It’s a sign of the times – the kids are all right och en hel massa män borde skärpa sig

Förra veckan spelade Harry Styles i Stockholm. Sångaren som gjorde sig känd i pojkbandet One Direction har skapat en solokarriär som definitivt inte går av för hackor. För mig har det varit i princip omöjligt att värja mig från den aktuella turnén, Love On Tour, för så fort jag öppnar Tiktok (ja, det är mitt guilty pleasure) så översköljs jag av klipp från Harrys konserter. Inte för att jag klagar, tvärtom.

För precis som mycket annan musik jag upptäckt tack vare Tiktok, har jag upptäckt Harry Styles. Jag har aldrig riktigt gett honom en chans tidigare. Jag är för gammal för att ha varit målgruppen för One Direction så han har liksom seglat under min radar. Tills nu. Sign Of The Times är troligtvis min mest lyssnade låt förra månaden.

De flickor som däremot växte upp med One Direction, de har vuxit upp till unga kvinnor idag. Och det är främst de som är Harry Styles publik och stora fanskara. Och än en gång får vi bevisat att det finns nog ingenting som män tycker mer illa om, än sådant som älskas av (främst unga) kvinnor.

De måste markera att en musiker som så starkt uppskattas av unga kvinnor måste förminskas.

Det har visat sig på olika sätt de senaste veckorna. Ett oskyldigt, men störigt, beteende är till exempel mäns tvångsmässiga behov att skriva “Vem?” i varenda kommentarstråd som handlar om Harry Styles. Det handlar inte så mycket om att de inte vet vem han är (då skulle de lätt kunnat googla istället), det handlar mer om att de måste markera att en musiker som så starkt uppskattas av unga kvinnor måste förminskas.

På Twitter delade en kvinna en bild på Styles och skrev “Önskar alla män förstod att det är män som Harry alla kvinnor som dejtar män vill ha.” Ni kan aldrig GISSA vad som hände i svaren till den tweeten? Eller jo, det kan ni nog tyvärr: det formligen dränktes av griniga män. “Stenrik och känd.. jo vi vet”, “Kanske om han tog av sig tjej tröjan och ryckte upp sig lite.”, “För att han hatar sig själv och alla som föddes med penis? Att han medvetet gör och får sig själv att framstå så feminim som möjligt?”, “Det är ingen man. Det är en fjollig liten flicka.”.

Är han vit? Ja. Är han poppis FÖR ATT han är vit? Nja

Ett annat försök att förminska Harry Styles, och den betydelse han har för unga kvinnor, hittar vi i en kulturdebattartikel på Expressen skriver Jesper Strömbäck om Styles: “Den äkthet han säljer har så klart ett pris, eftersom hans begränsningar ligger i den han är, rent essentiellt: vit, rik och fri att ta vilka risker som helst.”. Artikeln har rubriken “Är Harry Styles poppis för att han är vit, rik och fri?” och även om det kanske inte är Strömbäck själv som satt rubriken så är det ändå budskapet i texten. Harry Styles uppskattas inte för den han är, det är bara en roll han spelar. Ett sätt att sälja mer. Hans musik är “nostalgipop” och inte “nyskapande”.

Jag brukar inte ha några problem med att lyfta vithetsprivilegier. Men jag kan inte se hur det är applicerbart på just Harry Styles. Är han vit? Ja. Är han poppis FÖR ATT han är vit? Nja. Jag är rätt säker på att om man gör ett venndiagram över Styles fans och Lizzos fans så kommer cirklarna till stor del överlappa varandra. Vad de två artisterna har gemensamt är ganska tydligt: respekt, öppenhet och ett intresse för omvärlden. Häromsistens ändrade Lizzo i en låttext efter att fans världen över uppmärksammat henne på att ett ord i texten var ett ableistiskt “slut”. Hon gjorde det utan att skylla från sig på någon. Hon gjorde det utan att tveka.

Samma inställning till omvärlden hittar du hos Harry Styles. På sin konsert i Oslo höll han, med prideflaggan över axlarna, ett tal om acceptans för varandra, om vikten av vänlighet och respekt, och visade sitt stöd till staden efter det fruktansvärda terrorattentatet riktat mot HBTQI+-communityt.

En annan sak som gör Harry Styles populär är den fantastiska kontakten han har med sina fans när han står på scen. I Stockholm hjälpte han en person att fria till sin partner. Han har gjort gender reveals. Han har flera gånger hjälp personer att komma ut. I Stockholm pratade han med en i publiken vars pappa var på dejt på konserten. På spelningen i Oslo kände Styles igen personen och frågade hur det hade gått på pappans dejt (de hade förlovat sig, ifall du blev nyfiken). Jag vägrar bli så cynisk att jag tror att hans publikkontakt bara är beräknande PR-skådespeleri. Han verkar genuint bry sig om sin publik och vara uppmärksam på dem när han spelar.

Tydligen är det okej för män att fangirl:a, men inte för kvinnor.

Hans musik då? Nu är jag verkligen inget musikproffs så jag ska inte ens försöka mig på en djupare analys. Men att påstå att det inte är nyskapande, att påstå att det är “nostalgipop” förstår till och med jag är löjligt. Om man lyssnar på Harry Styles tre soloalbum och inte förstår vilken duktig sångskrivare han är, då har man nog redan på förhand bestämt sig för att ha en negativ åsikt. Med det sagt behöver man inte älska hans musik, det är hundra procent möjligt att uppskatta hans skicklighet ändå.

Men just det där sista verkar vara svårt för män. Och jag är inte det minsta förvånad. Som jag skrev i början av inlägget så är det väl mer regel än undantag att män ska förminska, förringa och förlöjliga det som älskas av unga kvinnor. Män himlar med ögonen och fnyser, samtidigt som de själv går fullkomligt bananas på grund av Bruce Springsteen. Tydligen är det okej för män att fangirl:a, men inte för kvinnor.

Och det är så himla deppigt. För det börjar när kvinnor är unga – deras intressen och det de tycker om blir fnyst åt. Av den enkla anledningen att det är något som attraherar flickor eller kvinnor. För de ska veta sin plats. Att förringa kvinnors och flickors intressen är ett viktigt verktyg för att försöka hålla oss på mattan. Säkert finns det de som kommer läsa det här och tycka att jag pratar trams och överdriver. Men vad tror du isåfall själv att det beror på? Varför tror du att de kulturyttringar som tilltalar kvinnor och flickor så ofta förlöjligas?

När Styles säger till unga kvinnor: “det är ni som är framtiden”. Då lyssnar de.

Det här är inget nytt fenomen. Och det kommer nog finnas kvar länge än. Men jag ser med tillförsikt hur de yngre generationernas kvinnor antingen ryter ifrån – eller ignorerar det hån de möter. The kids are all right. Att de har idoler just som Harry Styles har nog en inte så liten del i det. För när Harry Styles står på scen på en fullpackad arena i Oslo och säger till de många unga kvinnorna i publiken att “det är ni som är framtiden”. Då lyssnar de. De sträcker på sig lite. Och tar sig an världen med lite rakare rygg och lite fler långfingrar åt tråkiga män som utan tvekan grinar på en Lundell-konsert, samtidigt som en kvinna som ens ler på en Harry Styles-konsert avfärdas som hysterisk.

Jag läste på Twitter att nån sa att Harry Styles är vår tids David Bowie. Det är inte sant. Harry Styles är vår tids Harry Styles. Han är för tusentals och åter tusentals unga kvinnor profeten som kommer med budskap om kärlek, respekt, acceptans och det viktigaste av allt: att sträcka på ryggen och veta “det är jag som är framtiden”. Och det är de. Herrejävlar vilken ljus framtid vi skulle gå till mötes om Harry Styles fans fick bestämma riktningen framöver.

Just stop your crying, it’s a sign of the times. We gotta get away from here, we gotta get away from here. Just stop your crying, it’ll be alright. They told me that the end is near, we gotta get away from here.

Dumpens fiskare skickar nakenbilder till pedofiler

För den som gillar att läsa vad jag skriver är Dumpen inget nytt namn. Jag har skrivit om sajten två gånger i tidningen Arbetet. I mars och igen häromveckan. Nu tänker jag skriva om dem igen, för jag kan verkligen inte förstå hur personer som säger sig arbeta mot pedofili tänker när de skickar barnpornografi till pedofiler.

Nåja, nu är det väl förhoppningsvis inte riktig barnpornografi, nåt slags vett får man hoppas att människorna bakom Dumpen ändå har. Men bilder skickas. Och lättklädda är de. Med tanke på att männen inte reagerar med “men hallå, det där är ju uppenbarligen en vuxen person!” så SER bilderna ut att föreställa barn. Ja, just det: de där lättklädda bilderna.

I ett av Dumpens senaste inlägg på hemsidan har man som vanligt publicerat chattloggarna som lett till konfrontationen. Att de gör så här överhuvudtaget kan man förstås ha många åsikter om, då loggarna alltid innehåller explicita beskrivningar av sex med minderåriga. Ibland utger Dumpen sig för att vara barn som söker sex, vilket säkert är otroligt upphetsande för vilken pedofil som helst. I andra fall utger de sig för att vara pedofilmammor som inte sällan beskriver vad de gör med sina fiktiva barn.

Jag har läst igenom ett stort antal av de chattloggar som publicerats på sajten och flera gånger reagerat över att det verkar som att Dumpens “fiskare”, det vill säga de som chattar med männen, har skickat bilder. Det har sällan framgått vad det är för slags bilder. Ibland har det varit tydligt att det rört sig om ansiktsbilder men andra gånger har det verkat som att helkroppsbilder skickats.

Så är fallet i just den här chattloggen. Men vi kan börja med att konstatera att Dumpens “fiskare” i det här fallet utger sig för att vara en fjortonårig flicka. Ha det gärna med er, sedan när ni fortsätter läsa.

En skärmdump på en chattkonversation. Den som utger sig för att vara barnet i konversationen skriver tre gånger att hen är fjorton år gammal.

Redan här framgår det att “fiskaren” har skickat någon typ av bild. Är det kanske en ansiktsbild? Nej, det är rätt tydligt att det är ont om sådana:

Vad det egentligen är för typ av bilder som skickas till mannen blir fort ganska tydligt:

Det går liksom inte komma ifrån att det handlar om väldigt lättklädda bilder. Bilder på någon i stringtrosor. Någon som mottagaren tror är fjorton år. Bara…bara låt det sjunka in. Att pedofiljägarna förser pedofiler vad åtminstone DE tror är barnporr. Men, det handlar inte bara om bilder på någon som har trosor på sig. Minst en nakenbild har skickats:

I okänt antal timmar såg skärmdumpen ovan inte ut som den gör här. I okänt antal timmar låg den helt ocensurerade nakenbilden ute i Dumpens inlägg. En bild på en rumpa som ska föreställas vara en fjortonårings. Bilden är tagen i halvmörker och ser ut att föreställa en bit av rygg och en naken ganska liten tjejrumpa. Självfallet finns det en skärmdump, självfallet skulle jag aldrig få för mig att publicera något som är i gråzonen för att vara barnporr.

I en intervju har Sara Nilsson på Dumpen sagt att när de skapar en sån här profil tar det inte mer än en timme innan de fått upp till femtio svar. Om vi skulle vara “generösa” och säga att varje sådan profil resulterat i en konfrontation, är det fortfarande 49 andra som svarat. Säg att hela 48 av dem inte gör mer än säger “hej” eller drar sig ur när de får veta “barnets” ålder…så vad händer med den där siste? Den som kanske är pedofil och nu får ha en lång konversation med vad han tror är ett barn. En konversation där “barnet” är drivande i att vilja ha sex. Där “barnet” skickar nakenbilder. Vad tror vi, kommer en pedofil som konsekvens av detta tänka “jag ska nog söka vård för mina sjuka begär”, eller kan han kanske tänka “wow, det här är ju inget konstigt det jag tänker och känner.”?

Vad hindrar den pedofilen att gå från ord till handling, när han under en längre tid (de här konversationerna kan pågå i flera månader) gång på gång på gång fått uppfattningen att jodå, barn vill ha sex med honom?

Är det olagligt att skicka nakenbilder till någon samtidigt som man påstår att bilderna föreställer ett barn? Ingen aning, jag är ingen jurist. Men en sak kan vi kanske vara rörande överens om: det är djupt oetiskt beteende för att inte tala om hur omoraliskt det är. För vad tror ni händer med den här typen av bilder? Tror ni att den mottagande mannen tittar på dem, drar en runk och raderar? (Vilket, ärligt talat, hade varit illa nog) Eller tror ni att han i de pedofilgrupper som finns på internet skickar vidare bilderna och låter andra pedofiler få njuta av tanken på en fjortonåring som skickar nakenbilder och tigger om sex?

De kallar sig pedofiljägare. Samtidigt som de förser just pedofiler med prima runkmaterial. Hur kan någon fortsätta tycka att det här är en bra idé?

Men SKÄRP er nån gång

Jaha så i natt i Östersund hittades ett föremål som man trodde var explosivt, som visade sig vara ofarligt. Och i vanlig ordning så är folks reaktion “HERREGUD EN BOMD I ÖSTERSUND VAD HÄNDER?!”. Jag har verkligen inget tålamod över för folk som drar för stora växlar på saker. Ännu mindre tålamod har jag för folk som i det här läget, utifrån vad som hänt i Östersund senaste tiden, drar ett rakt streck mellan brott och invandring.


Herregud det är inte precis första gången ett bombliknande föremål hittas i Östersund. Var det utanför Lidl sist? Och vi kan ju även stoltsera med att ha haft en alldeles riktig bomb utanför polishuset. Good ol’ times. Inte skrek nån “invandring” då.


Folk har mördats, misshandlats och utsatts för mordförsök tidigare i vår stad. Såklart en tragedi för de som utsätts och deras anhöriga men varför är det NU som folk direkt börjar yra om sharialagar och allt vad det är?
Kanske är det för att nåt skrämmande händer mitt framför våra ögon. Allt det där vi läste om förintelsen i skolan och tänkte “men gud, hur kunde de inte protestera? Hur lät de det gå så långt?”. Well, kanske genom att hundraprocentigt köpa förklaringsmodellen att allt skulle bli bra så länge man pissade på människor som särskilde sig lite från en själv. Precis som vi gör nu.

Vi är inte arga på rätt saker nu. Eller åtminstone inte tillräckligt många.


För folk är inte arga på skattesänkningar. Folk är inte arga på RUT-bidrag till de rikaste, folk är inte arga på att den sista gnutta anställningstrygghet är på väg att spolas ner, folk är inte arga på att arbetsgivarsidan propsar på att personalen i våra serviceyrken ska klara sig utan lönehöjning i nästa avtal, folk är inte arga på att friskolor roffar åt sig pengar i sina egna fickor istället för att lägga dem på eleverna, folk är inte arga på att riskkapitalbolag tjänar storkovan på våra gemensamma skattepengar samtidigt som de urholkar den offentliga vården.
Varför är ni inte argare? På rätt saker? Jag förstår verkligen inte.

“Jamen jag kan inget om politik” – nämen så lär dig, det är inte så svårt. Men en rätt grundläggande grej är att saker har konsekvenser. Om du sänker skatten så finns det mindre pengar till saker som sjukvård och omsorg.

“Jamen jag tycker politik är tråkigt” – well suck it up, livet är rätt tråkigt ibland.

“Jamen jag gillar verkligen inte invandrare” – det finns terapi att få för det, säkert. Skärp dig.

“Jamen jag är liberal och tycker att allt ska vara privat, inte alla ska få relevant vård och vi ska pissa ännu mer på vår gemensamma välfärd” – det finns säkert terapi att få för dig också. Som du idag kanske inte ens behöver betala dyrt för, på grund av gemensamt finansierad vård. Se det som din första session att forska i det, du.

Ja, det märks kanske att jag är rätt förbannad för jag brukar väl inte jätteofta svära i text. Men det som händer i Östersund nu är ett så tydligt symtom på hur sjukt samhället är och då pratar jag INTE om händelserna i sig utan om folks reaktioner. Sådana kommentarer som för bara några år sedan var över gränsen är idag helt normala och skrivs helt öppet av personer med icke-anonyma konton. Den politik SD fördes som vi då nästan helt gemensamt tog avstånd ifrån? Den politiken flyttas längre och längre åt höger för andra partier KÄMPAR för att sno deras idéer.

Varför har vi låtit det bli så här? Varför pratar vi om fel saker hela tiden? Kan det bero på att den som har mest makt också har mest att förlora på om vi skulle prata om rätt saker? Men makt kan förflyttas. Det kanske är dags att vi förflyttar den till oss själva, men då får vi fan ta lite ansvar och rikta blicken mot vilka som verkligen monterar ner vår gemensamma välfärd och skapar otrygghet i vårt samhälle. En liten ledtråd: det är inte invandrarna.

Bra jobbat, fetto

Jag har börjat träna igen. Det är rätt gött. Svettas, endorfiner, träningsvärk. Men det är inte helt okomplicerat. För jag är tjock.

Som tjock är träning aldrig bara träning. Nej, det är inspirerande. Bra jobbat! Starkt kämpat! Heja heja! För nu kanske den här tjockisen slutar vara tjock, och det är det viktigaste för väldigt många människor. Som överviktig är det inte helt enkelt att förhålla sig till det. Som alla andra blir jag glad över bekräftelse, det är ju bara mänskligt. Samtidigt så har jag arbetat hårt på att försöka acceptera min kropp och gilla mig ändå. Eller snarare trots att, jag är tjock.

Det är inte så enkelt att vara en del av den kroppspositiva rörelse som växt fram senaste åren. Det är ju en sak att lägga upp bilder och skriva “jag skäms inte för den jag är”. Men så mycket svårare att faktiskt känna så. På riktigt. För jag har ändå växt upp i det här samhället där vi från väldigt tidig ålder får lära oss att tjock = fel.

Sist jag tränade regelbundet gick det åt fanders, kan man väl säga. Den där bekräftelsen blev som en drog. Plötsligt började människor tycka att jag hade ett värde. Jag fick höra hur duktig jag var, hur fin jag blev, att jag plötsligt var åtråvärd. Det skapade nåt slags beroende, nästan. Jag tränade mer och mer. Ofta var jag på gymmet två gånger per dag. Till sist slutade jag mer eller mindre äta också. Gick jag bara ner fem kilo på en vecka var jag missnöjd. Och samtidigt hejades jag på. Vad duktig du är. Vad fin du har blivit.

Jag minns ett tillfälle när jag berättade att jag gått ner nästan 40 kilo på ett år. Jag fick stående ovationer. Bra jobbat, tjockis. Samtidigt var jag inte nöjd, jag var fortfarande överviktig. Jag tränade mer. Åt mindre. När jag ser tillbaka på facebookuppdateringar från den tiden så undrar jag varför ingen sa något? Det var väl kanske en eller två i min närhet som uttryckte oro. Annars är det bara hejarop och uppmuntringar.

“Dagens andra träningspass, 40 minuter på crosstrainern och styrka i en timme. Bara gått ner fyra kilo sen i måndags, nu får jag lägga i en växel till!”

Jag önskar jag kunde säga att jag fick nåt slags hälsosamt förhållande till träning efter det. Men det var väl mer slumpen som kom i vägen. Jag flyttade, blev sambo, slutade träna. Fick MS. Till sist flyttade jag hem igen och kände att nej, nu går det här inte längre. Jag var enorm. Jag började träna igen men hela 2019 gick åt till att vara sjuk. Ihållande hosta, sju öroninflammationer.

Nu äntligen är jag frisk igen och kan träna. Jag gillar ju att träna! Men det är inte helt okomplicerat. För jag är tjock. Jag lägger upp bilder i sociala medier, helt för att återigen få den där bekräftelsen. Kicken. Det kostar liksom på att gå runt i ett samhälle som ständigt påminner mig om hur lite jag är värd på grund av min vikt. Så det är rätt gött att plötsligt få uppmuntran, få känna att jag kämpar mig tillbaka till nåt slags människovärde.

Är det verkligen så här vi vill ha det? Att den som är tjock ska dömas ut som mindre värd. Få sämre vård. Bli skrattad åt och hånad.

Det är många tankar som snurrar i huvudet på gymmet. Att jag vill göra mer, pressa mig längre, och måste jag verkligen äta middag varje dag, det går ju fortare att gå ner i vikt om man inte gör det? Att tvingas kämpa mot de tankarna kostar lika mycket energi som själva träningen gör. Och det är inte mitt fel. Det är ert fel. Alla ni som inte kan se en tjock kropp utan att anmärka på hur onyttig den är. Alla ni som beskriver tjockhet som en epidemi. Alla ni som skrattar åt tjockskämt. Alla ni som ser tjocka som mindre värda.

Jag hade önskat mig ett annat samhälle. Ett där jag kunde träna för att jag tycker att det är kul och skönt. Men istället tvingas jag leva i ett samhälle där jag hejas på för varje kilo jag förlorar. Oavsett om jag skadar mig själv på kuppen.

För vet ni varför jag egentligen tränar? Jag tränar för att endorfinkickar är rätt gött. Jag tränar för att bli starkare. Jag tränar för att det gör att nervsmärtorna kanske inte försvinner, men åtminstone minskar. Jag tränar för att bli vigare, smidigare, mjukare i kroppen.

Men jag tränar också för att gå ner i vikt. För det har ni sagt åt mig att jag måste göra. Jag är inte stark nog att stå emot er smalhetsnorm. Jag vill tillbaka till den vikten då folk började se på mig med nya ögon. När jag plötsligt inte längre var Tjocka Anny. Utan bara Anny. Och fyfan vad deprimerande det är att inte ens jag, som inte alltför sällan predikar om kroppspositivitet och självkärlek, kan undslippa det.

Tre saker ni måste tänka på i coronakaoset

Okej okej okej, jag började med en twitterrant men inser att ingen kommer orka läsa så mycket som jag vill skriva. Och SÅKLART tänker jag skriva om coronaviruset. Okej så först en liten grej om hur min hjärna funkar: min hjärna snöar gärna in på saker. Tapirer, till exempel. Det räcker inte att tycka att tapirer är fina djur. Jag behöver veta saker om dem. Vilka djur är de släkt med? Varför är de utrotningshotade? Varför tycker de om att bajsa i vatten? Och nu har min hjärna bestämt sig för att haka upp sig på coronaviruset och kanske mer specifikt hanteringen av den pandemi som pågår. Denna lilla upphakning beror nog i första hand på att jag ser så många som är så dumma i huvudet just nu. Ja, alltså såna som sprider desinformation antingen med vilje eller för att de inte vet bättre. Men kanske ännu mer stör jag mig på de som valt att läsa en tidningsrubrik på typ Aftonbladet och formulerat sin inställning helt utifrån det.

Jaja jag vet att man inte ska börja med att kalla folk dumma i huvudet om man vill få dem att lyssna men jag är inte mer än människa.

Så, det jag först vill prata om är det här med att “flatten the curve”. Många min omgivning verkar ha fått för sig att alla åtgärder som införs nu går ut på att stoppa smittan. Att om vi bara stannar hemma ett par veckor så kommer coronaviruset ha POFF försvunnit. Jag verkligen avskyr att vara den som kommer med dåliga nyheter men det kommer inte hända. Eller okej, med största sannolikhet kommer det inte hända. (Också sak jag stör mig på: när det gäller en helt ny situation så kan man ibland behöva ompröva sin inställning men jag återkommer till det). Då det är ett nytt virus som ingen har immunitet mot så kommer viruset stoppa helt när nån av följande två saker sker: flockimmunitet eller ett vaccin.

Ett vaccin ligger minst ett år fram i tiden så det är inte så svårt att räkna ut att det då bara återstår att försöka uppnå flockimmunitet. MEN det gäller att göra det på ett sånt sätt så att så få som möjligt dör i processen. Tänk er en behållare som det är ett stort hål i upptill och ett mindre nertill. Om vi häller vatten väldigt fort i den behållaren kommer det svämma upp upptill, även om visst vatten rinner ut ur det lilla hålet. Om vi istället häller i vattnet långsamt så hinner vattnet rinna undan eftersom ur det lilla hålet.

Det är det vi försöker uppnå nu och det som menas med “flatten the curve”. Det handlar inte om att minska antalet sjuka, det handlar om att vi inte ska bli sjuka allihopa samtidigt för då blir det som i Italien och vården brakar samman. Då kommer vi också ställas inför att vården behöver prioritera vilka som ska få hjälp. Och det kommer såklart inte heller påverka bara folk med covid-19. Om sjukhuset är fullkomligt överbelastat av patienter med covid så kommer det förstås även gå ut över Börje som kommer in med misstänkt hjärtinfarkt, på kroniskt sjuka som inte kan få sin regelbundna behandling, på barn som ramlar och bryter benet.

Så, frågor på det? Nej men vad bra. Då övergår jag till ämne nummer två som jag irriterar mig på: “Men förra veckan sa faktiskt Anders Tegnell A och nu säger han B så nu litar jag inte på myndigheterna utan ska dricka kolloidalt silver och sen hälsa på mormor på hemmet fast jag hostar och har feber”.

Alltså det är så mycket att bena ur i den här inställningen som är vanligare än vad många nog vill tro. Det första är väl att EN person inte är ALLA myndigheter. Det trodde jag vi avhandlade när Tegnell for till Somalia och alla flippade pga trodde uppenbarligen att Folkhälsomyndigheten var uteslutande beroende av hans fysiska närvaro. Nej.

Men också detta att bli misstänksam mot myndigheter och experter när de ändrar åsikt eller föreslår något de förra veckan avrådde ifrån. Folk måste förstå att det här är en helt ny situation med ett helt nytt virus. Det FINNS inget facit. Det är helt omöjligt att veta vad som är rätt sak att göra förrän vi tagit oss igenom det här, det är den krassa sanningen. Men de beslut som tas nu och de åtgärder som implementeras är inga dåligt underbyggda hittepåsaker utan de är konstruerade utifrån tidigare erfarenheter och en stor kunskap. För även om ingen VET idag vad som är 100% rätt sak att göra finns det de som vet mer än vad jag gör. Mer än vad du gör. Jag väljer att ha förtroende för dem och lyssna på deras råd. Och i det ingår att inte avundsjukt kika på vad andra länder gör, då situationen antagligen skiljer sig även om det handlar om ett grannland. Och snälla, snälla försök se skillnad på beslut tagna utifrån politik och beslut tagna utifrån kunskap och vetenskap.

Alla goda ting är tre, sägs det. och jag inser att om jag inte begränsar mig så kommer jag skriva en liten roman om coronaviruset och det har jag inte tid med just nu. Så, tredje grejen jag stör mig på och vill försöka reda ut: varför testas inte folk?? Jag har full förståelse för att den initiala magkänslan är att man vill bli testad om man misstänker att man har coronaviruset. Men det finns en del issues med det här. För det första: det finns inte oändligt antal test. För det andra: de som utför testen kommer inom kort behövas i andra delar av vården, de har inte tid att topsa dig i halsen. För det tredje: det spelar ingen roll.

Alltså på riktigt, VAD skulle vara skillnaden mellan att du vet eller inte vet om det är coronaviruset du blivit infekterad med? Är du det minsta sjuk ska du hålla dig hemma. Så enkel är egentligen uppmaningen. Det är inte “om du är smittad av corona…” utan “vid minsta symtom”.

“Men jag vill veta om jag haft det” – varför? Vad spelar det för roll? Javisst, det kanske skulle innebära att du går till jobbet och jobbar nästa gång du “bara” är förkyld men newsflash: det ska du inte göra ändå. Det finns gott om folk som blir ordentligt sjuka även av “bara” en förkylning så det är ju oavsett vilket dumt att dra runt smitta.

“Men det vore bra för statistiken/vetenskapen” – ja, det hade det kanske. Men återigen så finns det inte oändligt antal test och det finns absolut ingen oändlig resurs inom sjukvården för att ta alla tester.

“Men jag tillhör riskgrupp och visar symtom” – ja, då kommer du bli testad om dina besvär blir så stora att du behöver söka vård. Tillhör du riskgruppen och får symtom – ring till 1177 och rådgör med dem. Är dina symtom milda så kan du antagligen, trots riskgrupp, stanna hemma och kurera dig. Men som sagt – tillhör du en riskgrupp så ringer du 1177. Men använd också lite sunt förnuft. Som du brukar göra. Söker du akutsjukvård om du tillhör riskgruppen för influensa men dina influensasymtom är väldigt milda? Antagligen inte. Då behöver du antagligen inte göra det nu heller.

Som en liten avslutning kommer några kortfattade råd som jag vet att ni antagligen redan läst femtielva gånger men nu får ni läsa dem en femtitolfte gång:

Stanna hemma om du är sjuk.
För allmänna frågor om coronaviruset kan du ringa 11313.
För viktiga frågor om din eller närståendes sjukdom ringer du 1177.
Åk inte direkt till vårdcentral eller akut om du är sjuk, prata med 1177 först.
Tro inte på allt du läser.
Tro definitivt inte på allt du läser som skrivs av nystartade, anonyma konton på Twitter.
Logga ut från internet en stund och läs en bok, försök tänka på annat. Oro är inte heller nyttigt.
Hosta och nys i armvecket.
TVÄTTA HÄNDERNA

Och det kanske mest viktiga: var lite snälla mot varandra. I ett sånt här läge kan man välja att sprida desinformation, skapa panik, attackera och rasera. Eller så kan man välja att ta några djupa andetag, se om det finns nåt man kan göra för att hjälpa till, tänka efter några gånger extra innan man flippar ur och välja en trovärdig källa för sin nyhetsrapportering. Typ public service, om inte annat för att de hittills verkat förskonade från senasationsjouralistisk och alarmistiska krisochpanik-rubriker.

Och kom ihåg att TVÄTTA HÄNDERNA.

Fuck Jimpa

Gårdagens stora snackis blev att Jimmie Åkesson dragit till Grekland för att hjälpa på plats. Nej, nu skrev jag fel – stjälpa på plats menar jag såklart. Vi fick se honom glatt leende på planet ner, med väskan packad med flygblad om hur det är fullt i Sverige och att flyktingar inte ska komma hit, allt undertecknat “svenska folket”. Många blev arga, även jag. Hur har han mage att tala för oss alla? Det säger ju tyvärr det mesta om SD:s självbild – de lyckas ju med konststycket att vara både underdogs och agendasättare samtidigt. “Stackars SD som är så mobbat av media”, men samtidigt så går det fasen inte en dag utan att vi får höra om de käcka små rasisterna.

Det här med Grekland var onekligen en lyckad PR-kupp. För klart det inte är mer än så, inte tror ens Jimmie själv att nån ska läsa flygbladet och ba “JAHA näHÄ är det FULLT i Sverige? Bäst jag vänder tillbaka!”. Och vi hjälper till att sprida den. Och det är kanske inte så konstigt, och jag tycker inte heller det är nåt i sig dåligt, att vi skriver om det. Startar hashtags, facebookgrupper och bloggar om det. Den dagen vi slutar protestera har de nog vunnit på riktigt.

Men det hjälper inte på något sätt att bara upprört skrika “SD är dumma”, vi måste bli bättre på att presentera våra lösningar. Vad vill VI? Vad för förändring är det VI vill se?

För Sverige är ju inte fullt. Och nej, jag tänker inte geografiskt nu för vi kan inte förvänta oss att folk ska bo i en snöhög under nån gran i Norrlands inland. De flesta är ändå rätt sugna på att ha tak över huvudet. Men finns det verkligen inte plats i våra svenska glesbygdskommuner? Kommuner som kämpar för att allt ska gå runt. Hur gör vi det attraktivt att vilja bo där? Människor funkar nämligen inte så att de är tacksamma för vad som helst bara för att de är flyktingar. De borde inte ens behöva vara tacksamma. De är som oss andra – de vill skapa ett drägligt liv. Med bostad, familj, utbildning, arbete. Hur ser vi till att de får tillgång till det även i utflyttningsdrabbad glesbygd?

Det är SÅNA rubriker jag vill se nu. Vi kan väl börja imorgon? För inte kan det väl vara bara Sverigedemokraterna som vill ha “förändring på riktigt”, som det står på ryggen på Jimmie Åkessons jacka.

Flyktingkrisen är ett faktum. Att den inte hunnit hit till Sverige än är inget skäl till att ignorera den. Vi har plats. Vi har resurser. Det handlar om att vilja. Om att våga.

Om att ha den mänskliga anständigheten att inte stänga dörren i ansiktet på den som är i nöd.

Medelklassen borde betala för flyktingmottagande istället för att renovera sina jävla kök hela tiden

Idag sköts en flykting till döds vid gränsen till Grekland. Eller som media kallar det: en migrant sköts. Förskjutningen går undan nu. Vi pratar inte om flyktingar – vi pratar om migranter. Som om de skulle flytta bara för att de känner det. Inte fly för att det är ohållbart eller livsfarligt att bo kvar. Kanske har vi blivit så egoistiska att vi inte kan processa vad ”fly” betyder längre?

”Politik är att vilja”, men vad vill politiken egentligen? Stänga gränser tydligen. Misstänkliggöra. Det är vi mot dem. Om vi blundar, kanske vi inte behöver låtsas om att människor, helt vanliga människor som du och jag, skjuts till döds. Det har blivit dödsstraff på att vilja leva i fred. Varför har vi låtit det gå så långt? Sverige har blivit kallt. Egoistiskt. Hårt.

Förskjutningen går undan nu. Vi pratar inte om flyktingkrisen 2015 och om mobiliseringen som skedde. Hur det anordnades stödgalor. Hur folk ställde upp. Arbetade ideellt dygnet runt för att hjälpa. Trösta. Ta emot. Nej, nu pratar vi om det som om det vore en farsot. Ungefär som vi kommer prata om coronaviruset 2020 om några år. ”Minns ni flyktingkrisen 2015, vad hemskt det var? Det kan inte få hända igen.”

Förskjutningen går undan, när Sverigedemokraterna inte bara ses som ett parti i mängden utan tillåts sätta agendan. Hur de flesta partier vrider av sig ryggraden för att bli mer som SD. För att försöka vinna tillbaka de röster som flyttats till ett parti med rötter i nazismen. Åh förlåt, det får man kanske inte säga mer? Nåja, jag passar på innan SD får all makt och vi får lära oss att leva med statlig censur.

Förskjutningen går undan. Men medelklassen skiter väl i det för de är fullt upptagna med att renovera köket för fjärde gången på tio år. Ska det vara ljusa köksluckor nu? Är det helt ute med fondvägg? Men om vi kör en sån Josef Frank-tapet, den är dyr men den ska ju ändå sitta uppe några år. Bara de inte glömmer bort att planera in årets första utlandssemester. Tre eller fyra veckor i Thailand? Ge dem ett jobbskatteavdrag extra så kanske de har råd med fem. Det är de ju värda!

Medelklassen sluter sina hjärtan och vänder ryggen till de som desperat knackar på vår dörr. ”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig, annars skjuter gränspolisen mig”. Jaha, då borde du haft förstånd att inte födas där du föddes. Du skulle gjort som oss, fötts i Sverige! Här har vi inget krig. Här har vi haltande sjukvård och skolor som inte håller måttet och hemtjänsten hinner knappt hälsa på lilla mamma när det ska bytas blöja men vi har jobbskatteavdrag och avskaffad värnskatt och vi kan alltid skylla på någon annan. Va? Skulle jag avstå lite mer av mitt till förmån för andra? Nej vet du vad, jag betalar nog för min RUT-bidragsstädning och en gång gav jag faktiskt en tia till en tiggare. Nån måtta får det vara, jag är inte gjord av pengar.

Nu sitter ni säkert och skakar på huvudet. Varför ska svensk medelklass betala för flyktingarna?

Svaret är för att ni kan. Nej förlåt mig, svaret är att ni BORDE. I den bästa av världar hade det räckt med att det är det mänskliga att göra. Det anständiga. Men sådant biter tydligen inte på folk längre. ”Anständighet” är ett ord förpassat till vokabulärens skräphög tillsammans med ”solidaritet” och ”humanitet”. Men då kanske det här biter lite mer: ni borde betala för att det skulle lika gärna kunna vara ni.

Skillnaden är liksom bara att ni hade tur. Ni föddes här. I Sverige.Nej, ni har inte gjort ett skit för att förtjäna det ni har.

Inte.

Ett.

Skit.

Ni drog bara den gyllene vinstlotten i slumpens lotteri.

Sluta vara hysterisk och tvätta händerna istället

Jag kan, men jag vill inte, låta bli att blogga om det nya coronaviruset covid-19. Jag tänker att alla röster som balanserar upp alarmismen och den spridande halvpaniken är bra. Och för alla er som går igång på tanken av en kris och kommer stå på min begravning och hånskratta om jag dör av viruset själv – kom ihåg att åtminstone skänka en slant till Neuro eller nånting. För risken finns väl att jag dör om jag får det, då jag tillhör en särskilt utsatt grupp på grund av min bromsmedicin. Jag har förövrigt förstått att det bara är när man tillhör den gruppen som man får be folk lugna ner sig lite.

För så är det väl, att många skulle behöva ta några djupa andetag och sluta flippa ur. Jag menar, bara en sån sak som att typ alla apotek sålt slut på munskydd? Jag hade skrattat hela vägen till banken om jag ägde ett företag som tillverkade eller sålde munskydd. Det är typ också de enda som har nån nytta av den ökade försäljningen. Munskydd kommer nämligen inte skydda dig mot smitta. Sorry, men det är sant. Det munskydd däremot kan göra är att minska risken för spridning om man redan är sjuk. Varför är det viktigt att poängtera detta? Tja, kanske för att folk inte ska gå runt med munskydd och tro de är skyddade.

För det FINNS nämligen nåt man kan göra för att skydda sig själv om man är orolig: TVÄTTA HÄNDERNA. Jag hoppas vid gud att det här kommer få folk att börja göra det ordentligt. Och då menar jag inte att blaska av dem i lite ljummet vatten. Nej, tvåla in ordentligt, en bit upp på underarmarna och gnugga. Inte så huden lossnar, men det räcker inte att bara skölja av tvålen. Om hela Sveriges befolkning skulle lära sig att tvätta händerna som folk så skulle risken för smittspridning minska, inte bara när det gäller covid-19. Sån himla win, för alla med nedsatt immunförsvar som det vurmas för nu.

Det är för övrigt konstigt det där. Man får inte kritisera nuvarande virushetspanik för då är man okänslig för de med nedsatt immunförsvar. Men att gå till jobbet med en förkylning eller när ens barn precis haft magsjuka, det är okej. Hmm.

Jag tänker att det går att hitta nåt slags mellanting. Man behöver inte nonchalera och rycka på axlarna åt covid-19, det säger jag inte. Men vi är på väg åt ett håll som jag finner oroväckande. Vi var många på twitter som skakade på huvudet åt när en människa i USA föreslog att ett flygplan med personer evakuerade från Kina skulle skjutas ner. Riktigt där är vi inte än, men det räcker med att läsa kommentarerna på GP:s artikel om mannen som konstaterats sjuk sedan hemkomst från Italien, eller snarare om att han åkte tåg mellan Stockholm och Göteborg.

I en av undertrådarna går diskussionen hög för att en kvinna som också åkt tåg mellan orterna samma dag inte valt att stanna hemma från jobbet. Detta trots att ingen vet om hon åkt i samma vagn eller ens samma tåg.

Sverige jämförs med Nordkorea i en annan undertråd, då det sagts att risken för allmän smittspridning är fortsatt låg.

En person hävdar till och med att Göteborg är satt i karantän.

Många tycks vara överens om att den smittade mannen har betett sig rent förkastligt genom att ha existerat i samhället. De som försöker nyansera upp det hela bemöts med att de sprider desinformation och försöker tysta ner saker.

Jag tror helt enkelt det vore nyttigt om alla taggade ner lite. Ingen, absolut ingen, vinner på hysteri. Så, här kommer mina små råd för hur du kan hantera hela covid-19 på ett mer sansat sätt:

  • Tvätta händerna!
  • Läs inte allt som skrivs och sägs i media
  • Tro absolut inte på allt som skrivs på internet
  • Folkhälsomyndighetens hemsida finns jättebra information som uppdateras kontinuerligt
  • Och för guds skull: TVÄTTA HÄNDERNA.

Bali börjar bli vänsterns bästa valarbetare

Hanif Bali, en av moderaternas främsta twitterprovokatörer, har gjort det igen. Och egentligen går det emot alla mina principer att sprida det han skriver för det är ju vad han vill. Men i det här fallet kan jag liksom inte låta bli att tycka det är lite bra att han skrivit det han skrivit.

Under helgen och fortsatt idag har det rapporterats om att det är kaos på Södersjukhuset i Stockholm. Igen. De har gått upp i stabsläge, patienter ligger på sängar i matsalar och det är inte mycket som fungerar. Vilka är det då som styr över vården? Jo, det är regionen som har ansvaret för vården rent politiskt. Vilka styr då region Stockholm?

Jo det gör Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och…Moderaterna.

Jag förstår att ni nu är redigt nyfikna på vad Bali skrivit egentligen, som jag tycker är så bra att det förtjänar att spridas? Eller är det helt enkelt så att jag fått en stroke? Tja, jag kan hålla upp båda armarna, le och vet dagens datum så det är kanske bäst jag förklarar mig ordentligt. Men vi börjar med Balis tweet:




“Det vore ju trevligt att när journalister intervjuar partipolitiskt aktiva marxister så kanske de kunde berätta det för oss läsare? Inte? Ok.”

I artikeln som Bali skärmdumpat kan man bland annat läsa ” Det är fullt överallt. Människor ligger och skriker och personalen får springa mellan patienterna för att försöka hjälpa alla. Det är kaos.” DET däremot skriver Bali inget om. Nej, han är fullt fokuserad på vad den intervjuade sjuksköterskan står politiskt. Som att hennes politiska åsikt skulle påverka det faktiska läget på sjukhuset..? Pfft. Trams, svammel och kvalificerade dumheter.

Men varför är det då POSITIVT att han sprider det här? Är det inte elakt? Försöker han inte flytta fokus från den faktiska frågan? Jo, så klart är det så. Men att döma av kommentarerna till hans tweet börjar folk se igenom den här taktiken nu. Äntligen.

“Vanligt” folk är inte särskilt intresserade av en sjuksköterskas politiska hemvist. De är intresserade av att deras sjukvård krisar och de är definitivt intresserade av varför de som styr inte tar något ansvar. Moderaterna har lyckats klamra sig fast vid makten i region Stockholm trots Nya Karolinska och trots tidigare kaos. De har kunnat bortförklara och skylla på andra och flytta fokus från den faktiska frågan. När Bali nu sätter igång däremot, så krävs det inte en examen i statsvetenskap för att se att det är just det han försöker göra – flytta fokus.

Och nu är folk less. Folk vill ha svar. Folk vill allra främst ha lösningar! Så länge Bali fortsätter så här, ser jag honom som en valarbetare för oss till vänster. De enda han vinner över på sin sida är de mest hårdföra sverigedemokraterna, och det är väl rätt oklart om de är bra att ha till nåt egentligen. Alla andra börjar ruttna ordentligt på alliansens misslyckade styre av Stockholms vård.

Så ja, bra jobbat eller nåt. Fortsätt gärna attackera hårt arbetande sjuksköterskor. Ju mer han gör det, desto fler ser igenom att ni inte har några svar. Inga lösningar. Och absolut ingen vilja att laga det ni tagit sönder.

Aftonbladets svar lämnar en hel del att önska

Jaha nehej jag känner mig lite som en hund med ett ovanligt gott ben men jag kan inte riktigt släppa det här än. Igår såg jag på Twitter att Aftonbladet bemött kritiken de fått, dock inte av mig utan av Isobel Hadley-Kamptz i Dagens Media. Tyvärr låg AB:s svar bakom betalvägg tills helt nyligen. Nu har jag kunnat läsa den och… nej, alltså jag är inte så imponerad.

( https://www.dagensmedia.se/nyheter/debatt/aftonbladet-om-kritiken-paketeringen-borde-varit-annorlunda/ )

Eric Rosén skriver i sitt svar att problemet ligger i att det fanns två artiklar: en där åklagaren berättade om domen (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OpJzlw/aklagaren-systematiskt-och-omfattande( och en där kvinnan, Gabriella, kommer till tals:

Men det finns ett problem. Åklagarens beskrivning av härvan återfanns som en av två artiklar i ett paket om den här processen och människorna det handlar om. I den andra artikeln fanns mammans berättelse, hennes oro för hur det ska gå för hennes svårt sjuke son, som saknar matstrupe och riskerar kvävning nattetid, när hon sitter i fängelse. Hon berättar att hon inte tycker att domen är korrekt.

Rosén konstaterar att det blev knasigt när det var främst artikeln med Gabriella som spreds och att alla kanske inte klickade in sig på artikeln där åklagaren uttalar sig. Jag säger att det inte spelar särskilt stor roll. I artikeln med åklagaren (som jag nämnde även i mitt förra blogginlägg) ställs bland annat frågan “Tror du att domen kan skapa rädsla hos personer som i dag använder LSS och inte har tidsrapporterat ordentligt, att det kan leda till fängelse?”

Hur är det meningen att man ska tolka den frågan annat än att det antyds att domen är onödigt hård? Att det är någon som bara slarvat lite som dömts? För varför skulle annars personer som använder LSS behöva känna rädsla för att de “inte har tidsrapporterat ordentligt”? Det är ju verkligen inte det domen handlar om. Som jag konstaterat flera gånger om.

I artikeln finns också ett videoklipp. Det inleds med att åklagaren kortfattat men väldigt tydligt berättar att det här handlar om systematiskt bidragsfusk under många år, med anställda assistenter som inte jobbat som det eller ens, i vissa fall, träffat brukaren.

Efter det följer en intervju med Gabriella:

Gabriellas son föddes utan matstrupe och har en lindrig utvecklingsstörning men snart ska Gabriella avtjäna ett tre och ett halvt år långt fängelsestraff. Detta efter en dom om grovt bidragsbrott rörande sonens LSS-stöd och assistans. Fallet handlar om felaktiga tidrapporteringar till Försäkringskassan och Malmö stad. Den har skötts bland annat av ett assistansbolag som fått fullmakt att sköta administrationen och kontakta myndigheterna. Åklagaren menar att assistenterna inte utfört något arbete, något som Gabriella förnekar.

Journalisten: Det är en ren administrationsproblematik egentligen som har lett fram till det här?

Gabriella: Ja det är det. Tingsrätten och Hovrätten för den delen har i domarna uttryckligen skrivit att min son har ett stort hjälpbehov, att hans hjälpbehov är reella, inte överdrivna, att han fått behovet tillgodosett men de menar ändå att ingen har arbetat.

Under några veckor när Gabriella och pojkens pappa bytte veckor med varandra glömde assistansbolaget att rapportera förändringarna till FK och nu har även pojkens pappa, Gabriellas sambo och huvudmännen från assistansbolaget dömts till långa fängelsestraff.

Journalisten: Du är själv jurist, hade du någonsin trott att du skulle befinna dig i den här situationen?

Gabriella: Aldrig någonsin, hade jag ens haft en tanke på att det här hade kunnat bli på det här sättet så hade jag ju i alla fall vetat om vilken försvarare jag vill ha när jag då kom in på mitt första förhör.

Alltså på riktigt. Den där intervjun målar inte upp en bild av en kvinna som dömts för bidragsbrott utförda systematiskt under många år. Den utmålar snarare exakt samma bild som i artikeln om Gabriella: det är lite synd om henne, det här är orättvist och det ser även här ut som att det bara handlar om att assistansbolaget glömt göra vissa förändringar i tidrapporteringarna. Att det handlar om ett litet misstag, som inte ens Gabriella gjort. Än en gång: domen från Hovrätten säger något annat. Påstår jag att man okritiskt ska köpa allt som står i en dom? Nej, man ska alltid vara kritisk. Men i domen framgår det att det finns tydlig bevisning och det råder ingen tvekan från vare sig tingsrätt eller hovrätt vad som har hänt. Om det finns oklarheter i vare sig förundersökning eller dom så kanske Aftonbladet skulle rikta in sig på att lyfta dem istället..?

Jag vet inte, jag kanske förväntar mig för mycket av journalistiken, men jag kan inte låta bli att vidhålla att Aftonbladets publicering lett till så pass stor skada att en halvursäkt på Dagens Media inte räcker. Artikeln om Gabriella borde aldrig ha publicerats i den form den publicerades. Att uppdatera artikeln efter att den lagts bakom betalvägg gör liksom varken till eller från. Att hänvisa till “jomen det fanns en annan artikel där åklagaren uttalar sig ” känns magert när artikeln i fråga är skriven på premissen att den dömda åkt dit på grund av ett administrativt slarvfel gjort av någon annan.

Det kanske hade varit mer rimligt att redan från början publicera något i stil med den artikel Aftonbladet publicerade igår kväll:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/qLM771/f-kassan-om-gabriella-fallet-grov-och-allvarlig-brottslighet Där framgår det med tydlighet vad som hänt. Och om man nu vill göra ett reportage om “människan bakom brottet” behöver man för den delen inte vara helt okritisk till personen man intervjuar.

Att tona ner hela historien på det här sättet är, om jag ska uttrycka mig milt, bedrövligt. Jag hoppas att Aftonbladet följer upp artikelserien med en matig redogörelse för hela fallet. Till exempel kanske det vore intressant att berätta om hur även Gabriellas mamma dömts för samma “administrationsproblematik”. Fast hon råkade bara ut för samma “administrationsproblematik” 69 gånger (antalet fastställda brottstillfällen enligt Hovrätten), till skillnad från Gabriella som råkade ut för det hela 182 gånger. Så det kan gå.