Hur ska man förklä sexism för att kunna publicera det utan skam?

Idag läser jag en krönika i Norra Halland som får mig att vrida mig av pinsamhet och obehag. Den är undertecknad Kristian Alm och handlar om hans kvinnliga journalistkollega Josefine Julén. Låt mig ge er ett litet smakprov:

Här lägger hon sig i sin pappas jaktmundering i en buske och fotar den olagliga sprithandeln i Fjäråstrakten, och vips blir hon en berömdhet.

(…)

Så nu drar denna 30-åriga flicksnärta till Stockholm för fyra månaders inhopp på Expressen, lovad guld och gröna skogar bara för att hon inte valde någon annan kvällstidning.

Vem ska jag nu tjabba med på tjänsterummet? Vem ska pms-skrika till mig: ”Tyst, annars sliter jag av farbror hörlurarna!”

Och vem ska jag hånande svara: ”Lilla gumman, stoppa tillbaka nappen i munnen och jobba i stället”.

 

Alltså jag är ju inte dum, jag fattar att det är skrivet med den där berömda “glimten i ögat”, men jag menar… seriöst? Hur kan man skriva en så kvinnoföraktande text och tänka “höhö, det här kommer folk uppskatta!”. Eller okej, det är nog inte helt svårt att tänka så om man är man.

Jag är så evinnerligt trött på detta kräksiga “det här är inte sexism, det är humor.” För det är faktiskt inte kul. Vem vet, Josefine kanske skrattar och det är helt okej att hon gör det. Det här är uppenbarligen en person hon känner och då kanske det blir en helt annan grej. Men för oss andra som läser blir det något helt annat.

Att så öppet håna en framgångsrik kvinnlig journalist, “humor” eller ej, är inte acceptabelt. Jag tror inte jag behöver förklara närmare problematiken med att kalla en framgångsrik kvinna för “flicksnärta”, att beskriva hennes humör med “pms-skrika”, att förringa hennes journalistiska gärning till att hon lånat sin pappas kläder och gjort något som inte alls var särskilt svårt tydligen, enligt mannen som beskriver det.

Det Kristian egentligen skriver är att anledningen till att det går bra för Josefine är att hon är…tja, en ung flicksnärta, tydligen. Han nämner inte med ett ord hennes kompetens eller journalistiska talang.

Jag fattar att det ibland hörs hård jargong på de flesta olika arbetsplatser. Vad jag däremot inte fattar är varför man tycker att det för det första är något positivt, för det andra är något som ska lyftas och uppmärksammas även för oss utanför arbetsplatsen. Jag skäms när jag läser Kristians krönika. Den är sexistisk och dryper av kvinnoförakt. Och då spelar det ärligt talat ingen roll hur han tänkte när han skrev den, det är hur vi andra uppfattar den som spelar mest roll.

Män måste börja ta sitt ansvar. Det får vara nog nu, att skylla kvinnoförakt på “humor och skoj”. Det funkar inte att säga “Ahmeeeh vi har ju sån gooooo jargong på jöbbeh fast den är lite hård!”. Lägg bara ner. Bete er som folk istället. Och visa respekt för de som förtjänat den. Jag tror inte det handlar om avundsjuka, jag tror faktiskt att Kristian är glad för Josefines skull. Jag tror istället det handlar om att män generellt aldrig vet hur de ska hantera att visa respekt och glädje för kvinnors framgångar.

Sverige 2014 – så jäkla långt från jämställdhet att jag vill börja gråta. Och så finns det de som påstår att feminismen har gått för långt…