Tag Archives: Sverige

SD spricker, krackelerar och förintas inifrån

Posted on by

Det går bra för SD nu. Eller inte. Det känns mer och mer som att Skåne, det distrikt som de alltid varit starkast i, börjar smulas sönder. Häromdagen var det Allan Jönsson, idag är det Mrutyuanjai Mishra. Mishra väljer att lämna SD, och dessutom be om ursäkt för..tja, att han varit med i SD:

För två år sedan gick jag med i Sverigedemokraterna. Som invandrare från ett icke väst-land, har det varit en svår resa att umgås med människor och politiker, vars mål är att bli av med och utvisa folk som mig. Idag känner jag att jag har varit naiv och begått ett fruktansvärt misstag. Jag vill nu offentligt be om ursäkt för min naivitet.

 

Ouch.

Även Tryckfrihetssällskapet får sig lite välförtjänt kritik:

Jag gick med i Tryckfrihetssällskapet för att jag ville kämpa för yttrandefrihet, men idag känner jag att jag har blivit utnyttjad. Min invandrarbakgrund har använts för att rättfärdiga hat och rasism och för att försvara trångsynt nationalism. Jag vill inte längre att mitt namn eller mina kvalifikationer används för sådana syften.

 

Mishras analys av Sverigedemokraterna är dock det jag fastnar mest för. Den stämmer nämligen rätt bra med min egen analys:

Jag är ledsen för att Sverigedemokraterna, som bjöd in mig att gå med i partiet, troligen gjorde det med intentionen att bli mer rumsrena. Partiet måste verkligen demokratiseras. Det måste ge mer plats till kvinnliga kandidater och uppmärksamma kvinnofrågor för att inte bli en sluten klubb för några unga män som är mer upptagna med att kasta ut personer ur partiet för att behålla sin makt, än att leva efter demokratiska principer.

 

Det är tragiskt att ett riksdagsparti bjuder in människor enbart för att de ska agera nån typ av alibi. Det är inte värdigt. De borde istället stå för vad de är och vad de tycker, stå för det öppet och inte försöka dölja det. Det vore mer ärligt av dem och det skulle förhoppningsvis få upp fler ögon för vad SD egentligen är för något.

Det går inte bra för SD nu. Sprickorna i partiet bara växer och växer och växer. Det är lite som när isarna går på våren: det börjar med några småsprickor som blir större och sen POFF finns ingen is kvar. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Sverigedemokraterna är ett parti som kommer förgöra sig själva. Det bevisar de, om inte annat, alldeles utmärkt på egen hand just nu.

För oss antirasister som gärna vill se en riksdag utan ett rasistparti är det dock inte bara att luta oss tillbaka och öppna en påse popcorn. Allt går att påskyndas. Och jag är säker på att det finns många, många, många inom SD som är mycket missnöjda med toppstyrningen och svågerpolitiken inom partiet. Well, låt oss göra det till vår uppgift att visa dem dessa skevheter inom partiet ännu mer, synliggöra den särbehandling och det förakt för demokrati som finns inom SD. Förhoppningsvis gör då fler som Mrutyuanjai Mishra och lämnar partiet.

För ett rasismfritt Sverige.

Därför lämnade jag IRM

Posted on by

För en tid sedan lämnade jag Inte rasist, men… som jag varit med och byggt upp från start med väldigt lite blod, mycket svett och kanske ännu mer tårar. Att granska SD är svårt, ännu svårare är det om du är kvinna. På några veckor gick jag från att vara tämligen okänd till att helt plötsligt få hat- och hotmail. Och brev. Men jag tyckte ändå det var värt det, för jag tyckte att vi gjorde något bra och välbehövligt.

IRM har tagit en riktning som jag inte kan ställa mig bakom, därför känns det skönt att jag lagt det kapitlet helt bakom mig nu. Jag kommer alltid vara stolt över det arbete jag utfört på IRM och jag önskar nuvarande redaktion, och kommande IRM-medarbetare lycka till.

Men ni slipper mig inte för det! Som ni kanske vet har jag hintat om att jag blivit rekryterad till ett nytt nätprojekt. Idag får jag äntligen avslöja vad det är och jag kan stolt berätta att jag kommer vara en av skribenterna på nya Temper Magazine.

Med den redaktion vi har är jag övertygad om att vi kommer vara en röst som behövs i samhällsdebatten och jag tror helhjärtat på att vi kommer åstadkomma ruskigt bra saker. För min helt personliga del känns det också som att ta ett djupt andetag med friskaste, klaraste luft. Att förnya sig ibland är väldigt nyttigt och allra nyttigast, och viktigast, är det om man känner att man sitter fast i gamla mönster.

Tills vi slår upp dörrarna till Temper Magazine kan ni följa oss på Twitter och Facebook. Jag hoppas att ni kommer följa oss med samma nyfikenhet och förväntan som vi känner inför projektet.

Ursäkta röran, vi krossar allt.

 

“Ameh det är ju bara för att provoc…” HÅLL KÄFT

Posted on by

“Det är ingen mening att bli arg på American Apparel, de försöker bara provocera med sin reklamkampanj.”

“Men varför reagerar du över melodifestivalen ens? De gör det ju bara för att såna som du ska bli provocerade.”

Ja, alltså ni har väl hört det förut? Är ni tjejer har ni garanterat gjort det. Och jag vet inte om det finns något som upprör mig mer än inställningen “Du borde inte bry dig om provokationer”.

Om American Apparel lanserat sin kampanj bara för att provocera folk så gör det den inte mindre vidrig. Tvärtom tycker jag det är fegt att bemöta den med tystnad. För ärligt talat: nej, om vi slutar reagera kommer inte den här typen av reklam sluta produceras. Den här typen av reklam finns överallt, hela tiden, i mer eller mindre grovt utförande. Om vi reagerar så kanske det till slut inte ÄR accepterat att göra sån reklam, provokation eller inte. Om vi reagerar kan vi kanske skapa en förändring? Jag vet iallafall detta – förändring skapas INTE genom tystnad och en ryck på axlarna.

Men det handlar ju, som sagt, inte bara om American Apparel. Det handlar om inställningen “Ameh bli inte provocerad”. Det är en inställning jag mött hela mitt liv. Allt från “Nejdå han mobbar dig inte, han försöker bara provocera fram en reaktion. Ge honom inte den glädjen”, något som gjorde att jag under hela högstadiet bara tog emot och tog emot och tog emot och lät mina mobbares ord äta upp min självkänsla. Bit för bit för bit. För jag skulle ju inte bli provocerad, skulle inte reagera.

Sen har det fortsatt. Nästan genast när jag reagerar på något jag tycker är fel så får jag höra det: “Ameh det är ju bara för att du ska bli provocerad. Bry dig inte.” Jag får höra det när jag reagerar mot sexism, jag får höra det när jag ifrågasätter transfobi, jag får höra det när jag säger emot rasism. Jag får till och med höra det när anonyma människor mordhotar mig: “Ameh det är ju bara ett anonymt troll som försöker provocera, ge hen inte den glädjen”.

Nu kommer jag generalisera lite, det får ni stå ut med, men snart 29 års erfarenhet säger mig detta: det är nästan bara män som säger det. Vad beror det på? Beror det på att de själva inte är utsatta för orättvisor i samma utsträckning? Beror det på att de uppfostras på ett annat sätt, uppfostras att tycka att en axelryckning är bästa försvar? Jag vet ärligt talat inte.

Men jag vet detta: efter nästan 29 år har jag kommit fram till att det är min, och bara min, ensak om jag reagerar på nåt. Du kan hålla med eller inte hålla med mig. Men om du säger “Ameh det är ju bara för att provocera!” så kommer jag be dig hålla käften. Jag har fått nog nu. Även saker som uppenbarligen är till för att provocera kan vara skadliga, kan såra. För mig spelar det ingen roll om skämten i lördagens Melodifestival var enbart avsedda att provocera för det är ändå skämt som fortsätter upprätthålla skadliga strukturer. Jag struntar fullständigt i om det där anonyma aset bara mordhotar mig för att hen vill provocera fram en reaktion för det är inte kul på något sätt att få den typen av mail.

Och ni som gör saker “bara” för att provocera – ni borde tänka om. Ni kanske lyckas få till några höhö:iga ryggdunkar. Men samtidigt kanske ni också lyckas få till lika många förbannade, ledsna och besvikna hjärtan. Samtidigt hjälper ni till i högsta grad att upprätthålla strukturer i samhället som tar livet av folk. Jag är ledsen om jag låter krass, men i förlängningen är det exakt det ni gör.

 

SD borde få problem nu

Posted on by

Hade jag varit Sverigedemokrat hade jag troligtvis varit väldigt besviken idag. Aftonbladet avslöjar att SD lurat till sig miljonbidrag. Skattebetalarnas pengar, faktiskt. Ja, exakt det de ofta påstår att flyktingar och invandrare gör.

Men jag hade, om jag varit SD:are, kanske inte varit besviken främst för att partiet så uppenbart kör på med dubbelmoral och hyckleri. Nej, jag hade nog varit besviken för att partiet gjort profit på MIG. Jag som betalar skatt vill ju förstås inte att någon lurar till sig av pengarna jag bidrar med. Jag tror på ärlighet, inte blufferier och fuffensaffärer.

Jag kan inte låta bli att undra: var har pengarna tagit vägen?

Hade jag varit kvinna i SD hade jag förstås varit ännu mer förbannad och besviken idag. Jag tror inte att jag behöver förklara varför.

Frågan är om SD:s medlemmar är så indoktrinerade i SD-sekten att de inte kan se hur fel det här är? Kan de förstå hur lurade de blivit? Jag tror det faktiskt. Och då har SD ett problem.

Ett ännu större problem blir det förstås för partiet om SD-väljarna öppnar ögonen och ser partiet för vad det är. Jag tror det är få som värderar partipolitik över ärlighet och att allt går rätt till. Låt mig utveckla: det borde inte spela nån roll för SD-väljare idag om de tycker att SD har den bästa politiken. Det som BORDE spela nån roll är att partiet har lurat till sig pengar.

Om det verkligen är så, återstår att se.

Uppsåt saknas

Posted on by

Det är måndag och jag läser om ännu en friande våldtäktsdom. Jag vill skrika, vråla, gråta. Återigen säger man “det finns inget uppsåt” i Tingsrätten. Återigen säger man att kvinnors kroppar är allmänt gods.

Göteborgs tingsrätt slår fast att den 21-åriga kvinna befann sig i en särskilt utsatt situation. Ändå friar rätten en 46-årig man från misstanken om att ha våldtagit henne eftersom det inte är bevisat att han “förstått eller varit medveten om” att hon var full, skriver metro.se. Uppsåtet som krävs för en fällande dom går alltså inte att bevisa, anser rätten.

Alla som trodde att ändringen i lagen, att “särskilt utsatt situation”, skulle ändra något kan nu besviket skaka på huvudet. Tydligen inte. Tydligen är man inte i en “särskilt utsatt situation” när man är ordentligt berusad. Och tydligen är det nån ny grej att dumförklara män i våldtäktsrättegångar. För tydligen är ju i alla fall just den här mannen så otroligt korkad att han inte kan avgöra på en kvinna om hon är jättefull eller inte. Nä, inte ens när hon ramlar ihop utanför krogen kan han visst avgöra det? Och tack vare att tingsrätten ba “Nej men stackarn, det är ju inte alls så lätt att veta om nån är jättefull!” så får han gå fri. Trots att han ogenerat tagit för sig av nån annans kropp. Trots att hon, vars kropp det är, inte ville det.

Än en gång får kvinnor det serverat på ett fat av bajs: är du full så får du stå ut om du blir våldtagen.

Jag skrev igår, på Aftonbladet Debatt, om samtycke. Att det inte räcker med en samtyckeslag så länge män inte vet vad samtycke egentligen är, det räcker inte så länge vi lever i en våldtäktskultur. Och kanske är det så att det rent juridiskt vore bättre om det fanns ett brott i stil med “vållande till”? För dödar du någon, fast det inte var meningen, så kan du bli dömd för vållande till annans död. Men våldtar du någon, fast det inte var meningen, så blir du frikänd.

Är inte det rätt skevt?

Idag läser jag också om en tjänst där man ska kunna söka efter domar, för att… tja jag vet inte riktigt varför man skulle vilja göra det. Men grundaren Pontus Ljunggren har en idé om hur man kan använda tjänsten:

En kvinna som ska gå på en dejt kan konstatera att den här killen har fem domar för våldtäkt eller misshandlat sin förra flickvän. Vi ger tryggheten att kunna göra ett val.

 

“Tryggheten att kunna göra ett val”. Sug på den en stund. Vrid och vänd på formuleringen. Smakar den gott i munnen? Nej, jag tänkte väl det.

SD är inte ett parti för landets kvinnor

Posted on by

Det är ingen chock att många Sverigedemokrater tycks leva i ett eget universum som skiljer sig rätt radikalt från det vi andra lever i. Deras värld är hotad av muslimer, i deras värld är de alltid först med ALLA frågor och i deras värld för de en politik som tycks vara något annat än vad de för fram. I Sverigedemokraternas värld kan man lösa alla problem, enkelt och snabbt, med en fantasiåtgärd. I Sverigedemokraternas värld tänker man inte så mycket på människor (såvida det inte är RÄTT människor) och det är i den världen det främst kryllar av kvinnohatare, homofober och rasister.

Jag menar, testa på att skriva något negativt om SD.
Testa sen att göra det som kvinna.

SD:s sympatisörer (och i vissa fall förtroendevalda) är inte så bra på det där med respekt mot meningsmotståndare. Finns det hatare även i andra partier? Jamen självklart! Men jag har ärligt talat aldrig någonsin mottagit ett hatmejl som är undertecknad “Moderaterna2014” eller “Socialdemokraterna2014”.

“SD2014” är däremot tämligen vanligt.

Men ska vi fortsätta prata om det där parallella SD-universumet? Det är där SD:s stabschef kan skriva något som det här:

linus bylund

Wait what? Det här är dumt på så många olika nivåer. PÅ VILKET SÄTT HAR SD VARIT FÖREGÅNGARE NÄR DET GÄLLER KVINNOFRÅGOR? Snälla, jag undrar verkligen. Ni kan ju läsa mer här varför detta är trams och hittepå:

“SD är inte på kvinnornas sida”

Men det som provocerar kanske extra mycket är att en man tar sig rätten att definiera vad kvinnors “riktiga problem” är. Hey, det är inte din sak att göra! Det är inte din sak att fnissa åt vår kamp, vad vi arbetar för och vad vi vill åstadkomma.

Och sen har vi förstås den oerhörda okunskapen som finns hos företrädarna. Eller okunskap kanske det inte är, det kanske handlar om medveten dumhet eller så är det faktiskt så att många av dem inte tycker att kvinnor är särskilt mycket värda? Det illustreras enkelt, elegant och lätt kräkframkallande av Erik Almqvists tweet:

almqvist

För i jösse namn! Skärp dig karl! För all del: var emot samtyckeslagstiftning. Men tänk på hur du formulerar dig. Om du någonsin vill bli tagen på allvar.

Sverigedemokraterna fnyser åt mycket. De fnyser åt genus, många inte bara fnyser utan viftar undan feminism och vissa går så långt att de förklarar sig som hatare av feminismen och kallar feminism för förtryck.

2014-01-11 16.20.15

Jo tjena att ni är på kvinnors sida när ni uttrycker sig så.

Att SD också är för slöjtvång och dubbelbestraffar muslimska kvinnor ska i högsta grad läggas på listan över saker SD gör som bevisar att de INTE är ett parti för kvinnor. Ska vi kasta en blick mot Avpixlat, SD:s inofficiella partiorgan, så blir den saken mer glasklar. Avpixlat hänger gärna ut kvinnor, även de som utsatts för sexuella övergrepp, och SD…tar inte avstånd. De brukar överhuvudtaget inte yttra sig.

Och glöm aldrig (ALDRIG) att SD var det ENDA riksdagspartiet som röstade MOT att avskaffa steriliseringskravet vid könskorrigerande operationer.

Jag jobbade med IRM i nästan två år. Och jag har sett alldeles för många exempel på kvinnohat och kvinnoförakt, eller för den delen totalt ignorans inför kvinnors problem, att jag inte ser det som någon slump. SD kanske tror att de kämpar för kvinnan, men vilken kvinna är det?

Så för att sammanfatta: nej, SD är inte ett parti för landets kvinnor. Det är inte det vare sig i den faktiska politiken och den är definitivt inte det om man ser till hur officiella företrädare uttrycker sig.

Frigör männen från “The raw man” och förminskande könsroller!

Posted on by

Det finns de som frågar sig om feminismen har gått för långt. Jag kan aldrig låta bli att undra vilken verklighet de lever i. Om de är så skyddade som de försöker framställa sig – eller om de bara låtsas. Blundar och håller för öronen. “Lalalala, jag ser inget förtryck. Lalalalalalalalalala det är ingen som gör skillnad på kvinnor och män!”.

Och så läser jag dagens DN. Där finns en artikel, en lång sådan, om en snubbe (ja i ordet mest feministiska bemärkelse) som startat något som heter “The Raw Man”. Hur beskriver han då vad detta är?

Många män är väldigt vilsna i sin manlighet. Bara ordet manlighet väcker ont blod hos feminister och könsvetare. Det är inte okej i samhället att prata om mäns behov av att vara ”manliga”.

Feminismen har gått för långt! Män får inte vara MÄN! Fy skäms. Men vad är det då för värden som denna snubbe, Herman Ottosson, lägger i begreppet “man”?

Mäns syfte i livet är att ha en tydlig riktning, att förverkliga sig själva och att dela med sig av sin unika gåva till världen.

Jaha, men varför är det typiskt MÄN? Är det inte rätt könsneutralt att vilja ha en tydlig riktning, vilja “förverkliga sig själv” (vad nu det egentligen betyder) och dela med sig av sin “unika gåva” till världen? Nope. Nix. Nej. Inte enligt Ottosson. För frågar man honom har kvinnan ett helt annat syfte i livet:

Kvinnors syfte är att dela med sig av sitt hjärta och sprida så mycket kärlek som möjligt. Gör hon inte det kommer hennes liv förr eller senare att kännas meningslöst.

 

Jamenjust. För sprida kärlek är det bara kvinnofolk som kan med, eller vaddå? Låt mig garva. Och fnysa. Och dunka huvudet i skrivbordet. Men vet ni vad? Det blir värre.

Det handlar inte om att mannen ska bestämma allt, utan om att många kvinnor tycker om att bli hållna, burna och förda – som i tango, menar Herman.

Ja, vi stackars veka varelser, bräckliga som bräckligaste glas, måste såklart bli burna. Stå på egna ben? PFFT! Kvinnor ska bli förda. Olé!

Jag lägger inte till någonting utan mitt arbete handlar om att skala bort lögnerna och maskerna som många bär på så att vi kan ge varandra av vår ursprungliga essens och mötas på djupet i vår sexualitet.

SNARK!

Jag har inte stött på så mycket motstånd utan blir ofta positivt bemött när jag pratar om det här. Men kanske är det de kvinnor som är i sitt maskulina jag, men egentligen vill vara i sitt feminina jag, som blir upprörda.

Ja, om det är så att jag är i mitt “maskulina jag” genom att ANVÄNDA HJÄRNAN och TÄNKA. Eller så är det kanske för att jag fått upp ögonen för att det är rätt jädra onödigt och korkat att försöka förstora skillnaderna som finns mellan könen I FORM AV KÖNSROLLER.

Pust. Stön. Urk. Kräks. Och värre blev det faktiskt när jag fick för mig (dumt, dumt, dumt) att gå in på “THE RAW MAN”:s hemsida. De erbjuder bland annat en kurs där man får lära sig detta:

Man: Vågar du ta reda på hur närvarande kvinnor upplever dig?

Kvinna: Vill du få konkret feedback på hur du kan öka din kvinnliga utstrålning och ge mer av ditt hjärta?

Mannen: ska vara modig, rikstagande, närvarande.
Kvinnan: mjuk, fluffig och kärleksfull som nån jävla gosekanin.

Det finns, på hemsidan, också en fiffig liten guide till hur man är MAN. Alltså inte bara man, utan ni vet såndär självförverkligande och närvarande som Ottosson tycker är bäst. Jag rekommenderar att ni inte läser den, såvida ni inte vill ha huvudvärk.

Saker vi får lära oss av denna guide: “A man is an active giver of love, not a passive receiver.” (Nej gud förbjude att män skulle TA EMOT kärlek), “For a man, being afraid of something is reason enough to do it.” (“Jävlar vad rädd jag är för att ramla ner i det här stupet. Jag måste nog hoppa!”, “When a man sees a male friend undertaking a new venture that will clearly lead to failure, what does the man do? Does he warn his friend off such a path? No, the man encourages his friend to continue.” (“Vaddå, ska du hoppa ner i stupet?? Okej, fan vad nice! Heja dig!”), “A man who claims his #1 commitment in life is his relationship partner (or his family) is either too dishonest or too weak to be trusted.” (Usch vad hemskt det vore om en man ba “Jag älskar mina barn mest i hela världen, de kommer alltid först för mig.” Ni fattar, funkar ju inte va.)

Det finns också en rubrik som berättar hur en man ska dö på rätt sätt.

Ooooookej.

Ja, alltså. Är inte det här ett exempel på att feminismen INTE gått för långt så vet jag inte vad som vore det. Att det finns så vilsna män som tror att de måste bevisa nån jäkla machogrej för att få räknas som MAN… det gör iallafall mig deprimerad.

FRIGÖR alla män från kvävande, förminskande och kärleksförnekande könsroller. FRIGÖR alla män från inställningen att de bara MÅSTE vara sjukt hårda och tuffa och göra dumma grejjer. FRIGÖR alla män från tankar att kvinnan bara är nåt fluffluff som är till för att sprida kärleks och gullegull.

Det är inte bara för vårt (dvs kvinnornas) eget bästa. Det är också för deras eget bästa. För ärligt talat: den bild av “manlighet” som målas upp av Ottosson, den är inte smickrande för någon.

Systrar, kamrater och bröder – vem äger kvinnans kropp?

Posted on by

Det brinner en eld av ilska i mig. Ibland tror jag att den kommer förinta mig inifrån. Jag är så arg att jag ibland aktivt måste styra om tankarna. De stunderna kommer allt oftare. Senaste året har vi blivit översköljda av en mindre tsunami av friande våldtäktsdomar. Det blir allt mer tydligt: kvinnans kropp är allmänt gods.

Det är en uppfattning som befästs på fler sätt än frianda våldtäktsdomar. Varje gång en fotograf väljer att ta sexistiska bilder. Varje gång kvinnors kroppar klipps upp i smådelar. Varje gång kvinnor visas upp som en accessoar till mannen. Varje gång tidningarna skriker “KÄNDIS X ÄR TJOCK” och i kolumnen bredvid “KÄNDIS Y ÄR FÖR SMAL”. Varje gång en liten flicka får höra “Nämen det är ju bara för att han tycker om dig” när en pojke luggas, tafsar, tar för sig.

Det finns så extremt många exempel på tillfällen då vi, samhället och normerna och strukturerna, befäster att nix nej: är du kvinna så ska du inte tro att DU HAR NÅN RÄTT TILL DIN EGEN KROPP.

Din kropp är inte din, kvinna. Den är definitivt inte din om du tycker om att bära “utmanande” kläder. Utmanande kläder – vilket jävla uttryck va? Din kropp är heller inte din om du väljer att bli berusad. Din kropp är inte din om du väljer att gå ensam hem från krogen. Din kropp är inte din om det är mörkt. Din kropp är inte din om du är för rädd för att protestera. Din kropp är inte din om du inte kommer ihåg exakt vad som hänt. Din kropp är inte din när du sover. Din kropp är inte din ens om du säger “nej!”.

Ska jag fortsätta? Nej, jag orkar faktiskt inte. Att googla “våldtäkt friad” är som att öppna ett hål av djupaste mörker och ångest.

Det är inte konstigt att mitt normaltillstånd snart är vrede. Det är inte konstigt att jag ibland vill sätta mig i ett hörn och gråta. Den maktlöshet jag känner så fort jag läser om friande domar. Domar som så tydligt säger att om du inte beter dig helt utifrån stela lagtexters uppradade kriterier, då är din kropp allmänt gods. Bryter du mot de stela lagtexternas uppmålade mönster? Då är din kropp inte din, kvinna.

Jag blir ofta beskylld för att vara manshatare. Det är inget ovanligt när man är feminist. Det är närmast en garant när man som kvinna skriver, pratar, diskuterar våldtäkt. För nånstans skaver det i männen. Att en överväldigande majoritet av alla våldtäkter begås av – män. Och ärligt talat, så här ÄR det: vi kvinnor kan inte minska antalet våldtäkter.

Det ansvaret ligger på männen.

Det ansvaret innebär att män börjar lyssna på kvinnor utan att vråla “MEN VI DÅ?!”. Det innebär att män måste våga se sig själv som grupp. Det innebär, kanske främst av allt, att män måste öppna ögonen och se mansrollen som skadlig. Vi kvinnor får lära oss hur vi ska bete oss för att inte bli våldtagna. Vi kvinnor får lära oss att frukta ALLA män.

Om jag hade varit man, då hade jag varit jävligt förbannad över det. Och vet ni? Det är inte oss feminister ni ska vara förbannade på. För vet ni? Vi feminister vill bli av med könsroller. Vi feminister vill se förändring.

Vi feminister vill se till att den enda som har rätt till en kvinnas kropp… det är kvinnan själv.

Bloggen i upplysningens tjänst – ge fan i att gilla nazistsidor, tack

Posted on by

Ni vet, ibland vill jag använda min blogg lite som en upplysningstjänst. För en sak har jag lärt mig: alla har inte samma kunskap om exempelvis rasistiska och nazistiska rörelser och hemsidor. Det är därför jag flera gånger bloggat om hatsajten Exponerat: för att alla ska veta vad det är. Vill man fortfarande dela, vill man fortfarande använda dyngan som källa så fine. Men man ska veta vad det är.

Nu har jag uppmärksammat en grupp på Facebook som gör mig… tja, deprimerad. Den riktigt svämmar över av rasism, ofta grov, och felaktiga uppgifter. Att jag dessutom har två fb-vänner som GILLAR detta ger mig huvudvärk. Och jag är inte den enda som har vänner som tryckt på tumme upp just när det gäller det här:

första

Jag menar seriööööst, nog anar man redan här vad det är för typ av sida? No? Jo, det gör man nog. Men det finns alldeles för många som tror att det är sanning det som står: att det behövs skydd av Sverige. Att vi blir ockuperade. Av muslimer.

Och jag blir så trött att det är så många som köper den rasistiska mytbildningen. Är alla muslimer snälla? Nej. Är alla muslimer onda? Nej. Består begreppet “muslimer” av miljontals individer som alla är olika? Ja. Finns det muslimer som äter griskött? Jupp. Finns det muslimer som tycker att stening är en bra straffmetod? Tyvärr. Min poäng är detta: ALLA MUSLIMER ÄR INTE LIKADANA.

Jag förstår ärligt talat inte hur man så blint kan tro på att alla muslimer tycker och tänker och gör och vill exakt likadant. Det enda jag kan komma på som förklaring är att antingen så 1. Man vet inte bättre. Man är inte insatt, man har ingen information, man har aldrig någonsin träffat en muslim, man har aldrig läst en bok, man har inte kunskap – etc.

Eller 2. Man är rasist.

Oavsett 1 eller 2 så är jag säker på att man kan förändras, lära om. Hade jag inte trott det så hade jag aldrig orkat leva i den här världen. Tror jag att jag kommer förändra nåns syn på islam genom det här inlägget? Kanske. Vem vet? Men det primära syftet är ändå att få folk att tänka efter ett par gånger innan man gillar saker på internet.

Ska vi fortsätta kolla vad den där gruppen är för något? Ok, då kan vi kanske ta upp vad de använder för källor och vad de gör reklam för:

nordfront 1

Nordfront ja. Det är Svenska Motståndsrörelsens hemsida. Jo ni vet, de som kastade glasflaskor på folk i Kärrtorp. Nazisterna. Men det kanske bara var ett misstag att sidan länkat dit? Nä:

nordfront 2

Jösses. Och för att vi verkligen inte ska tvivla på var administratör/ernas sympatier ligger så länkas även Svenskarnas Parti. Även de nazister.

svenskarnas parti

Nu har vi ju åsiktsfrihet i Sverige så okej, vill man gilla en sida som regelbundet och ofta länkar till nazistiska rörelser så FÅR man. Men det kanske inte är så jävla fräscht va? Det kanske inte är så himla gött om era vänner upptäckte att ni är så toleranta mot nazism. Det kanske inte känns HELT bra i maggropen ändå, att tycka att det här är okej?

Jag hoppas verkligen att någon tänker om. Och när jag ändå har er uppmärksamhet: gå gärna in och anmäl sidan på Facebook. De tycker inte hittills att den är något problem, men många bäckar små…

(En liten parentes så här i slutet. Gissa vad den troligtvis ALLRA vanligaste kommentaren är i gruppen? “SD 2014”. Mm……..)

Mitt år och vår framtid – eller en svamlig nyårskrönika om feminism och framtiden

Posted on by

Idag är det nyårsafton och många skriver sammanfattningar över året som gått. För mig har det varit ett minst sagt turbulent år då det hänt otroligt mycket. Jag började med praktik på Sekos kommunikationsenhet, en fantastisk upplevelse där jag lärde mig massor och fick nya vänner. Sedan träffade jag såklart Peter, mannen i mina drömmar, och innan jag ens förstod det bodde jag i Varberg. Sen liksom rullade det på: jag fick jobb i Falkenberg, ett riktigt bra jobb!, och vi skrev på kontrakt för en lägenhet vi flyttar in i till våren.

Mycket roligt har hänt i år, men det har också varit ett tungt år. Under våren förlorade världen en fantastisk, empatisk och omtänksam människa. En liten pojke förlorade sin mamma, min vän förlorade sin syster och det var en tuff tid för alla. Det är fortfarande en tuff tid, på sätt och vis. Och det är orättvist och meningslöst och gör mig arg att unga människor ska slitas ifrån världen på det sättet.

Jag har också haft perioder då jag mått riktigt kasst. Arbetslöshet gör tyvärr det med många människor. Vi inpräntas med att jobb jobb jobb är det viktigaste. Vi får lära oss att värdet ligger i vad vi gör. Och inte nog med det, med arbetslöshet följer såklart en enormt stor otrygghet rent ekonomiskt. Så stressad som jag varit det här året har jag aldrig varit förut. Pressen, och stressen, har varit grymt jobbig. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende fick uppleva att vara arbetslös i dagens Sverige.

Rent politiskt har jag slitits mellan hopp och förtvivlan i år. På vissa håll ser jag hur sexismen och rasismen frodas. Samtidigt ser jag små ljusglimtar, här och där. Men det går för långsamt! Sexism, rasism och homofobi tar livet av folk. Det förstör så oerhört mycket – och till vilken nytta? För att rädda människor inte vågar ta in kunskap? Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag 2014 kommer fortsätta kämpa för att åtminstone några ska öppna sina ögon och förstå att hat aldrig är konstruktivt.

Jag har lärt mig oerhört mycket det här året. Om en vit cis-feminism som jag rätt oundvikligt är en del av, men så gärna vill förändra. Vi kommer aldrig kunna få till en förändring för världens kvinnor om vi samtidigt singlar ut vilka som är välkomna att kämpa vid vår sida. Och jag ska försöka lämna plats, för jag vet att det kanske inte är helt toppen att jag försöker utkämpa någon annans kamp. Men kanske kan vi stötta varandra, på något sätt? Det är nog min främsta förhoppning inför 2014: att vi (vita och cis) lär oss att vara lyhörda och lyssna. Precis på samma sätt som jag önskade att män lyssnade och var lyhörda inför kvinnokampen.

Det handlar inte om ett exkludera någon eller några. Det handlar om att man inte bara kan storma in och ta över. Det handlar om att vi måste slåss för alla, inte bara oss själva. Först då tror jag att vi, på riktigt, har en chans att skapa en bättre och värdigare värld.

Annars har 2013 mest känts som en massiv uppladdning inför valåret 2014. Ett val som har potential att förändra enormt mycket. För den som vill vara säker på en förändring i samhället är förstås Vänsterpartiet det rimligaste alternativet idag, om man frågar mig alltså. Det viktigaste just nu är att byta regering, se till att den nya regeringen faktiskt börjar återställa och återuppbygga vår välfärd och våra trygghetssystem, och att se till att SD får så minimalt med makt som möjligt.

Sverigedemokraterna kommer nästan garanterat växa i nästa val. Men det behöver inte betyda att de får mer makt. Med tanke på hur många de uteslutit sedan valet 2010 undrar jag om de ens har några kvar att fylla upp platser med…

2014 ska bli året då fler engagerar sig, fler vågar lär sig nya saker, fler börjar lyssna och fler säger ifrån.

Det blir också det året då jag fortsätter upplysa om rasistiska sajter som Exponerat och Avpixlat och vilket hat som kräks ut av både dem och deras kommentarsfält. Det blir också året då jag fortsätter berätta om MIN syn på feminism, lyfter sexistisk skit och håller upp den i ljuset för att visa alla att den faktiskt inte bara luktar illa. Den är också ful, i grunden rent grotesk.

Eftersom jag jobbar som valombudsman kommer 2014 till stor del vara val, val, vänsterpartiet, vänsterpartiet. Såklart! Och det glädjer mig. Men 2014 ska också bli ett år där jag får vakna varje morgon med mannen jag älskar, då jag träffar älskade vänner och där jag utvecklas ännu lite mer.

Gott nytt år önskar jag er, mina vänner, kamrater, fiender och haters. Vi ses igen 2014!