Okej okej okej, jag började med en twitterrant men inser att ingen kommer orka läsa så mycket som jag vill skriva. Och SÅKLART tänker jag skriva om coronaviruset. Okej så först en liten grej om hur min hjärna funkar: min hjärna snöar gärna in på saker. Tapirer, till exempel. Det räcker inte att tycka att tapirer är fina djur. Jag behöver veta saker om dem. Vilka djur är de släkt med? Varför är de utrotningshotade? Varför tycker de om att bajsa i vatten? Och nu har min hjärna bestämt sig för att haka upp sig på coronaviruset och kanske mer specifikt hanteringen av den pandemi som pågår. Denna lilla upphakning beror nog i första hand på att jag ser så många som är så dumma i huvudet just nu. Ja, alltså såna som sprider desinformation antingen med vilje eller för att de inte vet bättre. Men kanske ännu mer stör jag mig på de som valt att läsa en tidningsrubrik på typ Aftonbladet och formulerat sin inställning helt utifrån det.

Jaja jag vet att man inte ska börja med att kalla folk dumma i huvudet om man vill få dem att lyssna men jag är inte mer än människa.

Så, det jag först vill prata om är det här med att “flatten the curve”. Många min omgivning verkar ha fått för sig att alla åtgärder som införs nu går ut på att stoppa smittan. Att om vi bara stannar hemma ett par veckor så kommer coronaviruset ha POFF försvunnit. Jag verkligen avskyr att vara den som kommer med dåliga nyheter men det kommer inte hända. Eller okej, med största sannolikhet kommer det inte hända. (Också sak jag stör mig på: när det gäller en helt ny situation så kan man ibland behöva ompröva sin inställning men jag återkommer till det). Då det är ett nytt virus som ingen har immunitet mot så kommer viruset stoppa helt när nån av följande två saker sker: flockimmunitet eller ett vaccin.

Ett vaccin ligger minst ett år fram i tiden så det är inte så svårt att räkna ut att det då bara återstår att försöka uppnå flockimmunitet. MEN det gäller att göra det på ett sånt sätt så att så få som möjligt dör i processen. Tänk er en behållare som det är ett stort hål i upptill och ett mindre nertill. Om vi häller vatten väldigt fort i den behållaren kommer det svämma upp upptill, även om visst vatten rinner ut ur det lilla hålet. Om vi istället häller i vattnet långsamt så hinner vattnet rinna undan eftersom ur det lilla hålet.

Det är det vi försöker uppnå nu och det som menas med “flatten the curve”. Det handlar inte om att minska antalet sjuka, det handlar om att vi inte ska bli sjuka allihopa samtidigt för då blir det som i Italien och vården brakar samman. Då kommer vi också ställas inför att vården behöver prioritera vilka som ska få hjälp. Och det kommer såklart inte heller påverka bara folk med covid-19. Om sjukhuset är fullkomligt överbelastat av patienter med covid så kommer det förstås även gå ut över Börje som kommer in med misstänkt hjärtinfarkt, på kroniskt sjuka som inte kan få sin regelbundna behandling, på barn som ramlar och bryter benet.

Så, frågor på det? Nej men vad bra. Då övergår jag till ämne nummer två som jag irriterar mig på: “Men förra veckan sa faktiskt Anders Tegnell A och nu säger han B så nu litar jag inte på myndigheterna utan ska dricka kolloidalt silver och sen hälsa på mormor på hemmet fast jag hostar och har feber”.

Alltså det är så mycket att bena ur i den här inställningen som är vanligare än vad många nog vill tro. Det första är väl att EN person inte är ALLA myndigheter. Det trodde jag vi avhandlade när Tegnell for till Somalia och alla flippade pga trodde uppenbarligen att Folkhälsomyndigheten var uteslutande beroende av hans fysiska närvaro. Nej.

Men också detta att bli misstänksam mot myndigheter och experter när de ändrar åsikt eller föreslår något de förra veckan avrådde ifrån. Folk måste förstå att det här är en helt ny situation med ett helt nytt virus. Det FINNS inget facit. Det är helt omöjligt att veta vad som är rätt sak att göra förrän vi tagit oss igenom det här, det är den krassa sanningen. Men de beslut som tas nu och de åtgärder som implementeras är inga dåligt underbyggda hittepåsaker utan de är konstruerade utifrån tidigare erfarenheter och en stor kunskap. För även om ingen VET idag vad som är 100% rätt sak att göra finns det de som vet mer än vad jag gör. Mer än vad du gör. Jag väljer att ha förtroende för dem och lyssna på deras råd. Och i det ingår att inte avundsjukt kika på vad andra länder gör, då situationen antagligen skiljer sig även om det handlar om ett grannland. Och snälla, snälla försök se skillnad på beslut tagna utifrån politik och beslut tagna utifrån kunskap och vetenskap.

Alla goda ting är tre, sägs det. och jag inser att om jag inte begränsar mig så kommer jag skriva en liten roman om coronaviruset och det har jag inte tid med just nu. Så, tredje grejen jag stör mig på och vill försöka reda ut: varför testas inte folk?? Jag har full förståelse för att den initiala magkänslan är att man vill bli testad om man misstänker att man har coronaviruset. Men det finns en del issues med det här. För det första: det finns inte oändligt antal test. För det andra: de som utför testen kommer inom kort behövas i andra delar av vården, de har inte tid att topsa dig i halsen. För det tredje: det spelar ingen roll.

Alltså på riktigt, VAD skulle vara skillnaden mellan att du vet eller inte vet om det är coronaviruset du blivit infekterad med? Är du det minsta sjuk ska du hålla dig hemma. Så enkel är egentligen uppmaningen. Det är inte “om du är smittad av corona…” utan “vid minsta symtom”.

“Men jag vill veta om jag haft det” – varför? Vad spelar det för roll? Javisst, det kanske skulle innebära att du går till jobbet och jobbar nästa gång du “bara” är förkyld men newsflash: det ska du inte göra ändå. Det finns gott om folk som blir ordentligt sjuka även av “bara” en förkylning så det är ju oavsett vilket dumt att dra runt smitta.

“Men det vore bra för statistiken/vetenskapen” – ja, det hade det kanske. Men återigen så finns det inte oändligt antal test och det finns absolut ingen oändlig resurs inom sjukvården för att ta alla tester.

“Men jag tillhör riskgrupp och visar symtom” – ja, då kommer du bli testad om dina besvär blir så stora att du behöver söka vård. Tillhör du riskgruppen och får symtom – ring till 1177 och rådgör med dem. Är dina symtom milda så kan du antagligen, trots riskgrupp, stanna hemma och kurera dig. Men som sagt – tillhör du en riskgrupp så ringer du 1177. Men använd också lite sunt förnuft. Som du brukar göra. Söker du akutsjukvård om du tillhör riskgruppen för influensa men dina influensasymtom är väldigt milda? Antagligen inte. Då behöver du antagligen inte göra det nu heller.

Som en liten avslutning kommer några kortfattade råd som jag vet att ni antagligen redan läst femtielva gånger men nu får ni läsa dem en femtitolfte gång:

Stanna hemma om du är sjuk.
För allmänna frågor om coronaviruset kan du ringa 11313.
För viktiga frågor om din eller närståendes sjukdom ringer du 1177.
Åk inte direkt till vårdcentral eller akut om du är sjuk, prata med 1177 först.
Tro inte på allt du läser.
Tro definitivt inte på allt du läser som skrivs av nystartade, anonyma konton på Twitter.
Logga ut från internet en stund och läs en bok, försök tänka på annat. Oro är inte heller nyttigt.
Hosta och nys i armvecket.
TVÄTTA HÄNDERNA

Och det kanske mest viktiga: var lite snälla mot varandra. I ett sånt här läge kan man välja att sprida desinformation, skapa panik, attackera och rasera. Eller så kan man välja att ta några djupa andetag, se om det finns nåt man kan göra för att hjälpa till, tänka efter några gånger extra innan man flippar ur och välja en trovärdig källa för sin nyhetsrapportering. Typ public service, om inte annat för att de hittills verkat förskonade från senasationsjouralistisk och alarmistiska krisochpanik-rubriker.

Och kom ihåg att TVÄTTA HÄNDERNA.

Gårdagens stora snackis blev att Jimmie Åkesson dragit till Grekland för att hjälpa på plats. Nej, nu skrev jag fel – stjälpa på plats menar jag såklart. Vi fick se honom glatt leende på planet ner, med väskan packad med flygblad om hur det är fullt i Sverige och att flyktingar inte ska komma hit, allt undertecknat “svenska folket”. Många blev arga, även jag. Hur har han mage att tala för oss alla? Det säger ju tyvärr det mesta om SD:s självbild – de lyckas ju med konststycket att vara både underdogs och agendasättare samtidigt. “Stackars SD som är så mobbat av media”, men samtidigt så går det fasen inte en dag utan att vi får höra om de käcka små rasisterna.

Det här med Grekland var onekligen en lyckad PR-kupp. För klart det inte är mer än så, inte tror ens Jimmie själv att nån ska läsa flygbladet och ba “JAHA näHÄ är det FULLT i Sverige? Bäst jag vänder tillbaka!”. Och vi hjälper till att sprida den. Och det är kanske inte så konstigt, och jag tycker inte heller det är nåt i sig dåligt, att vi skriver om det. Startar hashtags, facebookgrupper och bloggar om det. Den dagen vi slutar protestera har de nog vunnit på riktigt.

Men det hjälper inte på något sätt att bara upprört skrika “SD är dumma”, vi måste bli bättre på att presentera våra lösningar. Vad vill VI? Vad för förändring är det VI vill se?

För Sverige är ju inte fullt. Och nej, jag tänker inte geografiskt nu för vi kan inte förvänta oss att folk ska bo i en snöhög under nån gran i Norrlands inland. De flesta är ändå rätt sugna på att ha tak över huvudet. Men finns det verkligen inte plats i våra svenska glesbygdskommuner? Kommuner som kämpar för att allt ska gå runt. Hur gör vi det attraktivt att vilja bo där? Människor funkar nämligen inte så att de är tacksamma för vad som helst bara för att de är flyktingar. De borde inte ens behöva vara tacksamma. De är som oss andra – de vill skapa ett drägligt liv. Med bostad, familj, utbildning, arbete. Hur ser vi till att de får tillgång till det även i utflyttningsdrabbad glesbygd?

Det är SÅNA rubriker jag vill se nu. Vi kan väl börja imorgon? För inte kan det väl vara bara Sverigedemokraterna som vill ha “förändring på riktigt”, som det står på ryggen på Jimmie Åkessons jacka.

Flyktingkrisen är ett faktum. Att den inte hunnit hit till Sverige än är inget skäl till att ignorera den. Vi har plats. Vi har resurser. Det handlar om att vilja. Om att våga.

Om att ha den mänskliga anständigheten att inte stänga dörren i ansiktet på den som är i nöd.

Idag sköts en flykting till döds vid gränsen till Grekland. Eller som media kallar det: en migrant sköts. Förskjutningen går undan nu. Vi pratar inte om flyktingar – vi pratar om migranter. Som om de skulle flytta bara för att de känner det. Inte fly för att det är ohållbart eller livsfarligt att bo kvar. Kanske har vi blivit så egoistiska att vi inte kan processa vad ”fly” betyder längre?

”Politik är att vilja”, men vad vill politiken egentligen? Stänga gränser tydligen. Misstänkliggöra. Det är vi mot dem. Om vi blundar, kanske vi inte behöver låtsas om att människor, helt vanliga människor som du och jag, skjuts till döds. Det har blivit dödsstraff på att vilja leva i fred. Varför har vi låtit det gå så långt? Sverige har blivit kallt. Egoistiskt. Hårt.

Förskjutningen går undan nu. Vi pratar inte om flyktingkrisen 2015 och om mobiliseringen som skedde. Hur det anordnades stödgalor. Hur folk ställde upp. Arbetade ideellt dygnet runt för att hjälpa. Trösta. Ta emot. Nej, nu pratar vi om det som om det vore en farsot. Ungefär som vi kommer prata om coronaviruset 2020 om några år. ”Minns ni flyktingkrisen 2015, vad hemskt det var? Det kan inte få hända igen.”

Förskjutningen går undan, när Sverigedemokraterna inte bara ses som ett parti i mängden utan tillåts sätta agendan. Hur de flesta partier vrider av sig ryggraden för att bli mer som SD. För att försöka vinna tillbaka de röster som flyttats till ett parti med rötter i nazismen. Åh förlåt, det får man kanske inte säga mer? Nåja, jag passar på innan SD får all makt och vi får lära oss att leva med statlig censur.

Förskjutningen går undan. Men medelklassen skiter väl i det för de är fullt upptagna med att renovera köket för fjärde gången på tio år. Ska det vara ljusa köksluckor nu? Är det helt ute med fondvägg? Men om vi kör en sån Josef Frank-tapet, den är dyr men den ska ju ändå sitta uppe några år. Bara de inte glömmer bort att planera in årets första utlandssemester. Tre eller fyra veckor i Thailand? Ge dem ett jobbskatteavdrag extra så kanske de har råd med fem. Det är de ju värda!

Medelklassen sluter sina hjärtan och vänder ryggen till de som desperat knackar på vår dörr. ”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig, annars skjuter gränspolisen mig”. Jaha, då borde du haft förstånd att inte födas där du föddes. Du skulle gjort som oss, fötts i Sverige! Här har vi inget krig. Här har vi haltande sjukvård och skolor som inte håller måttet och hemtjänsten hinner knappt hälsa på lilla mamma när det ska bytas blöja men vi har jobbskatteavdrag och avskaffad värnskatt och vi kan alltid skylla på någon annan. Va? Skulle jag avstå lite mer av mitt till förmån för andra? Nej vet du vad, jag betalar nog för min RUT-bidragsstädning och en gång gav jag faktiskt en tia till en tiggare. Nån måtta får det vara, jag är inte gjord av pengar.

Nu sitter ni säkert och skakar på huvudet. Varför ska svensk medelklass betala för flyktingarna?

Svaret är för att ni kan. Nej förlåt mig, svaret är att ni BORDE. I den bästa av världar hade det räckt med att det är det mänskliga att göra. Det anständiga. Men sådant biter tydligen inte på folk längre. ”Anständighet” är ett ord förpassat till vokabulärens skräphög tillsammans med ”solidaritet” och ”humanitet”. Men då kanske det här biter lite mer: ni borde betala för att det skulle lika gärna kunna vara ni.

Skillnaden är liksom bara att ni hade tur. Ni föddes här. I Sverige.Nej, ni har inte gjort ett skit för att förtjäna det ni har.

Inte.

Ett.

Skit.

Ni drog bara den gyllene vinstlotten i slumpens lotteri.