En öronbedövande smäll. En till. Eld. Rök. Delar av hus som flyger iväg som fyrverkerier. Någon skriker. En siren ljuder någonstans. Salta tårar, bittert blod. All denna ohyggliga död. Palestina bombas och här sitter vi, i trygga lilla Sverige, och följer det via bilder och filmer. Vi läser berättelserna från de som bor i husen vi sedan ser som bråte på fotografierna. Vi följer dem på Twitter, när de berättar om sin dödsångest. De kan inte fly. De kan inte ta skydd.

Och vi följer dem på Twitter. Vi retweetar deras berättelser. Vi förfasas. Vi bloggar om det. Vi blir arga på en svensk politisk ledare för att han uttrycker sig klumpigt. Vi bråkar, med ord, med liberaler som säger “lika goda kålsupare!”. Vi försöker skrika så att anda också hör, när rösterna från Palestina inte hörs över bombningarna. Vi försöker skrika så att fler märker vad som händer. Salta tårar, bittert blod. All denna ohyggliga död.

Vi följer dem på Twitter. Vi följer dem på Facebook. Vi delar vidare bilder på deras dödade barn. Varför? För att andra ska se att det inte är på skämt? För att andra ska se att det är barn som dör? Men vi vet det redan. Vi behöver inte se fler döda, lemlästade barn nu. Låt barnen få den frid som döden kanske gett dem. Låt dem inte bli verktyg i en politisk kamp i ett litet, tryggt land långt i norr.

Vi följer dem på Twitter. Vi följer dem på Facebook. Vi delar vidare bilder på deras dödade barn, och tänker att vi gör något bra. “Det är privilegierat att kunna välja att inte se dem!”. Men jag, jag vill hellre ge barnen privilegiet att inte delas på Facebook. Jag vill ge barnen privilegiet att få vila i frid, att slippa bli politiska verktyg när de slutat skratta, slutat le, slutat leka. Jag vill ge barnen privilegiet att få vara ifred, äntligen ifred.

Palestina bombas. Palestina gråter. Vi följer dem på Twitter. Vi följer på Facebook. Låt oss fortsätta skrika så att deras röster hörs även här i trygga, lilla Sverige. Låt oss fortsätta berätta deras historier. Låt oss fortsätta vråla av vanmakten att ingen gör något, och låt den vanmakten förvandlas till aktion och press på de som borde agera. Låt oss ta strid och låt oss våga se vad som händer. Men snälla. Snälla.

Snälla låt oss sluta dela bilderna på deras dödade barn. Vi behöver inte se fler bilder nu, för att kunna berätta för andra. Salta tårar, bittert blod.

All denna ohyggliga död.