Snubbiga snubbar – ni har inte veto

Alltså jag är så FED UP när det kommer till snubbiga snubbar. De finns överallt, hela tiden, och deras främsta mission tycks vara att gå mig på nerverna. Och jag är ledsen att säga det, men de värsta snubbiga snubbarna finns nog till vänster. Missförstå mig rätt: till höger finns de också. Men där förväntar man sig ju liksom ett ojämställt synsätt och lite allmänt översitteri. Det hör ju till, på något sätt.

Därför blir jag alltid dubbelt så less när den snubbiga snubben påstår sig vara vänster på något sätt. Eller feminist. Och man ba… gubben, nej. Att vara feminist är att bete sig som en feminist, det räcker inte att ge sig själv titeln.

Men det är egentligen inte det jag ska skriva om. Utan jag tänker skriva om snubbiga snubbar som tror att allt de gör är helt rätt, och allt som andra gör annorlunda är helt fel. Den typen av snubbe som kröker lite på överläppen i en föraktfull grimas och säger “aja, det är ju lätt att vara aktiv på twitter men alltså JAG, jag gör faktiskt saker. Viktiga saker. På riktigt”.

stop

Newsflash: det är inte snubbiga snubbar som bestämmer vad som är viktiga saker, på riktigt. Det är inte snubbiga snubbar som har veto. Och snubbiga snubbar borde ärligt talat visa lite ödmjukhet inför att andra kanske inte har samma förutsättningar.

Ta mig som ett exempel! Mitt engagemang består främst av att tycka saker. Jag skriver. Jag debatterar på Twitter. Jag får debattartiklar publicerade lite överallt. Varför skulle det vara mindre värt? Saken är den att visst, jag skulle också kunna göra “viktiga saker, på riktigt”. I teorin. För i praktiken skulle jag troligen inte klara det särskilt länge. Mitt främsta fokus nu är att skaffa ett jobb, när jag väl har det kommer jag inte ha så mycket energi att lägga på annat. Då är det väl alldeles utmärkt att jag kan engagera mig med hjälp av ord och text och argument?

Jag är verkligen kräkless på människor som ska ha åsikter om andras engagemang. Den typen av människor som ser ner på vad andra gör. Som tror sig ha rätt hela tiden. Den typen av människor som i en överväldigande majoritet av fallen är snubbiga snubbar.

Ta er snubbighet och stick. Vi är många som skiter i era råd. Vi är många som klarar oss utan er små gliringar. Fortsätt ni med era “viktiga saker, på riktigt” men fatta också detta: det finns andra saker som också är viktiga på riktigt. Ni har inte veto. Ni har inte alltid rätt.

Skaffa er lite jävla ödmjukhet.

Mr. Bean Flipping the Bird

Därför lämnade jag IRM

För en tid sedan lämnade jag Inte rasist, men… som jag varit med och byggt upp från start med väldigt lite blod, mycket svett och kanske ännu mer tårar. Att granska SD är svårt, ännu svårare är det om du är kvinna. På några veckor gick jag från att vara tämligen okänd till att helt plötsligt få hat- och hotmail. Och brev. Men jag tyckte ändå det var värt det, för jag tyckte att vi gjorde något bra och välbehövligt.

IRM har tagit en riktning som jag inte kan ställa mig bakom, därför känns det skönt att jag lagt det kapitlet helt bakom mig nu. Jag kommer alltid vara stolt över det arbete jag utfört på IRM och jag önskar nuvarande redaktion, och kommande IRM-medarbetare lycka till.

Men ni slipper mig inte för det! Som ni kanske vet har jag hintat om att jag blivit rekryterad till ett nytt nätprojekt. Idag får jag äntligen avslöja vad det är och jag kan stolt berätta att jag kommer vara en av skribenterna på nya Temper Magazine.

Med den redaktion vi har är jag övertygad om att vi kommer vara en röst som behövs i samhällsdebatten och jag tror helhjärtat på att vi kommer åstadkomma ruskigt bra saker. För min helt personliga del känns det också som att ta ett djupt andetag med friskaste, klaraste luft. Att förnya sig ibland är väldigt nyttigt och allra nyttigast, och viktigast, är det om man känner att man sitter fast i gamla mönster.

Tills vi slår upp dörrarna till Temper Magazine kan ni följa oss på Twitter och Facebook. Jag hoppas att ni kommer följa oss med samma nyfikenhet och förväntan som vi känner inför projektet.

Ursäkta röran, vi krossar allt.

 

Julhysteri på Avpixlat – skrattretande och djupt obehagligt på samma gång

Det är rätt lätt att skapa nya traditioner. Jag menar, se bara på Halloween som numer väl ändå får räknas även som en svensk tradition? Kanelbullens dag är ett annat exempel. Det tar inte så lång tid innan det sätter sig, kanske för att vi är förtjusta i att fira och uppmärksamma saker? Men det finns såklart traditioner vi borde slopa på direkten. Jag tänker såklart på det jag väljer att kalla för “Julhysteri”. Nej, jag pratar inte om antalet julklappar som ska köpas, stress och massor av mat som någon ska laga.

Jag pratar om en tradition som vi främst ser på internet. Jag vet inte riktigt när det började, men jag la märke till det första gången för två år sedan då en status spreds som en löpeld på Facebook. “Nu får inte barnen vara varken tomtar, pepparkaksgubbar eller julegrisar i luciatåget längre!”, sa den. Ungefär. Vem som nu nånsin har varit utklädd till gris i ett luciatåg, det vet jag dock inte.

Det fortsatte såklart förra året, med pepparkaksgubbarna. Helt plötsligt såg jag folk i min närhet som skrev att “NÄÄÄ-EE! Nu får det vara nog. Ska man inte ens få köpa pepparkaksgubbar längre?!”. Allt på grund av ett EN skola sagt “I år ska ingen vara utklädd till pepparkaksgubbe i luciatåget, för vi ska inte sjunga någon pepparkaksgubbesång.”

Och det fortsätter såklart i år. Och som vanligt är det med rasistiska undertoner. Jag blir bedrövar när jag ser vänner och bekanta som hämtar in “information” på rasistsajter som Avpixlat och Exponerat, och sedan tror att det är någon slags sanning.

Men vad handlar julhysterin om i år då? Jo, det hela började med en, av outgrundliga anledningar, mycket uppmärksammad skola i Bromölla. De har i år valt att inte ha varken pepparkaksgubbar eller tomtar i sitt luciatåg. De har gett flera förklaringar till detta: både att föräldrar har önskat det, och för att de själva vill se ett mer traditionellt luciatåg. De flesta kanske vet ändå att ett traditionellt luciatåg innehåller en lucia och ett gäng tärnor. Men vill man ha ett fint och traditionellt luciatåg med mer valmöjligheter kan man förstås ta med stjärngossar också.

Det blev ursprungligen uppmärksammat, iallafall av mig, för att en pappa till en pojke i den aktuella årskursen var uppriktigt förbannad. Hans pojke skulle minsann inte ha klänning på sig! Suck.

Sedan tog det inte lång tid innan rasistsajterna snappade upp det hela. Men borde de inte egentligen vara glada? Här är en skola som vill ÅTERINFÖRA GAMLA TRADITIONER på bekostnad av nyare påfund, som exempelvis tomtar.

Nä. Nä de är inte glada. För i deras paranoida värld är ingenting logiskt och ingenting tolkas såsom vi andra tolkar saker. Den främsta teorin som har presenterats på de olika sajterna är att det är ett “PK-påhitt”, något man gjort för att inte stöta sig med mångkulturen i Sverige. Man har såklart inga bevis på detta, men fläskar ändå på ordentligt med den här vinklingen. Avpixlats inlägg om händelsen har till exempel rubriken “PK-terror mot traditionerna”.

Återigen: suck.

De får såklart tro vad de vill, men jag får också tro att de har tomtar på loftet. De som alltid klagar över att gamla fiiiina svenska traditioner inte efterlevs längre går totalt bananas när en skola väljer att göra just det. Ironi? Något kanske. Och jag kan inte för mitt liv förstå vad det skulle ha att göra med religion eller hudfärg. Fine, att de reagerar på att det inte är några pepparkaksgubbar med lär stamma från förra årets Julhysteri. Men tomtar..?

Men nu kommer vi till det obehagliga i det hela. Ni har troligtvis inte missat Expressens rapportering om hatsajterna. Under de senaste dagarna har de avslöjat både vilka det är som kommenterar mest, och vad som egentligen skrivs. Att hot och hat flödar i kommentarsfälten. Luciainlägget på Avpixlat är absolut inget undantag:

maila

Rektorn på skolan, Malin Winther, blir här kallad “landsraserare” och såväl hennes som skolchefens mailadressser är utlagda. Är det enkelt att hitta deras mailadresser? Ja. Men det spelar ingen roll, det är sammanhanget som gör det här riktigt obehagligt.

massiv kampanj

Här uppmanas man att “ta ansvar för” sina barn – genom att starta en “massiv kampanj för avsättandet av denna perversa kvinna”, det vill säga rektorn på skolan. “Här har föräldrarna en absolut skyldighet att få denna galning sparkad” lyder uppmaningen från denna anonyma kommentarsfältskrigare.

dumsvenska

Ett sådant förakt för Sverige! Äh, skämt åsido. Det här är ju lite läskigt, tycker ni inte det? De som tror att de som kommenterar på Avpixlat “bara” är rasister har fel. De flesta är också kvinnohatare.

mentalt

Ett luciatåg utesluter tomtar och pepparkaksgubbar. Det är alltså ett tecken på att skolan raseras. Jösses. Och lägg märke till igen, det föraktfulla tonfallet gentemot en kvinna.

landsförrädare

Rektorn på skolan blir också kallad “landsförrädare”. Hon “bör få veta att hon lever”. Också den här kommentarsfältskrigaren uppmuntrar till att man ska söka upp och kontakta rektorn.

noterat

“Malin Winther, ditt namn är noterat”.

ställ henne mot väggen

En annan tycker att hon ska ställas mot väggen.

gå hem 1

gå hem

Behöver jag ens kommentera hur sjukt det här är?

Och Avpixlat låter allt stå kvar. För i deras värld är det här inget att reagera över. Uppmaningar att göra hembesök hos en tjänsteman är visst inte alls något konstigt. Eller? Det vore förstås uppfriskande att se Avpixlat PÅ RIKTIGT ta tag i sina kommentarsfält. Men skrämmande nog, de enda raderade kommentarer jag noterade under gårdagskvällen tycks vara sådana från meningsmotståndare, alltså sådana som ifrågasatte Avpixlat.

Och för den som ifrågasätter hur mycket rasism som egentligen florerar i Avpixlats kommentarsfält lämnar jag den här bilden nedanför. Tänk på två saker: allt som ligger bakom det här är att EN skola valt att inte ha tomtar och pepparkaksgubbar i sitt luciatåg, och det här är en sida som stöttas friskt och ogenerat av ett riksdagsparti. Behöver ni ens fundera på vilket det är?

äckligt rasism

IRM under attack

Ni är många som frågar mig vad som hänt, varför IRM (interasistmen.se) ligger nere just nu. Jag är inte sådär superdupertekniskt lagd så jag kan inte precis ge några detaljer, men vi är utsatta för en överbelastningsattack som är såpass massiv att vi i dagsläget inte kan göra så mycket åt det.

Och visst. Vi vet inte vem som ligger bakom. Men det krävs inget geni att räkna ut att det inte är en slump att just vi utsätts – och vem som troligtvis gör det. IRM har liksom varit ett irritationsmoment för SD:s nätsvans sedan vi startade. Tja, kanske till och med sedan INNAN vi drog igång.

Och nog är det ironiskt när Svpolare som ofta skriver, iallafall till mig, påstår att “Ingen bryr sig om er lilla blogg!”, samtidigt har vår sajt varit utsatt för överbelastningsattacker fler gånger än jag kan räkna. Är det att inte bry sig det, att försöka se till att vi inte kan fortsätta?

Och nog är det också ironiskt att så många Svpolare skriker högt om yttrandefrihet – men inte säger ett pip när någon försöker tysta oss. Och då spelar det ingen roll om det sker via överbelastningsattacker eller hot- och hat-mail. Inte ett pip till vårt försvar. Medan vi flera gånger, när Avpixlat utsatts för att ta ett exempel, säger att “nej, det är ingen bra metod. Nej, vi ska inte försöka tysta meningsmotståndare. Nej, det är inte demokrati att göra så.”

Och nog är det väldigt ironiskt, att det är just vi som utsätts. Vi som granskar Sverigedemokraterna. Och inte en sajt som granskar Alliansen, eller som skriver om sossarna eller vänstern. Vad kan det bero på..?

Jag hoppas innerligt att IRM snart är uppe igen. Vi har en diger lista med material att plöja igenom och många inlägg som väntar på publicering. Och ärligt talat: den dag vi slutar med IRM kommer det inte vara för att någon försöker få oss till det. Den dag vi slutar är när vi antingen får slut på energi, eller när SD inte längre finns. Och känner jag oss rätt, är det mest troliga att det blir först när det senare händer.

(Vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer jag fått angående mitt inlägg om Exponerat. Tack för alla mail och tweets! Det betyder otroligt mycket för mig att få lite snällhet som väger upp, med råge, allt hat som trillar in i min inkorg. Så: TACK!)

När ska SD ta avstånd från hoten?

“TAR DU AVSTÅND FRÅN TÅRTNINGEN?!” – ungefär så har det låtit från rasist- och svpolar-håll senaste dagarna. Antingen har man tagit avstånd, eller så är man vänsterextremistkommunistterrorist. Ja, ni vet det där med nyanser är inte riktigt deras grej.

Personligen kan jag nånstans förstå de som tycker att tårtningen av Åkesson var rolig, även om jag själv tycker det var en väldigt dum grej. Om jag tar avstånd? Nä, för att ta avstånd måste man vara nära. Jag kan bara konstatera att det är nåt jag själv inte skulle göra (slösa med tårta?!) och att jag tycker det är en väldigt kontraproduktiv grej att göra.

Men, nu ska det här inlägget trots allt inte handla om det. Det ska heller inte handla om de på “min sida” som dissat mig totalt för min uppfattning om händelsen. Nej, det ska handla om de där nyanslösa och inkonsekventa rasisterna och svpolarna.

Igår kunde man nämligen läsa om två kvinnor som blivit hotade senaste dagarna. Dels handlar det om tårtkvinnan herself, dels handlar det om Carolina Moberg Farraj som jag skrev om i mitt förra inlägg. Båda har berättat i media om de hot de mottagit. Anledningen till att Carolina har hotats är att hon berättat om sina egna upplevelser som muslimsk kvinna i  Sverige: de okvädingsord hon får höra och att hon fått stenar kastade efter sig. Helt oacceptabelt!

Ännu mer oacceptabelt är dock att hennes historia bemöts med hot. Någon la ut hennes mobilnummer på nätet och sedan dess har hon trakasserats inte bara i kommentarsfält, på mailen eller twitter utan även på telefon. Jag kan bara tänka mig hur otroligt obehagligt det måste vara och hur hårt det måste ta på henne. Jag hoppas dock att hon vet att vi är många, många fler som står bakom henne!

Men en sak har formligen lyst med sin frånvaro. Var är rasisternas, svpolarnas och Sverigedemokraternas avståndstagande? De kräver att alla ska förkasta tårtkastningen och många har gjort det. Men ska de inte någonsin ta ansvar för sitt eget hat, hoten från sina egna led?

Det luktar hyckleri från deras håll, mer än vanligt. Jag förväntar mig att Jimmie Åkesson går ut och SKARPT fördömer de hot som kommer från SD-svansen, hoten mot Carolina såväl mot Irene (den såkallade tårtkvinnan…).

Vi har alldeles för länge accepterat hoten från SD-håll. Det får vara nog med det nu. Det  får räcka med deras försök att tysta meningsmotståndare. Jag hoppas, troligtvis förgäves,att de ska göra ett försök att säga åt sin svans att tagga ner, lägga av och sluta angripa personer. Ett bra första steg vore förstås om Jimmie Åkesson gjorde ett uttalande på inofficiella partiorganet Avpixlat. Ett uttalande där han ber alla att sluta mordhota och trakassera folk.

Men vet ni varför det inte kommer hända? Det är för att Avpixlat och SD:s fotsoldater är alldeles för viktiga för partiets fortsatt framgång. Så medan vi tar avstånd från en tårta i ansiktet så sitter de där och rullar tummarna medan deras sympatisörer trakasserar och hotar folk. Det, om något, är ett tecken på att SD inte är ett parti som andra. Det, om något, visar på att SD inte borde vara välkomna i demokratins finrum.

Ett litet inlägg om rädda Svpolare

Jag tänker nu lansera ett nytt ord, eller ja det är nytt iallafall för bloggen. Nämligen Svpolare. För den icke-twittrande: #svpol är hashtaggen för “Svensk Politik” men den är, sedan rätt länge tillbaka, rätt kidnappad av rasister och andra människohatande individer. Eller bara väldigt otrevliga människor. Att tagga med #svpol kan helt enkelt ses som en slags Batman-signal för internets mörkerkrafter.

Och jag vill helt enkelt inte kalla alla dom för just rasister, för vissa av dem är inte det. Även om en majoritet är det. Alltså, ni som har Twitter förstår vad jag menar. Ni som inte har det, ni får föreställa er.

Men: jag har tänkt på en sak angående de här Svpolarna. Nämligen att de verkar vara fullkomligt vettskrämda för allt de inte riktigt begriper. Främmande religioner är ett ganska typiskt exempel på vad de är rädda för. Hela det här “MEN I KORANEN  STÅR DET ATT VI ALLA KOMMER DÖ FAKTISKT” när de aldrig läst ens ett ord ur Koranen.

Feminism tycks också vara något som ger dem mardrömmar. Även där brukar de ofta hävda sig ha stor kunskap om ämnet, men ställer man enkla frågor inser man att de inte alls förstått vad det handlar om. Feminism handlar ju liksom inte om att kastrera alla män eller att kvinnor ska ha männen som sina små tama husdjur. Nej, det handlar ju faktiskt om något så enkelt som att man ska ha samma villkor, samma rättigheter och samma skyldigheter – oavsett kön.

Och just kön är en tredje sak som verkar få dem att rysa av okunskapens rädsla. För är det några som är LIVRÄDDA för ordet “hen” så är det just Svpolarna. Att vara rädd för ett ord kan ju ses som lite märkligt, men nog måste det vara rädsla som driver deras hat för detta könsneutrala pronomen? Detta ord som inte bara är rätt praktiskt att använda, utan som också kan användas när man helt enkelt inte vill köna någon.

För ärligt talat – hur ofta är någons kön egentligen relevant? Är det relevant att veta om en bebis är pojke eller flicka? Varför? För att veta vilken typ av presenter man ska köpa till barnet? Nä, man kan väl köpa vad man vill (även om jag personligen är väldigt anti t.ex vapenleksaker men det är ett annat blogginlägg).

Måste man veta bebisens kön för att veta hur man ska tilltala det? Kan man inte tilltala det likadant oberoende om det har en snopp eller snippa?

Men det är förstås inte bara hos små barn det är fullkomligt ointressant att veta kön egentligen. Tänk efter själva – när är det egentligen jätteviktigt att veta nåns kön? Kan vi inte för en liten stund tänka på hur skönt det vore om kön alltid vore irrelevant? Om vi inte dömdes i förhand just på grund av den lilla detaljen?

Äsch, det är svårt att blogga om det här för jag vet att jag inte trampar bara Svpolare på tårna. Men en sak vet jag iallafall: det är nog bara de som blir uppriktigt förbannade över att jag uttrycker mina tankar i ord. För det är nog bara, ärligt talat, Svpolarna som är så genuint jätterädda för att någon har en åsikt som inte de delar.

Twitter var bättre förr? – eller “NU SJUNGER VI WE SHALL OVERCOME!”

Okej, jag vill inte vara en i mängden av alla som nu säger “Alltså, Twitter var bättre förr!” men ärligt talat, visst märker ni också att klimatet har förändrats? Eller är det helt individuellt? Kanske är det bara så att jag själv fått fler följare, mer “twitterinflytande” och därför får räkna med fler tjuvnyp?

Jag pratar inte om rasisterna eller svpol-gänget nu, de har varit på mig ända sedan start och jag är tämligen van. Dessutom tror jag de börjar tröttna på mig, för det enda de har är en bild (som jag själv lagt upp) där jag håller i en älgstudsare (oladdad) och det ser ut som jag siktar på min hund (vilket jag aldrig skulle göra). Nej, det är inte den twittergruppen jag är bekymrad över. Det är de som ska vara på “min” sida.

Missförstå mig inte här, jag är inte ute efter att alla ska hålla med mig. Jag är inte ute efter att bli klappad medhårs och gullegullad med. Jag gillar diskussioner, jag gillar att få argumentera för min sak, jag gillar att vrida och vända på resonemang. Det leder ju faktiskt till att mina argument och resonemang antingen förkastas eller förbättras.

Nej, det jag pratar om är de som senaste tiden antingen skriver saker om mig, eller  för den delen om andra som ingår i vår “sfär”. Folk som muckar gräl, folk som aktivt missförstår och folk som tycks ha det som sitt enda mål att bli osams med någon. Det handlar såklart om hen som, så fort jag skrivit något hen tycker är dumt, ska retweeta för att försöka “avslöja” mig som en hemsk person. Men det handlar också om debattörer till vänster, eller feminister, eller antirasister, som ger både mig och andra riktigt elaka tjuvnyp.

Man behöver inte alltid hålla med. Men varför måste man ha som utgångspunkt att hitta det där enda lilla sandkornet av skiljaktighet för att kunna starta ett gräl? Varför bemöta folk med snäsighet, oförskämdheter och baktala varandra?

Jag vill inte att alla ska vara överens, myspysa och hålla varandra om ryggen. Men kan vi inte sluta aktivt leta gräl med varandra iallafall? Energin som läggs på det kan ju verkligen läggas på vettigare saker. Diskutera med meningsmotståndare, till exempel.

“Alla som inte är feminister är våldtäktsmän” – eller BLI FEMINIST

“vilket jävla skämt! Fula tjejer som klagar på att män inte vill ha dem och som inte kan ta ett skämt. Nackskott”

Det ovan är ett tweet skrivet till @vardagssexismen, ett konto som tillhör de absolut viktigaste på Twitter. Självfallet är avsändaren en man och självfallet måste han ha vissa problem. Och jag kan inte hjälpa det: jag blir provocerad. Det är så grundmurat vidrigt att skriva en sån sak. Inte nog med att han tror att hans åsikt om nåns utseende skulle vara viktigt för NÅN, så förespråkar han nackskott av feminister.

Han bekräftar, i ett litet tweet, varför feminism behövs. Feminism och feminister blir fortfarande, 2013, bemötta på det lägsta av alla sätt. Det handlar inte om diskussion eller argument, det handlar om att försöka tysta ner. Att trycka ner någon, fullständigt. Att skrämma till tystnad, undergivenhet och… ja, vad är målet? Vad ÄR egentligen syftet med tweeten ovan, förutom det uppenbara att försöka få någon att sluta uttrycka sin åsikt?

Det som egentligen står i hans tweet är att vi kvinnor främst ska vara snygga. Vackra. Söta. Det är vårt utseende som är det viktiga. För vi måste såklart se det som vårt främsta mål med livet att tillfredsställa männen. Det är männen som härskar, männen som bestämmer. Och de har bestämt att vi inte bör vara mer än yta.

Jag tror män som han som skrivit tweeten ovan egentligen är dyngrädda. De darrar, skakar av skräck. För jag tror ärligt att vi blir fler och fler, vi kvinnor som högljutt säger att nu får det väl för fan räcka. Nu är det nog med att ställa upp på männens villkor, VI har också rätt att finnas för VÅR egen skull. Vi har rätt att ha egna mål med livet, egna åsikter, egna vägar att gå. Det får räcka nu, med att anpassa oss efter männen. Och det kan jag nånstans förstå är skrämmande för vissa män. Män som njuter av sin nuvarande makt. Män som kanske inte har annat än just det – sin medfödda makt. Den som de får av att vara (vita) män. Den som ställer dem högst upp i näringskedjan.

Men vet ni. Det kanske är dags att sätta stopp för er makt. Det kanske är dags för er att dela med er. Innebär det att ni får mindre makt? Japp. Innebär det att vi får mer makt än er? Nä. Det är inte det feminism går ut på. Feminism går ut på att vi ska ha lika mycket makt. Få leva på samma villkor.

Det är för fasen pinsamt att kvinnor ska få lägre lön enbart på grund av sitt kön. Att kvinnor ska tvingas vara livrädda för att gå ute ensamma på kvällen. Att kvinnor ska bli tafsade på. Att kvinnor ska bli utstirrade, att vi ska få höra att om vi har urringat får vi “skylla oss själva” om nåt händer. Att kvinnor ska bli tutade på, visslade på, antastade på olika sätt. Det får vara nog nu. Låt oss leva i samhället på samma villkor som män. Låt oss få vara människor, vi också.

Vi kan bättre. Så ni män, som likt tweetens upphovsman, darrar och nervöst biter naglarna: ge er nu. Väx upp och bli det enda en vettig person kan välja att vara: feminist.

Var snälla mot varandra! – eller “Rasisterna borde skaffa ett liv”

Jag har tänkt lite på en sak, angående rasisterna och övriga idioter som hänger på Twitter. Jag menar, så här funkar det för MIG när jag kollar av Twitter: Nån skriver nåt roligt – jag svarar med ett “Haha!”. Nån skriver nåt smart – jag retweetar. Nån skriver nåt jag verkligen inte håller med om – orkar jag så svarar jag och ifrågasätter. Men oftast inte, för jag har lärt mig att som diskussionsforum är Twitter FULLKOMLIGT värdelöst. Det innebär att jag ofta scrollar förbi såna tweets. Kanske sparar jag ämnet i hjärnan och bloggar om det sedan.

Men rasisterna. De tycks syssla med en enda sak på twitter: De letar aktivt efter människor som skriver något de inte håller med om. Eller ja, det behöver inte vara det. De tycks leta efter människor som nångång skrivit något de kanske inte riktigt håller med om. Och sen svarar de – vanligtvis otrevligt. Och jag tänker: Det måste vara så tråkigt för dem att ha ett twitterkonto?

Eller är de snälla mot varandra? Sitter de själva i sin lilla rasistbubbla och delar bilder på söta djur, länkar roliga blogginlägg och diskuterar ganska triviala saker som typ musik, vädret och barnprogram?

Men fine. Vi är alla olika. Vi hanterar vårt twittrande olika – det finns ju faktiskt antirasister som också aktivt letar upp gräl. Som liksom inte kan låta bli att ge Ingrid Carlqvist en plattform som är betydligt större än vad hon förtjänar. Och egentligen är det väl lugnt.

Ja, jag vet att jag framstår som förvirrad nu. Ni får stå ut med mig, jag glömde ta mina allergimediciner så min hjärna har liksom transformerats till slem och upphört att fungera som den ska. Men. Men:

Vad får man ut av att scanna igenom antingen sitt flöde eller en särskild hashtag eller bara ett särskilt ord – och sen svara otrevligt? Alltså, nu pratar jag inte om svar av typen “Jag tycker du har fel, för jag tycker så här” utan mer “Du är dum i huvudet”. Eller mer vanligt: “Du är ful”.

Vad får man ut av det? Är det ens roligt? Tär det inte på själen, egentligen? Jag tror inte att nån människa i längden mår bra av att vara aktivt elak, ändå sitter det fullt av folk som använder internet som nån slags avstjälpningsplats för allt som nånsin gått fel i deras liv. Folk som verkar ha elakhet som enda hobby, hur mår de egentligen?

Ja, jag blir faktiskt oroad. Bekymrad. Jag vill ge vissa av de här människorna en kram. För jag tror helhjärtat på detta: Det är alltid bättre att vara snäll. Så därför har jag blivit mindre restriktiv med vilka jag blockar på till exempel twitter. För jag vet, att hur snäll jag än är, så finns det en gräns. Och då är blockandet helt plötsligt det snällaste jag kan göra…

Nåväl. Vad jag vill ha sagt? Äsch. Var snälla mot varandra – rasister som antirasister. Skilda åsikter är helt okej. Att vara elak – det är aldrig okej.

Peace out.

Jag googlade mitt namn – eller “Varför är rasisterna så sopiga skribenter?”

Haha, jag hittade just ett inlägg om mig själv på en (inte särskilt känd) svensk rasistblogg:

luder5

Självfallet ska Avpixlats försvaras till varje pris. Gud förbjude att den rasistiska rörelsen skulle ägna sig åt nån slags självrannsakande kritik… Jag hade funnit det ganska uppfriskande om det lades fram nån typ av argument. Att säga “Det här är en märklig tweet” och sedan börja bladdra om stenkastning och knallskott känns bara så väldigt väldigt gjort. Kan de inte snälla komma med något nytt?

Men, som vanligt är det alltid kommentarsfältet som är mest fascinerande även om jag börjat lära mig hur det kommer se ut redan innan jag läser. För det första kommer någon kalla mig tjock eller på något sätt anmärka något om min vikt:

Vikt

Någon kommer också dra till med någon typ av lögn i syfte att svartmåla antingen mig eller IRM:

lögn

Så här är det att jag har ingen aning om vem det här skulle kunna vara. Visst, det kanske är nån av mina facebook-vänner som kommenterar anonymt. Men annars så nej, det är garanterat ingen jag “haft en del duster med via facebook” för man hittar helt enkelt inte igen mig där. Och även om det vore sant så… nä… vi sparar inga IP-adresser. Varför skulle vi? Vi vet inte ens HUR man gör om vi ens SKULLE vilja. Dessutom kan man bara kommentera på Facebook. S’att eh… nä. Helt enkelt bara: Lögn.

Sen kommer såklart nummer tre. Som egentligen borde vara nummer ett då det är i särklass vanligaste. Jag blir kallad för hora:

luder

Eller ja okej då, “luder”. Och tja, det är inte ens mig hen syftar på utan hen förväxlar mig med någon annan. Men ändå.

Men, nu kommer vi till det allra mest komiska och ironiska. Ovanför kommentarsfältet på rassebloggen kan man läsa en fin liten text om vilka kommentarsregler som gäller:

regler

“Håll god ton och var artig”. Haha. Jo eller hur.

Undrar ni vilken rasseblogg det är som skrivit mästerverket ovan så tänker jag inte länka, men för vissa kanske det blir tydligare om jag säger att de skrivit om mig förut. Då handlade det om Jamtlandsflaggan och att jag är inbiten Sverigehatare… ett blogginlägg som faktiskt ledde till att jag blev omskriven i en ledare i lokaltidningen. Så, tack för uppmärksamheten kära rasseblogg! Men, ni borde nog slipa på det där med att presentera nån typ av argument för er sak.