Blogginlägget som skakade “Sverigevännerna”

Okej, så den som inte hänger så ofta på typ Twitter har kanske missat detta, men rasistsverige är i uppror. De så kallade “Sverigevännerna” är arga. Varför? Jo, de har läst en blogg skriven av en annan rasist. Inget nytt under solen alltså. Men det är ändå något ovanligt korkat över den här historien, samtidigt som den är mycket obehaglig.

Det hela började med ett blogginlägg, skrivet av en person som föredrar att skriva sina rasistiska verk under pseudonym. Visst är det märkligt det där, att jag som hotats av SD:are, nazister och ja även av den så kallade “våldsvänstern” vågar skriva under mitt eget namn. Men nästan alla rasister vågar det inte. Kanske beror det på att de innerst inne skäms, jag vet inte men jag hoppas det.

Det där blogginlägget har spridits mellan “Sverigevännerna” och de har blivit mycket upprörda. Inlägget berättar om hur denna anonyma skribent blivit uppsökt av ett par journalister. En av dem har till och med besudlat hennes sekatör genom att ta i den, ve och fasa!

Så här är det, att skribenten i fråga får anses vara en maktperson. Hon har stort genomslag i den “Sverigevänliga” världen. Då kanske man får räkna med att någon försöker intervjua en. Och om man inte är nåbar via telefon är det väl kanske inte så konstigt om journalister gör det “the old fashion way” – dvs knacka på dörren.

Det som är fascinerande i hela historien är att “Sverigevännerna” köpt hela historien rakt av. Total brist på källkritik, inte för att det är ovanligt men ändå. Nu avkräver de ursäkter hit och dit och gastar på om att “det är en stackars 70-årig värnlös kvinna!!!”. Mm. En stackars 70-årig värnlös kvinna som fått hembesök av ett par journalister. Inte av en avrättningspatrull. Inte av mördare. Utan journalister. Som vill intervjua henne. För att hon är en maktperson vars texter läses av många.

Är det verkligen så konstigt att, när man gör ett reportage om så kallad “alternativ media”, vilja intervjua en av de mer tongivande personerna..?

En av alla de som reagerat på blogginlägget med ilska och bestörtning är ingen mindre än Mats Dagerlind, överkucku för hatsajten Avpixlat:

dagerlind1 dagerlind2

Och nu KAN jag inte låta bli att skratta för det här är verkligen så dumt. Så oerhört dumt. Mats Dagerlind blir alltså upprörd över att ett par journalister försökt få till en intervju med en person. Samtidigt har följande saker hänt på Avpixlat, sajten han själv är ansvarig för:

Vi vill för att belysa allvaret i frågan rikta en särskild uppmaning till våra helglediga läsare i Sundsvallstrakten att utföra lite grävande arbete för vår räkning mellan julbestyren. Vi vill få in så mycket information som bara är möjligt om journalisterna på Sundsvalls Tidnings redaktion. […]

Prata med deras grannar och anhöriga, de kanske känner till något privat som kan vara intressant – gräl med frun, vilda fester, otrohetsaffärer osv. Kolla med krogar och personal på Systembolaget om de har några fyllehistorier att förtälja. Sitter du i egenskap av ditt arbete på uppgifter om dessa personer från läkarjournaler, social- och försäkringskasseakter så vill vi förstås få in dem också. Vi röjer aldrig en källa och din anonymitet och meddelarfrihet är grundlagsskyddad så länge du endast förmedlar sekretessbelagda uppgifter med egna ord och inte i form av kopior på skriftliga handlingar. Uppgifter om brott, trasslig privatekonomi, skulder, betalningsanmärkningar och Kronofogdeärenden är också av intresse, liksom varje annan omständighet som man kan anta att dessa personer inte vill ska komma till allmänhetens kännedom.

Det här var Avpixlats reaktion efter Sundsvalls Tidnings artikel om Sverigedemokraten Jonny Skalin. De vill alltså ha information om journalisters privatliv, enbart för att de skrivit en artikel om en Sverigedemokrat.

2010 lät det så här på hatsajten:

“Att ligga i buskar med teleobjektiv och spionera på personer utanför deras hem eller ringa på dörren oanmälda med påslagen bandspelare/kamera är etablerade arbetsmetoder för journalister, så du är i gott sällskap om du bedriver lite försiktig uppsökande verksamhet. Bostadsadresser för de flesta politiker, journalister och andra PK-personligheter finns bara några kostnadsfria musklick bort på tjänster som t.ex. Ratsit.”

Då lanserade nämligen Avpixlat en kampanj med syfte att “granska PK-eliten”. Det handlar inte om att dyka upp hemma hos någon man vill intervjua, med en förfrågan om just det. Det Avpixlat uppmuntrade till får snarast liknas vid trakasserier.

Var var alla upprörda och förbannade “Sverigevänner” när detta hände? Jag som var engagerad i IRM vid den tiden kan berätta att de höll käften. Att trakassera sina meningsmotståndare är okej enligt dem, men om en journalist vill intervjua en av dem… nej ve och fasa. Då kommer det bara sluta med att journalisten har besudlat en sekatör.

Skämt å sido, så förstår jag någonstans varför så många “Sverigevänner” är så upprörda. De tror helt enkelt att alla är som dem. “Som man känner sig själv, känner man andra”, som det brukar heta.  I deras värld är journalistisk visst samma sak som att smyga i buskar, gräva fram det mörkaste i någons privatliv, hota och förstöra liv. Det är inte konstigt att den rasistiska bloggskribenten i fråga, och en hel drös med “Sverigevänner” reagerar så hårt.

Men jag tänker avsluta det här inlägget med en liten tröstande mening:
Vi är inte som ni, så ni kan lugnt andas ut och svara “nej tack” nästa gång en journalist dyker upp för att fråga om en intervju.

 

 

Varför är ni så fega?

Idag är den stora icke-nyheten att Kent Ekeroth är djupt insyltad i hatsajten Avpixlat. Alla som är förvånade över att det finns fler band mellan SD-politikern och Sveriges rassesida nummer ett, räck upp en hand nu. Nähä, ingen..?

Nåväl. I den här nyheten så finns det något som ändå är väldigt skrämmande. Ja, förutom att ett riksdagsparti helt rycker på axlarna över sin politikers intima koppling till en sajt som hänger ut barn, sexbrottsoffer och hetsar till förföljelse av journalister, politiker och meningsmotståndare. Det jag talar om är hur Avpixlat beskrivs av både DN och Aftonbladet.

DN skriver På Avpixlat publiceras nyheter och debattinlägg med tydlig invandrarkritisk agenda.” Invandrarkritiska? Really, DN? 

Låt mig ge er en sarkastisk och mycket föraktfull slow clap för att ni anammar rasisternas eget språkbruk. Låt mig anti-hurra över att ni förringar det Avpixlat håller på med och framställer det som något vi ändå kan tolerera. Och låt mig slutligen gråta en jävla störtflod över att en av Sveriges största tidningar inte har ryggrad nog att beskriva Avpixlat för vad det är: en hatsajt.

För låt oss tänka lite på vad “invandringskritisk” egentligen är. Det låter så ofarligt, något som vi inte alls bör protestera över. För visst får man kritisera allt? Ja, det får man ju. Men det Avpixlat håller på med är inte kritik. Det Avpixlat håller på med är vinklade nyheter som har ett enda syfte: att misstänkliggöra invandrare, flyktingar och överhuvudtaget alla som har en mörkare hudfärg än mjölkvit och/eller tillhör en annan religion.

Avpixlat har gång på gång på gång hängt ut människor och “redaktionen” har tittat åt ett annat håll när kommentarsfältet spårat ur i hot och postning av folks hemadresser. De som jobbar med Avpixlat har inga gränser.

Och Mats Dagerlind, skitsajtens ansvariga utgivare? Han är den mest gränslösa människa som finns. Han ser det inte ens som ett problem att driva med folk som varit med om traumatiska och hemska upplevelser. Han ser inga problem med att håna folk som sörjer.

Jag blir livrädd över att se hur snabbt normaliseringen går nu. Inte ens Aftonbladet, som ändå gjort flera granskningar av Avpixlat, vågar kalla sajten mer än “främlingsfientlig”. Jag menar, really? Kan vi inte bara komma överens om att inte använda såna skitord som främlingsfientlig som i sig är väldigt, väldigt problematiskt då den faktiskt utmålar vissa som främlingar.

Under våren kände jag ett visst hopp när stora demonstrationer mot Sverigedemokraterna fick enormt folkligt stöd. När vi kunde se allt ifrån barn till pensionärer vända ryggen till. Jag trodde att det var nån slags vändpunkt, men det jag ser i media får mig att tvivla. Vad är egentligen agendan? Varför envisas tidningar med att kalla SD, och dess hatspridande propagandaorgan Avpixlat, för saker som “invandringskritiska”? Vad har de egentligen att vinna på det?

Varför är de så rädda? Varför är ni så fega?

 

SD kämpar inte för demokrati för alla

Sverigedemokraternas nätsvans är igång igen. Som vanligt, så fort någon kritiserat SD på något sätt. Den här gången är det Jenny Bengtsson, ordförande för Hotell- och restaurangfacket Stockholm Gotland och även riksdagskandidat för Vänsterpartiet, som hamnat i deras skottlinje. Detta efter att ha konstaterat att aktiva Sverigedemokrater inte bör vara fackliga företrädare.

Flera hot och mängder av hat är vad som drabbat Jenny. Jag önskar att jag kunde säga att jag är förvånad, men det kan ärligt talat ingen säga att de är längre? Det följer alltid samma mönster: någon kritiserar SD, Avpixlat hänger ut personen, personen utsätts för terror. Och Sverigedemokraterna tittar åt ett annat håll.

Det är fan ta mig pinsamt att vi har ett riksdagsparti som beter sig på det här sättet. Det är förstås också väldigt obehagligt och skrämmande. När Åkesson fick en tårta i ansiktet skrek många i högan sky att det var ett hot mot demokratin – var är de personerna när en person blir hotad och trakasserad på grund av sina åsikter?

Sverigedemokraterna måste göra ett krafttag och ta avstånd från den här typen av beteende. SD måste klippa banden till hatsajten Avpixlat för att verkligen visa att de bryr sig. I samma veva borde de utesluta Kent Ekeroth som har intima kopplingar till sajten ifråga.

Kommer det ske? Troligen inte. Har det inte hänt ännu, så är det nog rätt naivt att tro att  det kommer hända nu. Det är på sitt sätt förståeligt, Avpixlat är en fantastisk propagandamaskin som går i Sverigedemokraternas hårt åtstramade strypkoppel. Där får ingen kritisera SD, där får ingen uttrycka en åsikt som de ogillar (typ allas lika värde…) för då får man sin kommentar raderad.

Det är ett demokratiskt problem att vi har ett riksdagsparti som har en såpass hatisk, ettrig och aktiv nätsvans. En nätsvans som scannar av internet i jakt på SD-kritik. En nätsvans som inte drar sig för regelrätta trakasserier. Men det som är än mer problematiskt är att vi har ett riksdagsparti som uppenbarligen helt struntar i det som händer.

De kallar sig för Sverigedemokrater. Men det är inte allas demokrati de kämpar för.

Mitt år och vår framtid – eller en svamlig nyårskrönika om feminism och framtiden

Idag är det nyårsafton och många skriver sammanfattningar över året som gått. För mig har det varit ett minst sagt turbulent år då det hänt otroligt mycket. Jag började med praktik på Sekos kommunikationsenhet, en fantastisk upplevelse där jag lärde mig massor och fick nya vänner. Sedan träffade jag såklart Peter, mannen i mina drömmar, och innan jag ens förstod det bodde jag i Varberg. Sen liksom rullade det på: jag fick jobb i Falkenberg, ett riktigt bra jobb!, och vi skrev på kontrakt för en lägenhet vi flyttar in i till våren.

Mycket roligt har hänt i år, men det har också varit ett tungt år. Under våren förlorade världen en fantastisk, empatisk och omtänksam människa. En liten pojke förlorade sin mamma, min vän förlorade sin syster och det var en tuff tid för alla. Det är fortfarande en tuff tid, på sätt och vis. Och det är orättvist och meningslöst och gör mig arg att unga människor ska slitas ifrån världen på det sättet.

Jag har också haft perioder då jag mått riktigt kasst. Arbetslöshet gör tyvärr det med många människor. Vi inpräntas med att jobb jobb jobb är det viktigaste. Vi får lära oss att värdet ligger i vad vi gör. Och inte nog med det, med arbetslöshet följer såklart en enormt stor otrygghet rent ekonomiskt. Så stressad som jag varit det här året har jag aldrig varit förut. Pressen, och stressen, har varit grymt jobbig. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende fick uppleva att vara arbetslös i dagens Sverige.

Rent politiskt har jag slitits mellan hopp och förtvivlan i år. På vissa håll ser jag hur sexismen och rasismen frodas. Samtidigt ser jag små ljusglimtar, här och där. Men det går för långsamt! Sexism, rasism och homofobi tar livet av folk. Det förstör så oerhört mycket – och till vilken nytta? För att rädda människor inte vågar ta in kunskap? Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag 2014 kommer fortsätta kämpa för att åtminstone några ska öppna sina ögon och förstå att hat aldrig är konstruktivt.

Jag har lärt mig oerhört mycket det här året. Om en vit cis-feminism som jag rätt oundvikligt är en del av, men så gärna vill förändra. Vi kommer aldrig kunna få till en förändring för världens kvinnor om vi samtidigt singlar ut vilka som är välkomna att kämpa vid vår sida. Och jag ska försöka lämna plats, för jag vet att det kanske inte är helt toppen att jag försöker utkämpa någon annans kamp. Men kanske kan vi stötta varandra, på något sätt? Det är nog min främsta förhoppning inför 2014: att vi (vita och cis) lär oss att vara lyhörda och lyssna. Precis på samma sätt som jag önskade att män lyssnade och var lyhörda inför kvinnokampen.

Det handlar inte om ett exkludera någon eller några. Det handlar om att man inte bara kan storma in och ta över. Det handlar om att vi måste slåss för alla, inte bara oss själva. Först då tror jag att vi, på riktigt, har en chans att skapa en bättre och värdigare värld.

Annars har 2013 mest känts som en massiv uppladdning inför valåret 2014. Ett val som har potential att förändra enormt mycket. För den som vill vara säker på en förändring i samhället är förstås Vänsterpartiet det rimligaste alternativet idag, om man frågar mig alltså. Det viktigaste just nu är att byta regering, se till att den nya regeringen faktiskt börjar återställa och återuppbygga vår välfärd och våra trygghetssystem, och att se till att SD får så minimalt med makt som möjligt.

Sverigedemokraterna kommer nästan garanterat växa i nästa val. Men det behöver inte betyda att de får mer makt. Med tanke på hur många de uteslutit sedan valet 2010 undrar jag om de ens har några kvar att fylla upp platser med…

2014 ska bli året då fler engagerar sig, fler vågar lär sig nya saker, fler börjar lyssna och fler säger ifrån.

Det blir också det året då jag fortsätter upplysa om rasistiska sajter som Exponerat och Avpixlat och vilket hat som kräks ut av både dem och deras kommentarsfält. Det blir också året då jag fortsätter berätta om MIN syn på feminism, lyfter sexistisk skit och håller upp den i ljuset för att visa alla att den faktiskt inte bara luktar illa. Den är också ful, i grunden rent grotesk.

Eftersom jag jobbar som valombudsman kommer 2014 till stor del vara val, val, vänsterpartiet, vänsterpartiet. Såklart! Och det glädjer mig. Men 2014 ska också bli ett år där jag får vakna varje morgon med mannen jag älskar, då jag träffar älskade vänner och där jag utvecklas ännu lite mer.

Gott nytt år önskar jag er, mina vänner, kamrater, fiender och haters. Vi ses igen 2014!

Julhysteri på Avpixlat – skrattretande och djupt obehagligt på samma gång

Det är rätt lätt att skapa nya traditioner. Jag menar, se bara på Halloween som numer väl ändå får räknas även som en svensk tradition? Kanelbullens dag är ett annat exempel. Det tar inte så lång tid innan det sätter sig, kanske för att vi är förtjusta i att fira och uppmärksamma saker? Men det finns såklart traditioner vi borde slopa på direkten. Jag tänker såklart på det jag väljer att kalla för “Julhysteri”. Nej, jag pratar inte om antalet julklappar som ska köpas, stress och massor av mat som någon ska laga.

Jag pratar om en tradition som vi främst ser på internet. Jag vet inte riktigt när det började, men jag la märke till det första gången för två år sedan då en status spreds som en löpeld på Facebook. “Nu får inte barnen vara varken tomtar, pepparkaksgubbar eller julegrisar i luciatåget längre!”, sa den. Ungefär. Vem som nu nånsin har varit utklädd till gris i ett luciatåg, det vet jag dock inte.

Det fortsatte såklart förra året, med pepparkaksgubbarna. Helt plötsligt såg jag folk i min närhet som skrev att “NÄÄÄ-EE! Nu får det vara nog. Ska man inte ens få köpa pepparkaksgubbar längre?!”. Allt på grund av ett EN skola sagt “I år ska ingen vara utklädd till pepparkaksgubbe i luciatåget, för vi ska inte sjunga någon pepparkaksgubbesång.”

Och det fortsätter såklart i år. Och som vanligt är det med rasistiska undertoner. Jag blir bedrövar när jag ser vänner och bekanta som hämtar in “information” på rasistsajter som Avpixlat och Exponerat, och sedan tror att det är någon slags sanning.

Men vad handlar julhysterin om i år då? Jo, det hela började med en, av outgrundliga anledningar, mycket uppmärksammad skola i Bromölla. De har i år valt att inte ha varken pepparkaksgubbar eller tomtar i sitt luciatåg. De har gett flera förklaringar till detta: både att föräldrar har önskat det, och för att de själva vill se ett mer traditionellt luciatåg. De flesta kanske vet ändå att ett traditionellt luciatåg innehåller en lucia och ett gäng tärnor. Men vill man ha ett fint och traditionellt luciatåg med mer valmöjligheter kan man förstås ta med stjärngossar också.

Det blev ursprungligen uppmärksammat, iallafall av mig, för att en pappa till en pojke i den aktuella årskursen var uppriktigt förbannad. Hans pojke skulle minsann inte ha klänning på sig! Suck.

Sedan tog det inte lång tid innan rasistsajterna snappade upp det hela. Men borde de inte egentligen vara glada? Här är en skola som vill ÅTERINFÖRA GAMLA TRADITIONER på bekostnad av nyare påfund, som exempelvis tomtar.

Nä. Nä de är inte glada. För i deras paranoida värld är ingenting logiskt och ingenting tolkas såsom vi andra tolkar saker. Den främsta teorin som har presenterats på de olika sajterna är att det är ett “PK-påhitt”, något man gjort för att inte stöta sig med mångkulturen i Sverige. Man har såklart inga bevis på detta, men fläskar ändå på ordentligt med den här vinklingen. Avpixlats inlägg om händelsen har till exempel rubriken “PK-terror mot traditionerna”.

Återigen: suck.

De får såklart tro vad de vill, men jag får också tro att de har tomtar på loftet. De som alltid klagar över att gamla fiiiina svenska traditioner inte efterlevs längre går totalt bananas när en skola väljer att göra just det. Ironi? Något kanske. Och jag kan inte för mitt liv förstå vad det skulle ha att göra med religion eller hudfärg. Fine, att de reagerar på att det inte är några pepparkaksgubbar med lär stamma från förra årets Julhysteri. Men tomtar..?

Men nu kommer vi till det obehagliga i det hela. Ni har troligtvis inte missat Expressens rapportering om hatsajterna. Under de senaste dagarna har de avslöjat både vilka det är som kommenterar mest, och vad som egentligen skrivs. Att hot och hat flödar i kommentarsfälten. Luciainlägget på Avpixlat är absolut inget undantag:

maila

Rektorn på skolan, Malin Winther, blir här kallad “landsraserare” och såväl hennes som skolchefens mailadressser är utlagda. Är det enkelt att hitta deras mailadresser? Ja. Men det spelar ingen roll, det är sammanhanget som gör det här riktigt obehagligt.

massiv kampanj

Här uppmanas man att “ta ansvar för” sina barn – genom att starta en “massiv kampanj för avsättandet av denna perversa kvinna”, det vill säga rektorn på skolan. “Här har föräldrarna en absolut skyldighet att få denna galning sparkad” lyder uppmaningen från denna anonyma kommentarsfältskrigare.

dumsvenska

Ett sådant förakt för Sverige! Äh, skämt åsido. Det här är ju lite läskigt, tycker ni inte det? De som tror att de som kommenterar på Avpixlat “bara” är rasister har fel. De flesta är också kvinnohatare.

mentalt

Ett luciatåg utesluter tomtar och pepparkaksgubbar. Det är alltså ett tecken på att skolan raseras. Jösses. Och lägg märke till igen, det föraktfulla tonfallet gentemot en kvinna.

landsförrädare

Rektorn på skolan blir också kallad “landsförrädare”. Hon “bör få veta att hon lever”. Också den här kommentarsfältskrigaren uppmuntrar till att man ska söka upp och kontakta rektorn.

noterat

“Malin Winther, ditt namn är noterat”.

ställ henne mot väggen

En annan tycker att hon ska ställas mot väggen.

gå hem 1

gå hem

Behöver jag ens kommentera hur sjukt det här är?

Och Avpixlat låter allt stå kvar. För i deras värld är det här inget att reagera över. Uppmaningar att göra hembesök hos en tjänsteman är visst inte alls något konstigt. Eller? Det vore förstås uppfriskande att se Avpixlat PÅ RIKTIGT ta tag i sina kommentarsfält. Men skrämmande nog, de enda raderade kommentarer jag noterade under gårdagskvällen tycks vara sådana från meningsmotståndare, alltså sådana som ifrågasatte Avpixlat.

Och för den som ifrågasätter hur mycket rasism som egentligen florerar i Avpixlats kommentarsfält lämnar jag den här bilden nedanför. Tänk på två saker: allt som ligger bakom det här är att EN skola valt att inte ha tomtar och pepparkaksgubbar i sitt luciatåg, och det här är en sida som stöttas friskt och ogenerat av ett riksdagsparti. Behöver ni ens fundera på vilket det är?

äckligt rasism

DN:s ledare står för dagens dumhet

Idag har DN publicerat en alldeles ovanligt ignorant ledare, signerad Erik Helmerson. I texten skriver han om hur en hotfull kommentar på Alliansfritts sida inte tagits bort fort nog, och att Alliansfritt därför är att jämställa med rasistsajten Avpixlat.

Det är förstås en helt orimlig jämförelse som antingen baseras på djupaste okunskap, eller helt enkelt med uppsåt att försöka “sätta dit” nätrörelser som ligger till vänster och är regeringskritiska. Troligtvis handlar det om både och.

Att jämföra Alliansfritt med Avpixlat är verklighetsfrånvänt av mer än ett skäl, alltså inte bara det faktum att Avpixlat är en rasistspridande hatblogg stöttad av ett rasistiskt riksdagsparti. Det finns många andra faktorer man måste tänka på när man ska analysera Helmersons ledare.

För det första: Avpixlat har ett modererat kommentarsfält. Eller snarare: de har utsedda moderatorer. Deras uppgift är officiellt att hålla ordning i kommentarsfältet. De har dock en något annorlunda syn på vad “ordning” är. På Avpixlat kan du förvänta dig att din kommentar raderas om du är meningsmotståndare, alltså antirasist eller SD-kritisk. Däremot är det inte helt osannolikt att kommentarer som dessa får stå kvar:

mordkommentarer

Nu säger jag inte att det är okej att låta bli att radera några kommentarer som kan uppfattas som hot. Kom ihåg att det här handlar om varför det är helt fel att jämföra Avpixlat med Alliansfritt Sverige.

Det finns dock fler saker som gör det totalt orimligt att göra en sån jämförelse, även om man ser bortom kommentarsfältet. Avpixlat har hängt ut barn, vid ett flertal tillfällen. (Vid flera tillfällen har det också lett till att hot om våldtäkt och väldigt sexualiserade kommentarer publicerats.) De har dessutom lagt ut en film där en kvinna blir utsatt för sexuella övergrepp – helt utan att dölja hennes ansikte.

Ska jag fortsätta? Kanske ta upp förra julen när Avpixlat valde att attackera årets Lucia på grund av hennes hudfärg? Eller när Avpixlat uppmanade sina läsare att spionera på journalister? Eller alla de gånger Avpixlat skrivit inlägg som helt uppenbart bara går ut på en enda sak – svartmåla muslimer och framställa dem som ondskan i mänsklig form?

Det Alliansfritt Sverige gör är att skriva om vårt lands regering. Är tonen ofta raljerande? Ja. Men jämför det med Avpixlat som i princip uteslutande skriver om enskilda människor och/eller meningsmotståndare (vilket i princip alltid innebär folk som kritiserat SD).

Det obehagliga i Helmersons ledare är dock inte främst att han framställer Alliansfritt Sverige som vänsterns näthatsportal nummer ett. Nej, det riktigt, riktigt obehagliga med texten är att han indirekt normaliserar Avpixlat. Det går inte att skylla det hela på okunskap eller att han är oinsatt i vad han skriver om. Jag tror att det i slutändan helt enkelt handlar om att alla medel är okej för högern att använda.

Öppet brev till den/de som ddos-attackerar IRM

Hej!

Jag vill börja med att säga att jag inte är arg på dig – jag är besviken. Att du är så förblindad av ilska att någon tycker något du inte tycker, att du måste använda odemokratiska metoder för att försöka tysta. Att du försöker sabotera. Förstöra. Varför? För att vi skriver något du tycker är obekvämt.

Tänk vad jobbigt jag skulle få det om jag kände mig tvungen att starta en massiv ddos-attack så fort nån skrev något jag inte höll med om!

Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna en liten, liten smula medlidande för dig. Du försökte tysta oss, du försökte förstöra – men istället såg du till att vårt inlägg om Björn Söder är vårt mest delade. Och med delat syftar jag förstås för den otroligt fina solidaritetsaktion som genomförts, och genomförs nu. Flera, flera bloggar har delat inlägget. Det har delats av Politism (som också blev attackerat). Det har delats av Aftonbladet. Det har delats av Expressen. Det har delats av Nyheter24.

Stort tack till alla er som delar! Det handlar inte om att vi vill synas och höras – det handlar om att man inte ska få tysta någon med hjälp av odemokratiska metoder. För ärligt talat, om folk tycker att tårtningen av Jimmie Åkesson var ett hot mot demokratin – vad är det då när någon försöker tysta meningsmotståndare?

Yttrandefrihet är en mycket vital del av demokrati och ett drägligt samhälle. Jag är glad att vi är många som fattat detta. Det finns de som skrattar åt attacken på IRM. Det finns de som säger “ni är ändå inget att bry sig om”. Det är, enligt mig, en skrämmande inställning. Oavsett vem som blir utsatt så är ett försök att släcka någons sajt aldrig ett okej sätt att bemöta meningsmotståndare.

Och ja – det gäller även om det är rasistsajter som Avpixlat eller Dispatch International. Demokrati gäller för alla. Och det är den tanken som du, eller de, som ligger bakom ddos-attackerna helt har missat.

IRM under attack

Ni är många som frågar mig vad som hänt, varför IRM (interasistmen.se) ligger nere just nu. Jag är inte sådär superdupertekniskt lagd så jag kan inte precis ge några detaljer, men vi är utsatta för en överbelastningsattack som är såpass massiv att vi i dagsläget inte kan göra så mycket åt det.

Och visst. Vi vet inte vem som ligger bakom. Men det krävs inget geni att räkna ut att det inte är en slump att just vi utsätts – och vem som troligtvis gör det. IRM har liksom varit ett irritationsmoment för SD:s nätsvans sedan vi startade. Tja, kanske till och med sedan INNAN vi drog igång.

Och nog är det ironiskt när Svpolare som ofta skriver, iallafall till mig, påstår att “Ingen bryr sig om er lilla blogg!”, samtidigt har vår sajt varit utsatt för överbelastningsattacker fler gånger än jag kan räkna. Är det att inte bry sig det, att försöka se till att vi inte kan fortsätta?

Och nog är det också ironiskt att så många Svpolare skriker högt om yttrandefrihet – men inte säger ett pip när någon försöker tysta oss. Och då spelar det ingen roll om det sker via överbelastningsattacker eller hot- och hat-mail. Inte ett pip till vårt försvar. Medan vi flera gånger, när Avpixlat utsatts för att ta ett exempel, säger att “nej, det är ingen bra metod. Nej, vi ska inte försöka tysta meningsmotståndare. Nej, det är inte demokrati att göra så.”

Och nog är det väldigt ironiskt, att det är just vi som utsätts. Vi som granskar Sverigedemokraterna. Och inte en sajt som granskar Alliansen, eller som skriver om sossarna eller vänstern. Vad kan det bero på..?

Jag hoppas innerligt att IRM snart är uppe igen. Vi har en diger lista med material att plöja igenom och många inlägg som väntar på publicering. Och ärligt talat: den dag vi slutar med IRM kommer det inte vara för att någon försöker få oss till det. Den dag vi slutar är när vi antingen får slut på energi, eller när SD inte längre finns. Och känner jag oss rätt, är det mest troliga att det blir först när det senare händer.

(Vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer jag fått angående mitt inlägg om Exponerat. Tack för alla mail och tweets! Det betyder otroligt mycket för mig att få lite snällhet som väger upp, med råge, allt hat som trillar in i min inkorg. Så: TACK!)

När ska SD ta avstånd från hoten?

“TAR DU AVSTÅND FRÅN TÅRTNINGEN?!” – ungefär så har det låtit från rasist- och svpolar-håll senaste dagarna. Antingen har man tagit avstånd, eller så är man vänsterextremistkommunistterrorist. Ja, ni vet det där med nyanser är inte riktigt deras grej.

Personligen kan jag nånstans förstå de som tycker att tårtningen av Åkesson var rolig, även om jag själv tycker det var en väldigt dum grej. Om jag tar avstånd? Nä, för att ta avstånd måste man vara nära. Jag kan bara konstatera att det är nåt jag själv inte skulle göra (slösa med tårta?!) och att jag tycker det är en väldigt kontraproduktiv grej att göra.

Men, nu ska det här inlägget trots allt inte handla om det. Det ska heller inte handla om de på “min sida” som dissat mig totalt för min uppfattning om händelsen. Nej, det ska handla om de där nyanslösa och inkonsekventa rasisterna och svpolarna.

Igår kunde man nämligen läsa om två kvinnor som blivit hotade senaste dagarna. Dels handlar det om tårtkvinnan herself, dels handlar det om Carolina Moberg Farraj som jag skrev om i mitt förra inlägg. Båda har berättat i media om de hot de mottagit. Anledningen till att Carolina har hotats är att hon berättat om sina egna upplevelser som muslimsk kvinna i  Sverige: de okvädingsord hon får höra och att hon fått stenar kastade efter sig. Helt oacceptabelt!

Ännu mer oacceptabelt är dock att hennes historia bemöts med hot. Någon la ut hennes mobilnummer på nätet och sedan dess har hon trakasserats inte bara i kommentarsfält, på mailen eller twitter utan även på telefon. Jag kan bara tänka mig hur otroligt obehagligt det måste vara och hur hårt det måste ta på henne. Jag hoppas dock att hon vet att vi är många, många fler som står bakom henne!

Men en sak har formligen lyst med sin frånvaro. Var är rasisternas, svpolarnas och Sverigedemokraternas avståndstagande? De kräver att alla ska förkasta tårtkastningen och många har gjort det. Men ska de inte någonsin ta ansvar för sitt eget hat, hoten från sina egna led?

Det luktar hyckleri från deras håll, mer än vanligt. Jag förväntar mig att Jimmie Åkesson går ut och SKARPT fördömer de hot som kommer från SD-svansen, hoten mot Carolina såväl mot Irene (den såkallade tårtkvinnan…).

Vi har alldeles för länge accepterat hoten från SD-håll. Det får vara nog med det nu. Det  får räcka med deras försök att tysta meningsmotståndare. Jag hoppas, troligtvis förgäves,att de ska göra ett försök att säga åt sin svans att tagga ner, lägga av och sluta angripa personer. Ett bra första steg vore förstås om Jimmie Åkesson gjorde ett uttalande på inofficiella partiorganet Avpixlat. Ett uttalande där han ber alla att sluta mordhota och trakassera folk.

Men vet ni varför det inte kommer hända? Det är för att Avpixlat och SD:s fotsoldater är alldeles för viktiga för partiets fortsatt framgång. Så medan vi tar avstånd från en tårta i ansiktet så sitter de där och rullar tummarna medan deras sympatisörer trakasserar och hotar folk. Det, om något, är ett tecken på att SD inte är ett parti som andra. Det, om något, visar på att SD inte borde vara välkomna i demokratins finrum.

Äckliga rasistsidor och anonymitet

Så, jag har precis skrivit ett inlägg till IRM. Det handlar om rasistsidan Exponerat som hängt ut en fjortonårig kille, med bild och namn. Kommentarerna under inlägget har verkligen inte varit att leka med. Modiga människor, de där bakom Exponerat. Vilka de nu är – för de är ju som bekant anonyma.

Precis som nästan alla som jobbar med rasistsajten Avpixlat. Precis som de mängder av SD-hyllande rasistkonton som finns på till exempel Twitter. Och jag tänker: är det inte märkligt att de är anonyma, typ hela bunten?

Jag menar, fråga dem och de säger “Vi har rätt, det är VÅRA åsikter som är sanningen, det är VI som sett ljuset” etc etc. Men ändå vågar de inte stå för det? Ändå måste de gömma sig bakom fjantiga nicknames och hemliga alias? Om man står för sin åsikt, till hundra procent, då behöver man väl inte gömma sig?

Ett argument de brukar kasta fram när man ifrågasätter detta är att de skulle bli så väldigt hotade. Well, det blir vi också. Ändå vågar de flesta antirasister framföra sina åsikter utan anonymitet. Konstigt va? Är det så att vi tycker att det är mer okej att bli hotade? Nä. Det är för att vi STÅR FÖR VAD VI TYCKER.

“Men jag kan förlora jobbet/vänner/familj!”. Mm, det är jättedumt att det är såpass stigmatiserat att vara rasist i dagens Sverige. Stackars! Förstår att det måste vara jobbigt att folk blir förbannade på er om det kommer fram att ni hotat, hånat och spridit ut massa dynga. Asjobbigt, verkligen.

Nä asså, de kan komma med hur många ursäkter som helst. Men jag tror att det är så här: dels att de är fega. Det är helt enkelt väldigt bekvämt att kunna spy ur sig vad som helst utan att behöva möta några konsekvenser för det. För det andra så är de inte HELT korkade, de fattar ju att de skulle åka dit för så sjukt mycket om de inte var anonyma.

Det ÄR inte lagligt att hänga ut folk hur som helst på nätet. Det ÄR inte lagligt att skicka hot till folk. Och skulle de inte ha sin anonymitet att gömma sig bakom… tja, då skulle konsekvenserna kunna bli rätt jävla obekväma.

Fortsätt ni vara anonyma om ni vill det, så länge det går. Men förstå också detta: när ni är det, och SÄRSKILT när ni hänger ut barn och oskyldiga människor som får utstå hot i era vidriga kommentarsfält, så är ni det absolut fegaste som vandrar på vår svenska jord. Och jag hoppas att någon liten, liten, liten del av er ändå skäms.

För det borde ni.