Pride, en kärlekshistoria med PR-krydda

Den här veckan är det Pride i Stockholm. Ett event som tycks bara växa och växa. Och visst är det fint att se företag som sluter upp genom att använda sig av pride-flaggan, regnbågens vackra mångfald, men finns det inte en ganska stor risk att själva grundtanken med Pride urvattnas och glöms bort?

Idag firas Pride i ett flertal olika städer runtom i landet. Det är såklart superbra, det är viktigt att det blir folkligt att INTE vara ett as liksom. Men problemet är att analysen ofta stannar på ett väldigt, väldigt basic stadium. “Alla ska få älska den de vill!”, är den vanliga parollen. Alla har rätt till kärlek. Och jag önskar att vi levde i ett samhälle där HBTQ-personers enda problem var huruvida de hade rätt till kärlek. Men problemen är fler, och betydligt större.

I kärleksyran som är Pride, festen som anammas av företag och politiska partier för att de ska vinna lite schyssthetspoäng, försvinner viktiga frågor. Rätt till kärlek är viktigt, ja, och självfallet borde vem som helst få gå hand i hand på stan utan att riskera skeva blickar och glåpord. Men rätten till ett liv måste väl ändå ses som betydligt viktigare?

 

Det är dags att spola tillbaka några snäpp. Pride som folkfest uppfyller säkert ett syfte, men är det verkligen rätt syfte? För vems skull ska vi kämpa? Vilkas röster är det vi behöver agera megafon åt? Låt Pride bli något annat. Något bortom folklig festyra och regnbågsfärgade reklamkampanjer. Använd detta mäktiga verktyg för att ta kampen vidare, större, uppåt, högre. Framåt.

Ingrid Carlqvist, Sveriges främsta homofobiförespråkare?

Okej, det blir ett till inlägg om homofobiska bloggen Dispatch International och Ingrid Carlqvist. Jag tänkte att om ni inte blev övertygade av förra inlägget, så blir ni det nu. Dispatch International är så tydligt inte bara en rasistisk blogg, utan grov homofobisk. Något som syns extra tidigt i dessa Pride-tider.

OBS även detta inlägg kan vara obehagligt att läsa så en stor fet triggervarning för homofobi och rasism. Klicka här om du känner att du inte vill läsa, så kommer du istället till söta katt-GIFs.

Jag tänkte börja med en krönika som publicerats på bloggen. Den är undertecknad Fredrik Nilsson och hävdar att RFSL är som islamister. Jepp, det gör den faktiskt. Hur kommer denne Fredrik Nilsson då fram till denna helt fantastiskt korkade slutsats?

Hbtq-rörelsen och Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, RFSL, är kapade av vänstern. Vänsterns syn på familjen är den motsatta till borgerliga kärnvärderingar – där livslånga monogama förhållanden står högst upp på agendan. I hbtq-rörelsen och RFSLs värld är bögen, flatan och transpersonen utelämnad till ett liv i ensamhet – utan skydd från omgivningen att hantera livskriser. I hbtq-rörelsen och RFSLs värld ska alla normer rivas ned, och i ivern efter att allt ska raseras står den enskilde hbt-människan helt ensam och övergiven av RFSL – som påstår sig kämpa för sexuella minoriteters välbefinnande.

Yes, krossa normerna! Eller va, vänta nu, är det något negativt att rasera normer som förtrycker och förminskar människor? Ja, tydligen då. Det är fint (“fint”) att Fredrik Nilsson bryr sig så mycket om HBTQ-personer som han påstår i sin text. Det är verkligen superrart av honom. Vilken kämpe!

Utan tvekan delar RFSL den värdegrund som också återfinns inom jihadismen. Bägge grupperingarna använder sig av hot, åsiktsförtryck och icke-demokratiska metoder för att tilltvinga sig särrättigheter som inte är förenliga med ett demokratiskt samhällsbygge. Tillsammans med jihadister utmålar RFSL det kristna Ryssland som homofientligt. När ryssarna endast velat skydda sina minderåriga från homopropaganda, och risken att hamna i en situation där en ryske pojke eller flicka tvingas sälja sextjänster till västerländska gayturister.

Aaaaah nej. Han brydde sig inte om HBTQ-personer EGENTLIGEN ju! Vilken besvikelse va, jag är så himla förvånad. Jag kan knappt ens läsa stycket här ovanför utan att vilja skrika. Det är så dumt! Vilka särrättigheter är det RFSL försöker tilltvinga sig? Och när har RFSL hotat folk? Jag är nästan nyfiken. Vill också tillägga att alla som använder ord som “homopropaganda” borde bli på livstid diskvalificerade från att yttra sig om HBTQ-frågor. Men det är min högst personliga åsikt!

I muslimska länder i Afrika och Mellanöstern förtrycks och mördas hbt-personer kallblodigt utan att RFSL ens höjer på ögonbrynen. I stället använder RFSL sina lakejer Jonas Gardell och Mona Sahlin som språkrör för att kräva att utomeuropeiska bögar och lesbiska som bär på den livsfarliga sjukdomen hiv, ska ha rätt till uppehållstillstånd i Sverige – trots att detta ökar risken för att oskyldiga svenskar utsätts för faran att bli hiv-smittade.

Men VA? Utomeuropeiska HBTQ-personer mördas kallblodigt, men när RFSL kämpar för att de ska få en fristad i Sverige så är det FEL? Det där med logiskt tänkande är visst inget krav om man vill få sin dynga publicerad på Disssssspatch International.

Vänsterextremisterna inom RFSL har tagit ett strypgrepp kring den svenska demokratin.

I don’t even….

Jag menar att ju fler tillfälliga sexuella partner man skaffar sig, desto troligare är det att man slutar som en känslomässigt avtrubbad människa.

Oj. Undrar om det finns nån slags övre gräns? Som en person som haft en hel del tillfälliga sexuella partners så blir jag fundersam om jag är onormal som nu lever i ett stabilt, kärleksfullt förhållande? Kära Bullen…

Men nu kommer jag till det värsta. Och jag har redan gjort en triggervarning, men här är en till. För det som citeras här nedanför är så genomvidrigt.

 

Du har fortfarande chans att göra något annat.

 

Okej, du är kvar? Brace yourself:

Det sägs att bögar är trendkänsliga. Kanske det? Förut rakade bögarna sina pungar och rövar för att underlätta penetrering av anus. Numera är ”Arab Chic” högsta mode bland svenska bögar. Talibanskägg kittlar gott när det ska rövslickas – och särade håriga skinkor gör att alla kan komma åt ordentligt.

Nästa steg i RFSLs jihad mot svenskarna blir väl att svenska bögar och lesbiska hänger livlösa i lyktstolpar runtom i Sverige?

Jag mår lite illa nu. Eller inte så lite faktiskt, utan rätt ordentligt illa. HUR kan man få för sig att det är en bra idé att publicera en sådan här krönika? Jo – man är gravt homofobisk. Och rasistisk.

Ingrid Carlqvist kämpar verkligen hårt för att bli erkänd som rikshomofob, särskilt då hon i ännu en “artikel” om Pride gör en hel del konstiga kopplingar. Det handlar om “Kinkykvarteret” där personer med fetischer och kinksters får något av en fristad. Här får man också möjlighet att prova på olika saker.

Kinkykvarteret kommer vara “en park i parken”, ett avgränsat område i Pride park på Östermalms IP, med 18-årsgräns.

– Anledningen till att det är avskilt är lika mycket för folk som inte förstår det här eller ska behöva se något de inte vill se och lika mycket för de som vill leva ut, som inte ska behöva få sneda blickar. Det är en säker plats – folk ska må bra och känna sig hemma.

Med Kinkykvarteret vill intiativtagarna skapa en egen värld med andra normer.

– Även Pride har ju normer, det finns en hetero-norm, en homo-norm – och vi vill bryta mot det normativa uttrycket för kärlek. Mest av allt vill vi belysa att det finns en verklighet som ser annorlunda ut, det finns ju mycket fördomar om BDSM – utifrån kan det te sig väldigt brutalt. Men grunden till allt är kärlek och respekt, säger Erik Sundbäck.

Det här är något Ingrid Carlqvist har väldigt lite förståelse för. Ingen alls faktiskt. I “artikeln” larmar hon om att det kan finnas folk på plats som kan tänkas vilja ha sex med varandra. Hugaligen. Och återigen, denna hycklande “bry sig om”-attityden:

Frågan är om det verkligen är vettigt att skicka unga, lätt påverkbara tonåringar till Pride?

Carlqvist avslutar sedan det hela med:

Man kan undra hur Svenska kyrkan har hamnat i detta Sodom och Gomorra.
Men det är ett faktum att kyrkan allt mer överger Gud och Jesus – för att i stället föra fram saker som klimat och homosexualitet. På senaste kyrkomötet beslutade en majoritet att Svenska kyrkans stift ska verka för att kyrkans arbetsplatser ska utbildas om hbt-frågor genom så kallad hbt-certifiering – vilket kan leda till omskrivningar av Bibeln!

Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL som utför så kallade hbt-certifieringar, har sagt att kyrkan nog måste stryka vissa partier ur Bibeln (!) om de ska klara en certifiering:

”Det finns ju inslag i religiösa skrifter som används som argument mot hbt-personer till exempel. Då får vi diskutera om det i så fall innebär att vi får säga att i och med den här certifieringen så önskar vi att ni inte citerar de här avsnitten i Bibeln.”

“Omskrivningar av Bibeln”? Att aktivt välja att inte citera vissa saker, det är inte helt samma sak som att skriva om Bibeln. Men varför hålla sig till nån slags sanning och rimlighet, när man försöker pusha fram sin homofobiska och hatiska agenda.

Nu ska jag inte blogga mer om Dispatch International och Ingrid Carlqvist. Åtminstone inte på ett tag. Är ni inte övertygade om att bloggen är både rasistiskt och homofobisk, ja då tror jag inte att ni är villiga att öppna er för koncept som “allas lika värde” och “mänskliga rättigheter”. Förhoppningsvis har dock någon fått upp ögonen för att Dispatch International är en hatisk blogg.

Förhoppningsvis har ingen glömt att Sverigedemokraterna stöttat bloggen ifråga.

Förhoppningsvis läggs skiten ner snart.

Intolerans mot bisexuella – eller “Jag var också bisexuell tills jag kom ut, din fegis.”

Det är Pride. Alla (typ) pratar om HBTQ. Och det tycker jag är bra. Men jag tycker att det alltid är en bokstav i den där förkortningen som kommer bort: B. Jag har märkt att det t.om finns folk som inte vet att det står för Bisexuell. För vi som är bi, vi blir liksom alltid bortglömda. Undanskuffade. Vi liksom räknas inte riktigt, hör inte riktigt hemma nånstans.

Vi bemöts av intolerans även från vår egen rörelse. Homosexuella kan ha otroligt många fördomar om bisexuella, jag vet inte HUR många gånger jag hört flator säga till mig att: “Jag var också bisexuell tills jag kom ut på RIKTIGT”. Okej, good for you. För MIG var det däremot på riktigt att komma ut som bisexuell – för det är vad jag är. Men ändå finns alltid den här attityden att jag bara inte bestämt mig än. Eller att jag poserar. Snälla, jag kom ut som bisexuell för mina vänner när jag gick i åttan på högstadiet – det är en JÄKLA lång tid att posera och jag borde väl ändå ha lessnat vid det här laget?

Sen underlättar det inte min situation heller att jag är tillsammans med en man, i ett heterosexuellt och mycket monogamt förhållande. Och jag är lycklig med det, dessutom. Nej, det passar inte in i bilden av bisexuell kvinna. För som sådan ska man helst vara promiskuös, lättfotad och helst ha ett eget litet harem. Jag brukar också, så väldigt väldigt ofta, få höra att “men du har ju aldrig varit tillsammans med en tjej, hur kan du veta att du är bi då?”. Tja, jag visste inte att det krävdes ett förhållande för att veta vilken läggning man har. Jag trodde inte ens man behövde ha sex för att kunna vara säker på det.

Dessutom, i mitt fall, finns det en historia av att alltid bli kär i fel människor. Nästan alltid när jag varit kär, har det varit i någon som inte varit kär i mig. Vissa gånger har jag varit tillsammans med dem ändå, av outgrundliga anledningar (om man ser till deras sida, alltså…). Och där har det alltid varit samma sak när det gäller kvinnor såväl som män: jag har typ alltid blivit kär i den som inte visat intresse tillbaka för mig. Kanske extra särskilt när det kommer till kvinnor, då jag är väldigt bra på att utveckla känslor för heterosexuella brudz.

Men det är ju, faktiskt, inte alls särskilt relevant. Jag ÄR bisexuell. Men det finns så många, så många som vill försöka ta det ifrån mig. Eller fnysa åt det. Eller bara vända ryggen till. För ärligt talat, jag tycker inte vi syns särskilt mycket. Vi hörs inte. Vi knappt finns inom HBTQ-världen. Det gör mig ledsen. En grupp som arbetar mot intolerans, borde inte överhuvudtaget visa intolerans mot delar av den egna gruppen.

Kanske är jag bara naiv? Nä. Nä jag är bara less på att jag som bisexuell från heterohåll bemöts med: “Har du en av varje då? En kille och en tjej?” eller “Åh, då brukar du och din pojkvän ha heta trekanter va?” och från homohåll: “Du har bara inte bestämt dig” eller (ännu värre) “Du är bara feg och vågar inte välja sida”.

Så snälla. Kan vi prata lite mer om bisexualitet? Vi är inte likadana. Precis som en homosexuell eller heterosexuell kan vara monogam, polygam eller på något annat sätt, så kan vi bisexuell också vara det. Det är dags att vi börjar krossa lite fördomar om oss som är bi. Det mår HBTQ-rörelsen bara bra av.