God ton™ = *pruttljud*

Okej, nu får det faktiskt vara nog med detta tjat om “god ton”. Visst är det fint och rart att försöka ha som nån slags utgångspunkt att vara typ trevlig, eller snarare det är en god utgångspunkt för MIG. Men det beror på att jag är en ganska konflikträdd person som ofta försöker vara rätt diplomatisk. Men dessa KRAV på god ton, de kan ni faktiskt köra upp nånstans (OBS ej god ton).

Det finns ingen som har rätt att bestämma på vilket sätt någon annan ska föra ett samtal eller diskussion. Och visst, det är säkert svårt att förstå som man varför jag som kvinnlig feminist är så förbannad och arg hela tiden. Men det behöver inte betyda att jag har FEL i min ilska. Tänk efter en stund istället, kan det kanske finnas en anledning till att jag tar i? Kan det kanske vara enda sättet att få folk att lyssna? Kan det kanske vara så att mitt tålamod helt enkelt är slut och jag inte orkar vara så jädra diplomatisk längre?

Det är mycket irriterande med folk som hävdar att “god ton” är en så jäkla bra grej. Det är det inte i alla diskussioner. Ibland måste man ta i från tåspetsarna. Ibland har man inget val. Ibland VILL man inte ha något annat val.

Grejen är ju att mina åsikter inte är mindre värda bara för att jag inte har “god ton” när jag framför dem. Det ska väl ändå inte spela någon roll på vilket sätt jag för fram vad jag tycker, det ska inte diskvalificeras bara för att någon rynkar på pannan och med ett hyttande pekfinger muttrar “kom ihåg GOD TON”.

Jag är så less på hela debatten om åsiktskorridorer och god ton och fan och hans moster. En debatt inledd och skapad av de som är privilegierade nog att kunna avstå från att spetsa till sig. De som faktiskt har makten att kunna nyttja “god ton” med gott samvete. Och så finns det de som klappar dessa människor på ryggen och säger “guuu så smart du är!” även fast de själva skulle tjäna på att släppa de där jäkla kraven nån gång ibland.

Låt mig diskutera på mina villkor. Låt mig framföra mina åsikter precis som jag vill. Det går att lyssna och försöka förstå ändå. Det går till och med att förstå varför god jävla ton är tramsigt, om man bara försöker.

Våldtäkt är inte underhållning

OBS SPOILERS och TRIGGERWARNING VÅLDTÄKT

Okej, så nu har jag sett senaste avsnittet av Game of Thrones. Det är en av mina favoritserier och jag har undvikit att läsa böckerna för att inte förstöra serien. Knasigt, jag vet, men så är det. Böckerna är ju liksom alltid bättre än filmatisering/serieversion så jag vill inte sabba för mig själv.

Men senaste avsnittet lämnade mig med en stor äcklig klump i magen. I en av scenerna får vi nämligen se en mycket obehaglig våldtäkt. Den var grotesk på många olika nivåer och jag var tvungen att pausa och dra ett par djupa andetag innan jag orkade fortsätta titta. Det värsta av allt var kanske den totala bristen av problematisering av det som skedde.

Nu har jag som sagt inte läst böckerna, kanske är det lika illa i dem. Kanske är den här händelsen väldigt viktig för handlingen i böckerna, kanske problematiseras det över den där. Men det spelar egentligen ingen roll, för jag kan inte på något sätt se vilken funktion den här scenen hade i serien. Kanske följs det upp i nästa avsnitt men då är det redan alldeles för sent. Då har vi redan sett en grov våldtäkt som skedde helt utan mening, om man ens kan anse att en våldtäkt NÅNSIN tillför något.

Jag kan ärligt talat inte förstå varför den scenen var med. Den tillförde ingenting, mer än obehag för den som tittade. Grejen är att det här inte ens är något ovanligt. Våldtäkter brukar ofta läggas till som nån liten extra “krydda” i serier och filmer. Ett exempel på det är våldtäkten i serien “Downton Abbey” som också, med rätta, bemöttes med mycket kritik. Seriens skapare kommenterade det så här:

Show creator Julian Fellowes defended the storyline at the time, telling the BBC:
The whole point of the way we do things on Downton is we don’t do them gratuitously. We are interested in exploring the resultant emotions and the effect these things have on people.

If we’d wanted a sensational rape we could have stayed down in the kitchen with the camera during the whole thing and wrung it out.

Hurra, grattis! Ni gjorde det inte riktigt lika vidrigt och hemskt som det skulle kunna ha varit. Bravo. Ta en kaka.

Det är skrämmande att det fortfarande, 2014!, ses som något lite spännande med våldtäkt. Något man kan slänga in i en serie för att antingen röra upp reaktioner eller helt enkelt för att “krydda” till det lite. Våldtäkt är inte underhållning. Våldtäkt är inte kul. Våldtäkt är ingenting man slänger in för att liva upp en serie. Våldtäkt är något högst reellt som alla kvinnor har någon typ av relation till.

Det är dags att även filmskapare och serieproducenter börjar fatta det. Jag är säker på att jag inte är ensam om att känna obehag inför senaste avsnittet av GoT. Jag är säker på att det var fler än jag som var tvungen att stänga av. Jag är också säker på att det finns de som reagerade ännu kraftigare än så. Och jag är tyvärr ganska säker på att det finns de som såg scenen som ren inspiration.

Hur ska vi kunna få fler att förstå att sexuellt våld, våldtäkt, sexuella övergrepp är på allvar när det finns så många som reducerar det till underhållning? Vi kan inte enbart hoppas på att det är ett problem som förminskas om fler kvinnor producerar underhållning. Det är dags att manliga film- och serieskapare tar lite ansvar. Faktiskt är det pinsamt och upprörande att de inte gjort det för länge, länge sedan.

 

SD gynnar nazisterna

Det syns mer och mer tydligt, hur de högerextrema och nazisterna gynnas av ett rasistiskt parti i riksdagen. Genom att SD börjar räknas som ett riktigt parti, en del av etablissemanget och det börjar bli lite fult att prata om partiets historia, och deras nuvarande ideologi, så har gränserna förskjutits.

Vi ser det i svallvågorna efter Kärrtorp och attacken i Malmö. När det nästan räknades som kontroversiellt att stå upp mot nazisternas våldsamheter. Vi ser det om vi jämför reaktionerna då, med reaktionerna efter att Jimmie Åkesson fick en tårta kastad i ansiktet. När Åkesson blev tårtad så nästan kissade folk på sig i sin iver att få berätta vilket enormt hot mot demokratin detta var. Men när folk blir attackerade av nazisterna, då blir man bortviftad som vänsterextremist om man säger något.

Jag tror inte att det är en slump precis. Men oavsett vilket så skrämmer det mig. Det ger mig, bokstavligen, mardrömmar att folk rycker på axlarna åt att nazisterna ska demonstrera på första maj. Varför är det inte fler som ryter ifrån? Varför är det inte fler som protesterar? Egentligen borde vi alla, oavsett partitillhörighet, samlas i Jönköping den första maj och trycka tillbaka nazisternas frammarsch.

Det är inte för sent än, inte för sent att rädda vårt land från det öde som drabbat många andra europeiska länder. “Brandmän mot rasism” tände glöd hos många. En antirasistisk, antifascistisk glöd. De visade att man inte behöver kasta sten och maskera sig för att kunna protestera. Jag hoppas att det här är början till slutet, inte bara för nazisterna utan kanske främst för SD. De har ingen plats i vårt samhälle. De förstör mer än de bygger upp. Och så länge normaliseringen av dem fortsätter, är jag och mina vänner och kamrater i fara.

Sluta genast gulla med rasisterna

Jag har hamnat i ett parallellt, rasistgullande universum och jag vet inte hur jag ska ta mig tillbaka. Exakt så känner jag när Journalisten, en tidning för och om journalister/journalism, inte bara publicerar en totalt okritisk intervju med Roger Sahlström, utan sedan också följer upp det med en text skriven av Ingrid Carlqvist.

För den som vill läsa mer om Sahlström är mitt tips att läsa denna text på IRM som tydligt visar upp att det inte är någon oproblematisk person som utan några större ifrågasättanden blir intervjuad: Roger Sahlström – en resa genom den antimuslimska miljön

Och vad gäller Ingrid Carlqvist så behöver man väl bara ha följt henne fem minuter på Twitter för att förstå vilken rasist hon är. Annars kan man läsa här om vilken typ av texter hon publicerar på Dispatch International.

Men, låt mig nu vara extremt tydlig: jag tycker inte att hot är okej. Nope, inte hot mot någon. Jag tycker det är bra när journalister får berätta sina historier. Ärligt talat hade jag kunnat se ett värde i att även Sahlström fick berätta. Men problemet är att han gör det utan att få några kritiska frågor alls.

Att intervju en muslimhatande rasist, som dessutom flertalet gånger uttryckt sig sexistiskt mot kvinnliga meningsmotståndare, utan att ställa frågor om detta är pinsamt. Men det är inte bara pinsamt, det är också farligt. För på det här sättet legitimeras ALLA deras åsikter, genom att lyfta fram dessa som rimliga exempel på utsatta journalister utan att reflektera över vad de företräder så bidrar man till att normalisera rasism.

Det blåser högervindar över Europa. Bruna, kalla sådana. Vi ser det också i Sverige, där det på senaste tiden har setts som kontroversiellt att ta avstånd från och kämpa mot nazism, fascism och rasism. Det är en utveckling som ärligt talat skrämmer skiten ur mig. Att i tider som dessa låta både Sahlström och Carlqvist få utrymme i en respekterad tidning är klantigt, dumt och bidrar till att de där vindarna blåser ännu hårdare.

Sahlström och Carlqvist tillhör båda en,lyckligtvis, ganska liten grupp islamhatare. Ge dem inte mer utrymme. Ge dem inte tillfredsställelsen att utmåla sig som offer. Ge dem inte chansen att måla ut “våldsvänstern” som det värsta hotet, när rasistsajter som Avpixlat samtidigt uppmanar till förföljelse av journalister. Assistera inte dessa marginaliserade hatare genom att ge dem en större arena att synas på.

Mitt meddelande till Journalisten: för all del, berätta om hot mot journalister. Det är viktigt. Men sluta gulla med rasister. Sluta köra “luften är fri!”-argument som försvar när ni får kritik. Visa istället att ni lärt er något. Visa att ni också är på vår sida, sidan som kämpar mot de där bruna, kalla högervindarna. Ingenting skulle göra mig gladare, men jag tror tyvärr att det är naivt att hoppas på för mycket. Bevisa jättegärna att jag har fel.

Stäng dörren för SD!

Jag blir så less på SD. Och jag blir så less på de som försvarar SD. Nu när Åkesson varit på “tyck om mig, snälla!”-turné har min lesshet blivit ännu större. Nästa gång jag hör eller ser nån säga “De är faktiskt demokratiskt valda!” kommer jag skrika. Högt.

Hitler var också demokratiskt vald, så nej det är inte ett jättebra argument.

Idag är det en nyhet om att Åkesson ljugit. Oj wow, vad förvånande. Han har i en intervju påstått att SD verkligen aldrig nånsin never ever ever ever tyckt att vårdpersonal ska tvingas ange papperslösa till polisen. Jaha, det visade sig ju inte stämma då hela SD:s riksdagsgrupp röstade för Kent Ekeroths motion som handlade om just det. Hallå Jimmie, ett tips: det är jättedumt att ljuga. Du borde sluta med det, för du blir ju faktiskt alltid avslöjad med handen i stora rasistburken.

Vill ni kanske läsa Ekeroths motion? Den ger liksom en extra nyans av brun rasistsörja. Klicka bara på länken om ni orkar läsa. Men några godbitar ska ni få ändå:

Det är orimligt att det är lagligt att hjälpa brottslingar. Jag vill därmed göra det olagligt att gömma, hjälpa eller på andra sätt underlätta för illegala invandrare att hålla sig undan från den svenska rättsskipningen.

 

På samma sätt bör det bli obligatoriskt för anställda vid alla offentliga institutioner, både på lokal och nationell nivå samt deras privata motsvarigheter, såsom skola, sjukvård, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten med mera, att till polisen rapportera in uppgifter om de träffar på en illegal invandrare som de förstår eller borde ha förstått var en illegal invandrare.

 

Brrrr… känner ni den kalla högervinden svepa över ryggraden? Med motioner som dessa förstår jag verkligen varför vårdpersonal inte vill ha besök av Åkesson. Gör inte ni? Det kanske är dags att sluta mala på om “de är demokratiskt valda” och istället ta ett steg tillbaka från rasistpartiet SD.

Jag tror att alla skulle må bättre av det, såväl brandmän som vårdpersonal. Och samhället i stort. För rasism är aldrig konstruktivt, rasism är alltid förödande och raserande. Även när den är klädd i fin kostym.

SD-kritik har ett högt pris – din trygghet.

Innan jag började skriva för IRM var jag tämligen okänd. Eller ja, jag hade debatterat rasism och liknande frågor även innan men IRM gav mig ett enormt genomslag – på gott och ont. Att bevaka Sverigedemokraterna är nämligen något som kommer med en rätt saftig prislapp. På den prislappen står det inte en summa, utan på den prislappen står “Din trygghet”.

Självfallet visste jag vad jag gav mig in på, men det gör väl inte saken mindre allvarlig. Att jag redan i förväg visste att bevakning av SD = hot och otrygghet, gör ju inte att det hela känns lättare att bära.

Men det här ska inte handla om bara mig. Jag är bara ett exempel bland många. Ett annat exempel är de SUS-anställda som protesterade mot att Jimmie Åkesson skulle göra ett arbetsplatsbesök där de jobbar. Konsekvensen av det? De blev hotade, vissa till livet. Och jag har läst på flera rasistiska sajter hur man hängt ut vissa av dessa personer, uppmanat till “hembesök” och andra hotfulla saker.

Och jag kan inte låta bli att undra varför så många av SD:s väljare är bekväma med detta. Jag förstår att de som är rasister och hatar människor i största allmänhet inte har något problem med det, men det finns ju säkerligen andra som röstar på SD. Nog för att många säkert har rasistiska tankegångar men de som går från sossarna, de som tillhör LO, de som bara röstar på SD för missnöjes skull…. hur ser de på hur andra SD-sympatisörer beter sig mot meningsmotståndare?

Varje gång mitt eget parti är ute i blåsväder läser jag, följer vad som händer och ibland blir jag fly förbannad på folk ur mitt eget parti. De gånger då jag tillhört samma parti som någon som hotat eller betett sig väldigt illa så har jag också tagit illa vid mig själv, det tar liksom rakt i hjärtat.

Varför är Sverigedemokratiska väljare så annorlunda? För det måste de ju vara. Skulle det ta rakt i deras hjärtan när någon av deras företrädare eller någon av deras partikamrater/sympatisörer beter sig illa eller hotar folk, tja då kan jag inte se hur de orkar hålla sig kvar i partiet. Skulle jag själv tillhöra ett parti som SD, där hat och hot närmast är vardag för många att ösa över på meningsmotståndare, då skulle jag fly illa kvickt och aldrig se mig om över axeln.

Kan det vara så att deras sympatisörer haft väldigt stor tolerans tack vare nån slags märklig hoppfullhet om förbättring? Kan det vara så att  de lyssnar när Jimmie Åkesson och andra företrädare säger “Nej nej, vi är så snälla så”? Och är det då, möjligtvis, så att de ser den rämnade fasaden. Ser vad som döljer sig bakom strukna slipsar, vita leenden och nolltolerans. Kanske är det så att de ser hoten, hatet och det förakt som visas meningsmotståndare?

Jag hoppas det. Det vore inte en dag för tidigt. Men det vore i tid nog för att påverka valresultatet. Deras företrädare må vara välputsade, men bakom företrädarna står en armé av hatiska näthatare, mordhotare och elaka sympatisörer som tar varje tillfälle i akt att trycka till meningsmotståndare på de allra fulaste sätt. Därför hoppas jag att vi fortsätter berätta om SD:s hot, hat och förtalskampanjer.

What about trygghetsfrihet?

Kommentarsfält, varför ska de få finnas överallt?

Data

Det finns liksom inga bra svar. Yttrandefrihet? Well, sist jag kollade innebar den inte att man ska säga vad man vill, när man vill, hur man vill, hur ofta man vill och till vem man vill. Ärligt talat så finns det tillfällen då man både borde och ska hålla käft. Ett bra tillfälle för detta hade varit här nedan:

kommentarnyheter24

Maskerar inte hans namn eftersom jag känner att när man skriver sånt så… tja, då kanske man får skylla sig själv litegranna. Men VARFÖR skriver man sånt? Och varför är det i så skrämmande utsträckning MÄN som skriver sånt?

Ja, hur kan det komma sig att det oftast är män som mest högljutt försvarar kommentarsfälten ibland helt oförklarliga existens? Kan det vara för att män får lära sig redan från väldigt tidig ålder att deras åsikter alltid är önskad? Kan det vara för att män inte får lära sig att begränsa sig och vara tyst som kvinnor får? Missförstå mig rätt: att kvinnor begränsar sig är inte alls bra, men det finns trots allt en mellanväg.

Men åter till detta med kommentarsfält. Jag är av den fasta övertygelsen att kommentarsfält i en majoritet av gångerna är av ondo. I kommentarsfält är det oftast väldigt lätt att antingen vara anonym, eller att skriva utan att ha tänkt innan. Det är något som den som tillhandahåller kommentarsfältet också måste lära sig. Man måste ha koll, man måste rensa, man måste blocka. Det är därför jag inte har något kommentarsfält: jag ids inte moderera all dynga som folk (oftast män) skriver till mig.

Det är mest för min skull såklart, men också för andras skull. För det är inte alltid mot mig männens ilska riktas. Jag vill inte att någon ska gå in på min blogg och må dåligt för att någon skrivit något elakt eller äckligt (som typ exemplet lite längre upp i det här inlägget) i mitt kommentarsfält. Jag hade SÅ önskat att större nyhetssajter och tidningar etc etc kunde tänka detsamma.

Nej, istället blir det vår plikt att försvara oss själva i kommentarsfälten. Och vad händer då? Vi ger upp. Och vad händer då? Männen får fritt spelrum att sprida sin vidrighet och dynga. Hurra för yttrandefriheten…

NO NO NO