Monthly Archives: June 2013

The people of the rasistblogg – eller “Ännu ett hatfullt kommentarsfält? Nämen!”

Posted on by

Det finns en rasistblogg på nätet som är typ Avpixlats bortglömda halvsyskon eller nåt. Man kan enkelt säga: De försöker vara som Avpixlat men kan inte riktigt komma upp i samma nivå. Och med tanke på den nivå som AP håller så… tja, ni fattar. Det är skräp. Dock dyker den typ alltid upp när jag googlar mitt namn (ERKÄNN NI GÖR DET OCKSÅ!) så jag kan liksom inte undgå den. De verkar nämligen halvt besatta av mig och det är ju förstås lite smickrande! De brukar ta tweets och skriva om dem. Fine be me, mina tweets är inga hemligheter precis.

Så, själva inlägget den här gången är rätt ointressant (jag hade twittrat om att eftersom det finns så många kyrkor borde det finnas fler moskéer) men kommentarerna är ändå lite spännande. Jag börjar liksom ana ett mönster. Men, vi tar det steg för steg. För pedagogikens skull!

Först och främst har vi “Lustigkurren“, som gjort om IRM till något annat:

Internrasismen

Hihi, ja “internrasismen” låter ju verkligen rimligt och sådär. Men hen försökte iallafall!

Sen kommer vi till de som har klara uppfattningar om hur jag borde behandlas. Vi kan kalla dem för “Åtgärdarna“:

Reducerasse hur det gick riktig

Mysiga snubbar va. Sverigevänligt så det skriker om det. För i Sverige tycker vi att människor ska “reduceras” eller mördas. Mm, verkligen.

Sen har vi nästa kategori, nämligen de som är totalt och uteslutande fokuserade på utseende. Hemskt gärna med nån slags sexuell underton så jag kallar dem för “Folk jag struntar i huruvida de vill ligga med mig eller inte“:

SaudiarabierFula ödlorKossanViagra

Skriver upp i min lilla intressebok här, att ni tycker att jag är ful. För det är ju så att jag ligger sömnlös och grubblar över såna här saker, varje natt. Herregud, mitt främsta mål i livet är ju att vara attraktiv för främmande (rasistiska, hatiska) män! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, nu när ni finner mig fula. (Obs, jag är sarkastisk)

Men. Nu kommer vi till det bästa. För just den där bloggen har något som ingen annan har. De har… oj vad jag skulle vilja infoga en trumvirvel här men det känns kanske lite störigt va? Jag menar, man vill ju inte ha ett ljudklipp mitt i texten? Nä, vi hoppar den. Men, skruttbloggen i fråga har Stefan K. VEM är då det? Tja, det läser ni här nedan:

Expert

En expert? På lilla mig? Det var väl det värsta! Vad säger då denna expert?

stefan k

Hmm… jag måste ju säga att jag är lite besviken. Lite högre förväntning hade jag faktiskt ändå. Jag tänker dock så här: Stefan K kanske inte precis är någon expert, men jag får nog börja räkna honom som en av mina fan boys. Jag menar, han är ändå den på nätet som tycks allra mest intresserad av vad jag skriver, säger och gör. Och sånt är ju alltid gulligt, eller?

Aja. Nu ska jag lägga mig och sova. Helt slutkörd efter ett par dagar med minimalt med sömn. Kommer somna gott i min pojkväns soffa, för JA FLASHBACK jag har en pojkvän. Jag förstår att det måste komma som en chock då jag twittrar om honom dagligen. Fast ja, lite mallig blir jag förstås över att någon anser mig vara en kändis… skicka ett mail om ni vill ha en autograf.

Nu blir det lite personligt här va… – eller “Till Peter”

Posted on by

Det här med att vara kär är ändå en konstig grej. Eller, det har alltid varit det för mig. Det har alltid varit komplicerat, jobbigt och svårt. Jag har blivit kär i de som inte varit kära i mig, jag har blivit kär i människor som behandlat mig illa, jag har blivit kär i de som istället för att älska mig har tryckt ner mig. Och jag trodde att de samlade upplevelserna av att vara kär hade lett till att jag slutat med sånt trams. Jag var övertygad: Det var inget för mig. Det gjorde bara ont och ledde till att jag försakade bitar av mig. Jag var rädd för att jag, till slut, skulle förinta mig själv.

Jag tilläts aldrig vara mig själv i mina förhållanden. Jag skulle alltid ändras på. Var jag inte för tjock, så var jag för mycket vänster. Var jag inte för smart, så var jag för dum. Var jag inte för… ja, ni fattar. Det var alltid något fel på mig, i ögonen på den jag älskade. Och nu kanske någon fnyser till lite, rynkar på näsan och frågar sig hur man kan bli kär i någon, älska någon, som behandlar en så. Som ser på en på det sättet.

Det är inte svårt alls, jag lovar. Kärlek är sällan logisk, är min erfarenhet. Jag tror jag bara haft otur. I kombination med ordentligt kass självkänsla, som blivit sämre för varje förhållande jag haft. Så jo, jag hade lovat mig själv att även om jag skulle bli kär så skulle jag inte lyssna på hjärtat. Jag skulle bli kall. Hård. Inte släppa in någon – någonsin. Jag slutade lita på mitt omdöme totalt och började betrakta mig som en riktig kass människokännare.

Så i början, när jag träffade Honom, så fnös jag åt mig själv och sa högt för mig själv att det var löjligt att hålla handen. Att det var alldeles för smörigt att mata svanar. Att jag hade distans, att jag kunde värja mig. Och jag sa till alla omkring mig att han var så jobbig som var så kärleksfull – jag ville ju bara ha sex.

Nu, idag, är jag så oerhört tacksam att han var just det – kärleksfull. Och att han lyssnade på mig när jag sa att jag inte ville ha nåt förhållande, att han nickade förstående när jag berättade att sånt inte var för mig. Att han sa “Jag har dig så länge det varar, helt enkelt”. För just det, den förståelsen och den kärleken, var exakt vad som behövdes för att mina murar skulle raseras totalt.

Och helt plötsligt insåg jag att jag inte kunde sluta tänka på honom. Att jag saknade hans röst, hans leende, hans varma blick. Jo, jag blev såklart skiträdd och allt i min hjärna skrek, ja faktiskt vrålade så jag blev alldeles yr: “SPRING! FÖR I HELVETE ANNY, INTE EN GÅNG TILL!”. Och ärligt talat vet jag inte varför jag inte lyssnade på den där rösten.

Det kanske var hans snälla bruna ögon. Det kanske var hans trygga famn. Det kanske var hans förståelse och acceptans för min rädsla. Det kanske var hans sätt att läsa mina tankar. Men troligtvis var det för att han behandlade mig som ingen jag varit kär i någonsin har behandlat mig tidigare: med respekt. Han lyssnar på mig, han är faktiskt intresserad av att höra vad jag säger och tycker och tänker. Han får mig att skratta. Och när jag är med honom, är jag tryggare än jag är någon annanstans.

Jag älskar honom, och det väldigt mycket. Han är det bästa som hänt mig på så otroligt länge och en av de finaste människor jag någonsin har träffat. Hur länge det kommer hålla? Det är aldrig möjligt att veta – men jag hoppas att det är för evigt.

Tack Peter, för att du stod ut med mig i början och för att du inte gav upp. Tack för att du inte bara kämpade för själva jaktens skull, utan för att du faktiskt genuint ville ha mig. Tack för allt du ger mig – varje dag. Tack för allt du lär mig, om livet och om mig själv. Tack för att du gjort mig till ett fån som inte kan låta bli att prata om min pojkvän. Tack för att du är min vakthund. Tack för att du delar med dig, av stort och litet, av svårt och lättsamt. Tack för alla skratt du ger mig. Tack för att du gett mig så många minnen jag kan plocka fram när jag mår dåligt, minnen som får mig att le och minnen som gör mig alldeles varm i magen. Tack för att du får mitt hjärta att kännas som hallonsoda.

Tack för att du älskar mig. Och tack för att jag får älska dig.

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

Posted on by

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.