Var snälla mot varandra! – eller “Rasisterna borde skaffa ett liv”

Jag har tänkt lite på en sak, angående rasisterna och övriga idioter som hänger på Twitter. Jag menar, så här funkar det för MIG när jag kollar av Twitter: Nån skriver nåt roligt – jag svarar med ett “Haha!”. Nån skriver nåt smart – jag retweetar. Nån skriver nåt jag verkligen inte håller med om – orkar jag så svarar jag och ifrågasätter. Men oftast inte, för jag har lärt mig att som diskussionsforum är Twitter FULLKOMLIGT värdelöst. Det innebär att jag ofta scrollar förbi såna tweets. Kanske sparar jag ämnet i hjärnan och bloggar om det sedan.

Men rasisterna. De tycks syssla med en enda sak på twitter: De letar aktivt efter människor som skriver något de inte håller med om. Eller ja, det behöver inte vara det. De tycks leta efter människor som nångång skrivit något de kanske inte riktigt håller med om. Och sen svarar de – vanligtvis otrevligt. Och jag tänker: Det måste vara så tråkigt för dem att ha ett twitterkonto?

Eller är de snälla mot varandra? Sitter de själva i sin lilla rasistbubbla och delar bilder på söta djur, länkar roliga blogginlägg och diskuterar ganska triviala saker som typ musik, vädret och barnprogram?

Men fine. Vi är alla olika. Vi hanterar vårt twittrande olika – det finns ju faktiskt antirasister som också aktivt letar upp gräl. Som liksom inte kan låta bli att ge Ingrid Carlqvist en plattform som är betydligt större än vad hon förtjänar. Och egentligen är det väl lugnt.

Ja, jag vet att jag framstår som förvirrad nu. Ni får stå ut med mig, jag glömde ta mina allergimediciner så min hjärna har liksom transformerats till slem och upphört att fungera som den ska. Men. Men:

Vad får man ut av att scanna igenom antingen sitt flöde eller en särskild hashtag eller bara ett särskilt ord – och sen svara otrevligt? Alltså, nu pratar jag inte om svar av typen “Jag tycker du har fel, för jag tycker så här” utan mer “Du är dum i huvudet”. Eller mer vanligt: “Du är ful”.

Vad får man ut av det? Är det ens roligt? Tär det inte på själen, egentligen? Jag tror inte att nån människa i längden mår bra av att vara aktivt elak, ändå sitter det fullt av folk som använder internet som nån slags avstjälpningsplats för allt som nånsin gått fel i deras liv. Folk som verkar ha elakhet som enda hobby, hur mår de egentligen?

Ja, jag blir faktiskt oroad. Bekymrad. Jag vill ge vissa av de här människorna en kram. För jag tror helhjärtat på detta: Det är alltid bättre att vara snäll. Så därför har jag blivit mindre restriktiv med vilka jag blockar på till exempel twitter. För jag vet, att hur snäll jag än är, så finns det en gräns. Och då är blockandet helt plötsligt det snällaste jag kan göra…

Nåväl. Vad jag vill ha sagt? Äsch. Var snälla mot varandra – rasister som antirasister. Skilda åsikter är helt okej. Att vara elak – det är aldrig okej.

Peace out.