Monthly Archives: July 2013

Intolerans mot bisexuella – eller “Jag var också bisexuell tills jag kom ut, din fegis.”

Posted on by

Det är Pride. Alla (typ) pratar om HBTQ. Och det tycker jag är bra. Men jag tycker att det alltid är en bokstav i den där förkortningen som kommer bort: B. Jag har märkt att det t.om finns folk som inte vet att det står för Bisexuell. För vi som är bi, vi blir liksom alltid bortglömda. Undanskuffade. Vi liksom räknas inte riktigt, hör inte riktigt hemma nånstans.

Vi bemöts av intolerans även från vår egen rörelse. Homosexuella kan ha otroligt många fördomar om bisexuella, jag vet inte HUR många gånger jag hört flator säga till mig att: “Jag var också bisexuell tills jag kom ut på RIKTIGT”. Okej, good for you. För MIG var det däremot på riktigt att komma ut som bisexuell – för det är vad jag är. Men ändå finns alltid den här attityden att jag bara inte bestämt mig än. Eller att jag poserar. Snälla, jag kom ut som bisexuell för mina vänner när jag gick i åttan på högstadiet – det är en JÄKLA lång tid att posera och jag borde väl ändå ha lessnat vid det här laget?

Sen underlättar det inte min situation heller att jag är tillsammans med en man, i ett heterosexuellt och mycket monogamt förhållande. Och jag är lycklig med det, dessutom. Nej, det passar inte in i bilden av bisexuell kvinna. För som sådan ska man helst vara promiskuös, lättfotad och helst ha ett eget litet harem. Jag brukar också, så väldigt väldigt ofta, få höra att “men du har ju aldrig varit tillsammans med en tjej, hur kan du veta att du är bi då?”. Tja, jag visste inte att det krävdes ett förhållande för att veta vilken läggning man har. Jag trodde inte ens man behövde ha sex för att kunna vara säker på det.

Dessutom, i mitt fall, finns det en historia av att alltid bli kär i fel människor. Nästan alltid när jag varit kär, har det varit i någon som inte varit kär i mig. Vissa gånger har jag varit tillsammans med dem ändå, av outgrundliga anledningar (om man ser till deras sida, alltså…). Och där har det alltid varit samma sak när det gäller kvinnor såväl som män: jag har typ alltid blivit kär i den som inte visat intresse tillbaka för mig. Kanske extra särskilt när det kommer till kvinnor, då jag är väldigt bra på att utveckla känslor för heterosexuella brudz.

Men det är ju, faktiskt, inte alls särskilt relevant. Jag ÄR bisexuell. Men det finns så många, så många som vill försöka ta det ifrån mig. Eller fnysa åt det. Eller bara vända ryggen till. För ärligt talat, jag tycker inte vi syns särskilt mycket. Vi hörs inte. Vi knappt finns inom HBTQ-världen. Det gör mig ledsen. En grupp som arbetar mot intolerans, borde inte överhuvudtaget visa intolerans mot delar av den egna gruppen.

Kanske är jag bara naiv? Nä. Nä jag är bara less på att jag som bisexuell från heterohåll bemöts med: “Har du en av varje då? En kille och en tjej?” eller “Åh, då brukar du och din pojkvän ha heta trekanter va?” och från homohåll: “Du har bara inte bestämt dig” eller (ännu värre) “Du är bara feg och vågar inte välja sida”.

Så snälla. Kan vi prata lite mer om bisexualitet? Vi är inte likadana. Precis som en homosexuell eller heterosexuell kan vara monogam, polygam eller på något annat sätt, så kan vi bisexuell också vara det. Det är dags att vi börjar krossa lite fördomar om oss som är bi. Det mår HBTQ-rörelsen bara bra av.

Svar till Alfsson – eller “Jag är lite smickrad!”

Posted on by

Nog är det lite smickrande att en riksdagsledamot, Thoralf Alfsson, skriver ett blogginlägg helt om lilla mig. Gött med reklam, liksom! Men jag har insett att han nog har missförstått mig en smula. Till skillnad från vad Alfsson skriver tycker jag inte alls att det är bra med fusk, och det är inget jag försvarar i inlägget som jag skrivit på IRM heller. Nej, det jag har skrivit är:

1. Det är inte personalens sak att åldersbestämma de ungdomar de arbetar med.

2. Det är inte lämpligt att som riksdagsledamot uttrycka sig som Alfsson gjort på sin blogg.

Jag vidhåller att det inte är personalens uppgift att avgöra vilken ålder de boende har. Vad jag vet finns det idag inte något säkert sätt att göra det på ens. Ska vi då lägga ansvaret på den anställde att ha den makten över de boendes liv, helt godtyckligt? Det här med att avgöra någons ålder är trots allt väldigt, väldigt svårt. Jag är till exempel 28 år gammal. För inte så länge sedan blev jag nekad att köpa tobak – med argumentet att jag såg ut att vara under 18 år.

Sådan godtycklig åldersbestämning lägger orimligt stort ansvar på den enskilda anställde. Det lämnar också öppet för risken att man missbrukar detta för att tillexempel göra sig av med boende som man finner besvärliga. Vill vi verkligen ha det så i välfärdssektorn, Alfsson? Tja, du vill väl det. För varför skulle du bry dig om ensamkommande flyktinbarn och -ungdomar.

Att Alfsson sedan oroar sig för huruvida jag kommer få en fast anställning tycker jag dock är rart. Jag tror inte du behöver oroa dig! Men jag tackar för omtanken. Jag blir dock lite bekymrad över att du publicerar lögner om mig. Du har trots allt ingen kunskap alls om min livserfarenhet eller hur många arbeten jag haft. Vilket är betydligt fler än du tror, käre Alfsson. En sista grej till dig, Alfsson: TACK! Det är fasen inte ofta jag blir kallad ungdom nuförtiden.

Vad gäller kommentarsfältet lämnar det mycket att önska. Självfallet har “Anny Berglin-experten” Stefan K kommenterat. Och ÄN EN GÅNG tagit upp min bild på Jämtlandsflaggorna från förra året. Snark.

Sedan är visst många kommentarer ganska sansade. Men många fokuserar också på mitt utseende eller kallar mig för diverse mindre smickrande saker. Som riksdagsledamot kanske man ska vara extra noga med att moderera kommentarerna..?

Nåväl. Nu har jag skrivit mitt svar och alla är nöjda.

 

 

Får man skämta om allt? – eller “DU ÄR TJOCK HAHA SKOJABARA!”

Posted on by

Ok, så jag tänker ta för givet att de flesta hört talas om eller läst Jonas Gardells tweet om muslimska kvinnor, där han jämför dem med “ambulerande enmanstält”. Tweeten har, med all rätta enligt mig, väckt stor kritik. För de flesta är det en självklarhet att inte sparka neråt, att inte ge sig på grupper som redan har det svårt. För de flesta är det också en självklarhet att inte späda på fördomar.

Jag skulle tillexempel inte få för mig att skämta om funktionshindrade, eller transsexuella, eller romer. Skulle jag skriva eller säga något som uppfattas som stötande så förväntar jag mig att någon berättar det för mig så jag kan ändra mitt beteende. Visst, när någon säger ifrån så är det lätt att man blir lite stött. Sårad stolthet kanske. Men man måste kunna komma över det och istället lära sig något av det.

Men det som gör mig mest bedrövad är trots allt inte Gardells klantiga och osmakliga skämt. Nej, det är reaktionerna på reaktionerna. Många har kritiserat hans tweet och jag tycker det är ganska sunt att göra det. Men nu börjar folk bli griniga. Jag har hört och läst både “Det var ju ett skämt!” och “Ska folk börja bestämma vad man får och inte får skämta om nu?!”. Så jag vill liksom reda ut lite saker här, och visst att det är mina åsikter men jag tror att ganska många tycker som jag här.

Angående “Det var ju ett skämt!” så är det den sämsta undanflykten som kanske någonsin existerat. Världen funkar inte så, människor funkar inte så. Om någon drar ett tjockisskämt så kommer jag vara lika sårad, förbannad, ledsen och upprörd även om hen följer upp med “Jag skojade ju bara!”. Tänk er in i det själva, om någon går på er allra ömmaste punkt: hur skulle ni må? Skulle ni må bättre av “SKOJABARA!” som ursäkt? Nä. Nä jag tror faktiskt inte det.

Och sen det här med “Ska folk börja bestämma vad man får och inte får skämta om nu?!” så nä, det ska vi inte. Ingen kan säga vad nån annan FÅR skämta om. Däremot kan man säga vad man BÖR skämta om och det är väl helt vanlig jäkla hyfs att göra det? Jag kan inte ta för givet att folk vet allt. Jag kan inte ta för givet att folk förstår allt. Är det min uppgift att berätta för folk om saker, få dem att förstå att saker? Ja. Det är väl allas uppgift att göra det..?

Samhället utvecklas av kunskap och förståelse. Samhället utvecklas också av tolerans och acceptans. Så kan vi inte bara sluta sparka neråt, sluta acceptera sexistiska och rasistiska skämt, sluta bortförklara fördomar med “Det var bara skoj!”? Jag tror att världen blir lite bättre av det. Och en bättre värld vill väl alla ha?

“Alla som inte är feminister är våldtäktsmän” – eller BLI FEMINIST

Posted on by

“vilket jävla skämt! Fula tjejer som klagar på att män inte vill ha dem och som inte kan ta ett skämt. Nackskott”

Det ovan är ett tweet skrivet till @vardagssexismen, ett konto som tillhör de absolut viktigaste på Twitter. Självfallet är avsändaren en man och självfallet måste han ha vissa problem. Och jag kan inte hjälpa det: jag blir provocerad. Det är så grundmurat vidrigt att skriva en sån sak. Inte nog med att han tror att hans åsikt om nåns utseende skulle vara viktigt för NÅN, så förespråkar han nackskott av feminister.

Han bekräftar, i ett litet tweet, varför feminism behövs. Feminism och feminister blir fortfarande, 2013, bemötta på det lägsta av alla sätt. Det handlar inte om diskussion eller argument, det handlar om att försöka tysta ner. Att trycka ner någon, fullständigt. Att skrämma till tystnad, undergivenhet och… ja, vad är målet? Vad ÄR egentligen syftet med tweeten ovan, förutom det uppenbara att försöka få någon att sluta uttrycka sin åsikt?

Det som egentligen står i hans tweet är att vi kvinnor främst ska vara snygga. Vackra. Söta. Det är vårt utseende som är det viktiga. För vi måste såklart se det som vårt främsta mål med livet att tillfredsställa männen. Det är männen som härskar, männen som bestämmer. Och de har bestämt att vi inte bör vara mer än yta.

Jag tror män som han som skrivit tweeten ovan egentligen är dyngrädda. De darrar, skakar av skräck. För jag tror ärligt att vi blir fler och fler, vi kvinnor som högljutt säger att nu får det väl för fan räcka. Nu är det nog med att ställa upp på männens villkor, VI har också rätt att finnas för VÅR egen skull. Vi har rätt att ha egna mål med livet, egna åsikter, egna vägar att gå. Det får räcka nu, med att anpassa oss efter männen. Och det kan jag nånstans förstå är skrämmande för vissa män. Män som njuter av sin nuvarande makt. Män som kanske inte har annat än just det – sin medfödda makt. Den som de får av att vara (vita) män. Den som ställer dem högst upp i näringskedjan.

Men vet ni. Det kanske är dags att sätta stopp för er makt. Det kanske är dags för er att dela med er. Innebär det att ni får mindre makt? Japp. Innebär det att vi får mer makt än er? Nä. Det är inte det feminism går ut på. Feminism går ut på att vi ska ha lika mycket makt. Få leva på samma villkor.

Det är för fasen pinsamt att kvinnor ska få lägre lön enbart på grund av sitt kön. Att kvinnor ska tvingas vara livrädda för att gå ute ensamma på kvällen. Att kvinnor ska bli tafsade på. Att kvinnor ska bli utstirrade, att vi ska få höra att om vi har urringat får vi “skylla oss själva” om nåt händer. Att kvinnor ska bli tutade på, visslade på, antastade på olika sätt. Det får vara nog nu. Låt oss leva i samhället på samma villkor som män. Låt oss få vara människor, vi också.

Vi kan bättre. Så ni män, som likt tweetens upphovsman, darrar och nervöst biter naglarna: ge er nu. Väx upp och bli det enda en vettig person kan välja att vara: feminist.

Hej antirasister, vi måste prata lite – eller “Så här tänker jag”

Posted on by

Hej antirasister. Jag vill prata lite med er. Och jag ber, bli inte griniga nu. Visst, det kanske känns konstigt att jag ska säga saker till er som egentligen borde vara självklara, men vi kan väl se det som nyttig repetition? Och blir ni griniga…tja, då hoppas jag ändå att något gott ska komma ur det.

Ni förstår, antirasister, att vi är en väldigt bred skara. Det finns kvinnliga antirasister, manliga, vita, svarta, liberaler, kommunister, långa, korta… ja alltså ni fattar va? Och jag har insett att vi alla har olika metoder, olika sätt att bemöta rasism på. Det är väldigt fint och jag tror det är en vinst för vår spretiga rörelse. Om vi jobbar på det lite så kan vi liksom plocka det bästa från alla världar, och hur awesome är inte det?

Men. Jag har sett lite problem. Eller okej, saker som JAG anser vara problem. Saker som jag tycker att vi alla borde jobba med. Och det här är kanske biten när några kommer bli griniga för det är nu jag kommer kritisera vissas metoder. Det brukar sällan vara poppis när jag gör det, och jag vet ju inte ens om jag har rätt i min kritik. Men magkänslan säger det.

Och ärligt talat, tycker ni att det jag skriver är rena tramset så behöver ni ju inte göra mycket mer än muttra några förolämpningar och kanske, om det är riktigt illa, avfölja mig på Twitter

Det är så här, att jag har lagt märke till två saker som stör mig. Två saker som jag anser är ett problem, ett hinder för svensk antirasism. Den första grejen är att vi är alldeles för bra på att lyfta upp, uppmärksamma, rikta rampljus mot… rasister.

Och missförstå mig inte här, jag förstår visst meningen med att retweeta vidriga rasistiska inlägg. För man vill inte vara ensam – jag vet, jag gör det också. Men kan vi inte hitta nya metoder för att slippa den ensamheten? Istället för att sprida vidare deras budskap, vilket vi gör med en retweet, kan vi inte skriva OM det istället? Hänger ni med? Och lite same goes för saker som “Shit Ingrid Carlqvist says”. Jag förstår, jag fattar verkligen, meningen bakom. Men det blir liksom knasigt nånstans på vägen. För helt plötsligt får hon mer uppmärksamhet än hon förtjänar.

Seriöst, hon är chefredaktör för en liten fjantig tidning. Hon har inte så mycket makt som hon själv skulle vilja. Men vi, antirasisterna, ger henne mer makt varje gång vi käftar med henne. Varje gång vi sprider hennes budskap. Varje gång vi tar en diskussion som vi ändå VET inte leder någonstans. Kan vi inte sluta med det? Kan vi inte helt enkelt… jag vet inte, ignorera henne? Och det finns såklart fler som hon. Fler som vi kanske inte måste ge så himla mycket uppmärksamhet. För de lever på den – uppmärksamheten. De lever, växer sig feta, växer sig mäktiga. Och det är väl jäkligt onödigt va?

Okej, det där var den första saken. Nu kommer vi till den andra: tolkningsföreträde. SERIÖST ibland blir jag less på att tillhöra gruppen vita antirasister för vi är väl den grupp som är minst lyhörda. Snälla, kära ni: det är inte vi som är utsatta. Vi kan inte komma springande som nå räddande änglar och förvänta oss en guldstjärna. Att vara antirasist ska vara en självklar sak – för det är mänskligt. Men vi måste lära oss att lyssna. Lyssna till de som faktiskt utsätts för rasismen. Vi kan inte, som antirasister, fnysa bort vissa debatter som obetydliga. Det är nämligen inte vår rätt. Vi måste, som antirasister och människor, bli bättre på att se våra egna privilegier och helst av allt – avsäga oss dem.

Det funkar inte att jag, som vit antirasist, nedlåtande säger “Vadå, vad är det för fel på att säga negerboll?”. Det är väl ändå inte min sak att avgöra, för det är inte mig ordet berör. Fattar ni hur jag tänker? Eller som pepparkaksdebatten i julen. Herregud, jag såg annars väldigt kloka antirasister flippa fullständigt över tanken att det kunde finnas rasistiska undertoner i skolornas luciatåg. DET ÄR INTE VÅR RÄTT ATT FNYSA.

Vi måste börja lyssna. Vi måste bli bättre på att lära oss. Vi måste förstå vad tolkningsföreträde är – och när vi har det. Vi måste helt enkelt bli bättre antirasister. Lyckas vi med det så lyckas vi också bli så sjukt mycket starkare. Och ju starkare vi är, desto svagare blir rasismen.

Mm, jag skrev rasismen med flit. För det handlar inte om att debattera mot enskilda rasister – det handlar om att kämpa mot rasismen i sin helhet. Jäkla svårt. Men tillsammans är jag övertygad om att vi lyckas. Även om vi kanske måste omgruppera lite, även om vi måste lära upp vår fingertoppskänsla lite och även om vi troligtvis kommer bli osams flera gånger på vägen.

Så snälla antirasister. Läs iallafall vad jag läst. Och tänk över det en stund. Det är allt jag begär. (Plus en tam tapir.)

Allt ordnar sig – eller “Jag hatar att vara arbetslös!”

Posted on by

Man kan ha det rätt bra, fast livet är kaos. Det är en tröst ändå att det alltid finns något positivt att tänka på. Var vore jag utan min optimism? Jag vill inte ens tänka tanken.

Grejen med mig är liksom att jag utåt kan framstå som rätt cynisk och negativ, men det är ju bara ett skydd. Det är enkelt att säga “Aja, allt går åt helvete iallafall” men det är svårare att övertyga sig själv om det. Ja, det vill säga om man som jag är en obotlig optimist. För på insidan hörs den där, ibland irriterande, rösten som enträget säger “Amen du. Det ordnar sig ska du se!”. Förr tyckte jag att den där rösten störde. Herregud, kunde jag inte få ha misär ifred? Kunde jag liksom inte få bli ordentligt jävla deprimerad nån gång? Men nuförtiden inser jag vilket värde den där rösten har ändå.

Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte deprimerad. Jag vill ju vara glad, jag vill leva mitt liv. Den där viljan, den räddar mig just nu. För även om det inte är så mycket som gått åt helvete senaste tiden, så räcker det och blir över. Dödsfall. Jag är fortfarande arbetslös. Jag är rätt vilsen och vet inte riktigt var jag bor (missförstå mig rätt, ibland trivs jag väldigt bra med det men det vore skönt att ha någon fast punkt i tillvaron). Oro för framtiden. Panik över ekonomin.

För vad än Alliansen säger så ligger jag inte hemma och göttar mig i min arbetslöshet. Hur skulle jag kunna? Jag har inte råd att vara arbetslös för det första. För det andra så är det mördande tråkigt. För det tredje så mördar det nästan all min inspiration. Under Almedalsveckan skrev jag som jag inte skrivit sedan jag avslutade min praktik. Och jag behövde det, behövde få en orsak till min inspirationsbrist. Det beror helt enkelt på att jag inte varit utmanad.

Jag behöver utmaningar. Jag behöver något att lägga min tid på – inte bara sådant jag numer gör på rutin större delen av tiden (typ IRM och den här bloggen) utan något som jag faktiskt tänker “Shit, vilken grej, och jag fixade det!” när jag är färdig. Jag hoppas innerligt att jag blir anställd snart. Och faktiskt inte bara för min och mina närståendes skull (min ekonomiska situation smittar liksom av sig på både familj och förhållande) utan även för att jag faktiskt VET att jag är awesome på en hel massa saker. Det är ett slöseri att jag sitter här arbetslös. Ödmjukt? Nej. Men så har inte ödmjukhet lett mig till särskilt mycket gott i dåtiden så jag försöker hitta nån slags balans istället.

Och det här inlägget? Det kommer jag själv gå in och läsa varje gång jag viskar för mig själv att allt går åt helvete och jag kommer vara arbetslös resten av livet. Jag kommer läsa och tänka “Fan, jag borde lyssna på den andra rösten istället. Den som säger att allt kommer ordna sig.”

För vet ni. Hittills har det alltid ordnat sig.

Våld hör inte hemma i politiken – eller “En klantig publicering”

Posted on by

Häromdagen gjorde Aftonbladet en grej som gör mig ordentligt grinig. På sitt löp kör de rubriken ”Här festar SD-männen med Avpixlat” eller liknande formulering. Vad är då så konstigt med det? Tja, att den som SD-männen festade med faktiskt är aktiv Sverigedemokrat kanske. Och att han bara är krönikör på bloggen, inte en del av redaktionen. Det är många Sverigedemokrater som har skrivit för Avpixlat, säga vad man vill om det men det är knappast en nyhet.

Men vad som gör mig RIKTIGT irriterad är hur de avslutar artikeln. De berättar att Göran Greider varit närvarande och att Avpixlatkrönikören ifråga pratat med honom. När Greider får veta vem han precis samtalat med säger han att om han kommer fram igen ska han få en ”rak vänster”. Jag misstänker att Greider med ”rak vänster” menar något i stil med en föreläsning om socialism men det framgår inte särskilt tydligt. Det framgår faktiskt alls. Och Sverigedemokrater läser hursomhelst saker bokstavligt. Dessutom – även om det var någon typ av skämt så var det ett förbaskat dumt skämt.

 Att ens antyda att man vill slå en politisk meningsmotståndare tycker jag är förkastligt.

Vad tror Aftonbladet blir bättre av en sådan här publicering? Nog för att de säkert vinner en mängd klick, men till vilket pris? Jag tycker att det är att ge bort en stor fet gratispoäng till SD och flytta fokus från en viktig debatt (Hur sammankopplade är egentligen SD med hatbloggen Avpixlat?) till något som egentligen inte borde vara en diskussion. Våld har inte inom politiken att göra. Jag önskar bara att alla inblandade kunde förstå det.

Plötsligt händer det – eller “HÅLL SVERIGE RENT!”

Posted on by

Ibland händer det såna där superroliga saker på Almedalsveckan. Såna som man efteråt tänker “Herrejösses, vilken tur att jag råkade vara just DÄR just DÅ!”. Igår kväll hade jag ett sådant ögonblick, när jag helt plötsligt fick beskåda en spontandebatt mellan en superliberal och en superrojalist som diskuterade monarki vs republik. Liberalen vann, till min stora förtjusning, då jag delar hens åsikt om att Sverige borde vara en republik.

Men idag hände något som slog det. Det slog det med hästlängder! Och det var ett ögonblick på några sekunder bara, det var så perfekt tajming att jag nästan tror att det var ödet att jag skulle se det. Jag var på väg uppför Visbys vidrigt branta backar och då passerar man ett antal torg. På ett av dem stod ett gäng från nazistiska Svenskarnas Parti och delade ut flygblad. Eller ja, det gick inte så bra för dem: ingen ville ta emot flygbladen de sträckte fram. Således började de kasta dem ut över människor, som någon slags tråkig variant av godisregn. Samtidigt skanderade de ”Pengarna åt svenskarna, pengarna åt svenskarna!”

Och historien kunde ha slutat här. Att jag rynkade på näsan och gick förbi. Men precis när jag ska passera dem kommer en kvinna från höger som också ska gå förbi. Som besvarar detta ”pengarna åt svenskarna” med ”HÅLL SVERIGE RENT!”. Jag hajade till ordentligt och tänkte ”Shit… att säga så till en nazist, han kommer bli tokig!”. Och det hade han säkert blivit också. Men hon hade ett alibi, för samtidigt som hon sa det visade hon upp sin knapp från stiftelsen HSR, Håll Sverige Rent.

Ja. Jag vet inte hur bra det här gick att förmedla i text. Vilket MOMENT det var ändå. Men tro mig, det var en rätt underbar känsla att vara med om sådan kvicktänkthet och mod. Att säga emot SvP, men inte bara med ”ni är nazister, ni är dumma” utan med ”ni är nazister som skräpar ner, ni är dumma”. Du okända kvinna: Du är min nya idol. Tack för att du gjorde min dag!

Jag är här! – eller “Rasisternas förbannade dubbelmoral”

Posted on by

För den som har missat det: Jag är alltså i Almedalen. Hipp hipp hurra. Jag dricker inte rosé (faktiskt inte ett enda glas hittills) och den enda politiker jag skakat hand med hittills är Linus Bylund från SD. Jo, ni fattar: Jag lever loppan.

Nä, faktiskt springer jag runt mellan olika seminarium och försöker däremellan få tid över till att skriva skriva skriva. Jag bevakar nämligen veckan åt nättidningen Sourze, vilket är tokskoj! Dessutom har vi såklart fullt upp med IRM. Men jag är inte den som klagar, tvärtom faktiskt. Äntligen är min inspiration tillbaka! Jag skriver så tangenterna glöder på datorn och spottar ur mig text efter text. Och, om jag får säga det själv, så är det rätt bra texter också.

Men, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte skriva om det här:

Tolv papperslösa invandrare ansökte om att få betala skatt i Sverige. Då läckte Skatteverket hemliga uppgifter om var de arbetade till gränspolisen. Nu jagas de för att kunna utvisas.

 

Jomen, det är väl rart? Ett fint samhälle? De som vill betala skatt, och som Åkesson och hans blågula anhängare kallar “bidra”, de ska vi kasta ut. Nu tycker jag visserligen att alla papperslösa ska få stanna i Sverige, men nog blir det extra påtagligt extra i fall som dessa. Då funkar inte längre argumentet “De kostar mer än de tillför”. Då biter det inte längre att kalla dem för utsugare. För helt plötsligt är de ju som vem som helst av oss?

Samtidigt så jagar fogden Mats Dagerlind, frontman för rasistbloggen Avpixlat:

Mats Dagerlind driver själv på sajten en aggressiv retorik mot invandring. Bland annat för han fram ekonomiska argument. I en krönika inför midsommarhelgen uppmade han läsarna att ”säga nej till brinnande förorter, nej till “svenska” jihadister, nej till fri rörlighet för utländsk mångkriminalitet, nej till ansvarslös massinvandring med en årlig åderlåtning av skattebetalarna på 100 miljarder kronor.

Men Mats Dagerlind berättar inte att han själv har kostat svenska skattebetalare miljonbelopp.

2004 begärdes han i personlig konkurs av staten. Sedan dess har han samlat på sig mer än 1,5 miljoner i skulder, varav merparten härrör från obetald skatt.

 

Och han hyllas av rasister, SD-anhängare och andra “Sverigevänliga” (vilket hån det är att använda det ordet om dem, egentligen. Kan vi inte börja kalla dem för vad de egentligen är: Sverigefientliga.). Men papperslösa, de får skit. Usch, jag blir så äcklad av den uppenbara dubbelmoral som råder. Så kära rasister, från och med nu tänker jag aldrig någonsin tolerera att ni använder ekonomiska argument när ni kritiserar papperslösa om ni någonsin hänvisat till Avpixlat eller skrivit något positivt om Mats Dagerlind.

Bara så ni vet.