Systrar, kamrater och bröder – vem äger kvinnans kropp?

Det brinner en eld av ilska i mig. Ibland tror jag att den kommer förinta mig inifrån. Jag är så arg att jag ibland aktivt måste styra om tankarna. De stunderna kommer allt oftare. Senaste året har vi blivit översköljda av en mindre tsunami av friande våldtäktsdomar. Det blir allt mer tydligt: kvinnans kropp är allmänt gods.

Det är en uppfattning som befästs på fler sätt än frianda våldtäktsdomar. Varje gång en fotograf väljer att ta sexistiska bilder. Varje gång kvinnors kroppar klipps upp i smådelar. Varje gång kvinnor visas upp som en accessoar till mannen. Varje gång tidningarna skriker “KÄNDIS X ÄR TJOCK” och i kolumnen bredvid “KÄNDIS Y ÄR FÖR SMAL”. Varje gång en liten flicka får höra “Nämen det är ju bara för att han tycker om dig” när en pojke luggas, tafsar, tar för sig.

Det finns så extremt många exempel på tillfällen då vi, samhället och normerna och strukturerna, befäster att nix nej: är du kvinna så ska du inte tro att DU HAR NÅN RÄTT TILL DIN EGEN KROPP.

Din kropp är inte din, kvinna. Den är definitivt inte din om du tycker om att bära “utmanande” kläder. Utmanande kläder – vilket jävla uttryck va? Din kropp är heller inte din om du väljer att bli berusad. Din kropp är inte din om du väljer att gå ensam hem från krogen. Din kropp är inte din om det är mörkt. Din kropp är inte din om du är för rädd för att protestera. Din kropp är inte din om du inte kommer ihåg exakt vad som hänt. Din kropp är inte din när du sover. Din kropp är inte din ens om du säger “nej!”.

Ska jag fortsätta? Nej, jag orkar faktiskt inte. Att googla “våldtäkt friad” är som att öppna ett hål av djupaste mörker och ångest.

Det är inte konstigt att mitt normaltillstånd snart är vrede. Det är inte konstigt att jag ibland vill sätta mig i ett hörn och gråta. Den maktlöshet jag känner så fort jag läser om friande domar. Domar som så tydligt säger att om du inte beter dig helt utifrån stela lagtexters uppradade kriterier, då är din kropp allmänt gods. Bryter du mot de stela lagtexternas uppmålade mönster? Då är din kropp inte din, kvinna.

Jag blir ofta beskylld för att vara manshatare. Det är inget ovanligt när man är feminist. Det är närmast en garant när man som kvinna skriver, pratar, diskuterar våldtäkt. För nånstans skaver det i männen. Att en överväldigande majoritet av alla våldtäkter begås av – män. Och ärligt talat, så här ÄR det: vi kvinnor kan inte minska antalet våldtäkter.

Det ansvaret ligger på männen.

Det ansvaret innebär att män börjar lyssna på kvinnor utan att vråla “MEN VI DÅ?!”. Det innebär att män måste våga se sig själv som grupp. Det innebär, kanske främst av allt, att män måste öppna ögonen och se mansrollen som skadlig. Vi kvinnor får lära oss hur vi ska bete oss för att inte bli våldtagna. Vi kvinnor får lära oss att frukta ALLA män.

Om jag hade varit man, då hade jag varit jävligt förbannad över det. Och vet ni? Det är inte oss feminister ni ska vara förbannade på. För vet ni? Vi feminister vill bli av med könsroller. Vi feminister vill se förändring.

Vi feminister vill se till att den enda som har rätt till en kvinnas kropp… det är kvinnan själv.