Jag har bestämt mig för att lägga upp vissa av mina Sourze-krönikor även här. För vissa blir det kanske dubbelläsning, men så får det bli. /Anny
Det har alltså uppdagats att polisen har ett register över landets romer. Bland annat över ett flertal barn, och nu pratar vi alltså typ tvååringar. Så det funkar liksom inte riktigt att säga ”Det är väl bra att polisen har koll på organiserad brottslighet!” för det är helt enkelt inte vad det handlar om. Det kan de säga vad de vill om, men en tvåårings värsta brott torde väl vara att råka kasta sand på andra barn.
Nej, man måste våga se det hela på ett större sätt. Jag tänker så klart på Reva, som rörde upp många känslor. Med rätta förstås. Jag tänker på hur mina rasifierade vänner berättat hur särbehandlade de blir av polisen, misstänkliggjorda fastän de är helt oskyldiga. Jag tänker på att Sverigedemokraterna sitter i Riksdagen, troligtvis för att stanna ett bra tag. Och jag tänker på alla diskussioner jag hört – att ”*valfri folkgrupp/etnicitet* är ett jävla pack”, att ”det är en mänsklig rättighet att säga n-boll”, att invandrare kräver för mycket, att flyktingar har det för lätt, att man inte ska reagera så hårt när polisen kallar ungdomar för ”apajävlar” för det är inte mer än rätt, osv osv.
Allt hör ihop. Och alla har vi till viss del skuld till att det är så här. Därför kan jag bara delvis förstå de chockade reaktionerna från folk i min närhet och i sociala medier. Ja, självfallet är det vidrigt och hemskt att det här registret existerar. Men var det verkligen någon, alltså någon som engagerat sig i frågor om invandring, flyktingar etc som blev uppriktigt förvånad? Det passar helt enkelt för bra in i resten av vad som händer i samhället just nu. Och vi måste ärligt talat sätta stopp nu.
Det är vårt förbaskade ansvar att se till att utvecklingen i Sverige går framåt, inte bakåt.
Det är vårt ansvar som medborgare – och medmänniskor – att säga ifrån. Inte bara när något så vidrigt som det här läcker ut, utan även där vi annars kanske tänker ”Nej, jag orkar inte vara den där tråkiga som säger ifrån…”
Vi måste, ursäkta mig för jag hatar egentligen det här uttrycket, vi måste våga ta diskussionen. I fikarummet, vid matbordet hemma, på bussen, var som helst. Och ännu viktigare måste vi rannsaka oss själva. Nej, jag menar inte att vi ska starta en ny hashtag på Twitter där vi berättar om vår egen rasism. Jag menar att vi ska seriöst arbeta med oss själva. Alla har fördomar, det är inget konstigt med det. Men vissa av oss gör vad vi kan för att lära oss mer och utplåna fördomarna.
Om jag är perfekt? Verkligen inte. Jag har massor av fördomar och säkert vet jag inte om ens hälften. Är det jobbigt när någon pekar ut det hos mig? Oerhört. Men jag har också, för varje gång, försökt tänka att det gör mig till en bättre människa. Det är liksom inte farligt att få sina svagheter blottade. Det är inte livshotande om någon säger ”Hur menar du nu? Menade du det där?”.
Är det här nån slags mirakelkur? Tja, kanske skulle det vara det om alla i Sverige läste det här och tänkte ”EXAKT!” men så kommer förstås inte ske. Troligtvis kommer många som läser det här också tycka att jag är helt ute och cyklar. Att min analys är helt uppåt väggarna. Isåfall – skriv inte en arg kommentar här. Utan skriv en egen krönika, en debattartikel, insändare eller blogginlägg. Eller varför inte en hel bok? Lägg fram din egen teori, din egen analys. För jag tror inte att det finns bara ett svar på varför rasismen är så djupt rotad i Sverige. Jag tror det finns många. Och för varje svar så finns också en potentiell lösning.
Och det är baske mig på tiden att vi tar tag i det här ordentligt nu. Det är vi skyldiga våra medmänniskor, våra barn och varandra.
