Det är åttonde mars idag. Internationella Kvinnodagen. Finalen i Melodifestivalen har just avslutats och en kvinna står som segrare: Sanna Nielsen som sjunger så till och med balladhatande jag får rysningar. Jag vet inte om det är just för att det är den åttonde mars som jag nu sitter med gråten i halsen och känner att feminismen inte har kommit så långt som jag nånstans ändå trodde.

För i mitt flöde på Twitter ser jag så oerhört mycket kvinnohat skrivas och delas. Det är skämt om att “haha, visste du att Sanna är under 30?!”, det är skämt om att hon är präktig, att hon är tråkig, att hon är tantig, att hon är gammal fastän hon är så ung. Och jag undrar: vafan gör ni?

Hur kan ni helt plötsligt bli så förblindade av normer, strukturer och könsroller att ni går helt bananer på chansen att basha en kvinna på det sättet? Jag förstår de som i vanliga fall inte bryr sig om feministiska frågor, men ni som så stolt kallar er feminister, inser ni ens själva hur hycklande ni är just nu?

“Jag är feminist, för jag tycker att alla kvinnor ska få klä sig hur de vill!” – förutom om de väljer att klä sig i den stil som Sanna Nielsen har alltså. Jag blir paff, ledsen och skitförbannad när jag läser en del saker som FEMINISTER just nu skriver.

Feminism för mig handlar om att kriga, med näbbar och klor, för att vi inte ska bedöma kvinnor utifrån deras yttre. Och så sitter ni och gör E-X-A-K-T det.

Tänk på det en stund. Om Sanna Nielsen hade uppträtt iklädd hotpants och bh, hur hade ni reagerat om folk klankat ner på henne för att hon var “slampig”, “såg lättfotad ut”, “bjöd ut sig själv”. Hade ni höhö-skrattat då också, eller hade ni blivit förbannade?

Ni gör just nu exakt samma sak. Och jag känner helt plötsligt en alldeles enorm, överväldigande besvikelse. Nyss grät jag för att Sanna vann, inte för att jag tycker särskilt mycket om hennes musik annars, utan för att jag tycker att hon förtjänar att äntligen få vinna. Just nu är jag dock mer sugen på att gråta bittra tårar över svensk feminism.

Jag hoppas att ni skäms.