En liten text om melodifestival

Nu är det dags. Nu är den här. Tiden då bloggen tillfälligt kläs om i glitter, paljetter och fjäderboa. Jupp: det är melodifestivaltider. Nej, jag kommer troligtvis inte blogga om varje lördag. Men jag känner att jag måste skriva just det här inlägget åtminstone. För jag vill undvika det som hänt föregående år.

Jag har nämligen fått ta rätt mycket skit för att jag älskar melodifestivalen och schlager. Jag ser inte det som nåt jättekonstigt egentligen, det är en ganska “omanlig” grej att älska schlager och allt som är “omanligt” är lätt att hata på.

Jag har nästan vant mig vid att få höra allt möjligt om mitt schlagerengagemang. Jag har fått höra att jag ska hålla käften, att jag är en sopa, jag har fått höra att jag är dum i huvudet, jag har fått veta hur otroligt jävla värdelös jag är som ens bryr mig. Och nej, det har inte varit andra schlagerfans som tycker att jag hejar på fel låt. Det har alltid, alltid, alltid varit folk som AVSKYR schlager och tror att det ger dem rätten att skriva vad de vill till andra människor.

2012 fick jag till och med ett långt mail från en “kompis” som förklarade att hen sa upp bekantskapen med mig för att jag smutsade ner hens flöde på Facebook.

Melodifestivalen pågår, vad är det sex lördagar?, på ett år. Lägger man till Eurovision Song Contest blir det tre dagar till. Sammanlagt kan det alltså bli nio dagar som jag twittrar, facebookar och bloggar om ett av mina stora intressen. Det är alltså nio dagar som är så provocerande för vissa att man måste avfölja på twitter OCH BERÄTTA ATT MAN GÖR DET. Det är alltså nio dagar som är så provocerande för vissa att man MÅSTE TA BORT MIG SOM VÄN PÅ FACEBOOK och helst efter en lång, elak kommentar. Det är alltså nio dagar som är så provocerande att man måste håna, förolämpa och skicka elaka mail.

Seriöst. Ni vet vilka frågor jag är mest engagerad i: antirasism och feminism. Ni vet också hur mycket skit man får som kvinna om man är engagerad i de frågorna. Well, det är ingenting i jämförelse med vad jag fått i hatväg under melodifestivalen.

Är inte det lite absurt?

Jag kan inte låta bli att jämföra det med Justin Bieber, One Direction och andra artister/grupper som är “typiskt för tjejer”. Det är HELT okej att håna deras fans, men NÅDE dig om du skriver något taskigt om fotboll eller Zlatan!

Det finns många feministiska poänger att plocka i hatreaktionerna på Melodifestivalen och ESC. Kanske blir det en längre text om det i framtiden. Vad jag vill säga just nu är dock mest detta:

Om det är så att du verkligen inte kan stå ut de nio lördagar det handlar om så fine, avfölj mig eller ta bort mig som vän på Facebook. Det är helt okej faktiskt. Men gör det isåfall utan att känna att du MÅSTE berätta det för mig. För det är inte schysst.

Och är det så att du känner att du ändå kan stå ut de där nio lördagarna: välkommen! Och tack. Jag kan förövrigt avslöja att jag brukar vara rätt rolig.

Tack för mig.
Ikväll kör vi!

Nu blir det lite personligt här va… – eller “Till Peter”

Det här med att vara kär är ändå en konstig grej. Eller, det har alltid varit det för mig. Det har alltid varit komplicerat, jobbigt och svårt. Jag har blivit kär i de som inte varit kära i mig, jag har blivit kär i människor som behandlat mig illa, jag har blivit kär i de som istället för att älska mig har tryckt ner mig. Och jag trodde att de samlade upplevelserna av att vara kär hade lett till att jag slutat med sånt trams. Jag var övertygad: Det var inget för mig. Det gjorde bara ont och ledde till att jag försakade bitar av mig. Jag var rädd för att jag, till slut, skulle förinta mig själv.

Jag tilläts aldrig vara mig själv i mina förhållanden. Jag skulle alltid ändras på. Var jag inte för tjock, så var jag för mycket vänster. Var jag inte för smart, så var jag för dum. Var jag inte för… ja, ni fattar. Det var alltid något fel på mig, i ögonen på den jag älskade. Och nu kanske någon fnyser till lite, rynkar på näsan och frågar sig hur man kan bli kär i någon, älska någon, som behandlar en så. Som ser på en på det sättet.

Det är inte svårt alls, jag lovar. Kärlek är sällan logisk, är min erfarenhet. Jag tror jag bara haft otur. I kombination med ordentligt kass självkänsla, som blivit sämre för varje förhållande jag haft. Så jo, jag hade lovat mig själv att även om jag skulle bli kär så skulle jag inte lyssna på hjärtat. Jag skulle bli kall. Hård. Inte släppa in någon – någonsin. Jag slutade lita på mitt omdöme totalt och började betrakta mig som en riktig kass människokännare.

Så i början, när jag träffade Honom, så fnös jag åt mig själv och sa högt för mig själv att det var löjligt att hålla handen. Att det var alldeles för smörigt att mata svanar. Att jag hade distans, att jag kunde värja mig. Och jag sa till alla omkring mig att han var så jobbig som var så kärleksfull – jag ville ju bara ha sex.

Nu, idag, är jag så oerhört tacksam att han var just det – kärleksfull. Och att han lyssnade på mig när jag sa att jag inte ville ha nåt förhållande, att han nickade förstående när jag berättade att sånt inte var för mig. Att han sa “Jag har dig så länge det varar, helt enkelt”. För just det, den förståelsen och den kärleken, var exakt vad som behövdes för att mina murar skulle raseras totalt.

Och helt plötsligt insåg jag att jag inte kunde sluta tänka på honom. Att jag saknade hans röst, hans leende, hans varma blick. Jo, jag blev såklart skiträdd och allt i min hjärna skrek, ja faktiskt vrålade så jag blev alldeles yr: “SPRING! FÖR I HELVETE ANNY, INTE EN GÅNG TILL!”. Och ärligt talat vet jag inte varför jag inte lyssnade på den där rösten.

Det kanske var hans snälla bruna ögon. Det kanske var hans trygga famn. Det kanske var hans förståelse och acceptans för min rädsla. Det kanske var hans sätt att läsa mina tankar. Men troligtvis var det för att han behandlade mig som ingen jag varit kär i någonsin har behandlat mig tidigare: med respekt. Han lyssnar på mig, han är faktiskt intresserad av att höra vad jag säger och tycker och tänker. Han får mig att skratta. Och när jag är med honom, är jag tryggare än jag är någon annanstans.

Jag älskar honom, och det väldigt mycket. Han är det bästa som hänt mig på så otroligt länge och en av de finaste människor jag någonsin har träffat. Hur länge det kommer hålla? Det är aldrig möjligt att veta – men jag hoppas att det är för evigt.

Tack Peter, för att du stod ut med mig i början och för att du inte gav upp. Tack för att du inte bara kämpade för själva jaktens skull, utan för att du faktiskt genuint ville ha mig. Tack för allt du ger mig – varje dag. Tack för allt du lär mig, om livet och om mig själv. Tack för att du gjort mig till ett fån som inte kan låta bli att prata om min pojkvän. Tack för att du är min vakthund. Tack för att du delar med dig, av stort och litet, av svårt och lättsamt. Tack för alla skratt du ger mig. Tack för att du gett mig så många minnen jag kan plocka fram när jag mår dåligt, minnen som får mig att le och minnen som gör mig alldeles varm i magen. Tack för att du får mitt hjärta att kännas som hallonsoda.

Tack för att du älskar mig. Och tack för att jag får älska dig.

Nu är det slut – eller “The Winner Takes It All”

Schlagerbakis.

Nej, jag känner inte av gårdagens vindrinkar eller det där glaset rött jag avslutade med. Men nu är det ju liksom slut? Det känns tomt. Väldigt tomt. Lite samma känsla som när man var liten på julafton, när alla julklappar var öppnade och man mådde illa av allt julgodis och man insåg att det bara fanns en sak kvar att göra: gå och lägga sig. Och att julafton aldrig var så långt bort som just nu.

Exakt den känslan har jag nu: saknad, längtan, tomhet. Men det har varit några riktigt roliga veckor, visst har det? Att få chansen att åka ner till repetitionerna var liksom helt fantastisk. Att jag också fick spendera de dagarna med en skäggig karl som får mitt hjärta att jubla gör upplevelsen närmast magisk.

Jag är så glad för de vänner jag har som inte bara accepterar mitt schlagernörderi, utan även uppskattar det. De som klagar, gnäller och kommer med elaka kommentarer ska helt enkelt inte få någon plats i mitt minne av Eurovision Song Contest 2013. Nej, istället ska jag komma ihåg roliga diskussioner på Facebook, skratt på Twitter och självfallet, de trevliga människor jag tittade på finalen med igår.

Dock har jag några saker jag vill ha sagt inför nästa års ESC:

För det första så vill jag verkligen bevaka tävlingarna officiellt. Det vore ju en dröm? Att få vara på plats – på riktigt – och skriva om det. Åh vad glad det skulle göra mig!

För det andra – om plan A liksom failar (det finns nog många som vill bevaka ESC…) – så ska jag ha en egen schlagerfest. Och precis som jag skrev på Facebook igår så kommer jag göra ett schlagertest för att man ens ska få komma in. För jag är lite less på folk som “tittar ironiskt” och förstör hela grejen för oss som faktiskt tar det här seriöst. Så seriöst man nu kan ta en tävling i musik.

Nåväl, jag tror att Danmark kommer bjuda oss på en bra show nästa år. Men jag tror att årets tävlingar blir svåra att överträffa. Inte nog med att vi hade Petra Mede, som slog mig med total häpnad och var den bästa ESC-värdinnan jag någonsin sett, vi har också så otroligt kompetenta människor som jobbat med produktionen. Och det säger jag verkligen inte bara för att min pojkvän är en av dem…

Nu packar jag undan min ESC13-väska (som symboliskt nog gick sönder igår ändå…), lyssnar lite på “Kedvesem” och återgår till mitt normaltillstånd. Nu blir det tweets, facebookuppdateringar och blogginlägg om det gamla vanliga: Antirasism, feminism, socialism, kärlek och tolerans. Hoppas du hänger med!

We Are One – eller “Stora schlagerinlägget nummer ett (JA det kommer säkert fler)”

Så här är det: Jag älskar schlager. Jag har nog alltid gjort det, även om det gått i vågor. Förra året missade jag ESC-finalen på grund av LO-kongressen men alla som var vän med mig på Facebook under Melodifestivalperioden vet hur mycket jag älskar allt som har med schlager att göra.

Och nu är jag i Malmö och har fått gå på repetitionerna! Bara att få se scenen var värt resan hit. Jag har suttit på en stol precis framför scenen, känt värmen från pyron och fascinerats av kamerakranarna som ser ut som nyfikna konstiga djur. Jag har hälsat på manusförfattare, jag har sett Christer Björkman på en Segway och viktigast av allt: jag har fått se flera av bidragen live redan nu. Och en sak är jag säker på: Det kommer bli en sjukt bra ESC i år. Malmö, Sverige, briljerar. Ljussättningen är magisk och det är grymt kompetent folk som arbetar med festivalen.

Visst, hade varit awesome att få se nåt genrep också men å andra sidan är jag helt övertygad om att jag trivs bäst med att se ESC framför tv:n. Hur skulle jag annars kunna facebookspamma och twittra om varje bidrag?

Men, nu tänkte jag ge er min topp tio-lista vad gäller bidragen. Alltså, vilka jag skulle vilja se som topp tio i finalen. Det handlar alltså inte om vilka jag TROR kommer vara i toppen, utan liksom min önskelista:

10.Straight into love – Hannah – Slovenien (Ska vi gissa att den här kommer spelas på rätt många dansgolv i sommar..?)
9.  Kedvesem – Bye Alex – Ungern (Den här har jag sett repetitionen av, den är märkligt medryckande. Bildspelet som spelas längst bak på scenen är nog en bidragande orsak till att jag är högst förälskad i bidraget. Titta noga på det!)
8. Only teardrops – Emmelie de Forest – Danmark (Låten funkar, kommer nog spelas rätt mycket på radio.)
7. Glorious – Cascada – Tyskland (DET ÄR CASCADA JAG ÄLSKAR CASCADA OMG OMG)
6. You – Robin Stjernberg – Sverige (Var inte förtjust i den här i Melodifestivalen, men gillar den nu iallafall. Men jag tror inte det är en vinnare.)
5. Tomorrow – Gianluca – Malta (Den här är verkligen så himlarns charmig, även om den låter väldigt mycket som “Soul sister” med Train. Men, den fastnar på hjärnan och den får mig att le. Dessutom funkar den också live!)
4. Hold me – Farid Mammadov – Azerbaijan (Även den här har jag sett repa och alltså scennumret! AH! Subtil homoflirt, oerhört vackert och SÅ. JÄVLA. SNYGGT. Hade man röstat enbart på själva numret, utom låten, så hade den här vunnit garanterat. Låten är okej, men inte mer än så.)
3. Only love survives – Ryan Dolan – Irland (Den här är så grymt bra om man lyssnar på studioversionen men jag är skeptisk till om den är lika fantastisk live.)
2. I feed you my love – Margaret Berger – Norge (Den här har jag också sett repa. Och, den är bättre live än som studioversion. Hon är fantastiskt snygg, hennes klänning är U-N-D-E-R-B-A-R och scennumret är liksom väldigt avskalat och fokus ligger på låten – som hon framför med bravur. Jag älskar den, och jag tror det finns en stor chans att hon vinner hela skiten!)
1.  Ég á líf – Eyþór Ingi Gunnlaugsson – Island (Magisk, helt enkelt magisk!)

Så, det är alltså vad jag hoppas på. Here we go – PeR – Lettland är också en bubblare. De har sjukt mycket energi på scen och har scenkläder av silverglitter – jag måste liksom älska sånt. Oavsett vem som vinner så är jag övertygad om att såväl semifinalerna och särskilt stora finalen kommer bli asgrymma. Längtar till nästa vecka, ingenting kan hindra mig från att titta och jag kommer spamma sönder sociala medier med mina åsikter.

Ye be warned.

World Tapir Day – eller “Det här är faktiskt viktigare än du tror”

Vet ni vad, idag är det den 27 april. Det innebär två saker: För det första fyller min bebis år! Nej, jag pratar inte om vare sig min hund eller något annat fysiskt väsen. Jag pratar såklart om IRM, så hipp hipp hurra osv osv.

MEN! Idag är också något annat, något ÄNNU viktigare! För idag ä det Internationella Tapirdagen! Jag vet, det är helt fantastiskt och jag förstår inte att dagen inte är nationell helgdag? Varför är inte flaggor med tapirer hissade över hela Sverige? Jag förstår verkligen inte, men det kanske är så att styrande politiker i Sverige är tapirofober eller nåt. MEN såklart ska jag uppmärksamma dagen här, på the tapirhen-blogg!

(Hur skulle det annars se ut va?)

tapirbebis

(Bild)

Men vi ska bli lite allvarliga. För tapirer, alla fyra sorter som finns, är utrotningshotade. Flera av tapirarterna finns inte ens kvar i sina naturliga miljöer. Varför? Vem kan man skylla på? Vem ska man bli förbannad på?

Människorna såklart. Det är de som sett till att det knappt finns några tapirer kvar i det vilda, tack vare jakt men främst genom att människor är förbaskat bra på att sabba tapirernas naturliga miljö. Det gör mig riktigt arg faktiskt.

Det är också anledningen till att World Tapir Day firas, för att höja medvetenheten om tapirers situation. Och om att vi snart utrotat en hel djurart, heja människan! Asbra jobbat! Dagen är dock också till för att höja medvetenheten om vad en tapir är. Ja, det är faktiskt helt sjukt men det finns gott om människor som inte vet vad en tapir är för något. Inte ens i deras naturliga hemmiljöer vet folk vad tapirer ÄR, hur det ser ut! Är inte det helt galet..?

Därför finns det också ett litet seriösare syfte med min #tapirtorsdag som jag kör varje torsdag på twitter. Det är inte bara för att jag älskar tapirer och tycker att de är världens finaste och häftigaste djur, utan jag hoppas och tror att varje torsdag är det någon ny som lär sig var en tapir är. Och att det sprider sig.

tapirbad

(Bild)

Så, min önskan idag, som en födelsedagspresent till IRM och för att hedra World Tapir Day: Twittra en bild på en tapir. Twittra OM tapirer. Twittra om att regnskogen hotas, twittra om att människan förstör natur och utrotar djur. Skriv ett blogginlägg, skriv på Facebook. Spread the word!

Än är det nämligen inte helt kört att rädda tapirerna. Men det krävs att vi börjar reagera. Nu!

tapirkarta
(Bild)

Älskade vänner – eller “Mitt hjärta är ert!”

Jag satt och funderade på om det inte vore helt underbart med en bloggserie om alla viktiga människor jag har i mitt liv. De som är en del av min familj, fastän vi inte är släkt med varandra. Jag hade tänkt beskriva hur vi träffades, varför jag älskar dem, jamen ni vet lite så.

Så kom jag på att jag aldrig skulle våga det. Jag tänkte ett steg längre och fick ont i magen. Det är en sak att jag får elaka kommentarer om mig själv, det kan jag hantera. Men vill jag utsätta mina vänner för det? Verkligen? Nej. Jag mår dåligt bara av att tänka på hur det skulle kunna bli, hur det antagligen skulle bli. “Vad ful hon är” – ord som inte berör mig så mycket om det handlar om mig. Men som skulle göra mig outgrundligt ledsen om det riktades mot någon annan. Säkerligen skulle mina vänner tåla det också för de är nästan lika tjockskinnade som jag, men det är inte värt det.

Så jag klumpar ihop alla mina älskade vänner, ni vet vilka ni är hoppas jag, i ett inlägg. Ett hyllningsinlägg. För jag vill tacka er för att ni alltid finns vid min sida, för att ni alla vet hur ni ska pigga upp mig och även om jag inte hörs av så ofta med vissa av er så vet jag att ni alltid finns kvar. Och ni vet att jag finns kvar.

Jag värdesätter er otroligt mycket. Ni har en alldeles särskild plats i mitt hjärta och vissa av er saknar jag så det liksom svider i själen. Ord är ord, men jag hoppas att jag också i mina handlingar visat för er hur högt älskade ni är.

Utan er vore jag ingenting.

Anna
Minna
Oscar
Sara
Eva-Lena
Linus
Zandra
Viktår

Ni är dock många fler än de listade här ovan. Ni vet vilka ni är!