Jag har tänkt på en sak, och det här har jag ju bloggat om förut, det här att vissa av mina meningsmotståndare gör allt de kan för att framhäva mig som en hatisk person. Egentligen har jag väl tänkt att det är så det funkar, att alla på “den sidan” är så. Men jag har insett att jag nog har fel. Tyvärr är de en övervägande majoritet, åtminstone av de som väljer att diskutera med mig på Twitter. Men det finns de som är övertygade SD-anhängare men som också kan bete sig som folk.

Som diskuterar lugnt och sansat. Som ger mig beröm ibland, när jag skrivit något. Som säger “Jag håller inte med dig” snarare än “Du är ful” eller försöker förvrida vad jag sagt. Som diskuterat ärligt, på samma nivå som jag.

Sådana meningsmotståndare respekterar jag. För tyvärr, det är förbaskat svårt att respektera nån som antyder att jag skulle må bra av lite våldtäkt. Det är också svårt att respektera någon som kör fula diskussionsgrepp som typ “Jahaja, du tycker om kattungar du? Det innebär att du hatar hundvalpar”. Eller för den delen – de som subtweetar om mig och skriver “Anny är en hatisk och vidrig människa” och där och då har man helt plötsligt sett till att jag får ett antal hatiska kommentarer, för då har ju någon faktiskt godkänt att jag förtjänar sådant.

Och sen, när jag faktiskt hamnar i en diskussion med någon där respekten är ömsesidig, så kan jag tänka “Stackars SD ändå.” för deras anhängare (och en del av deras företrädare) måste ju verkligen anses vara ett problem för partiet? Jag kan liksom inte ens tänka mig hur det vore att som sansad människa sympatisera med ett parti som alldeles för ofta företräds av människor som kräks ur sig all möjlig dynga. Och nej, jag menar då inte personer som är kritiska och skeptiska till svensk invandrings- och flyktingpolitik. Jag menar de som skriver låga saker, rent rasistiska saker, de som skyller en minoritets våldsdåd på alla anhängare av en världsreligion, de som behandlar meningsmotståndare som skit och alldeles särskilt menar jag de som hotar och sprider hat. Eller ja, för den delen – de som gör det okej med att andra hatar.

Tänk er, ett Sverigedemokratiskt parti utan dessa anhängare. En rejäl utrensning. Hur skulle det se ut? Skulle politiken förändras, bli mjukare? Skulle de försvinna – eller växa? Det är en ganska spännande tanke egentligen. Och jag tänker den varje gång en av två saker sker – oftast när någon SD-anhängare sprider hat, eller de få gångerna jag träffar på någon som lugnt, sansat och respektfullt tar en diskussion.