Det syns mer och mer tydligt, hur de högerextrema och nazisterna gynnas av ett rasistiskt parti i riksdagen. Genom att SD börjar räknas som ett riktigt parti, en del av etablissemanget och det börjar bli lite fult att prata om partiets historia, och deras nuvarande ideologi, så har gränserna förskjutits.
Vi ser det i svallvågorna efter Kärrtorp och attacken i Malmö. När det nästan räknades som kontroversiellt att stå upp mot nazisternas våldsamheter. Vi ser det om vi jämför reaktionerna då, med reaktionerna efter att Jimmie Åkesson fick en tårta kastad i ansiktet. När Åkesson blev tårtad så nästan kissade folk på sig i sin iver att få berätta vilket enormt hot mot demokratin detta var. Men när folk blir attackerade av nazisterna, då blir man bortviftad som vänsterextremist om man säger något.
Jag tror inte att det är en slump precis. Men oavsett vilket så skrämmer det mig. Det ger mig, bokstavligen, mardrömmar att folk rycker på axlarna åt att nazisterna ska demonstrera på första maj. Varför är det inte fler som ryter ifrån? Varför är det inte fler som protesterar? Egentligen borde vi alla, oavsett partitillhörighet, samlas i Jönköping den första maj och trycka tillbaka nazisternas frammarsch.
Det är inte för sent än, inte för sent att rädda vårt land från det öde som drabbat många andra europeiska länder. “Brandmän mot rasism” tände glöd hos många. En antirasistisk, antifascistisk glöd. De visade att man inte behöver kasta sten och maskera sig för att kunna protestera. Jag hoppas att det här är början till slutet, inte bara för nazisterna utan kanske främst för SD. De har ingen plats i vårt samhälle. De förstör mer än de bygger upp. Och så länge normaliseringen av dem fortsätter, är jag och mina vänner och kamrater i fara.