Register över romer – eller “Det är allas vårt ansvar”

Jag har bestämt mig för att lägga upp vissa av mina Sourze-krönikor även här. För vissa blir det kanske dubbelläsning, men så får det bli.  /Anny

Det har alltså uppdagats att polisen har ett register över landets romer. Bland annat över ett flertal barn, och nu pratar vi alltså typ tvååringar. Så det funkar liksom inte riktigt att säga ”Det är väl bra att polisen har koll på organiserad brottslighet!” för det är helt enkelt inte vad det handlar om. Det kan de säga vad de vill om, men en tvåårings värsta brott torde väl vara att råka kasta sand på andra barn.

Nej, man måste våga se det hela på ett större sätt. Jag tänker så klart på Reva, som rörde upp många känslor. Med rätta förstås. Jag tänker på hur mina rasifierade vänner berättat hur särbehandlade de blir av polisen, misstänkliggjorda fastän de är helt oskyldiga. Jag tänker på att Sverigedemokraterna sitter i Riksdagen, troligtvis för att stanna ett bra tag. Och jag tänker på alla diskussioner jag hört – att ”*valfri folkgrupp/etnicitet* är ett jävla pack”, att ”det är en mänsklig rättighet att säga n-boll”, att invandrare kräver för mycket, att flyktingar har det för lätt, att man inte ska reagera så hårt när polisen kallar ungdomar för ”apajävlar” för det är inte mer än rätt, osv osv.

Allt hör ihop. Och alla har vi till viss del skuld till att det är så här. Därför kan jag bara delvis förstå de chockade reaktionerna från folk i min närhet och i sociala medier. Ja, självfallet är det vidrigt och hemskt att det här registret existerar. Men var det verkligen någon, alltså någon som engagerat sig i frågor om invandring, flyktingar etc som blev uppriktigt förvånad? Det passar helt enkelt för bra in i resten av vad som händer i samhället just nu. Och vi måste ärligt talat sätta stopp nu.

Det är vårt förbaskade ansvar att se till att utvecklingen i Sverige går framåt, inte bakåt.

Det är vårt ansvar som medborgare – och medmänniskor – att säga ifrån. Inte bara när något så vidrigt som det här läcker ut, utan även där vi annars kanske tänker ”Nej, jag orkar inte vara den där tråkiga som säger ifrån…”

Vi måste, ursäkta mig för jag hatar egentligen det här uttrycket, vi måste våga ta diskussionen. I fikarummet, vid matbordet hemma, på bussen, var som helst. Och ännu viktigare måste vi rannsaka oss själva. Nej, jag menar inte att vi ska starta en ny hashtag på Twitter där vi berättar om vår egen rasism. Jag menar att vi ska seriöst arbeta med oss själva. Alla har fördomar, det är inget konstigt med det. Men vissa av oss gör vad vi kan för att lära oss mer och utplåna fördomarna.

Om jag är perfekt? Verkligen inte. Jag har massor av fördomar och säkert vet jag inte om ens hälften. Är det jobbigt när någon pekar ut det hos mig? Oerhört. Men jag har också, för varje gång, försökt tänka att det gör mig till en bättre människa. Det är liksom inte farligt att få sina svagheter blottade. Det är inte livshotande om någon säger ”Hur menar du nu? Menade du det där?”.

Är det här nån slags mirakelkur? Tja, kanske skulle det vara det om alla i Sverige läste det här och tänkte ”EXAKT!” men så kommer förstås inte ske. Troligtvis kommer många som läser det här också tycka att jag är helt ute och cyklar. Att min analys är helt uppåt väggarna. Isåfall – skriv inte en arg kommentar här. Utan skriv en egen krönika, en debattartikel, insändare eller blogginlägg. Eller varför inte en hel bok? Lägg fram din egen teori, din egen analys. För jag tror inte att det finns bara ett svar på varför rasismen är så djupt rotad i Sverige. Jag tror det finns många. Och för varje svar så finns också en potentiell lösning.

Och det är baske mig på tiden att vi tar tag i det här ordentligt nu. Det är vi skyldiga våra medmänniskor, våra barn och varandra.

Mitt hat – eller “JAG ÄR FEMINIST”

Jag är feminist. Det betyder att jag aldrig rakar mig någonstans, jag knappt duschar ens, och jag låter mitt hår växa fritt och har aldrig borstat det. Någonsin. Jag klär mig bara i kläder som döljer min kropp. Jag är tjock för att inte leva upp till bilden av “idelakvinnan”. Jag önskar att jag kunde odla mustasch för att bli så ful som möjligt.

Jag hatar män. Över allt annat – mer än krig och svält. Fast alla krig och all svält finns ju visserligen på grund av just män. Män ser jag som ohyra och jag vill leva i en värld med bara kvinnor. Det skulle bli så mycket bättre då. För män är verkligen vidriga, eller hur?

Nä. Nä riktigt så är det ju faktiskt inte. Men det är vad folk verkar tro direkt när jag säger att jag är feminist. Det verkar vara svårt att få in i huvudet att även feminister är olika. Finns det kvinnor som gör och tycker som jag beskrivit här ovanför? Säkerligen. Är det typiskt för feminism? Nej. Det enda som är typiskt för feminism är detta: kamp för jämställdhet.

Sedan vilka vägar man väljer, vilka metoder man satsar på, är förstås helt olika.

Jag hatar inte män. Inte enskilda män, inte alla män. Däremot hatar jag män som FENOMEN. Jag hatar patriarkatet. Jag hatar att det finns en hel massa män som tycker att kvinnoförnedrande skämt är roliga, som slåss för sin rätt att fortsätta behandla kvinnor som objekt. Jag hatar att kvinnor redan när de föds troligtvis har utstakat framför sig att de kommer få lägre lön. Jag hatar att kvinnor inte kan röra sig ute på stan utan att behöva kolla sig över axeln, för att VI fått lära oss att det är VÅRT ansvar att se till att VI inte blir våldtagna. Är inte det knasigt? Är inte det till och med helt jävla sjukt?

Så nej. Jag hatar inte män, men jag hatar en hel massa som har med män att göra. Betyder det att jag ser fram emot en värld utan snoppbärare? Absolut inte. Däremot strävar jag efter en värld där kvinnor är exakt lika mycket värda som män. Där vi har samma rättigheter och främst av allt – samma frihet.

Och ni får liksom stå ut med att jag är arg över de orättvisor jag ser i samhället. Jag ser det som ett sundhetstecken. Är du som läser det här man och känner att blodtrycket börjar närma sig ohälsosamma nivåer? Fundera över varför du blir så förbannad. Är det för att du känner dig personligen attackerad? Varför? Eller är det kanske, innerst inne, för att du förstår att jag kanske har en poäng i det jag skriver – och sanningen svider?

Tänk på det. Sen lämnar du ingen kommentar, för kommentarsfältet är nerstängt. Varför det är det? Det beror också det på män. Män som hotar, män som skriver hemska saker om mig, män som vill tysta mig. Ännu en sak jag hatar…

Som kvinna får du aldrig vara ifred – eller “Jag orkar snart inte med internet mer!”

Det är fan inte lätt att vara kvinna. Säger du din åsikt? Håll käften, du har fått för lite kuk. Håller du tyst? Skyll dig själv för allt som sker, du gör ju inte din åsikt hörd, din mes. Klär du av dig? Hora! Har du för mycket kläder på dig? Fan är du pryd eller? Har du för mycket sex? HORA! Har du för lite sex? Gud vad du är tråkig, är du katolik eller?

Nej, det kan liksom aldrig bli riktigt rätt. Och det finns så otroligt många som ser till att det här kan fortsätta. Baws.se är en del av kulturen som ser till att kvinnor inte någonsin kan få vara individer, utan ska formas in i typiska fack och aldrig någonsin vara helt rätt. Men de är inte ensamma om att skriva kvinnofientliga saker på nätet, åh nej. Långt därifrån.

Jag hittade just ett nytt exempel, tipstack till @talgboll (som ni verkligen bör följa). Det är hemsidan tjock.se som har skrivit en kort artikel om sångerskan Miley Cyrus. Det kanske ska föreställa vara nån slags recension, men isåfall är det inte på hennes musik utan på vem hon är som person och hur hon (och de människor som arbetar runtomkring henne…) väljer att framställa sig:

Från barnstjärna till osmakligt utvikande på ganska kort tid. Vi får se hur lång tid det tar innan det barkar käpprätt åt skogen för den här damen.

 

Osmakligt utvikande? På vilket sätt, undrar vi. Är det faktum att hon visar lite hud värre än att en kvinna gör det på stranden? Eller att någon annan kvinnlig artist gör det i en musikvideo, för den delen. Det råder liksom ingen brist på kvinnor som uppträder lättklätt. Varför är det så osmakligt just när det gäller Cyrus? Kan det möjligtvis vara för att hon tidigare varit själva sinnebilden för “den snälla tjejen”. Oskyldig, återhållsam, ordentlig. Och nu är hon, enligt en man, på väg “åt skogen”.

Låt för jösse namn Cyrus göra som hon vill, så länge hon inte kränker eller gör illa någon annan. Låt för jösse namn ALLA KVINNOR få göra som de vill. Sluta, bara SLUTA, angripa kvinnor på det här sättet. Och i vanlig ordning, hade det varit din syster/kompis/flickvän – hur hade du velat att folk bemötte henne? Det är en ganska bra och nyttig grej att tänka på, innan man sänker sig till slutshaming.

Svar på vissa kommentarer – eller “Min blogg, mina regler!”

Okej, så jag tänkte bemöta vissa av era kommentarer här i ett separat inlägg. För det första: Självfallet tycker jag det är illa även med de generaliseringar av män som Axell gör i sin lista. Nej, män luktar inte kiss och klär sig dåligt. Anledningen till att jag fokuserat på hur han framställer kvinnor är just för att han gör det under den falska föreställningen att han är “snäll” mot kvinnor, genom att säga “saker kvinnor är bättre på än män”.

Jag tycker inte att kvinnor är bättre än män. Varför skulle jag värdera kön? Jag tror inte heller på att det finns särskilt många egenskaper som går att koppla till våra biologiska kön. En sån lista som Axell skrivit bidrar dock till att slå fast urgamla och onödiga könsroller ännu hårdare. Varför? Vad ska det vara bra för? Varför kan vi inte få vara bara människor, utan nån slags föreställning om hur vi “borde” vara utifrån vad vi har mellan benen..?

Anledningen till att jag inte svarat på några kommentarer har jag redan förklarat. Skyll på töntarna som valt att istället ge mig nån slags rimlig kritik, istället har attackerat mitt utseende eller skrivit att jag är korkad, humorbefriad, kränkt etc etc. Varför skulle jag bemöta det? Tyvärr är det så att vettiga kommentarer försvinner och dränks i flödet av idioti som skrivits i kommentarsfältet här på bloggen. Vill du ha en seriös diskussion med mig? Tja, då föreslår jag att du mailar istället. För jag läser knappt kommentarerna innan jag godkänner längre. Och jag har verkligen, verkligen, verkligen varken lust eller ork att svara på all skit. Och då blir det helt enkelt inga kommentarssvar alls – förutom ett då, för det var sådär extra superdumt. Men nu bemöter jag er här, så det kanske är lugnt med er ändå. (Jag bryr mig kanske inte så jättemycket i om ni är arga över att era kommentarer inte bemöts, faktiskt).

Och till er som kallar mig humorbefriad: nej, jag kanske bara inte ser på humor på samma sätt som ni.
Till er som kallar mig ful: vad fan har det med nåt att göra?

Till er som säger att jag är en skam för världens alla kvinnor: “okej”.

Som sagt, fortsätt gärna kommentera men ni kan inte förvänta er att jag svarar på precis allt. Det beror inte på att jag inte tål att bli emotsagd – isåfall hade jag inte godkänt en enda kommentar – utan det beror på att jag lägger min tid på annat. Det handlar om prioriteringar, och ärligt talat är det mycket roligare att städa toaletten än att svara på vissa kommentarer.

Oh, och en sista sak, till er som säger att jag ska hålla käft, vara tyst, sluta skriva, lägga ner etc: ALDRIG I LIVET! Stör det er att läsa vad jag skriver – SLUTA LÄS. Skitenkelt ju.

Jag tänker inte hålla käft – eller “Hört talas om förhandsmoderering?”

S’att eh, mitt senaste blogginlägg blev lite mer läst än vad jag räknat med. Kul visserligen, det är alltid roligt att få spridning. Tyvärr skedde största spridningen via Flashback och kommentarerna såg ut därefter. I lördags mottog jag inte mindre än tre olika dödshot. Hot som jag inte orkat anmäla, hot som jag raderat för jag orkar inte läsa igen och igen och igen – som jag vet att jag annars gör. Dumt att jag raderade? Japp. Men det är alltid omöjligt att avgöra hur man reagerar i en sån situation.

De flesta kommentarer var dock otrevliga men inte särskilt hotfulla. I början, när det plingade till i mobilen, tänkte jag “Jag kanske ska moderera och svara i mobilen?” men så plingade det igen och igen och igen och igen. Så jag tänkte helt enkelt att jag fixar det när jag är hemma igen och kan sitta vid datorn. Vilket så klart ledde till att jag fick flera kommentarer om att jag censurerar och inte tillåter kritik etc, för det fanns bara en kommentar på mitt inlägg och den var positiv. Dessutom skriven av  en jag redan godkänt, så då slipper  den igenom utan moderering. Men varför ska jag ens försvara mig? Hur jag hanterar mitt kommentarsfält är trots allt min ensak. Trodde jag iallafall.

Petter Axell har iallafall bemött kritiken mot hans inlägg. Föga förvånande så förstår han inte varför folk ogillar det han skrivit och använder mycket märkliga argument för sin sak. Som att ingen blir arg på Mårten Andersson när han drar sexistiska skämt. Det är bara att googla för att inse att det är många, många, många som blir arga på honom. Axell skriver också om mig, bland andra, i ett inlägg som har den föga subtila titeln “Håll käften!”:

I en av kommentarerna fanns ett länkat blogginlägg tillägnat mig. (LÄS HÄR) Författaren till detta inlägg ”var säker på att vi inte skulle godkänna hennes negativa kommentar” under artikeln, så hon bloggade även ut sin kritik offentligt. Läs gärna hennes inlägg och fråga er själva (även ni som föraktar mig) om hon inte tog det lite för långt? Jag har dock svårt att ta en sådan här människa på allvar eftersom hon via twitter raggat upp läsare till sin blogg, kastat skit på mig och uppmanat till kamp, men så fort HON bemöts med kritik så backar hon. Någon skrev en negativ kommentar på hennes blogginlägg och vips var alla kommentarer borta (förutom en positiv) och möjligheten till att kommentera hennes inlägg försvann.
Ska du hänga ut någon bör första regeln vara att stå för vad du säger (skriver) och kunna ta emot kritik när någon tycker annorlunda. Du är i mina ögon en hycklare och inte värd min tid.

 

Det är märkligt att jag inte är värd hans tid, ändå har han också skrivit till mig på Twitter. Förövrigt är det inte så konstigt att länka sin blogg på Twitter, det kanske kan bli mitt tips till Baws – använd sociala medier.

I slutändan så finns det nog ingen förlorare här. Jag har fört fram min kritik, Axell har valt att bli arg. Baws.se har säkert slagit besöksrekord senaste dagarna, och jag har beslutat att stänga mitt kommentarsfält helt och hållet. De få konstruktiva kommentarer som jag får, de som uppmuntrar till diskussion och debatt, uppväger inte de som kallar mig ful, hånar mig eller för den delen de anonyma hoten. Jag kommer godkänna varenda kommentar, förutom hoten, på förra inlägget. Det får vara så i ett dygn innan jag stänger ner kommentarsfunktionen. Och det, det tror jag blir en enorm vinst för mig, mitt välbefinnande och min stressnivå.

Förövrigt är detta kommentaren som Petter Axell lämnade på mitt blogginlägg. ‘Nuff said:

kommentarpetteraxell