Monthly Archives: July 2014

Ingrid Carlqvist, Sveriges främsta homofobiförespråkare?

Posted on by

Okej, det blir ett till inlägg om homofobiska bloggen Dispatch International och Ingrid Carlqvist. Jag tänkte att om ni inte blev övertygade av förra inlägget, så blir ni det nu. Dispatch International är så tydligt inte bara en rasistisk blogg, utan grov homofobisk. Något som syns extra tidigt i dessa Pride-tider.

OBS även detta inlägg kan vara obehagligt att läsa så en stor fet triggervarning för homofobi och rasism. Klicka här om du känner att du inte vill läsa, så kommer du istället till söta katt-GIFs.

Jag tänkte börja med en krönika som publicerats på bloggen. Den är undertecknad Fredrik Nilsson och hävdar att RFSL är som islamister. Jepp, det gör den faktiskt. Hur kommer denne Fredrik Nilsson då fram till denna helt fantastiskt korkade slutsats?

Hbtq-rörelsen och Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, RFSL, är kapade av vänstern. Vänsterns syn på familjen är den motsatta till borgerliga kärnvärderingar – där livslånga monogama förhållanden står högst upp på agendan. I hbtq-rörelsen och RFSLs värld är bögen, flatan och transpersonen utelämnad till ett liv i ensamhet – utan skydd från omgivningen att hantera livskriser. I hbtq-rörelsen och RFSLs värld ska alla normer rivas ned, och i ivern efter att allt ska raseras står den enskilde hbt-människan helt ensam och övergiven av RFSL – som påstår sig kämpa för sexuella minoriteters välbefinnande.

Yes, krossa normerna! Eller va, vänta nu, är det något negativt att rasera normer som förtrycker och förminskar människor? Ja, tydligen då. Det är fint (“fint”) att Fredrik Nilsson bryr sig så mycket om HBTQ-personer som han påstår i sin text. Det är verkligen superrart av honom. Vilken kämpe!

Utan tvekan delar RFSL den värdegrund som också återfinns inom jihadismen. Bägge grupperingarna använder sig av hot, åsiktsförtryck och icke-demokratiska metoder för att tilltvinga sig särrättigheter som inte är förenliga med ett demokratiskt samhällsbygge. Tillsammans med jihadister utmålar RFSL det kristna Ryssland som homofientligt. När ryssarna endast velat skydda sina minderåriga från homopropaganda, och risken att hamna i en situation där en ryske pojke eller flicka tvingas sälja sextjänster till västerländska gayturister.

Aaaaah nej. Han brydde sig inte om HBTQ-personer EGENTLIGEN ju! Vilken besvikelse va, jag är så himla förvånad. Jag kan knappt ens läsa stycket här ovanför utan att vilja skrika. Det är så dumt! Vilka särrättigheter är det RFSL försöker tilltvinga sig? Och när har RFSL hotat folk? Jag är nästan nyfiken. Vill också tillägga att alla som använder ord som “homopropaganda” borde bli på livstid diskvalificerade från att yttra sig om HBTQ-frågor. Men det är min högst personliga åsikt!

I muslimska länder i Afrika och Mellanöstern förtrycks och mördas hbt-personer kallblodigt utan att RFSL ens höjer på ögonbrynen. I stället använder RFSL sina lakejer Jonas Gardell och Mona Sahlin som språkrör för att kräva att utomeuropeiska bögar och lesbiska som bär på den livsfarliga sjukdomen hiv, ska ha rätt till uppehållstillstånd i Sverige – trots att detta ökar risken för att oskyldiga svenskar utsätts för faran att bli hiv-smittade.

Men VA? Utomeuropeiska HBTQ-personer mördas kallblodigt, men när RFSL kämpar för att de ska få en fristad i Sverige så är det FEL? Det där med logiskt tänkande är visst inget krav om man vill få sin dynga publicerad på Disssssspatch International.

Vänsterextremisterna inom RFSL har tagit ett strypgrepp kring den svenska demokratin.

I don’t even….

Jag menar att ju fler tillfälliga sexuella partner man skaffar sig, desto troligare är det att man slutar som en känslomässigt avtrubbad människa.

Oj. Undrar om det finns nån slags övre gräns? Som en person som haft en hel del tillfälliga sexuella partners så blir jag fundersam om jag är onormal som nu lever i ett stabilt, kärleksfullt förhållande? Kära Bullen…

Men nu kommer jag till det värsta. Och jag har redan gjort en triggervarning, men här är en till. För det som citeras här nedanför är så genomvidrigt.

 

Du har fortfarande chans att göra något annat.

 

Okej, du är kvar? Brace yourself:

Det sägs att bögar är trendkänsliga. Kanske det? Förut rakade bögarna sina pungar och rövar för att underlätta penetrering av anus. Numera är ”Arab Chic” högsta mode bland svenska bögar. Talibanskägg kittlar gott när det ska rövslickas – och särade håriga skinkor gör att alla kan komma åt ordentligt.

Nästa steg i RFSLs jihad mot svenskarna blir väl att svenska bögar och lesbiska hänger livlösa i lyktstolpar runtom i Sverige?

Jag mår lite illa nu. Eller inte så lite faktiskt, utan rätt ordentligt illa. HUR kan man få för sig att det är en bra idé att publicera en sådan här krönika? Jo – man är gravt homofobisk. Och rasistisk.

Ingrid Carlqvist kämpar verkligen hårt för att bli erkänd som rikshomofob, särskilt då hon i ännu en “artikel” om Pride gör en hel del konstiga kopplingar. Det handlar om “Kinkykvarteret” där personer med fetischer och kinksters får något av en fristad. Här får man också möjlighet att prova på olika saker.

Kinkykvarteret kommer vara “en park i parken”, ett avgränsat område i Pride park på Östermalms IP, med 18-årsgräns.

– Anledningen till att det är avskilt är lika mycket för folk som inte förstår det här eller ska behöva se något de inte vill se och lika mycket för de som vill leva ut, som inte ska behöva få sneda blickar. Det är en säker plats – folk ska må bra och känna sig hemma.

Med Kinkykvarteret vill intiativtagarna skapa en egen värld med andra normer.

– Även Pride har ju normer, det finns en hetero-norm, en homo-norm – och vi vill bryta mot det normativa uttrycket för kärlek. Mest av allt vill vi belysa att det finns en verklighet som ser annorlunda ut, det finns ju mycket fördomar om BDSM – utifrån kan det te sig väldigt brutalt. Men grunden till allt är kärlek och respekt, säger Erik Sundbäck.

Det här är något Ingrid Carlqvist har väldigt lite förståelse för. Ingen alls faktiskt. I “artikeln” larmar hon om att det kan finnas folk på plats som kan tänkas vilja ha sex med varandra. Hugaligen. Och återigen, denna hycklande “bry sig om”-attityden:

Frågan är om det verkligen är vettigt att skicka unga, lätt påverkbara tonåringar till Pride?

Carlqvist avslutar sedan det hela med:

Man kan undra hur Svenska kyrkan har hamnat i detta Sodom och Gomorra.
Men det är ett faktum att kyrkan allt mer överger Gud och Jesus – för att i stället föra fram saker som klimat och homosexualitet. På senaste kyrkomötet beslutade en majoritet att Svenska kyrkans stift ska verka för att kyrkans arbetsplatser ska utbildas om hbt-frågor genom så kallad hbt-certifiering – vilket kan leda till omskrivningar av Bibeln!

Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL som utför så kallade hbt-certifieringar, har sagt att kyrkan nog måste stryka vissa partier ur Bibeln (!) om de ska klara en certifiering:

”Det finns ju inslag i religiösa skrifter som används som argument mot hbt-personer till exempel. Då får vi diskutera om det i så fall innebär att vi får säga att i och med den här certifieringen så önskar vi att ni inte citerar de här avsnitten i Bibeln.”

“Omskrivningar av Bibeln”? Att aktivt välja att inte citera vissa saker, det är inte helt samma sak som att skriva om Bibeln. Men varför hålla sig till nån slags sanning och rimlighet, när man försöker pusha fram sin homofobiska och hatiska agenda.

Nu ska jag inte blogga mer om Dispatch International och Ingrid Carlqvist. Åtminstone inte på ett tag. Är ni inte övertygade om att bloggen är både rasistiskt och homofobisk, ja då tror jag inte att ni är villiga att öppna er för koncept som “allas lika värde” och “mänskliga rättigheter”. Förhoppningsvis har dock någon fått upp ögonen för att Dispatch International är en hatisk blogg.

Förhoppningsvis har ingen glömt att Sverigedemokraterna stöttat bloggen ifråga.

Förhoppningsvis läggs skiten ner snart.

SD kämpar inte för demokrati för alla

Posted on by

Sverigedemokraternas nätsvans är igång igen. Som vanligt, så fort någon kritiserat SD på något sätt. Den här gången är det Jenny Bengtsson, ordförande för Hotell- och restaurangfacket Stockholm Gotland och även riksdagskandidat för Vänsterpartiet, som hamnat i deras skottlinje. Detta efter att ha konstaterat att aktiva Sverigedemokrater inte bör vara fackliga företrädare.

Flera hot och mängder av hat är vad som drabbat Jenny. Jag önskar att jag kunde säga att jag är förvånad, men det kan ärligt talat ingen säga att de är längre? Det följer alltid samma mönster: någon kritiserar SD, Avpixlat hänger ut personen, personen utsätts för terror. Och Sverigedemokraterna tittar åt ett annat håll.

Det är fan ta mig pinsamt att vi har ett riksdagsparti som beter sig på det här sättet. Det är förstås också väldigt obehagligt och skrämmande. När Åkesson fick en tårta i ansiktet skrek många i högan sky att det var ett hot mot demokratin – var är de personerna när en person blir hotad och trakasserad på grund av sina åsikter?

Sverigedemokraterna måste göra ett krafttag och ta avstånd från den här typen av beteende. SD måste klippa banden till hatsajten Avpixlat för att verkligen visa att de bryr sig. I samma veva borde de utesluta Kent Ekeroth som har intima kopplingar till sajten ifråga.

Kommer det ske? Troligen inte. Har det inte hänt ännu, så är det nog rätt naivt att tro att  det kommer hända nu. Det är på sitt sätt förståeligt, Avpixlat är en fantastisk propagandamaskin som går i Sverigedemokraternas hårt åtstramade strypkoppel. Där får ingen kritisera SD, där får ingen uttrycka en åsikt som de ogillar (typ allas lika värde…) för då får man sin kommentar raderad.

Det är ett demokratiskt problem att vi har ett riksdagsparti som har en såpass hatisk, ettrig och aktiv nätsvans. En nätsvans som scannar av internet i jakt på SD-kritik. En nätsvans som inte drar sig för regelrätta trakasserier. Men det som är än mer problematiskt är att vi har ett riksdagsparti som uppenbarligen helt struntar i det som händer.

De kallar sig för Sverigedemokrater. Men det är inte allas demokrati de kämpar för.

Vidrig homofobi på rasistblogg

Posted on by

Det börjar dra ihop sig till Stockholm Pride. En vecka fylld med lycka, acceptans och kärlek. En vecka som dessvärre också brukar locka fram allsköns homofoba åsikter. 2014 är, tyvärr, inget undantag. Än har festivalen inte ens startat, men jag tror vi lugnt kan utse årets homofob redan nu. Årets förstapris går till *trumvirvel* Ingrid Carlqvist på rasistbloggen Dispatch International!

I två blogginlägg blandar Carlqvist lite olika varianter av homofobi med transfobi och allmänt människoförakt. Och innan någon läser vidare vill jag TYDLIGT göra en triggerwarning för homofobi och kränkande uttalanden. Ingen ska behöva må dåligt av att läsa min blogg. Känner du att du inte vill läsa mer nu så klicka på den här länken så kommer du till gulliga hund-GIFs.

Fortfarande kvar? Ok, let’s begin.

Carlqvist går hårt ut i ett inlägg med titeln “Pedofila arbetsgruppen har fått som de ville”. Ett inlägg som helt enkelt går ut på att misstänkliggöra homosexuella och framställa dem som pedofiler. Carlqvist skriver:

“Partier, fackförbund, Svenska kyrkan, storföretag – alla flockas de kring Stockholm Pride. Borta är kritiken om festivalen som vulgär och förargelseväckande. Men bakom Prides slagord om kärlek och allas lika värde döljer sig också något helt annat:

Pride Ung med pedofilvarning, Pride Kinky med mänskliga, hoppande hundar och risk för massiv spridning av könssjukdomar.”

Ja, den där kritiken kanske har försvunnit för att vi andra lever 2014, inte 1400. Men det har nog inte Carlqvist tänkt på. Vad problemet skulle vara med “mänskliga, hoppande hundar” förstår jag inte riktigt, men det är kanske logiskt i ett homofobiskt, rasistiskt huvud?

Carlqvist är också rädd för att ungdomar som går på någon aktivitet på Pride ska bli…homosexuella. Tänk, jag visste inte att det smittade!

Om homosexualitet inte är medfödd så måste alltså något trigga igång den. Man kan då fråga sig om det verkligen är bra att utsätta unga människor för den propaganda som bedrivs av bland andra RFSL och Pridefestivalen. På festivalen har man i år skapat en alldeles särskild avdelning vid namn Pride Ung.

Nästa stycke tar nog dock alla priser i dumhet:

När Dispatch International ringde upp en sjuksköterska på en Barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning i södra Sverige och föreställde en orolig pappa till en 13-årig pojke som ville följa med kompisar på Pride-festivalen, kunde sköterskan inte alls förstå pappans oro. Pappan skulle över huvud taget inte oroa sig för att äldre män kunde locka in en söt 13-åring i sexuella aktiviteter – för det är inte vad Pride handlar om.

Bara ett tips i all välmening: det kanske vore bättre att lyssna på den där sjuksköterskan, än att sprida en hel massa homofobi? Hmm? Nähä, inte det inte. För Carlqvist kan nämligen inte nöja sig med ett inlägg för att sprida falska myter och hat mot Pridefestivalen. Nejdå, hon slår på stort med ett inlägg till!

“Svenska kyrkan aningslös inför hedonismen”

Alltså sug på den rubriken en stund först.

En gång fördömde kyrkans män allt otuktigt och syndigt leverne – numera går svenska präster i Pridetåget, de viger samkönade par på 7 Eleven (!) och byter själva kön. De kristna värderingarna är svåra att hitta nu när Svenska kyrkan blivit en samlingsplats för alla – inklusive Allah.

Jamen FY så hemskt att “kyrkans män” accepterar andra människor. Det var så himla mycket bättre förr i tiden när man fick stena folk. Nej men ärligt, det där stycket är så fyllt av problematiska, fobiska och hatiska saker att jag skulle kunna skriva ett inlägg om bara det. “Byter själva kön”, “inklusive Allah”, “Syndigt leverne”. Jag får huvudvärk av den här höga dosen hat.

Carlqvist har också intervjuat en pensionerad präst vid namn Dag Sandahl:

Pride Ung är en avdelning för folk mellan 13 och 29 år, vad tycker du om det? Och att ungdomar kommer in överallt i en vuxens sällskap, som inte behöver vara målsman?

– Det är jag för belevad för att uttrycka i ord. Men det är naturligtvis fullständigt vansinnigt.

Kan man påstå att kyrkan därmed stödjer pedofili?

What? WHAT? Det är inte möjligt att komma till den slutsatsen på annat sätt än om man själv tycker att alla homosexuella är pedofiler. Vilket då Carlqvist tycks tro, att döma av dessa två blogginlägg som jag uppmärksammar? Man kan ju verkligen undra.

Jag gjorde förövrigt en enkel googling. Ungefär första träffen gav mig ett inlägg, signerat Carlqvist, där hon varnar för att muslimer inte skulle gilla homosexuella. Slutsatsen är alltså att Ingrid Carlqvist inte gillar HBTQ-personer, men använder dem gärna för att sprida sin rasism. Kan det bli mycket äckligare?

Jag tänker inte vara rädd

Posted on by

Det åskar här. Jag stod just ute på loftgången och planerade att titta på skådespelet. En jätteblixt vecklade ut sig tvärs över hela himlen och istället för den där förundrade, nästans magiska vördnaden inför naturen kände jag ett fladder av rädsla i magen. Jag väntade inte ens på mullret, utan gick in.

Nu sitter jag i soffan och funderar på varför. Jag har inte varit rädd för åska sen jag var liten, och knappt ens då. Jag har alltid tyckt att det är ashäftigt och ofta valt att sitta ute på balkongen och tittat. Vad har ändrats? Och ibland kommer insikter väldigt snabbt. Ibland får man den där berömda glödlampan som tänds ovanför huvudet.

Sedan jag fick min MS-diagnos är jag rädd.

Jag inser att jag på något sätt har känt mig oförstörbar. Jag har aldrig brutit något ben, mer än några tår. Jag har aldrig opererats. Jag har aldrig varit ordentligt sjuk. Det i princip värsta jag varit med om är hjärnskakning när jag var väldigt liten, något jag knappt minns, och ett spindelbett bredvid ögat, som jag inte heller minns så mycket av.

Jag hade inte legat på sjukhus i vuxen ålder innan jag blev inlagd på neurologiska avdelningen, den där helgen då jag äntligen dissade vårdcentralen och sökte akuthjälp istället. Jag har inte lämnat särskilt mycket prover innan. Jag har röntgat lungorna en gång, det är allt. Jag har helt enkelt varit lyckligt lottad, och jag tänkte nog att det skulle förbli så.

Tji fick jag. Den där helgen på neurologiavdelningen blev som en kalldusch för mig. För min trygghet. För mitt mod. Helt plötsligt låg jag inlagd på sjukhus och kände mig mest ensam i världen. Helt plötsligt blev jag väckt före klockan sex på morgonen för provtagning. Helt plötsligt fick jag göra en magnetröntgen, en lumbalpunktion och lämna så mycket blodprov att jag trodde jag skulle få slut på blod i kroppen.

Det är kanske inte konstigt att jag är rädd nu. Inte bara för min diagnos, för även den skrämmer mig. Konstigt vore det annars med en så lynnig och individuell sjukdom. Ingen kan berätta för mig hur det kommer bli. Ingen kommer berätta för mig hur sjuk min egen kropp kommer göra mig. Men jag har fått en helt ny rädsla i kroppen, en rädsla som kom med vetskapen att jag inte är osårbar. En rädsla som gjort mig rädd utan att jag ens märkt det förrän nu.

Den har smugit sig på, den där rädslan. Men jag tänker kvickt göra mig av med den.

Jag tänker inte leva mitt liv i rädsla. Jag tänker inte låta min diagnos styra mitt liv mer än nödvändigt. Den där rädslan ska övervinnas. Att jag vet att jag inte är osårbar tänker jag kämpa för att se som något positivt, inte något skrämmande. Och vad gäller min sjukdom, så har jag bestämt för att ta emot varje positiv och pigg dag som en gåva från mig själv.

Jag tänker inte leva mitt liv i rädsla. Jag tänker inte vara rädd. Därför ska jag nu gå ut och titta på det där förunderliga skådespelet som vi kallar åska. Det där fladdret av rädsla som lever om i magen, det kan ärligt talat ta och dra nån annanstans.

Skrik, systrar. Skrik högt!

Posted on by

Skrik, systrar. Skrik högt!

Skrik för att “Tingsrätten har funnit att kvinnan varit i en särskilt utsatt situation som mannen utnyttjat. Men domstolen anser att det har rört sig om ett tämligen kortvarigt förlopp, enligt domen. Tingsrätten har mot bakgrund av detta och vissa andra omständigheter tillämpat straffskalan som gäller för mindre grov våldtäkt”.

Skrik för att våra kroppar inte får vara våra, skrik för att de tror att de får göra vad de vill med oss och skrik för att de förnekar sina privilegier. Tystna inte förrän någon äntligen lyssnar. Överrösta deras “hur var du klädd?”. Ta fram megafoner och skrik att patriarkatet måste krossas.

Skrik, syster. Skrik högt!

Skrik för våra transsystrar som attackeras av “feminister”. Skrik för det vidriga bemötande de så ofta får. Skrik för att vissa anser att de inte är välkomna hos oss. Skrik för att stoppa trakasserierna. Skrik för att visa att de inte står ensamma. Skrik tillsammans med dem, men skrik inte så högt att de själva inte hörs.

Skrik för att deras kroppar inte får vara deras, skrik för att vissa tror att de får göra och säga vad de vill med och till dem. Tystna inte förrän någon äntligen lyssnar. Överrösta deras “men vad är du EGENTLIGEN?”. Ta fram megafoner och skrik att cisnormen måste krossas.

Skrik, systrar. Skrik högt!

Skrik för våra systrar från andra länder. Skrik för att stoppa rasismen. Skrik för att stoppa spottloskorna, våldet, glåporden. Skrik för att ge dem styrka, skrik för att visa att vi står på deras sida. Skrik tillsammans med dem, men skrik inte så högt att de själva inte hörs.

Skrik för att deras kroppar inte får vara deras, skrik för att vissa tror att de är mer värda än dem. Tystna inte förrän någon äntligen lyssnar. Överrösta deras “det finns faktiskt ingen rasism i Sverige”. Ta fram megafoner och skrik att rasismen finns och den måste krossas.

Skrik, syster. Skrik högt!

Skrik, vråla, ropa, var obekväm. Det måste vara slut snart. Det måste vända. Om vi bara skriker tillräckligt högt, måste någon äntligen lyssna.

Skrik, systrar. Skrik högt!

Ta i från tårna.
Vråla ut din smärta.
Tvinga dem att lyssna.
Skrik dig hes och vi andra skriker desto högre.

Fall inte för SD:s hatpropaganda

Posted on by

Så händer det igen. En tiggare har blivit misshandlad:

– Det var en förbipasserande som hade svårt att acceptera att han satt och tiggde och började slå efter honom med en krycka, säger Håkan Klein, biträdande närpolischef i Lund.

Och ja, jag skriver igen. För det har hänt alldeles för många gånger senaste tiden. En googling och jag hittar tre artiklar om tre olika fall där tiggare blivit misshandlade på olika sätt. Säkerligen har det hänt ännu fler gånger.

Jag undrar vad det är som är så provocerande med en person som ber om hjälp. Vad är så oerhört upprörande med en tiggare att någon som passerar känner “Jag måste slå hen”. Vad händer med vårt land?

Kanske är det så att de som misshandlar mår dåligt själva. Att de projicerar sin egen ilska, en ilska mot sig själva och mot samhället, på den som är svagare. Så kan det vara. Det är omöjligt att säga.

Men något jag vågar drista mig till att skriva är detta: det är fasen inte så konstigt att det händer nu. Vi har ett riksdagsparti som gått all in för att demonisera varenda tiggare och hemlös i Sverige. Ett parti som tapetserat med stora affischer som pekar ut tiggarna som något farligt, något ont. Något vi måste bli av med. Då är det inte så konstigt att människor slutar se tiggarna som medmänniskor, och istället ser dem som hot.

Sverigedemokraterna hetsar mot de som har det sämst i samhället. De hetsar mot de som är svagast. De inte bara sparkar på dem, de uppmuntrar indirekt andra att sparka på dem också.

Och jag vill bara gråta när jag tänker på det. För hur stoppar vi det? Hur hindrar vi folk från att falla för SD:s hatpropaganda? Ett första steg är kanske att vi börjar prata om det. Och att vi börjar prata om men framförallt MED tiggare. De är människor. Bjud in dem. Välkomna dem. Prata med dem. Behandla dem som om de vore din granne. Behandla dem som du själv skulle ha velat bli behandlad i deras situation.

De har samma värde som vi.

Det är vårt förbannade ansvar att se till att de inte blir skadade.

Tre år sedan idag

Posted on by

För tre år sedan skulle jag gå ut. Stråket hade öppnat, och vi var ett gäng som skulle ses. Jag hade ett ragg på gång och var förväntansfull. Nån gång på eftermiddagen såg jag att en kompis delat en länk på Facebook: “Bomb i Oslo”. Det stod inte så mycket och jag tänkte att det säkert inte var så allvarligt. Var det ens en bomb?

Jag fortsatte med mitt. Sneglade då och då in på nyhetssidorna. Plötsligt började det bli tydligt: det var en bomb, och det var allvarligare än vad som först framgick. “Läskigt!”, tänkte jag och fortsatte sminka mig, byta kläder, lyssna på musik, förfesta på egen hand. Så plötsligt kommer de första rapporterna: något händer på Utøya. Någon skjuter på Utøya. Någon skjuter ungdomar på Utøya.

Jag sätter på teven. Jag uppdaterar nyhetssidorna. Jag ser uppdateringar på Facebook och Twitter. Vad är det som händer?

Jag blev sen till utekvällen, men jag gick ändå. Närmast gråtfärdig berättar jag för mina kompisar vad som hänt. “Det är säkert nån jävla muslim!”, får jag till svar från en av dem. Jag ifrågasätter, varför skulle en muslim vilja skjuta AUF-medlemmar? “De skjuter väl allt som rör sig.”

Senare framgår precis vad som hänt. Vem som gjort det. Och jag mår illa. Min kompis uttalande var bara så…äckligt. Och jag blev rädd. Det skulle visa sig att hen inte var ensam om att dra de slutsatserna. Det var obehagligt att se det omaskerade hat mot muslimer som en stund blev helt accepterat att vädra.

Vi skulle snart bli varse att det var just hat som drev honom. Glödande, brinnande hat mot de som han tyckte förstörde Norge. Mot socialister, feminister, muslimer. Samtidigt fick man inte riktigt prata om det. De flesta avfärdade det hela med “Han måste vara sinnessjuk, han är galen”. Den enorma rädslan för att prata om vad som låg bakom. Vad det egentligen var han ville uppnå. Varför han valde just Utøya. Det var ett terrorattentat, men få beskrev det så då.

“Politisera inte det här Anny, det är ett vansinnesdåd och inget annat”. Jag ville bara skrika.

Idag är det tre år sedan det ofattbara hände. Tre år sedan och jag vill gråta när jag tänker på det. Jag vill gråta när jag tänker på att inget egentligen förändrats till det bättre. Jag vill gråta när jag tänker på att det sitter nazister i EU-parlamentet. Jag vill gråta när jag tänker på att Sverigedemokraterna bara ökar. Jag vill gråta när jag tänker på att Fremskrittspartiet har ökat i Norge.

Vi måste öppna ögonen nu. Vi måste våga se fascismen och hatet som finns runtomkring oss. För om vi inte vågar eller vill se, så kan vi inte stoppa det. Och det, det är vi faktiskt skyldiga att göra. För att hedra de som dog. För att stå sida vid sida med de som överlevde. För att se till att världen blir ett lite bättre ställe, för de som sedan kommer ärva den.

Tre år sedan idag. Ikväll tänder jag ett ljus i mitt fönster. Imorgon fortsätter jag kämpa mot hatet.

Läs också:
Dagen vi aldrig glömmer

 

 

“Könsrasism”? SHUT THE FUCK UP.

Posted on by

Okej nu. Säg efter mig: det finns inget som heter könsrasism. Att ens prata om det är trams. Dels för att det devalverar begreppet “rasism”, dels för att det tydligen handlar om att det är så HIMLA synd om vita cis heterosexuella män som uppenbarligen är sjukt förtryckta i dagens samhälle.

Naaaw.

Självfallet är det så att inte alla män har det toppenbra. Självfallet finns det män som mår dåligt, som är fattiga, som är eller känner sig maktlösa. Men come on, det handlar inte om individer. Det handlar om att män som grupp har mer makt än vad kvinnor har. Det handlar om att vita män har mer makt än rasifierade män. Det handlar om att heterosexuella män har mer makt än homo- och bisexuella. Och det handlar i högsta grad om att cismän har mer makt än transmän. Är det verkligen så svårt att förstå?

För att det här inte ska bli alldeles för spretigt tänker jag dock hålla mig till att beskriva just maktförhållandet som gruppen cismän har över kvinnor. För till skillnad från vad vissa tror är det inte så enkelt att det handlar om att fler män än kvinnor är chefer. Det är en del i det hela, men det är inte allt.

Jag tror att det bästa exemplet för att beskriva den makt, och de privilegier, som män har över kvinnor är att de obehindrat kan röra sig i alla rum. Som man, särskilt då som vit man, kan du resa ungefär vart som helst i världen och röra dig som du vill på den platsen. Jämför med en kvinna som inte kan göra samma sak. En kvinna måste hela tiden vara vaksam på var hon är, vilka potentiella hot som finns och eventuella flyktvägar. En kvinna lever under andra regler och normer än en man.

Skulle det finnas något som heter “könsrasism” så skulle det väl vara just det: de strukturer och attityder som gör att kvinnor inte får vistas i världen på samma villkor som män. Men nu heter det redan något: det heter patriarkat. Det heter könsroller. Det heter normer. Det heter manliga privilegier.

Manliga privilegier är ganska goa att ha, kan jag tänka mig. Problemet är att de som har dem, inte vet om det. Det är som att en majoritet av alla män ser det som en naturlag att de har mer makt över kvinnor, och att ifrågasätta det är att ifrågasätta något i klass med tyngdlagen eller att vi alla behöver andas för att överleva. Riktigt så är det inte.

Makten, privilegierna, är skapade av oss människor. Det betyder att vi också kan förändra dem. Omfördela makten, rasera privilegier. Men vi måste göra det tillsammans. Män måste liksom hjälpa till, för de står väldigt mycket i vägen. Det handlar inte om att kvinnor måste “ta plats”. Det handlar om att män måste get the fuck out of the way.

För ärligt talat. Det funkar ju inte så jättebra just nu va? Världen är inte så himla gullig och mysig och fluffluffig just nu va? Nej just det. Så kanske en förändring vore på plats. För allas skull.

Så nästa gång du funderar på att skrika “könsrasism!” och blir ledsen i ögat för att någon påtalar att män har makt och privilegier som kvinnor inte har, tänk på den här gifen och följ dess budskap. Tack på förhand!

Låt Palestinas barn vila i frid

Posted on by

En öronbedövande smäll. En till. Eld. Rök. Delar av hus som flyger iväg som fyrverkerier. Någon skriker. En siren ljuder någonstans. Salta tårar, bittert blod. All denna ohyggliga död. Palestina bombas och här sitter vi, i trygga lilla Sverige, och följer det via bilder och filmer. Vi läser berättelserna från de som bor i husen vi sedan ser som bråte på fotografierna. Vi följer dem på Twitter, när de berättar om sin dödsångest. De kan inte fly. De kan inte ta skydd.

Och vi följer dem på Twitter. Vi retweetar deras berättelser. Vi förfasas. Vi bloggar om det. Vi blir arga på en svensk politisk ledare för att han uttrycker sig klumpigt. Vi bråkar, med ord, med liberaler som säger “lika goda kålsupare!”. Vi försöker skrika så att anda också hör, när rösterna från Palestina inte hörs över bombningarna. Vi försöker skrika så att fler märker vad som händer. Salta tårar, bittert blod. All denna ohyggliga död.

Vi följer dem på Twitter. Vi följer dem på Facebook. Vi delar vidare bilder på deras dödade barn. Varför? För att andra ska se att det inte är på skämt? För att andra ska se att det är barn som dör? Men vi vet det redan. Vi behöver inte se fler döda, lemlästade barn nu. Låt barnen få den frid som döden kanske gett dem. Låt dem inte bli verktyg i en politisk kamp i ett litet, tryggt land långt i norr.

Vi följer dem på Twitter. Vi följer dem på Facebook. Vi delar vidare bilder på deras dödade barn, och tänker att vi gör något bra. “Det är privilegierat att kunna välja att inte se dem!”. Men jag, jag vill hellre ge barnen privilegiet att inte delas på Facebook. Jag vill ge barnen privilegiet att få vila i frid, att slippa bli politiska verktyg när de slutat skratta, slutat le, slutat leka. Jag vill ge barnen privilegiet att få vara ifred, äntligen ifred.

Palestina bombas. Palestina gråter. Vi följer dem på Twitter. Vi följer på Facebook. Låt oss fortsätta skrika så att deras röster hörs även här i trygga, lilla Sverige. Låt oss fortsätta berätta deras historier. Låt oss fortsätta vråla av vanmakten att ingen gör något, och låt den vanmakten förvandlas till aktion och press på de som borde agera. Låt oss ta strid och låt oss våga se vad som händer. Men snälla. Snälla.

Snälla låt oss sluta dela bilderna på deras dödade barn. Vi behöver inte se fler bilder nu, för att kunna berätta för andra. Salta tårar, bittert blod.

All denna ohyggliga död.

Sluta hylla manliga feminister

Posted on by

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om den avundsjuka jag känner när jag tänker på manliga privilegier, en avundsjuka som på många sätt kan ses vara en grund till min feminism. Men jag har insett att jag glömde en grej. Glömde en anledning till att vara avundsjuk på män:

Att vara manlig feminist måste ju vara det enklaste som finns!

Jomen seriöst, det måste ni väl ha tänkt på att när en kvinna är feminist så är hon ignorerad i bästa fall, hatad i värsta fall. Ofta någonstans där mittemellan. Men en man! Han kan harkla upp sig lite, sträcka på ryggen och säga “Jag är feminist” och mötas av rungande applåder.

Det är som att vi har så låga krav på män att vi blir alldeles spralliga av lycka när de för en gångs skull försöker bete sig som folk.

Det finns så oerhört många exempel på det här beteendet. Det är krönikören som skriver raljerande om att män inte borde få ha rösträtt, som bemöts med säkert en hel del sura miner men också okritiskt hyllande. “Åh, så modig text!”, “Det här är så sant!”, “Klockrent!”. Vet ni vad som händer om jag skriver att män inte borde få ha rösträtt (vilket vissa kanske inte borde få ha, men det är en annan text…)? “Manshatare!”, “Vidriga as!”, “Jag vet var du bor.”.

Fler exempel? Tja, vi kan ta artisten som nyligen utbrast “Jomen jag ÄR feminist nu, för min dotters skull! Äntligen har jag förstått”. Wow. Vänta, här ska det infogas den kanske mest sarkastiska av alla sarkastiska applåder. Way to go man, att inse efter 31 år att kvinnor och flickor är förtryckta av er män. Och han blir hyllad, höjd till skyarna, framställd som en riktig hjälte. Varför? För att han, fastän han troligen fått höra om patriarkat, könsmaktsordning och förtryck, blåvägrat att kalla sig för feminist i hela sitt liv? Ska vi hylla en person bara för att han fått en dotter nu och ser hur förtrycket redan drabbar henne? Ärligt talat. Nej.

Män som är feminister visar det ofta genom att armbåga en eller ett par kvinnliga feminister i sidan och vråla “flytta på er!”. Män är vana att ta plats. Manliga feminister tar oftast för givet att kvinnor inte lyssnas på, och då behövs manliga feminismfrälsare som tar kvinnornas plats. Mm…det är feminism det!

Nej alltså. På riktigt, manliga feminister, det är dags att ni lyssnar väldigt noga nu: SLUTA UPP MED ATT TA PLATS! Det är jättebra att ni kallar er för feminister, men det räcker inte. Ni måste VARA feminister också. Ni måste agera utifrån era värderingar. Ni måste lära er ödmjukhet. Ni kanske är vana vid att ni alltid har rätt, men i den här frågan kanske ni inte alltid har det.

Jag är innerligt less på att få höra att allt löser sig bara vi kvinnor “tar mer plats”. Det borde väl istället handla om att de som har mycket plats, borde dela med sig? Det gäller i högsta grad inom feminismen. Om du är manlig feminist, så är det du som ska flytta på dig.

Men viktigast av allt: vi måste sluta hylla män bara för att de säger att de tycker att kvinnor och män är lika mycket värda. För seriöst, det är inte en kontroversiell åsikt. Så varför ska männen hyllas för att de tycker så?