Även om ni får mig att gråta – eller “Riktigt dålig förlorare”

Motbjudande. Äcklig. Vedervärdig. Vidrig.

Mm, det är några av de saker jag blivit kallad den här veckan. Det är ändå intressant, att de som ska “käfta emot” verkligen inte har några argument att komma med. För när man börjar med ord som de ovan, om man börjar köra med “lilla gumman” eller andra nedsättande ord, då har man absolut ingenting att komma med. Och då har väl jag vunnit, va?

Jo, jag roas lite av tanken. Och det är kanske därför jag orkar. För även om jag skrattar bort skiten så kan det ta sig in under mitt skinn en dålig dag. Ni vet, lite PMS:ig och stressig och massa andra :ig som gör att den där skyddsmuren inte är så tjock längre. Och det gör mig ännu ledsnare, för då har ju DE vunnit. Då stänger jag ner datorn en stund och känner bara att “nä, jag lägger ner skiten”.

Som tur är, för mig kanske främst, och som verkligen är otur för DEM, är jag fantastiskt envis. Och dessutom en otroligt dålig förlorare. Jag avskyr verkligen att förlora (blev liksom grinig när min 5-årige brorson vann i Memory tre gånger i rad…) och det är en egenskap som är guld värd i det här läget.

Så, kära rasister, antifeminister, homofober och ni resten som bara är ute efter att hata lite på mig: Ni kommer aldrig få tyst på mig. För även om ni faktiskt, tyvärr, ibland lyckas göra mig ledsen. Så är jag så sjukt mycket envisare än vad ni är. Jag är dessutom uppbackad av en hel drös bra människor, jag vet själv i mitt hjärta att jag har rätt och jag är fantastiskt stolt över vad jag åstadkommit hittills.

Enda vägen är uppåt. Och framåt. Väljer ni att ställa er i vägen för mig? Tja, då tar jag väl en omväg då. Eller hoppar över er. Det är inte svårare än så. Inte egentligen.

Våldtäkt har inget med utseende att göra – eller “Väck med dig, okunniga fjant!”

Knappt hade jag hunnit trycka “publicera” på förra inlägget så fick jag en kommentar från en anonym fegis, dessutom en väldigt okunnig sådan den här gången:

josefvåldtäkt

Hej Josef!

Ja, jag tycker om att börja med hövlig och artig ton när jag tilltalar någon. Jag föreslår att du tänker över om det kanske är en ganska bra strategi ändå. Iallafall om man vill bli tagen på allvar. Jag vill egentligen bara berätta en sak för dig, och det är att det finns ingenting som tyder på att våldtäkt skulle vara kopplat till utseende. Eller tror du på riktigt att det bara är folk som DU tycker är snygga som blir våldtagna? Nej, du inser ju själv hur absurt det låter va?

Våldtäkt handlar i de allra flesta fallen om makt. Om att bestämma. Om att ha kontroll. Ibland handlar det förstås om saker som t.ex hämnd också men oftast är nyckelordet makt. Det är nog också därför det är rätt vanligt att män ofta använder våldtäkt som hot när de ska utöva lite näthat. Du har valt en annan approach i ditt hatande och tja, jag skulle tycka att det vore hedersamt om det inte vore just för din uppenbara okunskap. Om det HADE varit så att det bara är snygga människor som blir våldtagna, då hade jag varit glad om så många som möjligt hade tyckt att jag var ful. För seriöst, det är bättre att bli betraktad som icke attraktiv än att bli våldtagen. Any given day.

Nåväl, jag råder dig att läsa på lite om våldtäkt och de mekanismer som ligger bakom en sådan gärning. Återkom sedan så kan vi ta en diskussion om det!

Ps. Jag sitter nu och tokgråter för att du tycker att jag är ful. Det är liksom det värsta som någonsin skulle kunna hända mig. Ds.

Ps2. Angående mitt Ps här ovan – jag skojade bara lite, jag skiter i vad du tycker om mitt utseende Josef. Ds2.

Att fly – eller “Jag är aldrig trygg”

Jag är på väg hem från tunnelbanan. Klockan är mycket och det är vardagskväll så det var inte så många som klev av på min station. Efter en stund hör jag fotsteg bakom mig. Jag vågar inte vända mig om, utan går istället lite snabbare. Tänker att det är mitt i ett bostadsområde, om jag skriker måste ju någon höra, eller hur? Jag hör stegen bakom mig och hur de också ökar takten och jag är helt säker på att nu, nu händer det. Nu blir jag våldtagen.

Jag stoppar ner handen i fickan och kramar nycklarna, kanske kan jag slå honom i ansiktet med dem? Jag vill inte springa heller, jag har ju läst hur sånt beteende kan trigga. Så plötsligt: En hand på min axel och hela min kropp fryser till is av ren och skär skräck.

”Förlåt, du tappade den här.” Jag tittar oförstående ner på vanten som han håller fram, sedan inser jag att det är min. Min tappade vante, som han bara ville ge tillbaka. Jag säger tack, lite skakigt, och han vänder och går åt andra hållet.

Jag har fortfarande puls som en vettskrämd kanin men samtidigt är jag så lättad. Jag klarade mig! Den här gången också. Och jag börjar tänka: Varför ska jag behöva vara rädd i mitt eget samhälle? Varför ska jag behöva bära på den här skräcken? Åh, tro inte att jag är unik. Det här är en skräck som delas av de flesta kvinnor jag känner. Vi lär oss tidigt att leva med den, hantera den. Göra upp strategier och planer för hur vi ska försvara oss när den dagen kommer. För det handlar om när, inte om, när vi tänker.

Och jag inser att jag ständigt är på flykt när jag rör mig ute. Alltid redo att försvara mig, alltid beredd på att kriga. Aldrig någonsin trygg. Och jag kopplar ihop det med att jag alltid döms för mitt yttre, att jag särbehandlas på grund av något jag inte själv kan råda över och jag inser… det är inte konstigt att jag är antirasist. Inte det minsta märkligt, faktiskt.

Det är inte konstigt att jag istället för rädsla och misstro väljer att bemöta migrationsfrågor med empati och förståelse. Kanske är det också därför, i alla fall enligt min uppfattning, en större andel kvinnor än män är just uttalade antirasister? Kanske är det därför det finns så få kvinnor i Sverigedemokraterna.

För vi vet hur det känns. Vi vet hur det är.

Vi är också på flykt.

Mitt kön är inte relevant – eller “Jag är ingen stark kvinna!”

Nej, jag vill inte bli kallad “stark kvinna”. Det kvittar om du själv anser att det är en komplimang, jag tycker inte det. Varför? Tja… hur ofta brukar ni benämna män som “stark man”? Nej, då brukar det främst vara bara “stark”, eller hur?

Förstår inte varför vi måste påtala vilket kön en person har när vi ska beskriva hen? Och nej jag förespråkar inte att alla kön ska avskaffas och småpojkar ska kastreras vid födsel och blablabla allt annat jag  brukar bli anklagad för. Nej, jag förespråkar att jag ska få vara jag – få vara Anny som är en stark person. Utan att ni ska behöva blanda in vad jag har mellan benen?

Det är inte en komplimang att säga att jag är en “stark kvinna” för det är underförstått “Du är stark, trots att du är kvinna” eller “Du är inte lika stark som en man som är normen, men good try hörru!”. Kanske är det jag som övertolkar, men det skiter jag i. Jag har tolkningsföreträde i att reagera på vad jag blir kallad. Så nästa gång ni ska beskriva mig, beskriv mig som “stark person”. Mitt kön är i det fallet nämligen totalt irrelevant.

Normen är manlig i de allra flesta fall. Varför ska vi fortsätta bidra till det? För det är just precis vad vi gör när vi pratar om starka kvinnor, duktiga kvinnor, kompetenta kvinnor, smarta kvinnor. Jag förstår att det här kan låta flummigt för den som inte är van att tänka i de här banorna men tänk på det i fortsättningen, hur gör man skillnad på när man beskriver män och kvinnor? När är mannen norm? HUR kan man se att mannen är norm? Och vill du, som kvinna, att fokus ska ligga på vilket kön du tillhör – eller på de egenskaper som gör att du beskrivs?

Genusfolket har skrivit ett inlägg om ett liknande fenomen idag och jag tycker verkligen att ni ska läsa inlägget. De lyckas, i vanlig ordning, skriva mycket tydligare och mer pedagogiskt än vad jag klarar av. Hanna som har skrivit inlägget sammanfattar det så grymt bra i de här två meningarna: “Det är så normer fungerar. I det här fallet är vi alla män tills vi plötsligt är Kvinnor”

Och just precis så är det ju. Och just precis det stör jag mig på. Och just precis det tycker jag att vi ska ändra på!

Hej anonyma näthatare! – eller “Virkning är bra för nerverna”

fulkommentar

Hej, du oerhört modiga person som kommenterar anonymt på min blogg! Jag vet inte riktigt vad du hoppas på att åstadkomma men jag har en aning om att du bara känner ett behov av att vara elak. Varför är det så, tror du? Vad är det som gnager dig egentligen?

Vill bara förtydliga vissa grejer åt dig för jag tror att du har missuppfattat några saker. För det första så bryr jag mig inte det minsta om du tycker att jag är ful. Varsågod liksom, alla kan inte tycka att alla är vackra! Eller som en av mina favoritsångare sjunger: “Precis som med det mesta så är skönhet relativ, det handlar mest om ljus och perspektiv.”

Att jag är tjock är heller inte något som jag kommer reagera på med “NÄE?! ÄR JAG?!”. Jag tycker faktiskt att det är lite trist när du leker Captain Obvious. Är det verkligen för mycket begärt att du visar lite kreativitet i ditt försök att trycka ner mig?

För det tredje så är jag inte en “kommunist-jävel” [sic!] . Jag är stolt socialist och vet du inte skillnaden så ger jag dig rådet att läsa på lite. Man kan trots allt aldrig få för mycket kunskap, eller hur? Under tiden du läser, jag föreslår att du gör det genom någon typ av kurs på t.ex universitet eller högskola, så kanske du också träffar andra människor som kan vidga ditt synfält. Kanske lär du dig då också att det är ganska fegt att anonymt försöka få någon att må dåligt.

Till sist vill jag önska dig lycka till i framtiden. Jag hoppas att du hittar någon ny hobby för ärligt talat verkar det skittrist att leta efter bloggar att kommentera hatiskt på. Jag föreslår, förutom då att studera lite, att du börjar med till exempel virkning kanske? Jag har hört att det är lugnande för nerverna och kanske kan det också hjälpa dig med din bristande impulskontroll.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Varför är min vikt viktig? – eller “Snälla lägg av nu.”

Få saker är så tacksamt att skämta om som tjocka människor. Jag menar, det är ju fritt fram där för är man tjock får man ju faktiskt skylla sig själv. Är man tjock är man självfallet också lat och säkert slarvar man med hygienen också, det vet ju alla. Går säkert runt med ett smörpaket i fickan och trycker i sig för att bli så tjock som möjligt. Man har ju hört om hur tjockisar inte kan klara av något i sina liv. Misslyckade sopor.

Ja, det är visst väldigt tacksamt att skämta om överviktiga människor och kräkas ur sig fördomar om dem och jag är så förbannat less på det. Och det säger jag inte bara för att jag själv är överviktig utan för att jag tycker att det är riktigt vidrigt beteende oavsett vem det drabbar. HUR har det kunnat bli så att övervikt är ett ämne där det är fritt fram? Det ligger trots allt ingenting i fördomarna. Lat kan vem som helst vara, slarva med hygienen har knappast att göra med vikten och hetsäta? Well, newsflash: Även smala gör det och det rör sig ofta om en ätstörning.

Men ändå är det just överviktiga människor man siktar in sig på. Kletar av sig sina äckliga fördomar och alldeles, alldeles för ofta kallar man det för skämt. Och det är ytterst sällan någon blir upprörd. Herregud, lite får man väl tåla?! Och ja, lite får man tåla. Jag kan driva med mig själv och min vikt bäst jag vill. Jag kan till och med tåla att andra skämtar om det – om det sker på rätt sätt.

Jag vill inte höra att jag är misslyckad på grund av att jag är tjock. För skulle du vilja höra att du är misslyckad, oavsett vilket skäl som angavs? Nej, just det. Så lägg ner, bara lägg ner tjockishatandet nu. Tack.

tjockisskämt

Hög nivå? Isåfall vill jag inte veta hur den LÅGA nivån ser ut.

Högborgen för rasism och sexism – eller “Jävla Facebook!”

Jag råkade hitta en rätt vidrig sida på Facebook igen, delad av en så kallad “vän”. Den heter “Censurfritt” och beskriver sig själv:

“Ocensurerad humor och svart satir!
[VARNING!] Inget för känsliga personer! [VARNING!]
OBS! Åldersgräns 18 år”

Åh så skoj, en humorsida. Ja, det kanske det är om man tycker att rasism och sexism är roligt. Eller vad sägs om:

kvinnohat3

Hihi jamen jaaa vad roligt, kvinnan är såklart den inbyggda diskmaskinen ty hon är kvinna och de kan inget annat än typ… diska. Hahahaha jo lite igenkänningshumor va!? (Eller: Skit ner er.)
Men det blir värre. Mycket värre.

kvinnohat2

Hur du handskas med en hysterisk kvinna? Mm… bara…nä, jag vet inte ens vad jag ska skriva. Bara detta: Jag tycker verkligen inte att det här är roligt.

Men det blir värre. Mycket värre.

mindfuck

Bilden i sig är förstås osmaklig nog så det räcker och blir över, men lägger vi till kommentarerna under bilden så blir iallafall jag både ledsen och rädd. Det här är människor som skriver helt öppet, på en publik facebooksida och med sina egna namn. De står alltså för sin äckliga rasism. (Jag väljer dock, i vanlig ordning, att maskera namnen för det är inte min uppgift att hänga ut idioter)

mindfuckkommentarer

Jag orkade bara ta ett fåtal av de kommentarer jag hittade men – majoriteten av bildkommentarerna var rasistiska. Det är liksom inte ett par enskilda som trollar i tråden eller som är extra “högljudda”, för jag hittade bara TVÅ kommenterar av totalt 34 kommentarer där man säger ifrån och tycker att det hela är fel. Och jag kan inte förstå varför mina kompisar delar den här sidan. Läser de inte kommentarerna? Ser de inte rasismen? Skiter de fullständigt i sexismen? Jag önskar verkligen att jag förstod.

Men, så inser jag denna hemska tanke: Även mina kompisar kan vara rasister och sexister. För så är det ju faktiskt, det är inte företeelser som finns på håll. Som vi inte alla har i vårt liv på ett eller annat sätt. Rasismen och sexismen finns i hela samhället och säkerligen har de flesta tänkt en rasistisk tanke någon gång i sitt liv. Kanske till och med flera gånger. Men det som är den viktigaste frågan då är – uppmärksammade vi den tanken, analyserade och förkastade den? Lärde vi oss något? Kanske vågade vi krossa en av våra egna fördomar?

Eller gick vi istället in på en FB-sida, höhö-skrattade och tryckte gilla på en kommentar som säger att muslimer hör hemma i soporna? Ni som gjorde det senare och är facebookkompis med mig – var vänlig ta bort mig för jag vill inte se er dynga som ni sprider. Tack på förhand!

Avpixlat, utan respekt för någon – eller “Hatbloggen strikes again!”

I helgen har mycket kretsat kring Mats Dagerlind, eller mr Avpixlat kanske vi kan kalla honom. Han är den som oftast stiger fram när Avpixlat behöver en talesperson, enligt Dagerlind själv för att ingen annan vågar. Vilken tur att han har så stort mod ändå, annars skulle hatsajten bara företrädas av anonyma hemliga kompisar. Typ. Men, jag tänkte inte skriva så mycket om just Dagerlind även om det här är sanslöst roligt:

lolololooolNej, jag tänkte istället skriva om själva Avpixlat och att vad de gör är farligt. Ingen kan ha missat Kumlafallet, en trettonårig flicka som hoppade framför ett tåg och därmed tog sitt liv. Fruktansvärt tragiskt och historien bakom tycks vara ännu mer tragisk. Nu har en medelålders man begärts häktad för att ha sexuellt ofredat henne. Märk väl: Han är häktad. Inte dömd. Ändå ser Avpixlat absolut inga hinder för att hänga ut honom med både bild och fullständigt namn.

Och nej, jag försvarar ingen pedofil och det är mycket möjligt att han är skyldig till det han har häktats för. Men jag kan inte VETA om han är skyldig för: han är INTE DÖMD. Sedan när har vi frångått principen “Oskyldig till motsatsen är bevisad”? Är inte den ganska viktig? Hur ska Avpixlat hantera det här om det skulle visa sig att mannen ändå är oskyldig? Det är inte precis så att Avpixlats läsare är de som glömmer och förlåter. För övrigt är Avpixlat inte heller kända för att publicera dementier när de faktiskt har gjort något fel, som när de hängde ut ett gäng pojkar som skyldiga för mobbing. Med namn. Varav ett av namnen tillhörde en pojke som inte alls varit inblandad i den aktuella händelsen. Dementi? Icke. För Avpixlat struntar fullkomligt i vilka som drabbas av det de lägger ut på bloggen.

Inte heller tycks de ha någon som helst sympati för den häktades familj. För någon typ av familj lär han ändå ha. De drabbas också av det här. Och risken finns att de drabbas hårt. Visst, blir mannen dömd så skulle det komma ut ändå såklart. Men, jag säger det igen för att det verkligen ska framgå tydligt vad jag egentligen vill med det här inlägget: Han. Är. Inte. Dömd. (Än).

Jag har sett många sajter som har skrivit om mannen ifråga, hittills har jag inte sett någon förutom Avpixlat som hängt ut honom så fullständigt. Det bekräftar iallafall för mig att Avpixlat är en riktig hatblogg utan hänsyn till någon annan än… tja, sig själva kanske?

Vi är många! – eller “Vad gör du?”

“Hur orkar du?” – frågan har jag fått så himla många gånger. Både välmenat, med omtanke. Men också snäsigt “Men att du orkar bry dig?”. Faktum är att jag inte alltid orkar. Faktum är att jag ibland vill stänga ner mitt Twitter-konto, sluta skriva för IRM och bara lägga ner.

Den tanken brukar hålla i typ… fem minuter. För sen kommer jag på att jag inte är så feg. De kan hota mig bäst de vill, jag tänker inte vara tyst. Fast det är inte bara min egen tjurighet som får mig att fortsätta. Nej, den är egentligen en ganska liten del. Däremot skulle jag aldrig orka utan det massiva stöd jag upplever. Det är ganska otroligt att en dålig dag kunna skicka ett uppgivet tweet och bli bemött med fina ord, stöd, kramar över internet.

Och ibland får jag sådant stöd fastän jag inte ber om det. Idag fick jag en länk skickad till mig på Twitter. En tjej som skriver upprört och argt över vad Sverige har blivit. Om ett Sverige där rasismen kanske inte växt större, men blivit synlig för fler. Om ett Sverige där politiker och medborgare blundar för problemen, diskrimineringen, rasismen. Ett Sverige där en bortklippt scen i Kalles jul upprör fler folk än vad riktiga, påtagliga problem gör. Och hon skriver sedan något som får mig att le världens största, fånigaste leende:

Jag är ändå samtidigt stolt. Och jag blir så enormt glad varje gång jag ser nån diskutera med rasisterna. Varje gång nån säger emot. Varje gång någon tänker. Det är så himla fint att sånna människor finns. Människor som är som dom här:
Tanvir Mansur
Ali Esbati
Anny Berglin
Cissi Wallin
Kawa Zolfagary
Rebecca
Soran Ismail
Lars Ohly
Magnus Betnér
Och organisationer(eller vad fan det nu räknas som) som:
Motkraft
Aktion mot deportation
Inte rasist men
Det är ni som gör Sverige bättre, snälla, sluta aldrig med det.
Och plötsligt är alla rasisters ord, förolämpningar och hån som bortblåst ur mitt minne. För hur skulle jag kunna tänka på något så trist, när jag får läsa så fina ord om mig och mina kamrater? När jag får läsa att någon får inspiration av det, ibland till synes, hopplösa jobb vi gör. Att någon läser våra ord och förstår. Ser oss, och börjar tänka. Hon avslutar sedan sitt inlägg med orden:
Jag ska börja kämpa igen.
Jag börjar med att ta bort alla rasister från min FB.
Jag ska börja ta varenda debatt igen.
Jag ska visa att det inte är OK att vara rasist.
Vad gör du?
Och jag blir så glad. Tacksam. Att veta att det finns fler som vill stå på vår sida, att det finns fler som vill höja sin röst och säga ifrån. Jag ler det där fåniga leendet och det värmer i hjärtat. För tillsammans är vi alltid starkara, ju fler vi är desto högre blir vår röst.

Och ja, även jag ställer frågan: Vad gör du?

En liten text om kärlek – eller “RÖR INTE MIN KOMPIS!”

07:29. Jag vaknar av att ena barnet i huset skriker. En minut före alarmet, alltid lika snopet på något sätt. Ja, jag tog sovmorgon idag, låg till och med kvar i sängen till klockan 08:00. Kollade igenom Twitter först. Svarade på mentions. Sen in på Facebook och fick som en spark i magen. En person jag tycker väldigt mycket om, som har hjälpt på en hel massa sätt och som är en genuint bra människa – har blivit hotad. Inte bara hen, utan även hens familj. Och jag blir så jävla förbannad. Ledsen. Uppgiven.

Hur lågt måste man inte sjunka för att börja hota folk och deras familjer?

Det här har liksom funnits med i bakhuvudet hela dagen. Jag har varit grinigare än vanligt. Känt mig trött, less. För det är ju inte första gången det händer precis, och inte heller sista. Och jag kan inte låta bli att tänka: Är det mig det händer nästa gång? Är det priset jag måste betala för att ha åsikter – och uttrycka dem öppet?

Och jag tänker på tiden innan IRM. Innan Twitter. Innan någon visste vem jag var. När jag var tyst, skrev kanske på min blogg någon gång då och då, texter som lästes av max tre kompisar. Och jag undrar…var jag lyckligare då? När jag inte behövde börja min dag genom att läsa hur vänner jag bryr mig om blir utsatta för hot, påhopp, rasism, sexism, trakasserier. Innan jag själv blev utsatt, utpekad, påhoppad, uthängd? Nej. Nej jag var inte lyckligare då.

För jag skulle inte vilja vara utan den här resan. Alla människor jag träffat, alla vänner jag lärt känna, allt jag lärt mig. Men det allra viktigaste: Känslan av att jag faktiskt påverkar. Att det finns människor som läst mina texter och börjat tänka på nya sätt. Som valt att lyssna, se, lära sig. Jag hoppas innerligt att det är många som delar den upplevelsen och de känslorna med mig, för det är något som aldrig kan tas ifrån oss.

Och iallafall för mig är det exakt det som får mig att fortsätta uttrycka min åsikt. Får mig att fortsätta skriva, provocera, utmana. Ja, våra motståndare vill att vi ska hålla käft och ge dem all makt. Jag är inte beredd att göra det. Jag är inte beredd att ge upp. Det jag är beredd på är dock detta: Att bära varje vän som blir påhoppad, hålla varje hand som darrar av rädsla efter personliga hot, torka uppgivna tårar när någon skrivit något ovanligt elakt och alltid, alltid höja rösten för att säga ifrån när någon säger eller gör något för att skada någon annan.