Stolt Kulturvänster!

Hej, kamrater och vänner och beundrare och haters (för säkert är det några såna som läser här också…) !

Jag känner mig lite som Kissie idag. Fast en tjockare variant, uppenbart. Inte lika blond heller.
Vill ni att jag förklarar varför? Okejrå. Grejen är att jag just nu är på Runö Kursgård i Åkersberga, Stockholm. Den här helgen går nämligen Sveriges kanske bästa festival av stapeln: Runös Röda Kulturfestival.

Inte hört talas om den förr? Det är lugnt, det är första året den arrangeras. Jag hoppas dock att den kommer bli återkommande – och att den växer med åren. Det är ett toppenbra initiativ och är det något som arbetarrörelsen behöver bli bättre på så är det just kultur. Arbetarrörelsen har historiskt sett varit otroligt duktiga på det här med kulturarbete på olika sätt men det har av någon anledning gått förlorat senaste åren.  Låt oss ta det tillbaka!

Under festivalen går jag också en kurs för ungdomsansvariga inom LO, en kurs om kultur och hur vi kan använda det i våra uppdrag. Jag förlorar ju, som bekant, mitt uppdrag som just ungdomsansvarig snart men jag är övertygad om att det jag lär mig här kan jag använda även i framtida uppdrag. Det har också gett mig inspiration både till IRM (Vilket jag härmed kommer kalla Interasistmen.se för, s’att ni vet) och även peppat mig själv personligen.

Jag sitter just nu med en helt fenomenal idé… eller, två stycken faktiskt. Nu ska de bara få lite mer substans, bli lite mer konkreta, så kan jag göra dem till verklighet sedan! Det känns som att ha hittat guld! Eller, ja, som jag kan tänka mig att det känns att hitta guld. För det har jag faktiskt aldrig gjort på riktigt.

MEN! Därför känner jag mig som Kissie: Jag sökte dispens från seminarium för att kunna blogga. Och äta lite barnmat. Och ta kort på mig själv som jag ska tokredigera sedan. Eller iallafall nåt av de tre jag nämnt…

Bloggande borde väl för den delen också kunna räknas som kultur, right? Jag tycker det. Vi bestämmer det, här och nu. Även Twitter känns som kultur ibland för vad är det man skriver där ibland? Det känns vid vissa tillfällen som att man läser en hel mängd små, samhällsskildrande dikter. Jag skulle vilja göra en Twitter-poesibok.

Bäst den här helgen, oavsett vad som kommer hända nu, var dock gårdagen. För då spelade Asta Kask! ÅH ASTA KASK! Sällan har jag varit så peppad för en spelning. Jag har lyssnat på dem sen jag var tonåring, från och till. Senaste åren har det blivit mer och mer. Föga förvånande skrålade jag med i nästan alla låtar = hes idag. Ni om inte var här: ÅH vad ni missade något awesome. Tack R för att du såg till att de kom hit, för jag vet att det är din förtjänst.

Som sagt, jag hoppas att festivalen återkommer nästa år. Och då tusan ska det göras mer reklam för den! Det här är ett så utmärkt sätt att få upp folks ögon för arbetarrörelsen. Jag vill se mer reklam, mer pepp, större pepp, fler workshops (jag kan här och nu skriva upp mig för att hålla ett blogg-seminarium!), jag vill att avdelningarna och sektionerna och alla lokalavdelningar av olika varianter blir bättre på att skicka hit folk, på att uppmuntra folk, på att göra reklam för att det här är SVERIGES KANSKE BÄSTA FESTIVAL! (Och det säger jag inte bara för att jag är partisk. Det säger jag för att den har så enormt stor potential.) När ni som varit med och roddat blivit lite varmare i kläderna och har det här året med er i ryggsäcken tror jag att nästa år kommer bli alldeles galet bra.

Så ge inte upp nu! Hör ni det? Säger ni att det inte blir något nästa år kommer jag bli mycket, mycket besviken. Och det tror jag gäller för alla som är här nu. Tusen, tusen tack för en festival (och kurs) som varit grymt bra hittills. Ni är klockrena, vi är klockrena, och arbetarrörelsen är så sjukt bra och stark och viktig.

Flummigt, lite osammanhängande inlägg. Men viktigt är det ändå – och jag hoppas att ni som läser blir pepp på att komma hit nästa år. Pöss på er!

 

Älskade Asta Kask!