Såhär några dagar efter ESC-finalen har segerruset gått från gråtfärdigt lycklig till nöjd. Och irriterad. För det som började redan i lördags kväll har nu eskalerat ytterligare. Jag pratar såklart om alla som nu gastar om att vi inte har råd. Att licenspengarna inte borde läggas på något så trivialt och ytligt som ESC. För vad tillför egentligen tävlingen?
Tja, jag skulle vilja kontra med att fråga med hur mycket sport egentligen tillför? Gör det oss till ett bättre land när vi hejar på ett fotbollslag, eller ökar vår BNP när det går bra för damlandslaget i handboll? Hur är det egentligen?
Nä. Det går kanske inte att se på sport så. Men ändå ifrågasätts det aldrig att public service lägger licenspengar på olika typer av sport. Senast det var OS blev det ett jäkla liv för att sändningen förlades till en annan kanal. När det gäller sport så är det ingen som tycker att det är slöseri eller ytligt eller onödigt. Vi har alla accepterat att sport ska sändas, sport ska bekostas. Trots att det finns lika få fördelar med sport som med Eurovision Song Contest.
“Det är bra för folkhälsan!”, kommer säkert någon gasta. Och jag undrar verkligen hur många som sysslar med idrott av olika slag för att de sett det på TV. Är inte musik bra för folkhälsan då? Kan vi liksom inte enas om att det är nyttigt för folkhälsan att utforska talanger och göra saker man mår bra av..?
Men egentligen är hela den här diskussionen onödig. Vi behöver inte se “nytta” med allt. Det är okej att bara ha roligt ibland också. Att titta på ESC och njuta av olika artisters konstverk (jo, varje bidrag ÄR ett konstverk) och för en kväll känna sig samhörig med en alban, eller en grek, eller för den delen en australiensare. ESC förenar människor i det att det är en kväll där vi har ROLIGT. Det ska vi inte underskatta, för det ska gudarna veta att vi inte ofta har det i det här samhället som just nu präglas av kris, elände, konflikter och krig.
För en kväll (eller ja, tre om man räknar in semifinalerna) så kan vi luta oss tillbaka i soffan, lägga upp fötterna på bordet och koppla bort allt det hemska, svåra. Är det privilegierat? Oh ja. Men även vi med privilegier behöver få stänga av hjärnan ibland, även vi kan bli trötta och utnötta.
ESC är roligt. Och ESC förenar. Det är nämligen inte självklart att man hejar uteslutande på det egna landets bidrag. Det är sällan jag gör det. I år gick mina röster till Australien, Lettland och Serbien. Visst blev jag glad över att Måns tog hem det åt oss, självklart, men det handlar främst om att för en fattig ESC-nörd blir det så mycket enklare när tävlingen hålls i landet där man bor.
Så, vad är kontentan av det jag skrivit? Kanske är det helt enkelt att vi inte ska försöka se en mening i allt. Kanske behöver vi ibland få koppla av och ägna oss åt något onödigt. Om det sedan handlar om att heja på ett fotbollslag, eller sitta med komplicerade poängsättningspapper under en musiktävling… tja… vad spelar det för roll?
