Tag Archives: Nazism

Tillsammans är vi starka

Posted on by

Idag anordnades en manifestation i Varberg, en motreaktion till att nazistiska grupperingar tagit sig ton på senaste tiden. De marscherade till exempel in under en föreläsning som hölls av en förintelseöverlevare, en händelse som fått många att reagera. Jag blev väldigt stolt när jag blev inbjuden som talar på dagens manifestation. Här nedan är det tal som jag höll:

Så, har ni sett att Facebook har börjat med en ny grej? Varje dag kan man se tillbaka vad man gjort tidigare år, på just dagens datum. I fredags, första maj, gjorde Facebook mig uppmärksam på att jag ifjol skrev ett blogginlägg om just det vi samlats här för att protestera emot. Jag tänkte läsa upp ett kort stycke ur det inlägget:

”Om en dryg halvtimme marscherar nazister i Jönköping. På arbetarnas dag. 2014. Det är för mig helt svindlande att vi inte kommit längre än så. Vad som är än mer svindlande är den totala oförståelse som i många fall finns för de som åker dit för att protestera.

“De vill ju bara skapa bråk”, “Det är bättre att ignorera det hela”, “Det är ju bara maskerade extremister ändå, samma skit som nazisterna!”. Det finns många åsikter om vilka som valt att åka dit, och varför. Men kan vi inte bara komma överens om en sak:

Det är aldrig fel att protestera mot nazism.”

Vi har tyvärr inte kommit så långt sedan dess. Vi som protesterar mot nazismen konfronteras fortfarande med ”men det finns fler som beter sig illa”. Som om nazismen skulle gå ut på att bara ”bete sig lite illa”. Som om nazismen inte vore ett hot mot oss alla. Som om nazismen skulle försvinna om vi väljer att blunda, väljer att vända ryggen till, väljer att inte se.

Det är just när vi blundar och väljer att inte se, som nazismen får en chans att frodas. När vi blundar släpper vi in mörkret och i mörker trivs det fula, onda, hemska. Vi kan inte stilla se på när de erövrar millimeter efter millimeter, som blir centimeter, som blir meter, som snart blir hela vårt land. Det har aldrig tidigare fungerat att ignorera, låtsas inte se. Vi borde ha lärt oss vid det här laget att det inte räcker. Det är inte nog. Det som fungerar är att säga stopp, ni får inte komma längre nu. Det som fungerar är att säga stopp, ni får inte tillgång till våra ungdomar och barn. Det som fungerar är att säga stopp, ni hör inte hemma här med ert demokratihat och er människoföraktande mörkerideologi.

Den som tror att nazisterna kommer ledsna på sin kamp om vi struntar i dem, de har fel. De tror att nazisterna ger sig på journalister, aktivister, gymnasieelever och förintelseöverlevare för att de gillar uppmärksamheten. Det finns många som tror att om vi inte skriver om, inte berättar om, inte pratar om vad nazisterna gör, så kommer de sluta. De har fel. Det är inte uppmärksamheten de är ute efter. Det är något annat. De strävar efter att förändra samhället i grunden, avskaffa demokratin. Tyvärr så kan vi se att senaste åren har de gjort små landvinningar i vissa håll av landet. SD-mandat har gått till nazister, nazister har röstats in i kommuner på egna mandat, de bildar nya politiska partier.

Tror någon verkligen att de har lyckats med det för att bland annat jag skrivit insändare om nazism? Tror verkligen någon att de lyckats med det för att engagerade människor från hela Sverige sluter upp när nazisterna marscherar i Jönköping på första maj? Tror verkligen någon att de har lyckats med det för att tidningar skrivit om hur redaktioner spärrats av med hjälp av plastband? Tror verkligen någon att de har lyckats med det för att människor över hela Sverige dagligen står upp, högljutt och tydligt, för lika människovärde, mänskliga rättigheter och demokrati? Uppmärksamheten är inte deras drivkraft. Det är hatet mot vårt samhälle idag som driver dem, det är längtan efter ett Sverige utan demokrati och utan vad de ser som främmande element.

Vi får aldrig vara rädda för att protestera. Inte tappa fokus från kampen, inte låta oss skrämmas till tystnad – vare sig av nazisterna eller av de som fnyser avfärdande och säger ”äsch, det finns ju fler som beter sig illa”. Jag är stolt över att stå här idag, stolt över att bo i en stad med människor som säger STOPP. Nu får det räcka. En stad som säger ”ni kunde kanske ta er så här långt, men nu får ni inte komma längre”. Tack.

Nazisterna i den lilla staden där jag bor.

Posted on by

20150325_150908

 

Så här ser det ut i min lilla stad där jag bor. På bara några dagar har vägen från mig till närmsta mataffär formligen tapetserats med klistermärken. Elskåp, lyktstolpar, överallt där man kan fästa ett klistermärke. Som små fyrar av hat lyser de upp min väg i det grå vädret och jag tänker först att jag inte orkar bry mig. Jag går förbi. Sedan ändrar jag mig och backar, tar ett kort. För jag har så mycket att säga om det här. Och jag är less på att vara rädd.

Det är nämligen det jag först känner när jag ser klistermärkena: rädsla. För det är nära hem till mig. Och jag inser att nästa gång är det kanske jag som får besök. Jag har trots allt fått veta att nazisterna i staden där jag bor mycket väl vet vem jag är. Men jag tänker inte låta dem göra mig rädd längre. Jag tänker istället låta min ilska slå ut som en sprakande röd blomma. För det är arg jag är nu. Arg på att de sprider sin propaganda, men allra mest arg är jag över att de får göra det ifred.

I staden där jag bor har det blivit tämligen vanligt att de besöker gymnasieskolor. De sprider sin propaganda där, försöker förgifta unga sinnen och skrämma tystnad i de som inte anses värda att försöka hjärntvätta.

De ger sig på privatpersoner, sätter upp plastband vid deras hem och de ger sig på tidningsredaktioner. De vill tysta, de vill skrämma.

Och vad görs åt saken? Polisen kan inget göra, för det är inget lagbrott att sprida nazistpropaganda. Kommunens säkerhetsansvarige tycks inte anse att det är ett problem. Stadens största lokaltidning skrev igår en ledare om saken, en text som började bra men som i slutänden handlade om att vi måste faktiskt prata om vänsterextremismen också.

Varför? Varför ska vi prata om vänsterextremism när det är nazisterna som sprider sin propaganda? När det är nazisterna som skrämmer? Varför kan vi inte fokusera på det som verkligen händer här, i den lilla staden där jag bor. Varför är det ingen som tar det här på allvar..?

När jag växte upp, i den lilla stad jag bodde då, var det en självklarhet att fördöma nazism. Spreds nazistisk propaganda så höjdes röster, man protesterade och sa nej. Vad har förändrats? Beror det enbart på att vi fått in ett rasistiskt parti i Riksdagen och plötsligt har allt tagit ett steg åt sidan, in i normalisering? Kan det vara så enkelt att nazisterna är vad Sverigedemokraterna var för några år sedan, då de inte satt i Riksdagen och folk fortfarande mindes vad “Bevara Sverige Svenskt” var för något?

Eller är det helt enkelt så att vi har väldigt, väldigt kort minne. Är vi kanske godtrogna och naiva? Kanske har vi låtit oss luras av de som aldrig kan säga “nazism” utan att också i samma andetag säga “VÄNSTERN DÅ?” och tror att det är så det ska vara. Att det är omöjligt att bara prata om en typ av extremism. Att vi, om vi pratar om enbart nazism en liten stund, så kommer gatorna vara fylld av vänsterextremister på två sekunder? Kanske är det så vissa tror att det funkar, lite som Svarta Madam. Säg nazism tre gånger och det dyker upp en vänsterextremist.

Jag vet ärligt talat inte. Och jag raljerar lite. För jag är arg och jag är less. Nazisterna befläckar staden jag bor i med sin propaganda. De försöker rekrytera nytt. De som vågar ta ställning mot, försöker de tysta. Och vad görs åt saken?

Inte ett dugg.

“Genom kamp till seger”, står det på deras klistermärken. Ärligt talat, ska folk vara så här lama i sin inställning till nazisterna så kommer ingen kamp behövas. Är det så vi ska ha det?

 

Vårt ansvar är att sätta stopp

Posted on by

Idag är det förintelsens minnesdag. Det är 70 år sedan Auschwitz befriades. 70 år sedan. En livstid för många, men än finns överlevare kvar som kan berätta om vad som hände i koncentrationslägren. Snart är de borta och ett enormt ansvar vilar på oss som lever kvar. Vi får aldrig glömma, vi får aldrig sluta berätta, vi får aldrig ge efter för de som förnekar förintelsen. Vi får aldrig låta dem vinna, de mörka krafter som idag har markerat mot flera redaktioner, myndigheter och politiska partier över hela landet.

Även Östersund, min hemort som för alltid har en speciell plats i hjärtat, har utsatts. Två tidningsredaktioner, Försäkringskassan samt vad jag hört ryktesvägen också Vänsterpartiets expedition har angripits. Avspärrningsband med nazistiska Nordfronts logga och skyltar med obehagliga budskap. Det är ett angrepp: på yttrandefriheten och på demokratin. Det går liksom inte att missta det för något annat, de vill tysta människor.

Det hade varit otroligt skrämmande vilken dag som helst, men extra mycket just idag. På förintelsens minnesdag hotar de redaktioner för att de skriver om det ofattbart hemska som nazister och andra utsatte oskyldiga människor för under andra världskriget. Det är alltså något som händer här och nu. I vårt trygga lilla land.

Det gör extra ont i mig att Östersund utsatts. Jag har alltid varit så naiv att jag trott att nazisterna inte har något fäste där. SD har inget överdrivet stort stöd, det är sällsynt nuförtiden (eller var det när jag bodde där) med nazistiskt klotter. De har liksom inte varit närvarande på samma sätt som jag upplevt dem här i Halland. Att jag dessutom känner människor på alla de ställen som angripits gör att det känns extra nära. De som nu säger “Oss tystar ni aldrig!” – ni har mitt osvikliga stöd och respekt.

Att nazisterna fått vind under vingarna kommer inte som någon överraskning .Vi har ett rasistiskt parti i Riksdagen. Vi har politiker, mediala profiler och erkända debattörer som på senaste tiden ansträngt sig hårt för att göra SD mer accepterat. Vi har partier som anammar SD-retorik för att locka åt sig deras röster. Vi har sett flera gånger hur man använder eufemismer som “invandringskritiska” och “islamkritiska” om det rasistiska partiet som förgiftar samhällsklimatet.

Självfallet ger det energi även åt nazisterna, för steget dit är inte så långt. Accepterar vi en sorts hat, då ger vi också kraft till flera sorters hat. Det är inte precis rocket science.

Men det är något här jag måste ta fasta på. Jag har som sagt trott att Östersund varit fredat. Att Jämtland varit ett lite mer öppet ställe. Det gör väldigt ont att inse att det är fel. Att hatet och respektlösheten för demokrati och människoliv finns även där. Att den finns överallt. Och det är liksom dags nu att fler fattar det här. Ingen är fredad, ingen är säker. Låter vi dem avancera och vinna mer mark så är det ett hot mot oss alla. Men självfallet är det största hotet riktat mot vissa, särskilda folkgrupper. Vi måste ta vårt ansvar och ställa oss framför dem. Vi måste bli deras personliga sköldar. Det är vår förbannade skyldighet.

Det ser mörkt ut nu, det är jäkligt skrämmande, men jag tror ändå att vi har en möjlighet att tillsammans sätta stopp för den utveckling vi ser i samhället. Om vi lovar varandra att aldrig hålla käft, att alltid strida mot och aldrig acceptera att rasism och nazism normaliseras. Då tror jag att vi kan göra en skillnad. Jag vägrar tro att det är för sent.

 

Första maj-tal 2014

Posted on by

Hej kamrater, det är väldigt trevlig att få vara här och tala. Första maj har alltid varit speciellt för mig. Jag kommer ihåg vaga minnesbilder från första maj från när jag var väldigt liten och fick sitta på pappas axlar i tåget. I jämnhöjd med plakaten som jag inte kunde läsa förstod jag ändå att det var en viktig dag. Det var den när jag var liten, det var den redan på 1800-talet och den är det idag. Vi har mycket att vinna tillbaka och ett stort arbete väntar framför oss.

Det är ett nämligen ett viktigt år i år. Supervalår, kallas det, eftersom det är val inte bara till riksdag, kommun och region, utan även till europaparlamentet. Särskilt viktigt är det här valåret kanske för oss, Vänsterpartiet.

Självfallet vill vi växa och bli större i både kommun, riksdag och region. Vi vill påverka, och vi kan styra. Det har vi visat i många kommuner där vi redan idag är med och styr. Vi har en politik som många kan ställa sig bakom. Och vi är det enda partiet som säger bestämt nej till vinster i välfärden. Kanske tycker ni att just den där sista meningen, nej till vinster i välfärden, har upprepats många gånger nu? Bra. Det ska den göra. När valdagen är här den 14 september ska hela Sverige veta var vi står i den frågan.

Det är den frågan som är vår viktigaste, inte bara för att en stor del av Sveriges befolkning står bakom oss i den, utan också för att vi alla är överens om att det får räcka nu. Våra skattepengar ska gå till det som vi hade tänkt oss, inte ner i fickan på redan rika riskkapitalister som tar med sig dem till skatteparadis och lever gott. På våra skattepengar!

Därför är det så oerhört viktigt att vi mobiliserar inför höstens val. Att vi kämpar med varje gnutta energi vi kan uppbåda. Ut på gator och torg, ta diskussionen vid fikabordet, skriv debattinlägg, blogga och twittra. Visa och berätta vad Vänsterpartiet står för. Det är det bästa sättet på vilket vi kan växa. Vi blir inte större genom tystnad, vi blir större genom engagemang och glöd.

På samma sätt måste vi ta valet till europaparlamentet på största allvar. Röstdeltagandet är historiskt sett lågt i det valet. Det måste vi ändra på. För det är många av våra egna som inte röstar, just för att vårt parti är eu-kritiskt. Men någonstans måste även den mest eu-negativa förstå att om vi ändå är med, så måste vi delta och påverka. Vi kan förändra. Vi har visat det med det arbete vi redan bedrivit i europaparlamentet så här långt.

Vi har gått före och visat vägen när det gäller jämställdhet och feministiska frågor. Det är något som gör mig väldigt stolt. Jag hoppas att vi fortsätter med det arbetet, för det behövs. Det finns många ute i Europa som tycker att feminismen har gått för långt. Det tycker inte jag, jag tycker att den knappt börjat ta sig någonstans.

Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra aborträtten.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra villkoren för arbetande kvinnor.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att inskränka rättigheterna ytterligare för hbtq-personer.

Vi måste motverka det. Vi är det parti som tar de här frågorna på störst allvar och därför behövs vi i europaparlamentet. Vi kan inte låta antifeministerna, kvinnohatarna och bakåtsträvarna roffa åt sig all makt. Det finns många därute som slåss hårt för att krossa rättigheter som vi kämpat för i åratal. Låt dem inte göra det. Låt oss istället kämpa tillbaka, ännu hårdare!

Vi har ett annat viktigt arbete att göra i Europaparlamentet. Idag dör människor när de flyr från krigsdrabbade länder. Människor från Syrien är så desperata att ta sig från kriget och terrorn i det egna hemlandet att säkerheten på båtarna de färdas med inte ens är sekundär fråga, det är inte överhuvudtaget något de har råd att fundera på. De dör, där på Medelhavet. I sin vilja att rädda sina liv, förlorar de dem istället.

Det behöver inte vara så här. Europa är ett fort med tjocka murar. De murarna kan vi hjälpa till att riva ner. Ingen borde behöva dö för att kunna ta sig från kriget i sitt hemland till någon typ av trygghet i Europa. Rätten till liv måste stå över viljan att sluta sig mot omvärlden. Men även här finns det många som kämpar med allt de har, för att vi ska sluta oss allt mer. Låt det inte ske. Låt inte fler dö på Medelhavet. Deras tårar är våra tårar. Deras rädsla ska vara vår rädsla. Deras kamp ska vara vår. Deras blod ska inte finnas på våra händer.

Men det är inte bara i EU vi måste kämpa och slå tillbaka. Vi har en kamp i Sverige som vi måste ta på stort allvar. Idag har nazistiska svenskarnas parti demonstrerat i Jönköping. Nazister. På arbetarrörelsens dag. Jag känner hur hela min släkt, bestående av arbetarklass och fackliga aktivister, roterar i sina gravar.

Det här är tyvärr bara ett tecken i tiden. Rasismen normaliserades i rasande takt efter att Sverigedemokraterna tog plats i Riksdagen. Vi gick från att tycka att antirasism var ett normaltillstånd, till att vissa tycker att det är något extremt. Något bara vi på vänsterkanten ska hålla på med, för det är något farligt och odemokratiskt som de inte själva vill befatta sig med. Det är en utveckling som, ärligt talat, skrämmer skiten ur mig.

Jag kommer ihåg så väl hur det kändes för fyra år sedan, när det stod klart att SD kom in i riksdagen. Den vanmakt jag kände. Hur kunde detta ske? Hur kunde vi släppa in rasister i Sveriges riksdag? Den frågeställningen har jag haft med mig sedan dess. Och jag ser sambandet mellan det, och vilka som styrt vårt land i regeringsställning i åtta år.

Vi har haft en regering som sakta men säkert försämrat villkoren för de som har det sämst i landet. De har försämrat för arbetslösa, för sjuka, för ensamstående kvinnor, för icke svenskfödda. Arbetslösheten har ökat. Och det är då inte så konstigt att SD, som har en enkel lösning på varje problem som finns, då ökar. För tyvärr måste jag också säga detta: det har inte funnits några andra som skrikit lika högt som Sverigedemokraterna. SD övervann internet, de var tillsammans med sina högerextrema kusiner, pionjärer på nätet.

Vi i de övriga partierna stod och trampade utanför våra valstugor, ovetande om att en stor del av valkampanjen 2010 bestod av ettor och nollor. Jag säger inte att det är vårt fel att SD fick sin makt, men jag säger att vi hade kunnat arbeta hårdare för att förhindra det.

Därför är det viktigare än nånsin att vi vågar ta den här kampen nu. Det är inte bara SD som vi måste kämpa mot, nazisterna marscherar på våra gator. De skadar våra kamrater, våra systrar och bröder. Vi kan inte sitta stilla och tigande stå på. Vi är det parti som står för solidaritet, feminism, samhörighet, rättvisa. Det är vi som måste stå på tå och skrika allra högst. Jag hoppas att jag har er vid min sida i den kampen, för tillsammans kan vi skrika så mycket högre. Tillsammans kan vi skydda varandras ryggar. Tillsammans kan vi visa både SD och de nazistiska rörelserna att de inte är välkomna här. Inte i vårt Sverige. Inte i vårt Halland.

Och jag vill att vi skänker en tanke till de som rest från hela landet till Jönköping idag, för att protestera och demonstrera mot nazisterna. Jag vill att vi skänker en tanke till de som riskerar sin trygghet, sin säkerhet, för att med raka ryggar kunna säga “vi gjorde något”. Jag vill att vi skänker en tanke till kyrkorna i Jönköping som för första gången sedan 1939 lät klockarna ringa för att varna för fara, när nazisterna marscherade genom staden.

Och jag vill till och med att vi skänker en tanke till det moderata kommunalråd som sa “Vi vill inte förknippas med nazism!” och lät skylta om infartsskyltarna så att det där står “Jönköping mot nazism”. Han tycks ha förstått att kampen mot nazism har ingen partitillhörighet.. Och jag hoppas att fler av hans partikamrater, hans allianskompisar och alla som tänker samma liberala tankar som han förstår detsamma: kampen mot nazism är inget extremt, det är ett demokratiskt måste.

Jag är som sagt väldigt glad att få vara här och tala idag. Det är skönt att få ladda upp med energi och engagemang. Vi kommer behöva varandra i kommande valrörelser. Varje gång vi känner tröttheten måste vi tänka på vad det är vi kämpar för. Det är värt lite trötthet när vi kämpar för ett socialistiskt och solidariskt samhälle där alla är välkomna. Det är värt lite huvudvärk när vi kämpar för att kvinnor ska våga gå ute på kvällen, för att kvinnor ska känna sig trygga, för att kvinnors rättigheter inte ska tas ifrån dem. Det är värt lite träningsvärk efter spring i trappor för att dela ut flygblad, för vi kämpar för ett Sverige, och ett EU, byggt på rättvisa och solidaritet.

Vi är Vänsterpartiet. Vi är feminister och socialister. Vi kämpar för de som inte kan. Vi skriker för de som inte har någon röst. Vi är stolta över vår politik och vi vill prata om den. Vi vill göra skillnad och vi vill påverka. Vi är Vänsterpartiet och vi är inte till salu!

första maj

 

Tystnad är inte ett alternativ när nazister marscherar

Posted on by

Om en dryg halvtimme marscherar nazister i Jönköping. På arbetarnas dag. 2014. Det är för mig helt svindlande att vi inte kommit längre än så. Vad som är än mer svindlande är den totala oförståelse som i många fall finns för de som åker dit för att protestera.

“De vill ju bara skapa bråk”, “Det är bättre att ignorera det hela”, “Det är ju bara maskerade extremister ändå, samma skit som nazisterna!”. Det finns många åsikter om vilka som valt att åka dit, och varför. Men kan vi inte bara komma överens om en sak:

Det är aldrig fel att protestera mot nazism.

För ärligt talat, det som vi alla fick lära oss om Hitlers framgångar i Tyskland var väl att det går ohyggligt fel om ingen protesterar och säger nej. En av de mest återkommande frågeställningarna är ändå “Varför lät folk det hända?”. Varför ska det då vara så kontroversiellt att idag säga ifrån?

Jag skrev på Twitter idag att jag förstår att man hellre är maskerad och missförstådd, än uppsökt av nazister. För tyvärr är det så verkligheten ser ut för många som vågar ta ställning och säga nej. Även jag har märkt av det, då det tydligt har visats för mig att “vi vet var du bor”. Den blotta insikt att de vet det har förändrat något i mig. Nu har jag den turen att jag jobbar för ett politiskt parti. Polisen måste ta eventuella hotbilder mot mig på allvar. Det ger mig ändå en känsla av trygghet.

Men för de som inte kan finna trygghet i polisen? För de som har alldeles  för många dåliga erfarenheter av polisen för att de ens ska söka stöd och hjälp där? Jag har full förståelse för att de maskerar sig. För ibland har man inget val, man måste vara med i motdemonstrationer. Man måste protestera. Man måste säga ifrån och vara på plats, även om det är att riskera sin egen trygghet.

För det skulle kunna bli så mycket värre. Om man är tyst. Om man sitter hemma och låter nazismen och rasismen normaliseras ytterligare. För då har man kanske inget att välja på till slut, då är all trygghet förlorad.

Jag vill skicka ett meddelande till alla mina vänner och kamrater i Jönköping idag: Jag är med er, i tanken. Ta hand om varandra, var rädd om varandra och skydda varandras ryggar. Ta det försiktigt men sträck på era ryggar. Var stolta över er själva. Era protester är värda så oerhört mycket för så oerhört många av oss. Jag är stolt över er. Jag väljer att inte se det som att idag är dagen då nazister marscherar på arbetarnas dag. Jag väljer att se det som att idag är dagen då så väldigt många var modiga, protesterade och tog ställning. Tack!

En guide i 20 steg till hur du infiltrerar den antirasistiska rörelsen – eller “Ett Dagerlind-långt inlägg”

Posted on by

infiltrera

Infiltrera “antirasiströrelsen” alltså? Hm, ja kanske är det enkelt? Jag som är så snäll tänkte dock underlätta ytterligare lite för nazisterna genom att presentera en helt ny strategisk plan för infiltration av antirasismen! Det är ett grymt långt inlägg, jag vet jag vet! Men det går helt enkelt inte att korta ner så mycket mer. Jag hoppas att alla har tålamod att läsa det dock, för jag tror verkligen det är en bra guide till att lyckas som infiltrerande nazist…

1. Först och främst, nu måste du välja vilken del av antirasismen du vill tillhöra. Det finns ingen riktig “antirasiströrelsen” så du måste göra en del val helt enkelt. Ska du infiltrera socialisterna? Liberalerna? Eller kanske vara politiskt fristående och bara ha en åsikt om just rasism? Ska du kanske engagera dig i frågan fackligt, eller i någon annan organisation? Som du märker har du en del saker att fundera på och det är rätt viktiga saker som kommer definiera dina fortsatta framsteg. För jo, du måste liksom göra ett sådant val för bästa resultat. Dessutom så definierar det såklart dina åsikter. Du kan inte infiltrera antirasiströrelsen som socialist och sedan bara presentera liberala åsikter, nej det förstår du såklart!

2. Nu måste du skapa en egen plattform. Hur? Ett bra tips är att skapa en blogg, jag har hört att det är poppis. Då måste du först lära dig ett bloggverktyg men kanske kan du redan använda wordpress (det är iofs rätt enkelt och användarvänligt!). Du bör också komma på ett snitsigt namn som folk kommer ihåg. Och tja, ett namn som även funkar som domän och som inte redan är registrerat. Easy peasy!

3. Nu måste du börja publicera material! Har du en blogg behövs det förstås texter. Räkna med att lägga ner ett par timmar per dag för research och såklart för att skriva texterna. I början kanske du känner dig osäker och har lite problem med att hitta din egen ton i språket så att säga, men det ger med sig efter några veckor! Ovan skribent? Tja, då kanske det dröjer lite längre. Kom också på att det du skriver helst ska fylla en lucka. Det finns en viss charm i att kopiera vad andra skriver, men vill du skapa den där stora plattformen måste du vara unik på något sätt och sticka ut.

4. Nu har du din blogg, med en fräsig adress och bra material som du känner att “jo, folk vill nog läsa det här!”. Men… ingen läser? Hm, vad göra? Det är i det här skedet du måste lära dig sociala medier. Regga dig på Facebook och Twitter och börja bygga en följarkrets. Här gäller det såklart att du verkligen säkrat att det du producerar på bloggen är relevant. Du får räkna med att det går trögt några månader, ofta tar det ett tag att bygga upp en bra följarkrets och det kommer krävas hårt arbete. Du måste se till att vara aktiv, göra reklam för dig själv (och din blogg!) och vara med i alla aktuella diskussioner rörande antirasism så att du syns. Helt enkelt bygga ett namn i sociala medier!

5. Nu kanske du har en trogen skara läsare som tycker att din blogg är asabra. Nu gäller det att få ÄNNU mer uppmärksamhet. Det gör du kanske enklast genom att hitta en nyhet som du är exklusiv med. Du är helt enkelt först på bollen. Det här kräver förstås en hel del fantasi och arbete, men det är du väl beredd att lägga ner?

6. Nu har du för första gången blivit nämnd på en annan blogg och vunnit läsare därifrån. Du har också blivit retweetad av folk med många följare vilket gör att fler hittar dig. Nu gäller det att du vidareutvecklar materialet du producerar till din blogg. Du måste bli bättre, snabbare, smartare och snyggare.

7. OJ! Nu gick du på en mina. Du hade missat det här med upphovsrätt och får betala några tusenlappar i böter. Du får förstås skämmas lite, men det är sånt som händer när man börjar med något från grunden och lär sig efter vägen. Det är bara att bita ihop och betala.

8. Nu är det dags att skriva en debattartikel. Det ska vara om ett aktuellt ämne som också är kopplat till det du skriver om på din blogg. Se till att få den publicerad i en större tidning för att öka trovärdigheten på din blogg. Nej, det är inte att bara skicka in den. Det är nu du börjar bygga en relation till olika journalister och får dem att inse att det du skriver är bra. Och att du ofta publicerar saker som är helt unika just för dig, att du ofta är först med nyheter inom ditt område.

9. Nu börjar det helt plötsligt rasa in hotmail till dig. Det är folk som önskar att du ska dö, eller som skriver att de ska vänta på dig utanför ditt hem och våldta dig. Du tycker det är väldigt obehagligt och vissa dagar gråter du bara för att det är för mycket. Men du biter ihop och kämpar vidare ändå.

10. Nu blir du för första gången citerad i någon större tidning, till exempel DN! Helt plötsligt rasar det in läsare. Dags att höja nivån! Det innebär också att du måste lägga ner ännu mer tid och energi på ditt skrivande. Finslipa dina analyser och göra betydligt mer research än innan.

11. Vid det här laget har du kommit så långt att din blogg är vad man hänvisar till när någon pratar om ämnet du bloggar om. Ditt namn börjar bli känt även utanför de mest interna kretsarna. Folk vet vem du är när du presenterar dig.

12. Du blir uthängd med namn och adress på Flashback.

13. Kraven på det du gör är högre än du någonsin kunnat tänka dig. Ett stavfel gör folk nästan arga. Vissa dagar har du så mycket att skriva om, så många texter att arbeta med att du prioriterar bort sömn. Du kommer på dig själv med att aldrig prata om något annat än din blogg och dina vänner börjar lessna på det.

14. Helt plötsligt händer en jättegrej som rör just ämnet du bloggar om! Du kliver upp klockan 06:00 på morgonen för att hinna uppdatera dig och skriva. Du äter lunchen framför datorn, för du vet att du har två texter som du måste skriva idag, det kan liksom inte vänta.

15. Du får ditt första riktiga mordhot på posten. Du börjar gråta och gör en polisanmälan som inte ens leder till en förundersökning. Du pratar med andra antirasistiska kamrater och inser att de alla delar nästan samma erfarenhet. Samtidigt får du kommentarer på din blogg, på din mail, på twitter och på facebook som alla säger att du är en hemsk människa som borde dö. Eller iallafall flytta från landet. Självfallet tar det på dig ibland, även om du börjar bli ganska hårdhudad vid det här laget.

16. Du har börjat inse exakt hur mycket tid bloggen tar från dig. Vissa kvällar så tackar du nej till att umgås med kompisar, för det händer så mycket inom just “ditt område” och du måste skriva om det. Du sitter konstant och letar material, funderar och tänker ut olika vinklar.

17. Vid det här laget har du också blivit van att försvara dig även mot dina “vanliga kritiker” som ständigt vill berätta för dig vad du gör fel och vad du skulle kunna göra bättre. Du kommer ihåg punkt ett, att vara noga när du väljer inriktning på din antirasism? Nåväl, om du valde den socialistiska synen på det hela så kommer du få skit från liberalerna, och tvärtom såklart. Helt enkelt kommer du få skit från alla möjliga håll och kanter. Det gäller att inte ge upp eller börja tvivla på dig själv!

18. Du börjar fundera på hur du kan utveckla din blogg. Borde du börja hålla föreläsningar om ämnet du bloggar om? Borde du göra en bok baserad på din blogg? Bestämmer du dig för att göra något av dessa exempel, eller något annat, så får du räkna med att ännu mer tid kommer gå åt!

19. Har jag nämnt att du gör allt gratis, utan att någonsin få en krona för besväret? Har jag nämnt att den enda belöning du får, är dels snälla ord från de som läser dina texter, dels bekräftelsen när dina texter sprids eller blir till nyheter? Har jag nämnt att du fortsätter få hot och allmänt hat i alla dina brevlådor, den fysiska såväl som dina internetinboxar? Har jag nämnt att bloggen slukar allt mer tid, för varje dag som går?

20. Grattis, nazist! Du har nu din antirasistiska plattform. Det har tagit ett och ett halvt år för dig att komma hit, om du haft flyt. Och tja, om du skrivit saker som folk vill läsa. Det gäller som sagt att hitta något unikt, som gör att folk märker dig i den myllrande massan av antirasistiska bloggar.

Nackdelen är förstås att den här plattformen kommer försvinna under dina fötter i samma ögonblick som du försöker använda den för att sprida ditt nazistiska budskap. Å andra sidan kan man ju alltid hoppas att du på de här 18 månaderna kommit på bättre tankar – och helt enkelt BLIVIT antirasist. Isåfall så välkomnar jag ditt försök att “infiltrera” vår “rörelse”. Om inte… tja, då kanske du ska tänka över saken en gång till. Är det verkligen värt att lägga ner all energi på att bygga en plattform som du sedan inte kan använda för ditt egentliga syfte..?

Och du, har du tänkt på det här: Anledningen till att fler lyssnar till antirasister än till nazister/rasister, och alltså har större plattformar och större “impact”… det kanske helt enkelt är för att vi har rätt.

Och ni har fel.