Tag Archives: IRM

Därför lämnade jag IRM

Posted on by

För en tid sedan lämnade jag Inte rasist, men… som jag varit med och byggt upp från start med väldigt lite blod, mycket svett och kanske ännu mer tårar. Att granska SD är svårt, ännu svårare är det om du är kvinna. På några veckor gick jag från att vara tämligen okänd till att helt plötsligt få hat- och hotmail. Och brev. Men jag tyckte ändå det var värt det, för jag tyckte att vi gjorde något bra och välbehövligt.

IRM har tagit en riktning som jag inte kan ställa mig bakom, därför känns det skönt att jag lagt det kapitlet helt bakom mig nu. Jag kommer alltid vara stolt över det arbete jag utfört på IRM och jag önskar nuvarande redaktion, och kommande IRM-medarbetare lycka till.

Men ni slipper mig inte för det! Som ni kanske vet har jag hintat om att jag blivit rekryterad till ett nytt nätprojekt. Idag får jag äntligen avslöja vad det är och jag kan stolt berätta att jag kommer vara en av skribenterna på nya Temper Magazine.

Med den redaktion vi har är jag övertygad om att vi kommer vara en röst som behövs i samhällsdebatten och jag tror helhjärtat på att vi kommer åstadkomma ruskigt bra saker. För min helt personliga del känns det också som att ta ett djupt andetag med friskaste, klaraste luft. Att förnya sig ibland är väldigt nyttigt och allra nyttigast, och viktigast, är det om man känner att man sitter fast i gamla mönster.

Tills vi slår upp dörrarna till Temper Magazine kan ni följa oss på Twitter och Facebook. Jag hoppas att ni kommer följa oss med samma nyfikenhet och förväntan som vi känner inför projektet.

Ursäkta röran, vi krossar allt.

 

Öppet brev till den/de som ddos-attackerar IRM

Posted on by

Hej!

Jag vill börja med att säga att jag inte är arg på dig – jag är besviken. Att du är så förblindad av ilska att någon tycker något du inte tycker, att du måste använda odemokratiska metoder för att försöka tysta. Att du försöker sabotera. Förstöra. Varför? För att vi skriver något du tycker är obekvämt.

Tänk vad jobbigt jag skulle få det om jag kände mig tvungen att starta en massiv ddos-attack så fort nån skrev något jag inte höll med om!

Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna en liten, liten smula medlidande för dig. Du försökte tysta oss, du försökte förstöra – men istället såg du till att vårt inlägg om Björn Söder är vårt mest delade. Och med delat syftar jag förstås för den otroligt fina solidaritetsaktion som genomförts, och genomförs nu. Flera, flera bloggar har delat inlägget. Det har delats av Politism (som också blev attackerat). Det har delats av Aftonbladet. Det har delats av Expressen. Det har delats av Nyheter24.

Stort tack till alla er som delar! Det handlar inte om att vi vill synas och höras – det handlar om att man inte ska få tysta någon med hjälp av odemokratiska metoder. För ärligt talat, om folk tycker att tårtningen av Jimmie Åkesson var ett hot mot demokratin – vad är det då när någon försöker tysta meningsmotståndare?

Yttrandefrihet är en mycket vital del av demokrati och ett drägligt samhälle. Jag är glad att vi är många som fattat detta. Det finns de som skrattar åt attacken på IRM. Det finns de som säger “ni är ändå inget att bry sig om”. Det är, enligt mig, en skrämmande inställning. Oavsett vem som blir utsatt så är ett försök att släcka någons sajt aldrig ett okej sätt att bemöta meningsmotståndare.

Och ja – det gäller även om det är rasistsajter som Avpixlat eller Dispatch International. Demokrati gäller för alla. Och det är den tanken som du, eller de, som ligger bakom ddos-attackerna helt har missat.

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt – vi reder ut Söders lögner

Posted on by

Eftersom både IRM och Politism.se blivit ddos-attackerade efter att ha lagt upp det här inlägget så lägger jag upp det här också. Har du en blogg?  En hemsida? En tidning? Feel free att göra detsamma. Ju fler som får läsa, desto bättre. Och ärligt talat – de KAN inte ddos-attackera HELA internet.

I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik (jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s partisekreterare Björn Söder var vår huvudmotståndare trots att vi som Söder anser att tårtning är ett riktigt dåligt sätt att bemöta SD. Söder kom dock med en hel del minst sagt märkliga påståenden som vi känner att vi bör reda ut.
För er som missade debatten:

Påstående nr 1:

Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.

Björn Söder: Det är rent nonsens.

Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”

Påstående nr 2:

Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?

Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej.

Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: ”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.”

Påstående nr 3:

Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.

Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren

Påstående nr 4:

Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.

Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.

Sanningen: Öhh, jo det gör det:

BYgEsgSCIAALlL8

För att vara på den säkra sidan så har ni två citat till från partitoppen.

BYgLbZ1CQAAHMau

BYf-9hfCQAAWMYX

Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING*** 

Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan

Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat:

IRM under attack

Posted on by

Ni är många som frågar mig vad som hänt, varför IRM (interasistmen.se) ligger nere just nu. Jag är inte sådär superdupertekniskt lagd så jag kan inte precis ge några detaljer, men vi är utsatta för en överbelastningsattack som är såpass massiv att vi i dagsläget inte kan göra så mycket åt det.

Och visst. Vi vet inte vem som ligger bakom. Men det krävs inget geni att räkna ut att det inte är en slump att just vi utsätts – och vem som troligtvis gör det. IRM har liksom varit ett irritationsmoment för SD:s nätsvans sedan vi startade. Tja, kanske till och med sedan INNAN vi drog igång.

Och nog är det ironiskt när Svpolare som ofta skriver, iallafall till mig, påstår att “Ingen bryr sig om er lilla blogg!”, samtidigt har vår sajt varit utsatt för överbelastningsattacker fler gånger än jag kan räkna. Är det att inte bry sig det, att försöka se till att vi inte kan fortsätta?

Och nog är det också ironiskt att så många Svpolare skriker högt om yttrandefrihet – men inte säger ett pip när någon försöker tysta oss. Och då spelar det ingen roll om det sker via överbelastningsattacker eller hot- och hat-mail. Inte ett pip till vårt försvar. Medan vi flera gånger, när Avpixlat utsatts för att ta ett exempel, säger att “nej, det är ingen bra metod. Nej, vi ska inte försöka tysta meningsmotståndare. Nej, det är inte demokrati att göra så.”

Och nog är det väldigt ironiskt, att det är just vi som utsätts. Vi som granskar Sverigedemokraterna. Och inte en sajt som granskar Alliansen, eller som skriver om sossarna eller vänstern. Vad kan det bero på..?

Jag hoppas innerligt att IRM snart är uppe igen. Vi har en diger lista med material att plöja igenom och många inlägg som väntar på publicering. Och ärligt talat: den dag vi slutar med IRM kommer det inte vara för att någon försöker få oss till det. Den dag vi slutar är när vi antingen får slut på energi, eller när SD inte längre finns. Och känner jag oss rätt, är det mest troliga att det blir först när det senare händer.

(Vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer jag fått angående mitt inlägg om Exponerat. Tack för alla mail och tweets! Det betyder otroligt mycket för mig att få lite snällhet som väger upp, med råge, allt hat som trillar in i min inkorg. Så: TACK!)

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

Posted on by

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.

Är jag så viktig? – eller “Där ute finns det gott om ormar”

Posted on by

Ska jag bli smickrad eller oroad över att det hålls koll på var jag är, vad jag gör? Väljer nog att inte bli vare sig det ena eller det andra, utan mer… förundrad. Varför är jag så viktig i vissa personers liv? Har jag verkligen så stor påverkan på deras tillvaro?

hållerkoll

Tänk vad många som redan från starten sa “IRM kommer inte påverka, IRM är en fjuttig liten blogg”. Det är inte bilden jag får idag, när jag knappt kan skriva något utan att få respons på det. Både positiv och negativ, såklart. Mest positiv om jag ska vara ärlig och det gör mig så otroligt tacksam för det är ju så jag orkar. Men ändå… jag har inte riktigt hunnit med. Jag har inte liksom förstått att det finns folk som lyssnar på mig, läser mina ord – och som vet vem jag är. På samma sätt har jag inte riktigt hunnit vänja mig vid att det finns de som vill mig ont.

Varför? För att jag har en annan åsikt. För att jag tycker olika. För att jag inte är tyst om det. Ja, vi har varit igenom det här förut. Jag tänker inte skriva ett likadant inlägg, men jag har funderat på en sak. De som jag häpnar mest över är nog trots allt inte de som kommer med de riktiga hoten, de som skriver hatiska kommentarer eller mail. Nej, de jag är mest oroad över är nog de som faktiskt ser till att göda hatet mot mig. De som håller en rätt så okej ton mot mig, inte går över gränsen, men som ändå gödslar hej vilt med uttalanden och kommentarer som syftar till att framställa mig som en hatisk människa. En ond människa. En människa som förtjänar all skit jag får.

De där människorna som inte kan låta bli att anmärka “Du är mänsklig ändå” när jag skrivit ett öppenhjärtigt inlägg. De som skriver om mig på Twitter, dunkar varandras ryggar och “höhö”-skrattar när de får till en extra spetsig formulering som misstänkliggör mig på något sätt.

“Men, du gör ju samma sak mot SD Anny!” – gör jag verkligen det? Jag tycker det är en otroligt stor skillnad mellan att granska ett politiskt parti och att granska en enskild person. För att inte tala om att när det gäller det som slängs i mitt ansikte är ytterst lite sant. Det mesta är hittepå, enbart till för att någon annan ska plocka upp bollen och slunga lite hat i min riktning. Är IRM:s syfte hat? Nej. Vårt syfte är att visa upp vad SD gör, vad deras företrädare gör och vi hittar inte på. Vinklar? Tja, det gör väl ändå alla, men vi ljuger inte. Om vi var ute efter något slags korståg mot hela SD hade vi hängt ut varje anhängare och sympatisörer. Det hade jag dock aldrig kunnat stå för – då hade jag inte varit med. Jag tror inte att någon skulle komma på tanken ens att starta en sån sajt? Jag hoppas inte det iallafall.

Men riksdagspartier måste tåla granskning. Partier som har representanter i fullmäktige, landsting osv måste tåla granskning. I dagens öppna samhälle där sociala medier och internet är en stor del så är det fritt fram för vem som helst att bedriva den granskningen. Många gnäller och säger “Men ni bevakar ju inte *insert valfri grej/parti/person/händelse* och nej, det gör vi inte. Vi bevakar Sverigedemokraterna. Men det är förstås helt okej för vem som helst att starta en egen sajt för att bevaka… tja, vad man nu finner borde bevakas. Kör hårt, liksom. Det behövs inte ens några pengar för att komma igång!

Nåväl, för att återgå till grunden i det här inlägget: Varför det här hatet mot mig? Varför den här besattheten av mig som person? Är jag verkligen ett så stort hot..? Jag gör bara det som demokratins rättigheter tillåter mig att göra. Vad är så farligt med det? Helt enkelt känns det så här: Hade man inte haft något att dölja, då hade man kanske inte behövt vara orolig heller.

Eller så tycker de bara att jag är awesome men vågar inte erkänna det. *Det kan ju faktiskt vara så…

 

*Fniss.

Solidaritet – eller “VAD HÅLLER VI PÅ MED?”

Posted on by

Få kan ha missat att jag är engagerad i arbetarrörelsen. Att jag varit fackligt aktiv senaste fyra åren, cirka. Få kan heller ha missat att jag är en sån som har gott om åsikter, tankar och gärna tycker till om saker (Jag är en sån jobbig jäkel som alltid lägger mig i, alltså). Jag anser att fackföreningsrörelsen, främst då LO, har många förbättringsområden. Ett är dock, enligt mig, viktigare än resten och just nu ganska akut.

Senaste året har mitt engagemang i antirasistisk opinionsbildning ökat. Inte så märkligt kanske, då jag är skribent på IRM. Det funkar liksom inte att skriva på en SD-granskarsajt utan att också lära sig en hel massa om rasism på vägen. Jag har lärt mig saker på egen hand, jag har läst mig till saker men det som gett mig mest är alla möten. Att träffa människor som kan berätta för mig hur det funkar det här med tolkningsföreträde (Hej hej Kawa om du läser det här) och som ger mig nya vinklar på verkligheten. Som putsar mina omvärldsgranskarglasögon och örfilar mig (fast vänligt) så att jag skärper till mig lite.

För det ska alla vara medveten om, det finns inga människor som är fullkomliga och perfekta. Alla har fördomar, alla kan göra fel och tro det eller ej – alla kan uttrycka sig rasistiskt. Frågan är snarare om man gör det med vilje? Och om man får det påpekat för sig att “Örrödu, lägg av meredära!” hur man reagerar. Är det liksom “IGELKOTT TRANSFORMATION“-taggar utåt och fräsande visa tänderna, eller har man förmågan att ödmjukt acceptera att man gjort något fel och istället säga förlåt, jag ska försöka göra bättre i framtiden?

Men, vad har då det här att göra med arbetarrörelsen? Jo, för varje gång jag lärt mig mer om antirasism, utökat min kunskapsbas, fått mina glasögon putsade (och min kind örfilad…) så har jag också insett detta: Vi i LO har lång, lång väg kvar att gå när det kommer till antirasism. Jo, vi HAR det. Vi gör mycket bra idag men vi kan bli bättre och jag ser att förbättringar också sker. Det genomförs projekt runtom i våra förbund, och arbetet går framåt.

Men! Jag tror vi missar något. Något stort, viktigt, avgörande.  Jag tror att vi alltför många gånger säger “Rasism är dåligt” men missar nyanserna. VAD är rasism? VARFÖR är det dåligt? Och, det som jag önskar hela världen kunde lära sig och leva efter: VEM är det som avgör om hen är kränkt eller inte. Är det hen som upplever sig kränkt – eller du som står utanför?

Jag hoppas verkligen att så mycket krut som möjligt läggs i LO:s och förbundens antirasistiska projekt i framtiden. Jag blir närapå gråtfärdig när jag gång efter annan ser förtroendevalda som “gillar” rasistiska, främlingsfientliga och hatiska sidor på Facebook. Hur de delar statusuppdateringar plockade direkt från hatsidor som t.ex Avpixlat.

Lika ont gör det i mig att se att det nästan aldrig är någon facklig som reagerar. Att ingen bemöter det, frågar “Hur tänker du nu?”, att ingen ifrågasätter eller säger ifrån.

Det allra, allra värsta, det som får mig att hänga med huvudet och för en stund faktiskt undra vad fan det är som händer, det är när jag väljer att bemöta förtroendevalda fackmänniskor och ställa den där enkla frågan: “Hur tänker du nu?” och bli bemött med… “IGELKOTT TRANSFORMATION“-taggar utåt och vilt fräsande. Det senaste året har jag blivit blockerad av fackligt förtroendevalda människor – av den enkla anledningen att jag ifrågasätter deras rasism.

Det gör mig arg, för det ska inte hända. Kanske särskilt inte i vår rörelse för i den är det inte värdigt att rasism finns från första början. Och i de fall någon uttrycker sig rasistiskt – då ska man kunna ifrågasätta detta. Det handlar om värderingar. Det handlar om fackets kärna.

Det handlar förfan om solidaritet.

 

 

Tankar i regnet

Posted on by

Regnet slår mot fönsterrutorna och det är mörkt som om klockan hade varit typ 14 mitt i december.
Mitt liv har varit ganska konstigt sedan igår. Konstigt, mestadels på ett bra sätt! Först en dag på jobbet, fast mest då möten och inte så mycket -jobb- (nummerupplysningen flyttades ju redan i fredags, dessutom) och sen samling och fika och arbetsbefrielse. Konstig känsla, märklig. Trodde inte jag skulle gråta, gjorde det ändå. Fast mest är jag glad! Det är skönt, att det är över. Det tyckte tydligen min kropp också, förresten. Men vi kommer dit.

Efter jobbet gick jag hem, bloggade lite och plötsligt ringde telefonen. Eftersom det var ett nummer jag inte kände igen tänkte jag att det nog var en telefonförsäljare. Den otroligt snabba omställning jag var tvungen att göra i huvudet när jag svarar och personen i andra änden säger “Jag ringer från Dagens Opinion, får jag intervjua dig?”

Här kan ni iallafall läsa intervjun, tycker att den blev ruskigt bra. Ja, jag är nöjd med mig själv för jag tycker jag framstår som ytterst klok! Vilket jag är, så det är kanske inte så märkligt… 😉

Sen åkte jag och Moderskeppet upp till skoaffär’n för att byta mina spikskor. Skor med spik i sulan, alltså. Kände hur huvudvärken kom krypande och när jag väl kom hem igen på kvällen var den så kraftig att jag mådde illa. Har vid det här laget lärt mig att skilja på huvudvärk och huvudvärk och den här kom garanterat från käkarna. När jag är stressad biter jag nämligen ihop käkarna grymt hårt och när stressen väl släpper så får jag superdupermegaont. Gick således och la mig tidigt (klockan nio!) och sov i nästan tretton timmar. Wow, kan inte minnas sist jag gjorde det men SKÖNT var det!

Idag har jag inte gjort något jätteviktigt, började jag tänka, men jag har iallafall skrivit två inlägg till IRM. Ett av dem, det som släpps ikväll, är nog det bästa jag skrivit hittills. Jag är mycket nöjd. Inte för att försöka hajpa det, men alltså… GRYMT bra inlägg. Mohahahaha…

Jag har också bokat biljett till Göteborg idag så om en vecka åker jag, och blir borta en vecka. Jag ska självfallet hälsa på ett stycke F, men hinner nog ses om någon annan vill få min autograf eller sådär…
Imorgon kommer det kanske ett lite mer givande inlägg här. Vad vill ni att jag ska skriva om? Önskemål är alltid välkomna. Annars kommer nästa del i serien om mitt drömsamhälle.

Skitläskigt? Njae.

Posted on by

Det har varit väldigt tyst på näthatarfronten senaste tiden. Har jag blockat dem alla på Twitter nu? Eller är hela bunten polisanmälda/utslängda från Twitter..? Av nån anledning känns det lite som lugnet före stormen.

Igår fick jag dock en helt fantastisk kommentar på Twitter:

Jag har ju som standard att inte hänga ut namn/twitternamn här på bloggen för jag tycker det är lite taskigt. Men jag kan hinta om att den som skrivit är en av de sverigedemokrater vi fått avsatt/utslängd ur SD. Så nej, det känns inte det minsta läskigt faktiskt! I den här takten kommer SD snart ha slut på folk. Och vad ska de då göra?

För varje sverigedemokrat vi lyckas outa finns möjligheten att någon också ändrar uppfattning och tänker “2014 kommer jag inte rösta på dem!”. För de ska inte tro att väljarna är oberörda av att vi kan presentera företrädare som är homofober, rasister…eller helt enkelt bara korkade. Kanske, kanske kan vi påverka lite och den tanken glädjer mig. Dock är det inte vårt främsta mål, men det är en annan historia. 😉

Nog sagt om detta, läs dagens inlägg på IRM för det är faktiskt fruktansvärt roligt. Och det säger jag inte bara för att jag har skrivit det själv. Utan för att jag finner det genuint roande. Så in och läs!