Ni borde skämmas

Det är åttonde mars idag. Internationella Kvinnodagen. Finalen i Melodifestivalen har just avslutats och en kvinna står som segrare: Sanna Nielsen som sjunger så till och med balladhatande jag får rysningar. Jag vet inte om det är just för att det är den åttonde mars som jag nu sitter med gråten i halsen och känner att feminismen inte har kommit så långt som jag nånstans ändå trodde.

För i mitt flöde på Twitter ser jag så oerhört mycket kvinnohat skrivas och delas. Det är skämt om att “haha, visste du att Sanna är under 30?!”, det är skämt om att hon är präktig, att hon är tråkig, att hon är tantig, att hon är gammal fastän hon är så ung. Och jag undrar: vafan gör ni?

Hur kan ni helt plötsligt bli så förblindade av normer, strukturer och könsroller att ni går helt bananer på chansen att basha en kvinna på det sättet? Jag förstår de som i vanliga fall inte bryr sig om feministiska frågor, men ni som så stolt kallar er feminister, inser ni ens själva hur hycklande ni är just nu?

“Jag är feminist, för jag tycker att alla kvinnor ska få klä sig hur de vill!” – förutom om de väljer att klä sig i den stil som Sanna Nielsen har alltså. Jag blir paff, ledsen och skitförbannad när jag läser en del saker som FEMINISTER just nu skriver.

Feminism för mig handlar om att kriga, med näbbar och klor, för att vi inte ska bedöma kvinnor utifrån deras yttre. Och så sitter ni och gör E-X-A-K-T det.

Tänk på det en stund. Om Sanna Nielsen hade uppträtt iklädd hotpants och bh, hur hade ni reagerat om folk klankat ner på henne för att hon var “slampig”, “såg lättfotad ut”, “bjöd ut sig själv”. Hade ni höhö-skrattat då också, eller hade ni blivit förbannade?

Ni gör just nu exakt samma sak. Och jag känner helt plötsligt en alldeles enorm, överväldigande besvikelse. Nyss grät jag för att Sanna vann, inte för att jag tycker särskilt mycket om hennes musik annars, utan för att jag tycker att hon förtjänar att äntligen få vinna. Just nu är jag dock mer sugen på att gråta bittra tårar över svensk feminism.

Jag hoppas att ni skäms.

“Ameh det är ju bara för att provoc…” HÅLL KÄFT

“Det är ingen mening att bli arg på American Apparel, de försöker bara provocera med sin reklamkampanj.”

“Men varför reagerar du över melodifestivalen ens? De gör det ju bara för att såna som du ska bli provocerade.”

Ja, alltså ni har väl hört det förut? Är ni tjejer har ni garanterat gjort det. Och jag vet inte om det finns något som upprör mig mer än inställningen “Du borde inte bry dig om provokationer”.

Om American Apparel lanserat sin kampanj bara för att provocera folk så gör det den inte mindre vidrig. Tvärtom tycker jag det är fegt att bemöta den med tystnad. För ärligt talat: nej, om vi slutar reagera kommer inte den här typen av reklam sluta produceras. Den här typen av reklam finns överallt, hela tiden, i mer eller mindre grovt utförande. Om vi reagerar så kanske det till slut inte ÄR accepterat att göra sån reklam, provokation eller inte. Om vi reagerar kan vi kanske skapa en förändring? Jag vet iallafall detta – förändring skapas INTE genom tystnad och en ryck på axlarna.

Men det handlar ju, som sagt, inte bara om American Apparel. Det handlar om inställningen “Ameh bli inte provocerad”. Det är en inställning jag mött hela mitt liv. Allt från “Nejdå han mobbar dig inte, han försöker bara provocera fram en reaktion. Ge honom inte den glädjen”, något som gjorde att jag under hela högstadiet bara tog emot och tog emot och tog emot och lät mina mobbares ord äta upp min självkänsla. Bit för bit för bit. För jag skulle ju inte bli provocerad, skulle inte reagera.

Sen har det fortsatt. Nästan genast när jag reagerar på något jag tycker är fel så får jag höra det: “Ameh det är ju bara för att du ska bli provocerad. Bry dig inte.” Jag får höra det när jag reagerar mot sexism, jag får höra det när jag ifrågasätter transfobi, jag får höra det när jag säger emot rasism. Jag får till och med höra det när anonyma människor mordhotar mig: “Ameh det är ju bara ett anonymt troll som försöker provocera, ge hen inte den glädjen”.

Nu kommer jag generalisera lite, det får ni stå ut med, men snart 29 års erfarenhet säger mig detta: det är nästan bara män som säger det. Vad beror det på? Beror det på att de själva inte är utsatta för orättvisor i samma utsträckning? Beror det på att de uppfostras på ett annat sätt, uppfostras att tycka att en axelryckning är bästa försvar? Jag vet ärligt talat inte.

Men jag vet detta: efter nästan 29 år har jag kommit fram till att det är min, och bara min, ensak om jag reagerar på nåt. Du kan hålla med eller inte hålla med mig. Men om du säger “Ameh det är ju bara för att provocera!” så kommer jag be dig hålla käften. Jag har fått nog nu. Även saker som uppenbarligen är till för att provocera kan vara skadliga, kan såra. För mig spelar det ingen roll om skämten i lördagens Melodifestival var enbart avsedda att provocera för det är ändå skämt som fortsätter upprätthålla skadliga strukturer. Jag struntar fullständigt i om det där anonyma aset bara mordhotar mig för att hen vill provocera fram en reaktion för det är inte kul på något sätt att få den typen av mail.

Och ni som gör saker “bara” för att provocera – ni borde tänka om. Ni kanske lyckas få till några höhö:iga ryggdunkar. Men samtidigt kanske ni också lyckas få till lika många förbannade, ledsna och besvikna hjärtan. Samtidigt hjälper ni till i högsta grad att upprätthålla strukturer i samhället som tar livet av folk. Jag är ledsen om jag låter krass, men i förlängningen är det exakt det ni gör.

 

Blanda transfobi, sexism och rasism och vad får vi? Melodifestivalen.

Så var den över, kvällens delfinal av Melodifestivalen. Nog för att jag varit irriterad på det kassa manuset de tidigare två delfinalerna, men jag är mer än besviken över vad som hände ikväll.

Vi kan ju börja med inledningen, när den manlige programledaren kommer ut iklädd den kvinnliga programledarens kläder och vice versa.

Det är inte per automatik fel med en man i kvinnokläder eller en kvinna i typiska manskläder. Självfallet inte! Men när man gör det till höhö:ig humor så kissar man på många transpersoners vardag. De är en utsatt grupp och tydligen är det också helt fritt fram att driva bäst man vill med dem. På bästa sändningstid, i Sveriges kanske största TV-program. Jag tycker att man borde veta bättre, har vi ärligt talat inte kommit längre? För säga vad man vill, det framgick väldigt tydligt att man skulle fnissa lite åt hur tokigt det blev. Om man hade haft i tanken att försöka normalisera trans så hade man troligtvis låtit en transperson vara programledare och inte göra nåt fuzz about it.

Och jag önskar att det stannade där, även om det var mer än nog. Men det fortsatte lite som ett tema resten av sändningen. Man drev med artisters ålder, man tyckte att det var en jättebra idé att tre afrosvenskar skulle bakgrundsdansa till ett nummer ikädda vita overaller med svarta streck, alltså kläder som symboliserar fängelse och kriminalitet.  Och sen tyckte man att det var en jättebra idé att låta Björn Gustafsson tafsa på Nours bröst. Bara sådär. Och utan nån mer reaktion än “Vad gör du? Jaha.”

Det var inte roligt. Det följdes inte upp på något sett. Det enda vi som tittare fick se var att jaha, okej, det är helt fine att tafsa på en tjejs tuttar. Även om hon inte vill. Gör man det med humor så är det dessutom trångsynt att reagera, såg jag många som skrev på Twitter.

Men vet ni? Såna saker sänder ut signaler. Jag säger inte att alla pojkar som tittade på delfinalen nu kommer börja tafsa på tjejer dygnet runt. Men det är en del av hela bilden att tjejers, kvinnors, kroppar inte tillhör dem själva. Att deras kroppar är allmänt gods som man kan göra vad man vill med.

Jag är fruktansvärt besviken på Melodifestivalen och SVT. Nånstans borde nån ha tänkt till och ba “Nja, det här kanske inte ÄR så roligt va? Vi stryker det”. Nånstans borde nån ha satt stopp.

Ni kanske skrattar åt transfobi, rasism och sexism.
Men there’s no such thing as “Det var bara på skoj”.Den som är utsatt för något av det ovan nämnda gör det verkligen inte. Och det kanske är dags att ni börjar lyssna på oss.

Män som hatar kvinnor?

Jag har alltid gillat Malena Ernman. Inte alltid för hennes musik, då opera inte riktigt är min grej, utan kanske främst för att hon verkar vara en störtskön  kvinna som ingen kan sätta sig på. Att hon har humor visste jag redan, men nu vet jag också att hon är modig och klok. När Soran Ismail blev satt i “karantän” av Sveriges radio var vi många som reagerade. Ännu mer reagerade vi över att det tycks vara lite halvförbjudet att stå upp för mänskliga rättigheter när man jobbar för SR. Malena är en av de som reagerade och valde att ställa in sin medverkan i SR:s program Karlavagnen:

”Hej Sveriges Radio. Jag är antirasist och kan därför inte som avtalat medverka som gäst i kvällens Karlavagnen. Hälsningar Malena Ernman”

Heja Malena, säger jag bara! Jag uppskattar när folk som har makt använder den på det här sättet. Men det är såklart inte uppskattat av alla. Björn Söder, partisekreterare för Sverigedemokraterna, visade på Facebook att han inte ger mycket för Ermans utspel:

björn sder

Ok, det finns mycket att säga om vad Söder skriver. Första frågan som poppar upp i mitt huvud är “Men Björn, varför tycker du så illa om svenska schlagerkvinnor?”. För ni minns väl när Söder ifrågasatte Loreens svenskhet? Nå, jag börjar ana ett mönster. Kanske skräms Söder av starka kvinnor?

Men det är inte bara det som är märkligt i Söders facebookuppdatering. Han ifrågasätter Ernmans “kompetens och sunda förnuft”. För att hon uttalat att hon är antirasist. Menar alltså Söder att antirasism är något dåligt..? Jag som trodde att partiet han företräder hade en nolltolerans mot sånt. Konstigt.

Jag kan inte låta bli att undra om Björn Söder, på fullaste allvar, tycker att man är mer kompetent och visar mer sunt förnuft om man är rasist? Det kan onekligen tolkas så, men förhoppningsvis är han en smula vettigare än så.

Å andra sidan företräder han ett rasistparti, så man ska kanske inte hoppas på för mycket.

En liten text om melodifestival

Nu är det dags. Nu är den här. Tiden då bloggen tillfälligt kläs om i glitter, paljetter och fjäderboa. Jupp: det är melodifestivaltider. Nej, jag kommer troligtvis inte blogga om varje lördag. Men jag känner att jag måste skriva just det här inlägget åtminstone. För jag vill undvika det som hänt föregående år.

Jag har nämligen fått ta rätt mycket skit för att jag älskar melodifestivalen och schlager. Jag ser inte det som nåt jättekonstigt egentligen, det är en ganska “omanlig” grej att älska schlager och allt som är “omanligt” är lätt att hata på.

Jag har nästan vant mig vid att få höra allt möjligt om mitt schlagerengagemang. Jag har fått höra att jag ska hålla käften, att jag är en sopa, jag har fått höra att jag är dum i huvudet, jag har fått veta hur otroligt jävla värdelös jag är som ens bryr mig. Och nej, det har inte varit andra schlagerfans som tycker att jag hejar på fel låt. Det har alltid, alltid, alltid varit folk som AVSKYR schlager och tror att det ger dem rätten att skriva vad de vill till andra människor.

2012 fick jag till och med ett långt mail från en “kompis” som förklarade att hen sa upp bekantskapen med mig för att jag smutsade ner hens flöde på Facebook.

Melodifestivalen pågår, vad är det sex lördagar?, på ett år. Lägger man till Eurovision Song Contest blir det tre dagar till. Sammanlagt kan det alltså bli nio dagar som jag twittrar, facebookar och bloggar om ett av mina stora intressen. Det är alltså nio dagar som är så provocerande för vissa att man måste avfölja på twitter OCH BERÄTTA ATT MAN GÖR DET. Det är alltså nio dagar som är så provocerande för vissa att man MÅSTE TA BORT MIG SOM VÄN PÅ FACEBOOK och helst efter en lång, elak kommentar. Det är alltså nio dagar som är så provocerande att man måste håna, förolämpa och skicka elaka mail.

Seriöst. Ni vet vilka frågor jag är mest engagerad i: antirasism och feminism. Ni vet också hur mycket skit man får som kvinna om man är engagerad i de frågorna. Well, det är ingenting i jämförelse med vad jag fått i hatväg under melodifestivalen.

Är inte det lite absurt?

Jag kan inte låta bli att jämföra det med Justin Bieber, One Direction och andra artister/grupper som är “typiskt för tjejer”. Det är HELT okej att håna deras fans, men NÅDE dig om du skriver något taskigt om fotboll eller Zlatan!

Det finns många feministiska poänger att plocka i hatreaktionerna på Melodifestivalen och ESC. Kanske blir det en längre text om det i framtiden. Vad jag vill säga just nu är dock mest detta:

Om det är så att du verkligen inte kan stå ut de nio lördagar det handlar om så fine, avfölj mig eller ta bort mig som vän på Facebook. Det är helt okej faktiskt. Men gör det isåfall utan att känna att du MÅSTE berätta det för mig. För det är inte schysst.

Och är det så att du känner att du ändå kan stå ut de där nio lördagarna: välkommen! Och tack. Jag kan förövrigt avslöja att jag brukar vara rätt rolig.

Tack för mig.
Ikväll kör vi!