Tag Archives: LO

SD + LO = Nej – eller “Min åsikt om saken”

Posted on by

Jag har funderat lite under dagen på det här med att vara aktiv i ett LO-förbund och samtidigt vara aktiv i Sverigedemokraterna.

Transport är, vad jag vet, det enda fackförbundet som insett detta självklara: Som aktiv Sverigedemokrat står du inte för samma värderingar som inom LO-förbunden. Ett bra exempel på det är förstås en hel del av de beslut som togs på kongressen förra våren. Ja, jag tänker på besluten rörande hur LO ska arbeta för papperslösas rättigheter:

LO-kongressen beslutade att de papperslösas arbete bör bli avkriminaliserat. LO vill också hitta former för att kunna biträda de papperslösa.

Det är för närvarande problematiskt för facket att kunna hjälpa papperslösa. Det går inte att erbjuda ett traditionellt medlemskap eftersom detta kan innebära en risk för både uppsägning och att man måste lämna landet. Facket kan inte heller acceptera illegalt arbete och att man arbetar för lägre än avtalsenlig lön och utan sociala förmåner.

LO har redan idag kontakter med De papperslösas förening. Det finns möjligheter att utveckla detta till ett samarbete med syfte att förbättra situationen för papperslösa. Att stödja arbetstagare oavsett status och fackligt medlemskap är viktigt.

 

Kan man, som Sverigedemokrat, verkligen försvara de besluten? Kan man, ärligt, säga sig stå för de beslut som LO-kongressen har fattat? Jag har väldigt svårt att se hur det skulle gå till. Tillhör man ett politiskt parti som aktivt jobbar för att försämra för papperslösa… då ska man verkligen tänka över sina engagemang en gång till.

I grunden handlar det dock om att SD gillar att göra skillnad på folk och folk. Som vi skrev på IRM igår har de lagt ett antal motioner i riksdagen, motioner som visar det här tänket oerhört tydligt.

Jag tycker inte det är förenligt med LO:s värderingar. Tycker du?

Vinster i välfärden – eller “Därför är jag glad att vara icke-sosse”

Posted on by

Så, har jag förstått rätt att S-kongressen beslutat en ganska mesig uppgörelse angående vinster i välfärden? Isåfall är jag visserligen inte förvånad. Jag hade väl ändå hoppats att de skulle vara lika modiga som LO-kongressen, men jag förstod att det var naivt.

Jag är ingen ekonom eller expert eller superinsatt eller så. Men ändå tycker jag det känns så fel när man diskuterar vinster i välfärden med vissa sossar. De målar upp en domedagsbild, att om vi säger nej till vinstuttag inom välfärden så kommer det sluta med att varenda vårdcentral, skola, sjukhus, you name it, kommer få lägga ner.

Är jag naiv nu, eller är det inte så att vi har exakt samma behov av välfärdstjänster ändå? Är det inte så att vi betalar exakt lika mycket i skatt som ska gå till välfärdstjänsterna? Är det inte så att vi hade välfärd även innan privatiseringarna började härja som nåt slags virus?

Majoriteten av Sveriges befolkning säger nej till vinster i välfärden, enligt Katalys säger 90 procent nej. Sossarna säger nja. Jag är så väldigt glad att jag är del av inte bara en, utan två rörelser som precis som svenska folket säger nej. Nog för att jag försöker vara positiv och säga “ja” så ofta som möjligt, men i just den här frågan måste jag vara grinig. Min ideologiska övertygelse är alldeles för stark för något sådant.

Det är också en av anledningarna till att jag lämnade (S). Ett beslut jag aldrig ångrat.

Arbetarrörelsen kan bättre – eller “Det handlar inte om invandring!”

Posted on by

Jag läste det här, och jag blev upprörd. Vad händer med min älskade arbetarrörelse? Mitt älskade LO? Vi måste göra något åt saken. Vi kan inte låta ord som jämlikhet och solidaritet förlora sin betydelse. För är det något SD inte förstår, så är det just de två orden. Vi måste bli bättre, kära kamrater. Vi måste bli starkare. Tydligare.

Jag skrev om det här på Facebook också. Och fick en kommentar från en älskad vän som menade väl när hen skrev “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”. Min respons på det blev en lång kommentar och jag kände att det var något jag ville förmedla till fler. Att jag ville att fler skulle läsa, för det är viktigt. Så, här är min respons på “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”:

Fast det handlar inte om det. Även om vi så skulle säga nej till ALL invandring så skulle vi fortfarande rea ut vår gemensamma välfärd. Vi skulle fortfarande ha en befolkning som tycks bry sig mer om nån hundring i jobbskatteavdrag än om huruvida sjukhus har råd att anställa personal. Vi skulle fortfarande ha riskkapitalistbolag som inte jobbar för att vården och omsorgen ska bli så bra som möjligt, utan för att de ska tjäna mer pengar. Pengar som de kanske inte ens kommer skatta i Sverige.

Även om vi skulle sätta stopp för all invandring skulle vi ha en skola som är under all kritik, vi skulle ha storföretag som strävar efter högre och högre och HÖGRE vinst och hellre förhandlar fram krisavtal till sina anställda (med hot om varsel) än några år går med på mindre vinst, mindre bonus. Vi skulle fortfarande ha en regering som tycker att det viktigaste är att prioritera RUT, ROT, sänkt bolagsskatt och sänkts restaurangmoms istället för att göra något åt arbetslösheten. Typ, jag vet inte, se till att det byggs lite bostäder kanske?

Skulle bostäder byggas kanske det skulle kunna, på samma gång, lösa ett annat jätteproblem, nämligen bostadsbristen som ser till att unga vuxna får bo kvar hemma hos sina föräldrar och som leder till att det är i princip omöjligt att få tag på en lägenhet i Stockholm om man inte köper den, och hur många har råd att lägga ett par miljoner på det?

Självfallet är det enkelt att skylla alla dessa problem på invandrare och flyktingar. Men de har ingenting med saken att göra. Hur kan vi gå med på att se MÄNNISKOR som en ekonomisk belastning när vi samtidigt göttar oss med sänkt skatt som går raka vägen ner i fickan på de som redan har så mycket pengar att de aldrig, aldrig nånsin egentligen behöver oroa sig? Varför har vi låtit det bli så här? Jag tänker inte gå med på att skylla några problem på invandringen. Det är att köpa SD:s problembeskrivning och det jag vet allra tydligast är detta: SD har så jävla fel.

Solidaritet – eller “VAD HÅLLER VI PÅ MED?”

Posted on by

Få kan ha missat att jag är engagerad i arbetarrörelsen. Att jag varit fackligt aktiv senaste fyra åren, cirka. Få kan heller ha missat att jag är en sån som har gott om åsikter, tankar och gärna tycker till om saker (Jag är en sån jobbig jäkel som alltid lägger mig i, alltså). Jag anser att fackföreningsrörelsen, främst då LO, har många förbättringsområden. Ett är dock, enligt mig, viktigare än resten och just nu ganska akut.

Senaste året har mitt engagemang i antirasistisk opinionsbildning ökat. Inte så märkligt kanske, då jag är skribent på IRM. Det funkar liksom inte att skriva på en SD-granskarsajt utan att också lära sig en hel massa om rasism på vägen. Jag har lärt mig saker på egen hand, jag har läst mig till saker men det som gett mig mest är alla möten. Att träffa människor som kan berätta för mig hur det funkar det här med tolkningsföreträde (Hej hej Kawa om du läser det här) och som ger mig nya vinklar på verkligheten. Som putsar mina omvärldsgranskarglasögon och örfilar mig (fast vänligt) så att jag skärper till mig lite.

För det ska alla vara medveten om, det finns inga människor som är fullkomliga och perfekta. Alla har fördomar, alla kan göra fel och tro det eller ej – alla kan uttrycka sig rasistiskt. Frågan är snarare om man gör det med vilje? Och om man får det påpekat för sig att “Örrödu, lägg av meredära!” hur man reagerar. Är det liksom “IGELKOTT TRANSFORMATION“-taggar utåt och fräsande visa tänderna, eller har man förmågan att ödmjukt acceptera att man gjort något fel och istället säga förlåt, jag ska försöka göra bättre i framtiden?

Men, vad har då det här att göra med arbetarrörelsen? Jo, för varje gång jag lärt mig mer om antirasism, utökat min kunskapsbas, fått mina glasögon putsade (och min kind örfilad…) så har jag också insett detta: Vi i LO har lång, lång väg kvar att gå när det kommer till antirasism. Jo, vi HAR det. Vi gör mycket bra idag men vi kan bli bättre och jag ser att förbättringar också sker. Det genomförs projekt runtom i våra förbund, och arbetet går framåt.

Men! Jag tror vi missar något. Något stort, viktigt, avgörande.  Jag tror att vi alltför många gånger säger “Rasism är dåligt” men missar nyanserna. VAD är rasism? VARFÖR är det dåligt? Och, det som jag önskar hela världen kunde lära sig och leva efter: VEM är det som avgör om hen är kränkt eller inte. Är det hen som upplever sig kränkt – eller du som står utanför?

Jag hoppas verkligen att så mycket krut som möjligt läggs i LO:s och förbundens antirasistiska projekt i framtiden. Jag blir närapå gråtfärdig när jag gång efter annan ser förtroendevalda som “gillar” rasistiska, främlingsfientliga och hatiska sidor på Facebook. Hur de delar statusuppdateringar plockade direkt från hatsidor som t.ex Avpixlat.

Lika ont gör det i mig att se att det nästan aldrig är någon facklig som reagerar. Att ingen bemöter det, frågar “Hur tänker du nu?”, att ingen ifrågasätter eller säger ifrån.

Det allra, allra värsta, det som får mig att hänga med huvudet och för en stund faktiskt undra vad fan det är som händer, det är när jag väljer att bemöta förtroendevalda fackmänniskor och ställa den där enkla frågan: “Hur tänker du nu?” och bli bemött med… “IGELKOTT TRANSFORMATION“-taggar utåt och vilt fräsande. Det senaste året har jag blivit blockerad av fackligt förtroendevalda människor – av den enkla anledningen att jag ifrågasätter deras rasism.

Det gör mig arg, för det ska inte hända. Kanske särskilt inte i vår rörelse för i den är det inte värdigt att rasism finns från första början. Och i de fall någon uttrycker sig rasistiskt – då ska man kunna ifrågasätta detta. Det handlar om värderingar. Det handlar om fackets kärna.

Det handlar förfan om solidaritet.

 

 

I love the fack!

Posted on by

Nu när jag har kort tid kvar innan oundviklig (typ) arbetslöshet har jag av naturliga skäl tänkt väldigt mycket på det här med A-kassa. Hur glad jag är att den finns, hur förbannad jag är på att den är såpass kass den ändå är idag. A-kassan är en fantastisk idé för den gör att jag har råd att vara arbetslös. Den ser till att jag inte desperat måste ta första bästa jobb för att kunna överleva. Jag kan inte förstå hur man kan se något negativt i detta. För i grund och botten handlar det om det fackliga löftet:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det handlar om solidaritet. Solidaritet är hela grunden till den svenska modellen och det är så sorgligt att se folk försöka montera ner, förstöra och rasera. Vi har otroligt mycket i Sverige som man är avundsjuk på i andra delar av världen. Kollektivavtal är en sådan sak, A-kassa är en annan. Båda är verktyg för att se till att lönerna hålls över slavlöner, att vi har drägliga arbetsvillkor, att vi har rättigheter och möjligheter på våra arbetsplatser. Jag är lyckligt lottad över att vara född i Sverige. Det är du också. Och utan den svenska fackliga rörelsen hade du kanske inte haft:

Semester, semesterlön, övertidsersättning, avtalspension, föräldralön, försäkring på arbetsplatsen, a-kassa, OB, föräldraledighet, löneförhöjning, hjälp och stöd på arbetsplatsen, hjälp med förhandling och mycket, mycket mer som du säkert sällan tänker på.

Vi behöver få drömma om hur det ska bli!

Posted on by

Jag har så lätt att falla in i vemod. Minnen. Nostalgi.

Det är inte så konstigt alltså, att jag då och då glömmer bort allt negativt med saker och ting och istället känner saknad i förtid. Saknad efter allt bra som varit.
Mitt SEKO-hjärta blöder då.

Hur jag fått växa de här åren! Allt jag fått lära mig tack vare SEKO och LO. Alla kurser! Åh, alla människor jag träffat. Inspirationskällorna.
“Insikter” förra sommaren, med de finaste av de finaste! Frustrationen de där tre veckorna, skämten, att bli kallad “hjärtat” av min kurskamrat när jag mådde dåligt, att bli omkramad, att sitta på rummet och gråta och bli omhändertagen när allt kändes så fel och fult.

Alla skratt vi har delat, jag och mina fackliga vänner. Stödet. Hur vi lyft varandra när det har behövts. Hur jag alltid haft någon att fråga. Alla dessa erfarenheter!

Det nyväckta hopp jag känt efter varje kurs. Den nyväckta inspirationen. Längtan efter att få förändra, lusten att kämpa för ett bättre samhälle, argumenten jag samlat på hög. Att åka hem från en kurs är alltid lite bitterljuvt.

Kongressen! Åh, jag är så lycklig  att jag fick förtroendet att åka dit. Det helt magiska gänget SEKO-ombud! Fikapåsen under kvällsplenan, samhörigheten, hand i hand sjunga “Internationalen”. Känslan av att tillhöra. Vara hemma.

Jag kommer sakna det.  Men jag är ändå trygg i tanken, att det snart är över. I framtiden väntar nya utmaningar, nya kamper, nya vänner och nytt engagemang. Jag har fått så mycket de senaste fyra åren och jag har gjort i ordning en speciell plats i mitt hjärta för dessa minnen. De kommer alltid finnas med mig, bygga upp mig, jag kommer dra energi från dem och göda mina leenden med dem. Min kamp är inte över, även om den nu inte nödvändigtvis kommer ha sin plats i SEKO.

“Och när skuggorna skräms, när livet känns hårt
Ta steg för steg fast det är svårt
Och om du vågar drömma när ingen annan tror
Kan du vinna mer än du tror.

För om vi vill, om jag vill,
Om du vill, vill vi två.”

Tack, alla ni som korsat min väg de här fyra åren. Våra vägar kommer garanteras korsas igen, för mig blir ni inte av med så lätt!

Stolt Kulturvänster!

Posted on by

Hej, kamrater och vänner och beundrare och haters (för säkert är det några såna som läser här också…) !

Jag känner mig lite som Kissie idag. Fast en tjockare variant, uppenbart. Inte lika blond heller.
Vill ni att jag förklarar varför? Okejrå. Grejen är att jag just nu är på Runö Kursgård i Åkersberga, Stockholm. Den här helgen går nämligen Sveriges kanske bästa festival av stapeln: Runös Röda Kulturfestival.

Inte hört talas om den förr? Det är lugnt, det är första året den arrangeras. Jag hoppas dock att den kommer bli återkommande – och att den växer med åren. Det är ett toppenbra initiativ och är det något som arbetarrörelsen behöver bli bättre på så är det just kultur. Arbetarrörelsen har historiskt sett varit otroligt duktiga på det här med kulturarbete på olika sätt men det har av någon anledning gått förlorat senaste åren.  Låt oss ta det tillbaka!

Under festivalen går jag också en kurs för ungdomsansvariga inom LO, en kurs om kultur och hur vi kan använda det i våra uppdrag. Jag förlorar ju, som bekant, mitt uppdrag som just ungdomsansvarig snart men jag är övertygad om att det jag lär mig här kan jag använda även i framtida uppdrag. Det har också gett mig inspiration både till IRM (Vilket jag härmed kommer kalla Interasistmen.se för, s’att ni vet) och även peppat mig själv personligen.

Jag sitter just nu med en helt fenomenal idé… eller, två stycken faktiskt. Nu ska de bara få lite mer substans, bli lite mer konkreta, så kan jag göra dem till verklighet sedan! Det känns som att ha hittat guld! Eller, ja, som jag kan tänka mig att det känns att hitta guld. För det har jag faktiskt aldrig gjort på riktigt.

MEN! Därför känner jag mig som Kissie: Jag sökte dispens från seminarium för att kunna blogga. Och äta lite barnmat. Och ta kort på mig själv som jag ska tokredigera sedan. Eller iallafall nåt av de tre jag nämnt…

Bloggande borde väl för den delen också kunna räknas som kultur, right? Jag tycker det. Vi bestämmer det, här och nu. Även Twitter känns som kultur ibland för vad är det man skriver där ibland? Det känns vid vissa tillfällen som att man läser en hel mängd små, samhällsskildrande dikter. Jag skulle vilja göra en Twitter-poesibok.

Bäst den här helgen, oavsett vad som kommer hända nu, var dock gårdagen. För då spelade Asta Kask! ÅH ASTA KASK! Sällan har jag varit så peppad för en spelning. Jag har lyssnat på dem sen jag var tonåring, från och till. Senaste åren har det blivit mer och mer. Föga förvånande skrålade jag med i nästan alla låtar = hes idag. Ni om inte var här: ÅH vad ni missade något awesome. Tack R för att du såg till att de kom hit, för jag vet att det är din förtjänst.

Som sagt, jag hoppas att festivalen återkommer nästa år. Och då tusan ska det göras mer reklam för den! Det här är ett så utmärkt sätt att få upp folks ögon för arbetarrörelsen. Jag vill se mer reklam, mer pepp, större pepp, fler workshops (jag kan här och nu skriva upp mig för att hålla ett blogg-seminarium!), jag vill att avdelningarna och sektionerna och alla lokalavdelningar av olika varianter blir bättre på att skicka hit folk, på att uppmuntra folk, på att göra reklam för att det här är SVERIGES KANSKE BÄSTA FESTIVAL! (Och det säger jag inte bara för att jag är partisk. Det säger jag för att den har så enormt stor potential.) När ni som varit med och roddat blivit lite varmare i kläderna och har det här året med er i ryggsäcken tror jag att nästa år kommer bli alldeles galet bra.

Så ge inte upp nu! Hör ni det? Säger ni att det inte blir något nästa år kommer jag bli mycket, mycket besviken. Och det tror jag gäller för alla som är här nu. Tusen, tusen tack för en festival (och kurs) som varit grymt bra hittills. Ni är klockrena, vi är klockrena, och arbetarrörelsen är så sjukt bra och stark och viktig.

Flummigt, lite osammanhängande inlägg. Men viktigt är det ändå – och jag hoppas att ni som läser blir pepp på att komma hit nästa år. Pöss på er!

 

Älskade Asta Kask!

Min Utopi – del 1

Posted on by

När jag bad om tips på bloggämnen så var det flera som tyckte att jag skulle skriva om hur jag vill att politiken ska se ut, hur samhället ska vara. Det tycker jag är ett spännande projekt, säkerligen kan det generera många inlägg. Säkerligen kommer det också bli jättesvårt.

Jag är egentligen inte så insatt i politik. Det är något som jag ofta brukar säga tydligt, för jag är verkligen ingen expert. Jag har dålig koll på många delar av svensk politik. Men vissa saker avgör jag med hjärtat, även om mycket är med hjärnan också. Den politik jag vill se är formad utifrån vad jag lärt mig under mitt fackliga engagemang. Missförstå mig rätt, socialist har jag alltid varit, men först med hjälp av facket började jag se på politik lite mer konkret.

För mig är det helt naturligt att företag ska ha kollektivavtal. Kollektivavtal är för mig ett sätt att värna både arbetstagare och arbetsgivare. Jag har stött på många som tror att kollektivavtal bara är bra för den som är anställd, men jag håller inte med. De är bra även för den som anställer. Trots allt är det ett avtal, ett kontrakt, mellan två parter som reglerar vad som gäller för de parternas samarbete. Vad de har för förhållningsregler.

Jag skulle vilja se ett samhälle där kollektivet blir starkare. Ett starkare fack, med starkare avtal. Idag får jag uppfattningen att fler och fler anser att företagets vinst ska gå före arbetstagarens villkor. Varför? Utan arbetstagare – ingen vinst överhuvudtaget. Jag tycker att det är rent ut sagt förjävligt (ursäkta språket) att så många arbetar för skitvillkor när deras chefer plockar ut gigantiska bonusar. Jag säger inte här att alla ska tjäna lika mycket – jag säger att man bör se mer rättvist på arbete. Det är vår tid vi säljer, utan oss skulle inte ens de där gigantiska bonussummorna existera.

Ett av de uppdrag jag har som facklig är att vara skolinformatör för LO. Jag har insett mer och mer hur viktigt det uppdraget är, kanske det viktigaste av alla. Jag förespråkar inte indoktrinering, som säkert flera kommer få för sig nu, men jag tycker att det är viktigt att redan i skolan upplysa om vad som gäller på svensk arbetsmarknad. Berätta om rättigheter, skyldigheter och varför ett starkt fack är att föredra.

Så, nu har jag iallafall börjat. Inlett det som har målet att bli min politiska syn nedskriven i ord. Det kommer säkert bli flummigt, allt är säkert inte korrekt och ni kommer inte hålla med mig (iallafall långt från alla..) men det är vad jag tycker, vad jag vill, vad jag kämpar för. Och lugn, bara lugn, det kommer garanterat ett (eller flera) inlägg om min syn på svensk integrations – och invandringspolitik också. Den som väntar på nåt gott…