Jag har börjat träna igen. Det är rätt gött. Svettas, endorfiner, träningsvärk. Men det är inte helt okomplicerat. För jag är tjock.

Som tjock är träning aldrig bara träning. Nej, det är inspirerande. Bra jobbat! Starkt kämpat! Heja heja! För nu kanske den här tjockisen slutar vara tjock, och det är det viktigaste för väldigt många människor. Som överviktig är det inte helt enkelt att förhålla sig till det. Som alla andra blir jag glad över bekräftelse, det är ju bara mänskligt. Samtidigt så har jag arbetat hårt på att försöka acceptera min kropp och gilla mig ändå. Eller snarare trots att, jag är tjock.

Det är inte så enkelt att vara en del av den kroppspositiva rörelse som växt fram senaste åren. Det är ju en sak att lägga upp bilder och skriva “jag skäms inte för den jag är”. Men så mycket svårare att faktiskt känna så. På riktigt. För jag har ändå växt upp i det här samhället där vi från väldigt tidig ålder får lära oss att tjock = fel.

Sist jag tränade regelbundet gick det åt fanders, kan man väl säga. Den där bekräftelsen blev som en drog. Plötsligt började människor tycka att jag hade ett värde. Jag fick höra hur duktig jag var, hur fin jag blev, att jag plötsligt var åtråvärd. Det skapade nåt slags beroende, nästan. Jag tränade mer och mer. Ofta var jag på gymmet två gånger per dag. Till sist slutade jag mer eller mindre äta också. Gick jag bara ner fem kilo på en vecka var jag missnöjd. Och samtidigt hejades jag på. Vad duktig du är. Vad fin du har blivit.

Jag minns ett tillfälle när jag berättade att jag gått ner nästan 40 kilo på ett år. Jag fick stående ovationer. Bra jobbat, tjockis. Samtidigt var jag inte nöjd, jag var fortfarande överviktig. Jag tränade mer. Åt mindre. När jag ser tillbaka på facebookuppdateringar från den tiden så undrar jag varför ingen sa något? Det var väl kanske en eller två i min närhet som uttryckte oro. Annars är det bara hejarop och uppmuntringar.

“Dagens andra träningspass, 40 minuter på crosstrainern och styrka i en timme. Bara gått ner fyra kilo sen i måndags, nu får jag lägga i en växel till!”

Jag önskar jag kunde säga att jag fick nåt slags hälsosamt förhållande till träning efter det. Men det var väl mer slumpen som kom i vägen. Jag flyttade, blev sambo, slutade träna. Fick MS. Till sist flyttade jag hem igen och kände att nej, nu går det här inte längre. Jag var enorm. Jag började träna igen men hela 2019 gick åt till att vara sjuk. Ihållande hosta, sju öroninflammationer.

Nu äntligen är jag frisk igen och kan träna. Jag gillar ju att träna! Men det är inte helt okomplicerat. För jag är tjock. Jag lägger upp bilder i sociala medier, helt för att återigen få den där bekräftelsen. Kicken. Det kostar liksom på att gå runt i ett samhälle som ständigt påminner mig om hur lite jag är värd på grund av min vikt. Så det är rätt gött att plötsligt få uppmuntran, få känna att jag kämpar mig tillbaka till nåt slags människovärde.

Är det verkligen så här vi vill ha det? Att den som är tjock ska dömas ut som mindre värd. Få sämre vård. Bli skrattad åt och hånad.

Det är många tankar som snurrar i huvudet på gymmet. Att jag vill göra mer, pressa mig längre, och måste jag verkligen äta middag varje dag, det går ju fortare att gå ner i vikt om man inte gör det? Att tvingas kämpa mot de tankarna kostar lika mycket energi som själva träningen gör. Och det är inte mitt fel. Det är ert fel. Alla ni som inte kan se en tjock kropp utan att anmärka på hur onyttig den är. Alla ni som beskriver tjockhet som en epidemi. Alla ni som skrattar åt tjockskämt. Alla ni som ser tjocka som mindre värda.

Jag hade önskat mig ett annat samhälle. Ett där jag kunde träna för att jag tycker att det är kul och skönt. Men istället tvingas jag leva i ett samhälle där jag hejas på för varje kilo jag förlorar. Oavsett om jag skadar mig själv på kuppen.

För vet ni varför jag egentligen tränar? Jag tränar för att endorfinkickar är rätt gött. Jag tränar för att bli starkare. Jag tränar för att det gör att nervsmärtorna kanske inte försvinner, men åtminstone minskar. Jag tränar för att bli vigare, smidigare, mjukare i kroppen.

Men jag tränar också för att gå ner i vikt. För det har ni sagt åt mig att jag måste göra. Jag är inte stark nog att stå emot er smalhetsnorm. Jag vill tillbaka till den vikten då folk började se på mig med nya ögon. När jag plötsligt inte längre var Tjocka Anny. Utan bara Anny. Och fyfan vad deprimerande det är att inte ens jag, som inte alltför sällan predikar om kroppspositivitet och självkärlek, kan undslippa det.