Vem bestämmer om vi har råd?

Såhär några dagar efter ESC-finalen har segerruset gått från gråtfärdigt lycklig till nöjd. Och irriterad. För det som började redan i lördags kväll har nu eskalerat ytterligare. Jag pratar såklart om alla som nu gastar om att vi inte har råd. Att licenspengarna inte borde läggas på något så trivialt och ytligt som ESC. För vad tillför egentligen tävlingen?

Tja, jag skulle vilja kontra med att fråga med hur mycket sport egentligen tillför? Gör det oss till ett bättre land när vi hejar på ett fotbollslag, eller ökar vår BNP när det går bra för damlandslaget i handboll? Hur är det egentligen?

Nä. Det går kanske inte att se på sport så. Men ändå ifrågasätts det aldrig att public service lägger licenspengar på olika typer av sport. Senast det var OS blev det ett jäkla liv för att sändningen förlades till en annan kanal. När det gäller sport så är det ingen som tycker att det är slöseri eller ytligt eller onödigt. Vi har alla accepterat att sport ska sändas, sport ska bekostas. Trots att det finns lika få fördelar med sport som med Eurovision Song Contest.

“Det är bra för folkhälsan!”, kommer säkert någon gasta. Och jag undrar verkligen hur många som sysslar med idrott av olika slag för att de sett det på TV. Är inte musik bra för folkhälsan då? Kan vi liksom inte enas om att det är nyttigt för folkhälsan att utforska talanger och göra saker man mår bra av..?

Men egentligen är hela den här diskussionen onödig. Vi behöver inte se “nytta” med allt. Det är okej att bara ha roligt ibland också. Att titta på ESC och njuta av olika artisters konstverk (jo, varje bidrag ÄR ett konstverk) och för en kväll känna sig samhörig med en alban, eller en grek, eller för den delen en australiensare. ESC förenar människor i det att det är en kväll där vi har ROLIGT. Det ska vi inte underskatta, för det ska gudarna veta att vi inte ofta har det i det här samhället som just nu präglas av kris, elände, konflikter och krig.

För en kväll (eller ja, tre om man räknar in semifinalerna) så kan vi luta oss tillbaka i soffan, lägga upp fötterna på bordet och koppla bort allt det hemska, svåra. Är det privilegierat? Oh ja. Men även vi med privilegier behöver få stänga av hjärnan ibland, även vi kan bli trötta och utnötta.

ESC är roligt. Och ESC förenar. Det är nämligen inte självklart att man hejar uteslutande på det egna landets bidrag. Det är sällan jag gör det. I år gick mina röster till Australien, Lettland och Serbien. Visst blev jag glad över att Måns tog hem det åt oss, självklart, men det handlar främst om att för en fattig ESC-nörd blir det så mycket enklare när tävlingen hålls i landet där man bor.

Så, vad är kontentan av det jag skrivit? Kanske är det helt enkelt att vi inte ska försöka se en mening i allt. Kanske behöver vi ibland få koppla av och ägna oss åt något onödigt. Om det sedan handlar om att heja på ett fotbollslag, eller sitta med komplicerade poängsättningspapper under en musiktävling… tja… vad spelar det för roll?

Facebooks bödlar

Okej, så först och främst vill jag göra en FET triggerwarning. Våldtäkt, victimblaming och allmän manlig vidrighet. Okej? Bra. 

Det finns en grupp på Facebook, som kallas för “Gudruns Änglar”. Konceptet är enkelt: de scannar av Twitter efter tweets de finner upprörda, nästan alltid skrivna av tjejer eller icke-män, sedan postar de dem på sidan. Sedan går gruppens medlemmar bananer i kommentarsfältet. Det är inte helt ovanligt att de som hängs ut får hot eller blir översköljda av hat, för självfallet censurerar de ingenting.

Gruppens medlemmar tycks leva i en drömlik fantasi där de är “the good guys” som gör gott. De bekämpar ondskan på internet och blablabla. Det är så långt från sanningen som man alls kan komma. De bevisar om och om igen att gruppen inte är något annat än ett nytt sätt att kräkas ur sig sitt kvinnohat. Sällan är det åsikterna som uttryckts som kritiseras, utan personen bakom.

Idag har de lagt ut en ny tweet. Jag vet inte vem personen som skrivit den är, men jag förstår helt och fullt vad sårbar man är när man blottar sig såsom hen har gjort. Det är modigt. Och kan definitivt stärka andra som varit med om liknande eller samma upplevelser. Nu har alltså personen fått sin tweet plockad och utlagd på Gudruns Änglar, där deras små bödlar tar hand om hatet.

tweet

 

Efter detta följer en kaskadspya av kvinnohat, victimblaming och skammande av personen som skrivit tweeten. Här nedan följer några exempel, och märk väl: inte en enda av gruppens medlemmar har protesterat mot något av inläggen. Däremot har de gladeligen tryckt på gilla-knappen.

Shame1 shame3 shame4 shame5 shame6 shame7 shame8 shame9 shame10 shame11 shame12 shame13 shame14

 

Myspysigt värre. Har dock sparat “det bästa” till sist. Ett inlägg som så totalt blottar mentaliteten och den enormt falska självbild som råder bland gruppens medlemmar:

friendzone

De är de GODA snubbarna. De “bra männen”. Stackarna som hamnar i det där hemska friendzone. Men de missar en sak: att skylla våldtäkt och misshandel på offret är inte att vara en “bra man”. Det är att vara en förbannad jävla röv. Att se på när andra gör det, eller till och med heja på i det tysta, är inte att vara en “bra man”. Det är att vara en förbannad jävla ynkrygg. Att tro att man är en “bra man”, när man beter sig som ovan beskrivet… det är förbannat jävla pinsamt, upprörande och oerhört obehagligt.

När självinsikten tryter såpass rejält, finns det liksom inga hinder för vad dessa män kan hitta på.

Tillsammans är vi starka

Idag anordnades en manifestation i Varberg, en motreaktion till att nazistiska grupperingar tagit sig ton på senaste tiden. De marscherade till exempel in under en föreläsning som hölls av en förintelseöverlevare, en händelse som fått många att reagera. Jag blev väldigt stolt när jag blev inbjuden som talar på dagens manifestation. Här nedan är det tal som jag höll:

Så, har ni sett att Facebook har börjat med en ny grej? Varje dag kan man se tillbaka vad man gjort tidigare år, på just dagens datum. I fredags, första maj, gjorde Facebook mig uppmärksam på att jag ifjol skrev ett blogginlägg om just det vi samlats här för att protestera emot. Jag tänkte läsa upp ett kort stycke ur det inlägget:

”Om en dryg halvtimme marscherar nazister i Jönköping. På arbetarnas dag. 2014. Det är för mig helt svindlande att vi inte kommit längre än så. Vad som är än mer svindlande är den totala oförståelse som i många fall finns för de som åker dit för att protestera.

“De vill ju bara skapa bråk”, “Det är bättre att ignorera det hela”, “Det är ju bara maskerade extremister ändå, samma skit som nazisterna!”. Det finns många åsikter om vilka som valt att åka dit, och varför. Men kan vi inte bara komma överens om en sak:

Det är aldrig fel att protestera mot nazism.”

Vi har tyvärr inte kommit så långt sedan dess. Vi som protesterar mot nazismen konfronteras fortfarande med ”men det finns fler som beter sig illa”. Som om nazismen skulle gå ut på att bara ”bete sig lite illa”. Som om nazismen inte vore ett hot mot oss alla. Som om nazismen skulle försvinna om vi väljer att blunda, väljer att vända ryggen till, väljer att inte se.

Det är just när vi blundar och väljer att inte se, som nazismen får en chans att frodas. När vi blundar släpper vi in mörkret och i mörker trivs det fula, onda, hemska. Vi kan inte stilla se på när de erövrar millimeter efter millimeter, som blir centimeter, som blir meter, som snart blir hela vårt land. Det har aldrig tidigare fungerat att ignorera, låtsas inte se. Vi borde ha lärt oss vid det här laget att det inte räcker. Det är inte nog. Det som fungerar är att säga stopp, ni får inte komma längre nu. Det som fungerar är att säga stopp, ni får inte tillgång till våra ungdomar och barn. Det som fungerar är att säga stopp, ni hör inte hemma här med ert demokratihat och er människoföraktande mörkerideologi.

Den som tror att nazisterna kommer ledsna på sin kamp om vi struntar i dem, de har fel. De tror att nazisterna ger sig på journalister, aktivister, gymnasieelever och förintelseöverlevare för att de gillar uppmärksamheten. Det finns många som tror att om vi inte skriver om, inte berättar om, inte pratar om vad nazisterna gör, så kommer de sluta. De har fel. Det är inte uppmärksamheten de är ute efter. Det är något annat. De strävar efter att förändra samhället i grunden, avskaffa demokratin. Tyvärr så kan vi se att senaste åren har de gjort små landvinningar i vissa håll av landet. SD-mandat har gått till nazister, nazister har röstats in i kommuner på egna mandat, de bildar nya politiska partier.

Tror någon verkligen att de har lyckats med det för att bland annat jag skrivit insändare om nazism? Tror verkligen någon att de lyckats med det för att engagerade människor från hela Sverige sluter upp när nazisterna marscherar i Jönköping på första maj? Tror verkligen någon att de har lyckats med det för att tidningar skrivit om hur redaktioner spärrats av med hjälp av plastband? Tror verkligen någon att de har lyckats med det för att människor över hela Sverige dagligen står upp, högljutt och tydligt, för lika människovärde, mänskliga rättigheter och demokrati? Uppmärksamheten är inte deras drivkraft. Det är hatet mot vårt samhälle idag som driver dem, det är längtan efter ett Sverige utan demokrati och utan vad de ser som främmande element.

Vi får aldrig vara rädda för att protestera. Inte tappa fokus från kampen, inte låta oss skrämmas till tystnad – vare sig av nazisterna eller av de som fnyser avfärdande och säger ”äsch, det finns ju fler som beter sig illa”. Jag är stolt över att stå här idag, stolt över att bo i en stad med människor som säger STOPP. Nu får det räcka. En stad som säger ”ni kunde kanske ta er så här långt, men nu får ni inte komma längre”. Tack.