju räkna med våld så varför ska vi egentligen bry oss om att nazister, jag menar högeraktivister, attackerade barnfamiljer?

Normaliseringen går fort nu. Riktigt, riktigt fort. Och samtidigt så framkommer det att två skolor blivit nerklottrade med hakkors under natten eller helgen. Vi kan inte tolerera detta! Vi kan inte låta normaliseringen fortsätta, tvärtom måste trenden vändas.

Media har ett enormt stort ansvar. De har makten över vilka etiketter som sätts på saker och ting, organisationer och företeelser. Om media fortsätter fega ur och beskriva nazistiska grupper som “högeraktivister” så kommer det få konsekvenser. Om inte högern snart ställer sig upp och fördömer nazistvåldet utan att villkora det med “…men vi måste komma ihåg vänstern också!” så kommer det få konsekvenser.

Vi har en statsminister som är väldigt tyst i de här frågorna .Självfallet får också det konsekvenser. Det är banne mig på tiden att den tystnaden bryts. Det är banne mig på tiden att media slutar fega utan kallar en spade för en spade, eller snarare en nazist för nazist. Det är banne mig på tiden att det hörs fler upprörda röster än de som är rödfärgade. I den här kampen står vi alla tillsammans. I den här frågan borde det inte finnas någon gräns mellan röd eller blå. Vi klarar inte av att bekämpa nazism ensamma, vi måste vara fler. Starkare. Många.

 

Ni borde skämmas

Posted on by

Det är åttonde mars idag. Internationella Kvinnodagen. Finalen i Melodifestivalen har just avslutats och en kvinna står som segrare: Sanna Nielsen som sjunger så till och med balladhatande jag får rysningar. Jag vet inte om det är just för att det är den åttonde mars som jag nu sitter med gråten i halsen och känner att feminismen inte har kommit så långt som jag nånstans ändå trodde.

För i mitt flöde på Twitter ser jag så oerhört mycket kvinnohat skrivas och delas. Det är skämt om att “haha, visste du att Sanna är under 30?!”, det är skämt om att hon är präktig, att hon är tråkig, att hon är tantig, att hon är gammal fastän hon är så ung. Och jag undrar: vafan gör ni?

Hur kan ni helt plötsligt bli så förblindade av normer, strukturer och könsroller att ni går helt bananer på chansen att basha en kvinna på det sättet? Jag förstår de som i vanliga fall inte bryr sig om feministiska frågor, men ni som så stolt kallar er feminister, inser ni ens själva hur hycklande ni är just nu?

“Jag är feminist, för jag tycker att alla kvinnor ska få klä sig hur de vill!” – förutom om de väljer att klä sig i den stil som Sanna Nielsen har alltså. Jag blir paff, ledsen och skitförbannad när jag läser en del saker som FEMINISTER just nu skriver.

Feminism för mig handlar om att kriga, med näbbar och klor, för att vi inte ska bedöma kvinnor utifrån deras yttre. Och så sitter ni och gör E-X-A-K-T det.

Tänk på det en stund. Om Sanna Nielsen hade uppträtt iklädd hotpants och bh, hur hade ni reagerat om folk klankat ner på henne för att hon var “slampig”, “såg lättfotad ut”, “bjöd ut sig själv”. Hade ni höhö-skrattat då också, eller hade ni blivit förbannade?

Ni gör just nu exakt samma sak. Och jag känner helt plötsligt en alldeles enorm, överväldigande besvikelse. Nyss grät jag för att Sanna vann, inte för att jag tycker särskilt mycket om hennes musik annars, utan för att jag tycker att hon förtjänar att äntligen få vinna. Just nu är jag dock mer sugen på att gråta bittra tårar över svensk feminism.

Jag hoppas att ni skäms.

Vänstermän är också förtryckare

Posted on by

Har laddat för det här inlägget hela helgen, fylld av irritation och ilska. Just nu känner jag dock mest uppgivenhet. Så här är det: jag har alltid haft en bild av vänstermänniskor som lite mer tänkande och analyserande människor. Jag har träffat så många som gjort så klockrena analyser av samhället. Men jag börjar inse att jag nog missuppfattat allt, ordentligt. Även vänstern är full av patriarkatkramande maktälskande SNUBBAR och gubbar.

Om inte annat har jag upptäckt det när det gäller hela transfobi-frågan som varit en hett debatterad fråga senaste månaden (typ?) i de vänsterkretsar där jag rör mig på nätet. Man kan tycka att det inte ens borde vara en fråga man MÅSTE debattera. Självfallet är det inte okej med transfobi! Självfallet ska vi kämpa även för transpersoner! Men tji fick jag, för det finns skrämmande många vänstermänniskor som inte tycker så. En majoritet av de jag har sett är män. Män som jag föreställer mig kliar sig lite i skägget framför datorn och nickar belåtet för sig själva medan de skriver “Visst är transpersoners rättigheter viktiga, men det får aldrig komma före kampen mot kapitalism!”.

Jag ser det hela tiden, allt är underställt kampen mot kapitalismen. Och jag undrar: hur SVÅRT ska det vara att hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Jag menar, really? Jag är feminist, socialist, antikapitalist, republikan, tapirälskare och schlagerfantast – allt på samma gång. Jag klarar liksom av det så varför skulle det vara så svårt för män? Nej, jag tror inte de har svårt att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Jag tror, tyvärr, att de helt enkelt inte bryr sig.

Och jag har så många exempel på detta. Män som inte bryr sig om andra än män, män som inte förstår att det går att kämpa för flera saker samtidigt. Eller för den delen vänsterpartistiska män som inte läst (V):s partiprogram:

feminist

Alltså jag är ledsen (not really) men det där duger inte. “Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti, på ekologisk grund” (Vänsterpartiets partiprogram). För mig är det helt okej att inte vilja kalla sig feminist, för det är vad man GÖR och hur man AGERAR som har mest betydelse. Men dude. Det finns inget motsatsförhållande mellan att vara vänsterpartist och att vara feminist.

Men jag har också träffat så, så, så många vänstermän som faktiskt kallar sig feminister. Men som ändå använder härskartekniker så det skriker om det, som förringar kvinnor, män som tycker att förtryckta grupper snällt får hålla sig till tåls tills den dag vi krossat kapitalismen, män som egentligen tycker att kvinnor bäst passar i köket.

För det finns nån slags konstig uppfattning, väldigt vanlig bland just vänstermän, att det räcker att kalla sig feminist så får man en kaka och en medalj och är sedan immun mot att agera förtryckande mot kvinnor. Newsflash: så är det inte. Och vill ni veta nåt mer som säkert också chockerar en hel bunt folk? Det räcker inte att bara kalla sig antirasist heller, om man samtidigt utövar förtryck mot rasifierade.

Det jag vill komma till är väl kanske främst detta: jag är så LESS PÅ SJÄLVGODA SJÄLVUPPTAGNA VÄNSTERMÄN som tror att bara för att de är vänster kan de aldrig aldrig aldrig nånsin kunna göra något fel och vadå separatism det är ju faktiskt omvänd rasism mot mig som man buhu nu förtrycker du mig hemska kvinnor och alla vet ju att det egentligen är män som har det sämst och VARFÖR FINNS DET INGEN INTERNATIONELL MANSDAG VA?

Snälla. Bara…bara lägg av. Sluta snubba er. Ni smutsar ner den vänsterrörelse som jag tycker är så fin. Lyft blicken från era Marx-böcker, och se att ni ofta beter er som det ni påstår er kämpa mot. Kalla er feminister, kalla er inte feminister, herregud kalla er för läsburk Andersson om ni känner för det, bara ni släpper taget iallafall litegranna om era privilegier och fattar att ni är en del av förtrycket.

Ni tycker säkert att det är mycket jag begär. Det gör kanske ont och ni kanske blir lite ledsna över att jag är arga på er istället för att hylla er för att ni påstår er vara feminister eller antirasister eller vad ni nu väljer att kalla er. Men som jag sa: det är vad man GÖR och hur man AGERAR som har mest betydelse. Bara för att man stolt titulerar sig som del av vänstern är man inte ansvarsfri för allt förtryck som dagligen pågår. Våga se förtrycket. Våga analysera det. Våga kämpa mot det med samma frenesi och energi som ni kämpar mot kapitalismen. Då, och först då, kanske ni får ett tack från mig.

SD:are jämför illegala aborter med illegal fildelning

Posted on by

Under lördagkvällen bröt en ganska omfattande diskussion om svensk aborträtt ut på Twitter. Troligtvis började det med att Christian Westling, känd från filmen “Tre dudes och ett par järnrör”, twittrade ut en bild på ett 12 veckor gammalt foster och moraliserade över abort. Att män tycker att de ska ha en åsikt om kvinnors kroppar är bara det rätt skevt, ännu skevare blir det när en POLITIKER använder en bild på ett missfall för att säga “Buhu, abort är dumt”.

Men det slutade inte där. Nej, Sverigedemorkaternas framtid, Zeth Arkö Gogman, ville också ge sin in i det hela. Under diskussionen hänvisades han till en länk på RFSU, en länk som berättar om kopplingen mellan osäkra aborter och kvinnors död. Det står bland annat:

Världshälsoorganisationen, WHO, uppskattar att 1 av 7 kvinnor som dör i mödradödlighet i Afrika gör det pga en osäkert utförd abort. 13  procent av samtliga fall av mödradödlighet i världen beror på osäkert utförda aborter.

 

Vad kan då tänkas vara en rimlig reaktion på denna information? Tja, möjligtvis allt annat än denna:

halta

Alltså jag vet inte, nog känns det som att den här liknelsen haltar en liten, liten, liten smula va? Om inte annat för att, tja jag vet inte, DU INTE DÖR AV ATT FÅ ETT VIRUS I DIN DATOR. Man kan ju också ifrågasätta hur mycket VAL det egentligen handlar om för de kvinnor som utsätts för osäkra aborter..?

Många är upprörda över att Jimmie Åkesson kanske visste eller inte visste att det var ett nazistparti han gick med i där på 90-talet. Ärligt talat är det väl mer skrämmande och anmärkningsvärt att han tycker att det är helt toppen att dela parti med män som Westling och Arkö Gogman?

SD vill gärna, ofta och högljutt påstå att de är ett parti även för kvinnor. Well, jag vet ärligt talat väldigt få kvinnor som gillar att få sin kropp, sitt liv och sin rättighet till självbestämmande jämförd med ett datorvirus.

Jag är less på feminism

Posted on by

Jag sitter och skriver ett tal som delvis handlar om feminism och jag känner bara att jösses vad jag är trött på… feminism. Jupp, det är sant. Jag önskar att feminism inte fanns, jag önskar att jag slapp bry min hjärna med feministiska frågor och jag önskar mest av allt att jag slapp bli arg, dagligen, över saker som feminismen har lärt mig att se.

För tänk va, vad knasigt det är att vi 2014 fortfarande behöver feminismen. Att vi fortfarande får höra att vi är hysteriska kvinnofolk när vi skriker för våra liv, att vi fortfarande blir bemötta med “men du, det här är inte viktigt för tänk på *insert valfri annan fråga som visserligen är viktig men som inte behöver glömmas bort bara för att feministiska frågor lyfts*”. Och jag är så trött, så in i märgen utmattad, av att hela tiden behöva förklara och försvara och förtydliga.

Jag vill också kunna nörda ner mig i frågor om mobiltäckning på landsbygden, eller jordbrukspolitik, eller frågor om teknik inom sjukvård. Hur ska jag orka eller hinna det, när jag hela tiden måste släcka bränder inom feminismen? När jag hela tiden måste skrika mig hes för att de viktiga feministiska frågorna ska höras.

Jag står och vrålar så rösten skär sig, om frågor inom feminismen som så ofta glöms bort eller förringas. Jag vrålar om transfeminism och om en feminism som glömt pensionärerna, en feminism som ofta är trångsynt, en feminism där en tydlig rangordning finns och där alldeles för många säger “jag är feminist” utan att följa upp det med att agera feministiskt. Jag vrålar om samhällsfrågor där feminismen behövs så smärtsamt tydligt; jag slår näven i bordet och kräver att vi GÖR NÅGOT åt alla våldtäkter som stämplas med “friande dom”. Om kvinnor som inte får samma chans som män, om mäns psykiska ohälsa som inte tas på allvar på grund av skeva mansnormer, om kvinnor som dubbelbestraffas dagligen som arbetande mammor. Jag försöker också vara pedagogisk, förklara för tjuriga män att feminism borde vara viktigt för dem också. Försöker beskriva hur MIN verklighet, hur KVINNORS verklighet kan se ut.

Jag är så less på feminism. För jag vill inte att feminism ska behövas. Jag är trött på att kämpa nu för vi tar hela tiden ett halvt steg fram, femtio steg bak. Eller är det bara så det känns?

Missförstå mig rätt: så länge feminism behövs kommer jag fortsätta kämpa. Jag är för tjurskallig för att ge upp nu. Men vi måste bli fler, för vi kan inte skrika så mycket högre för att höras. Är vi fler kan vi viska och ändå höras runt hela världen.

Det finns de som tror att vi feminister vill ha ett fortsätt ojämlikt samhälle för att vi finner en sådan gemenskap och glädje i att umgås med andra feminister. Det är sant att det är trevligt med gemenskap, men ärligt talat hade jag hellre hittat den i en bokklubb, eller en teatergrupp, eller med andra tapirfantaster.

Ju mer feminismen öppnar mina ögon, desto svårare får jag att finna energin till annat än just feminismen. Det är tråkigt, men det är nödvändigt. Jag önskar bara att fler kunde öppna sina ögon för tillsammans kan vi bära varandra tills den dagen är här då vi kan säga “Nä, men feminism behövs kanske inte längre? Ska vi starta en bokklubb istället?”