Category Archives: Vikt(igt)

Jag är tjock, men det smittar inte

Posted on by

Just nu pågår en stor debatt om att acceptera och gilla sin egen kropp, oavsett om den följer viktnormen eller inte. Hurra, vad bra det är även om den liksom fick sitt avsprång i att en mobbare fick tv-tid.

Jag har alltid varit, eller sett mig som, tjock. Till och med när jag gick ner i vikt så kände jag mig som ett vandrande fettberg. Nu kan jag se bilder från då och tänka “OJ var jag verkligen så smal..?” Men då? Då såg jag ingen skillnad. Att gå ner i vikt gjorde mig inte lyckligare. Inte märkte jag så otroligt stor skillnad på något annat sätt heller, mer än att jag plötsligt kunde köpa kläder som inte var bruna och bylsiga (sånt som samhället tycks anse att tjockisar ska klä sig i).

Folk såg mig fortfarande som tjock (för det var jag ju, bara inte LIKA tjock) och jag fick hela tiden försvara mig med “Jag har faktiskt gått ner 40kg!”. För det duger liksom inte att du går ner i vikt, du ska gå ner ALL vikt och bli normsmal. Först då kanske din kropp kan accepteras. Om du har väldigt mycket tur.

Det som stör mig mest i hela den här debatten är dock att folk fått för sig att de har nåt att säga till om angående min hälsa. Nej, jag pratar inte om välmenande hälsotips utan snarare “Jag tycker inte om dig för att du är tjock och tjocka människor är onyttiga”. Det är som att folk tror att fetma är smittsamt..? Då kan jag berätta att det är det inte. Du kan dela matkö eller gym eller bussäta med en tjockis utan att själv bli tjock. Skönt va?

Och vad gäller min hälsa så överlåter jag det till min läkare. Jag är så himla GENOMLESS på att behöva förklara att jag har på gränsen till för lågt blodtryck och mitt blodsocker ligger alldeles jättebra faktiskt. Jag går inte runt och avkräver smala människor hälsorapporter? Men jag kanske skulle börja. Så fort jag ser en smal människa äta en bit godis ska jag lägga huvudet på sned och säga “Duuu…jag blir så orolig för ditt blodsocker när du äter sånt där” och när jag ser en smal person äta en hamburgare ska jag lägga huvudet på sned och säga “Duuu…jag blir så orolig för ditt hjärta när du äter sånt där”. WOULDN’T THAT BE FUN?!

Nja, kanske inte. För jag gillar ju att leva som jag lär – därför tänker jag inte lägga mig i andras hälsa. Åtminstone inte utan väldigt uppenbara skäl. För man kan ju trots allt inte se på utsidan hur någon mår på insidan.

Sen vill jag avsluta med att ta upp detta med att smala människor fått för sig att jag med min blotta existens uppmuntrar till övervikt och fetma. Alltså seriöst, vad för makt tror ni vi tjockisar sitter på egentligen? Och om det vore så att vår existens uppmuntrar till fetma, borde inte det återspeglas i media, kultur och samhället i övrigt? Det kanske tåls att tänka på, nästa gång du rynkar på näsan och tror att jag är något smittsamt otäckt.

Var går gränsen mellan störd och förstörd? – eller “En duktig liten tjockis”

Posted on by

“Unna sig”. Vilket jävla skituttryck egentligen, va? Varför ska man behöva ursäkta sig för att man vill äta något? Eller göra något? Köpa något..? Men just i samband med mat, hatar jag det där uttrycket. Innerligt.

“Unna sig”. Ja, vaddå? Lite extra ångest för att tröttheten och framtiden helt plötsligt är för stor, för störande, för jobbig. Så man sitter där igen, med handen i ostkrokspåsen. Nej, jag tröstäter inte. Det händer sällan att jag gör det nuförtiden. Jag äter ostkrokar för att jag vill och för att jag måste ha något som muntrar upp mig. PMS samtidigt som det bara är två dagar kvar på min praktik, två dagar kvar på den bästa arbetsplats jag varit på. Sjukt taskig tajming.

Så ja, jag “unnar mig”. Twittrar om att jag ska äta ostkrokar och tänker “Nu kommer någon döma mig”. För som tjockis ska man inte äta sånt. Nej, som tjockis ska man ju hela tiden be om ursäkt för sin blotta existens. “Förlåt för att jag tar upp så mycket plats”. Som tjockis ska man banne mig SKÄMMAS om man äter både godis och ostkrokar under en och samma dag. Och jag åt ju salta pinnar häromdagen! Åh, herregud. Jag skäms.

Jag skäms för allt jag “unnar mig”. Tränar extra hårt imorgon, och dagen efter det, och dagen efter det. Bestraffar mig själv. Fastän jag, egentligen, fattar hur dum jag är. Jag vet liksom inte hur många gånger jag både tänkt, känt och sagt att jag är faktiskt nöjd med min kropp! Att visst, det vore kul att gå ner de där kilona jag gått upp sen jag flyttade till Stockholm, men jag har verkligen ingen ambition att bli smal. Så varför skäms jag? Varför mår jag dåligt?

Och jag inser att det inte är så konstigt, inte konstigt alls. För var jag än vänder mig ser jag bara smala människor: i reklamen, i TV-serien, i filmen. Det är som om överviktiga inte fanns? Eller jodå, vi finns. Man driver med oss, eller fokuserar enbart på att tjock = fel. Tjock = något måste åtgärdas. Ingen kan älska en tjockis, det har vi väl lärt oss av TV-program som “Biggest Looser” va?

Och jag blir så jävla arg på det. Varför ska någon annan bry sig om min kropp? Varför är det så tillåtet att döma andras kroppar, som folk dömer min? Jag nämnde på Twitter för några veckor sedan att jag varit med om att folk tittat på min mat, rynkat på näsan och frågat “Ska DU verkligen ÄTA det där?”. Som tjockis ska man äta sallad. Späka sig själv. Gå på diet efter diet.

Ostkrokar passar inte in i dieter.

Tjockisar passar inte in i den tillrättalagda skitbilden som finns av världen. Det gör mig så jäva ledsen, för jag vet att gränsen för att räknas som tjock flyttas hela tiden. Jag vet att så otroligt många människor i min närhet har ångest över sin vikt, sina kroppar. Varför ska det måsta vara så? Har vi inte nog med skit annars att ha ångest över?

Nåja. Ikväll “unnar jag mig” ostkrokar. Imorgon går jag till gymmet och kör ett dubbelpass. Som en duktig liten tjockis. En tjockis som gör det samhället säger åt henne att göra: Be om ursäkt för din existens, be om ursäkt för vad du gör, fucking BE en jävla ursäkt.

Och jag önskar att jag inte gjorde det.

Skräp-TV – eller “Det här är viktigt”

Posted on by

Jag tittade på Biggest Loser igår. Jag vet, jag borde inte göra sånt för jag blir bara upprörd. Men en god vän är med och därför valde jag att kolla på skiten. Eller, jag visste faktiskt inte innan att det skulle vara skit. Jag tror aldrig jag sett svenska versionen av programmet, men när jag tränade som mest brukade jag kolla på amerikanska versionen på gymmet. Rätt bra sätt att plocka upp nya träningstips på! Men, som sagt, igår var det svenska programmet som var i fokus.

Den här säsongen har ett tema. “Tro, hopp och kärlek” tror jag att de kallar det. Vad det går ut på? Tja, det kändes som att hela första avsnittet handlade om att det är omöjligt att finna kärleken om man är tjock. Att man är dömd att känna sig misslyckad. Att man är för alltid ensam, att ingen kan älska en.

Och jag kan verkligen inte känna igen mig i den beskrivningen. Kanske är jag unik på något sätt, men jag ser ingen direkt relation mellan kärleken till mig själv och min vikt. Låt mig utveckla:

Det senaste året har jag mått bättre än nånsin. Jag har funnit mig själv, jag har börjat älska mig själv och jag är förbaskat stolt över mig själv. Har det med min vikt att göra? Inte det minsta. Det handlar om andra saker: om IRM, om att folk tar mig på allvar, att jag blir lyssnad på, att min åsikt räknas, att jag hittat vad jag är bra på, att jag utvecklat mitt skrivande, det handlar om mitt fackliga arbete och det handlar om allt jag lärt mig. Min vikt? Den känns ganska obetydlig i sammanhanget. Särskilt som jag senaste året har stått ganska still i min vikt. Jag gick ner några kilon förra sommaren när jag tränade, men de har jag säkert gått upp igen. Min största viktförlust var för ett par år sedan då jag gick ner runt 30-40kg.

Att jag valde att försöka gå ner i vikt för några år sedan var dock främst av hälsoskäl. Jag är inte dum, jag fattade ju att ju mindre jag vägde desto mer skulle jag orka – rent fysiskt. Jag ville spara min knän, min rygg, ville bli starkare. Och det är av den anledningen jag nu skaffat gymkort och tänker kämpa för att försöka gå ner det sista jag har kvar. Även om den största orsaken kanske är för att jag rökt bort precis all kondition jag hade men… ah… ni hajar. Det har inte med vikten att göra – egentligen.

För jag är en sån där konstig tjockis som ändå är nöjd med sig själv. Jag tycker faktiskt att jag är snygg (minus håret, pga borde verkligen klippa mig) och jag vet att det finns många som tycker det om mig också. Jag vet att det finns de som finner mig åtråvärd, inte på grund av min vikt, utan på grund av att jag är jag. Jag behöver inte bry mig så mycket om min yta för att må bra i mig själv. För det som egentligen är värt något, det sitter på insidan. Klyschigt? Kanske. Men ändå är det sant.

Så, jag kommer väl fortsätta titta på Biggest Loser för att följa min väns resa (även om jag träffade honom senast för några veckor sedan så jag vet ju redan hur mycket han gått ner…) men jag kommer fortsätta störa mig. Åtminstone om de i kommande avsnitt fortsätter vinkla det som att tjockisar är ensamma, oälskade och ledsna på grund av sin vikt.

Varför är min vikt viktig? – eller “Snälla lägg av nu.”

Posted on by

Få saker är så tacksamt att skämta om som tjocka människor. Jag menar, det är ju fritt fram där för är man tjock får man ju faktiskt skylla sig själv. Är man tjock är man självfallet också lat och säkert slarvar man med hygienen också, det vet ju alla. Går säkert runt med ett smörpaket i fickan och trycker i sig för att bli så tjock som möjligt. Man har ju hört om hur tjockisar inte kan klara av något i sina liv. Misslyckade sopor.

Ja, det är visst väldigt tacksamt att skämta om överviktiga människor och kräkas ur sig fördomar om dem och jag är så förbannat less på det. Och det säger jag inte bara för att jag själv är överviktig utan för att jag tycker att det är riktigt vidrigt beteende oavsett vem det drabbar. HUR har det kunnat bli så att övervikt är ett ämne där det är fritt fram? Det ligger trots allt ingenting i fördomarna. Lat kan vem som helst vara, slarva med hygienen har knappast att göra med vikten och hetsäta? Well, newsflash: Även smala gör det och det rör sig ofta om en ätstörning.

Men ändå är det just överviktiga människor man siktar in sig på. Kletar av sig sina äckliga fördomar och alldeles, alldeles för ofta kallar man det för skämt. Och det är ytterst sällan någon blir upprörd. Herregud, lite får man väl tåla?! Och ja, lite får man tåla. Jag kan driva med mig själv och min vikt bäst jag vill. Jag kan till och med tåla att andra skämtar om det – om det sker på rätt sätt.

Jag vill inte höra att jag är misslyckad på grund av att jag är tjock. För skulle du vilja höra att du är misslyckad, oavsett vilket skäl som angavs? Nej, just det. Så lägg ner, bara lägg ner tjockishatandet nu. Tack.

tjockisskämt

Hög nivå? Isåfall vill jag inte veta hur den LÅGA nivån ser ut.

Jag är ett stolt fetto!

Posted on by

En sak som flertalet nätrasister har försökt sig på är att göra mig ledsen genom att kalla mig tjock. Jag tänkte här och nu berätta att jag har ömma punkter, men min vikt är inte riktigt en av dem. Inte för att jag är smal och vacker, nej jag är faktiskt rätt tjock. Överviktig. Ett fetto! Men vem bryr sig?

Eller okej, jag bryr mig. Och det har jag gjort ett tag. Därför har jag också gått ner 40kg senaste åren. Helt på egen hand, helt genom att träna. Ni kan inte ana hur förbaskat jobbigt det var att börja träna. Bara att släpa 140kg till gymmet gjorde mig helt slut, och sen skulle jag ställa mig på en CROSSTRAINER?! En räddning var dock onsdag morgon när det var vattengympa. Åh vad roligt det var! Enda träningen som var rolig. Vi skrattade, vi tramsade, vi fick träningsvärk i hela kroppen så vi inte kunde gå dagen efter. Lätt värt!

Och alla de här milstolparna som uppnåddes, de gjorde all smärta värt det! Att gå ner de första fem kilona. De första tio. Wow, det var så kul! I vintras var jag snubblande nära att nå -40kg. Men, livet gör inte alltid som man har tänkt sig så istället blev jag sjuk. Grymt sjuk. Och hade min första dåliga erfarenhet av svensk vård. Jag fick öroninflammation, halsfluss, hosta och ögoninflammation. Samtidigt. Jag fick penicillin men det hjälpte inte, jag fortsatte vara sjuk i flera veckor. Hela jul och nyår tillbringade jag ute hos Moderskeppet för jag var inte i sånt skick att jag kunde ta hand om mig själv – eller om Jakke. Än värre blev det när det satte sig på balansnerven så jag knappt kunde gå, raglade fram med stöd av väggarna. Till slut, efter att träffat två läkare som inte tyckte att det var nåt större fel på mig, fick jag träffa en som förstod att jag inte var frisk. Kanske förstod han att jag var ordentligt sjuk när jag berättade att jag domnat av i halva kroppen. Han var iallafall den förste som tog både blodprov och odling på mig. Och tänka sig, visade sig att jag hade en allvarlig virusinfektion som det där första penicillinet var för svagt för. Fick hästkur, blev frisk. Tänk så lätt det kan gå, om man bara träffar någon som lyssnar på en när man berättar hur man mår.

Men, som ni förstår, är man sjuk och inte rör sig när man är van vid motion så går man oundvikligen upp i vikt. Samlade på mig inte mindre än fyra kilo på den där månaden. Sen fick tiden liksom gå och jag gjorde ingenting åt det. Snart hade jag gått upp åtta kilo och då kände jag att nu fick det vara nog, jag kan ju inte ha kämpat sådär hårt bara för att gå upp allt igen?

Sagt och gjort, jag började gå till gymmet igen. Åh, det var jobbigt och trist och blä i början men snart kom jag tillbaka i rutinen. Senaste veckorna har jag dock främst varit ute och gått, långa snabba promenader. Med lite upptränad kondition har jag också, för några dagar sen, varit ute på min första löprunda i år (förra sommaren sprang jag flera gånger i veckan) och sådär POFF så är alla de där extrakilona borta. Plus några till. För plötsligt har jag passerat den där härliga målstolpen på minus 40 kg. Nu återstår bara skrämmande lite för att väga tvåsiffrigt. Än är det lång väg kvar, än är jag en tjockis, ett fetto. Men jag är ett stolt fetto och jag har bevisat att jag har viljestyrka. Jag kan, jag vill, jag orkar!

I mitten är jag i maj 2012. Bilderna på sidorna är från innan jag började träna. Den till höger är från när jag vägde som allra mest, dvs strax över 140kg.