Category Archives: Antirasism

Plötsligt händer det – eller “HÅLL SVERIGE RENT!”

Posted on by

Ibland händer det såna där superroliga saker på Almedalsveckan. Såna som man efteråt tänker “Herrejösses, vilken tur att jag råkade vara just DÄR just DÅ!”. Igår kväll hade jag ett sådant ögonblick, när jag helt plötsligt fick beskåda en spontandebatt mellan en superliberal och en superrojalist som diskuterade monarki vs republik. Liberalen vann, till min stora förtjusning, då jag delar hens åsikt om att Sverige borde vara en republik.

Men idag hände något som slog det. Det slog det med hästlängder! Och det var ett ögonblick på några sekunder bara, det var så perfekt tajming att jag nästan tror att det var ödet att jag skulle se det. Jag var på väg uppför Visbys vidrigt branta backar och då passerar man ett antal torg. På ett av dem stod ett gäng från nazistiska Svenskarnas Parti och delade ut flygblad. Eller ja, det gick inte så bra för dem: ingen ville ta emot flygbladen de sträckte fram. Således började de kasta dem ut över människor, som någon slags tråkig variant av godisregn. Samtidigt skanderade de ”Pengarna åt svenskarna, pengarna åt svenskarna!”

Och historien kunde ha slutat här. Att jag rynkade på näsan och gick förbi. Men precis när jag ska passera dem kommer en kvinna från höger som också ska gå förbi. Som besvarar detta ”pengarna åt svenskarna” med ”HÅLL SVERIGE RENT!”. Jag hajade till ordentligt och tänkte ”Shit… att säga så till en nazist, han kommer bli tokig!”. Och det hade han säkert blivit också. Men hon hade ett alibi, för samtidigt som hon sa det visade hon upp sin knapp från stiftelsen HSR, Håll Sverige Rent.

Ja. Jag vet inte hur bra det här gick att förmedla i text. Vilket MOMENT det var ändå. Men tro mig, det var en rätt underbar känsla att vara med om sådan kvicktänkthet och mod. Att säga emot SvP, men inte bara med ”ni är nazister, ni är dumma” utan med ”ni är nazister som skräpar ner, ni är dumma”. Du okända kvinna: Du är min nya idol. Tack för att du gjorde min dag!

Jag är här! – eller “Rasisternas förbannade dubbelmoral”

Posted on by

För den som har missat det: Jag är alltså i Almedalen. Hipp hipp hurra. Jag dricker inte rosé (faktiskt inte ett enda glas hittills) och den enda politiker jag skakat hand med hittills är Linus Bylund från SD. Jo, ni fattar: Jag lever loppan.

Nä, faktiskt springer jag runt mellan olika seminarium och försöker däremellan få tid över till att skriva skriva skriva. Jag bevakar nämligen veckan åt nättidningen Sourze, vilket är tokskoj! Dessutom har vi såklart fullt upp med IRM. Men jag är inte den som klagar, tvärtom faktiskt. Äntligen är min inspiration tillbaka! Jag skriver så tangenterna glöder på datorn och spottar ur mig text efter text. Och, om jag får säga det själv, så är det rätt bra texter också.

Men, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte skriva om det här:

Tolv papperslösa invandrare ansökte om att få betala skatt i Sverige. Då läckte Skatteverket hemliga uppgifter om var de arbetade till gränspolisen. Nu jagas de för att kunna utvisas.

 

Jomen, det är väl rart? Ett fint samhälle? De som vill betala skatt, och som Åkesson och hans blågula anhängare kallar “bidra”, de ska vi kasta ut. Nu tycker jag visserligen att alla papperslösa ska få stanna i Sverige, men nog blir det extra påtagligt extra i fall som dessa. Då funkar inte längre argumentet “De kostar mer än de tillför”. Då biter det inte längre att kalla dem för utsugare. För helt plötsligt är de ju som vem som helst av oss?

Samtidigt så jagar fogden Mats Dagerlind, frontman för rasistbloggen Avpixlat:

Mats Dagerlind driver själv på sajten en aggressiv retorik mot invandring. Bland annat för han fram ekonomiska argument. I en krönika inför midsommarhelgen uppmade han läsarna att ”säga nej till brinnande förorter, nej till “svenska” jihadister, nej till fri rörlighet för utländsk mångkriminalitet, nej till ansvarslös massinvandring med en årlig åderlåtning av skattebetalarna på 100 miljarder kronor.

Men Mats Dagerlind berättar inte att han själv har kostat svenska skattebetalare miljonbelopp.

2004 begärdes han i personlig konkurs av staten. Sedan dess har han samlat på sig mer än 1,5 miljoner i skulder, varav merparten härrör från obetald skatt.

 

Och han hyllas av rasister, SD-anhängare och andra “Sverigevänliga” (vilket hån det är att använda det ordet om dem, egentligen. Kan vi inte börja kalla dem för vad de egentligen är: Sverigefientliga.). Men papperslösa, de får skit. Usch, jag blir så äcklad av den uppenbara dubbelmoral som råder. Så kära rasister, från och med nu tänker jag aldrig någonsin tolerera att ni använder ekonomiska argument när ni kritiserar papperslösa om ni någonsin hänvisat till Avpixlat eller skrivit något positivt om Mats Dagerlind.

Bara så ni vet.

 

The people of the rasistblogg – eller “Ännu ett hatfullt kommentarsfält? Nämen!”

Posted on by

Det finns en rasistblogg på nätet som är typ Avpixlats bortglömda halvsyskon eller nåt. Man kan enkelt säga: De försöker vara som Avpixlat men kan inte riktigt komma upp i samma nivå. Och med tanke på den nivå som AP håller så… tja, ni fattar. Det är skräp. Dock dyker den typ alltid upp när jag googlar mitt namn (ERKÄNN NI GÖR DET OCKSÅ!) så jag kan liksom inte undgå den. De verkar nämligen halvt besatta av mig och det är ju förstås lite smickrande! De brukar ta tweets och skriva om dem. Fine be me, mina tweets är inga hemligheter precis.

Så, själva inlägget den här gången är rätt ointressant (jag hade twittrat om att eftersom det finns så många kyrkor borde det finnas fler moskéer) men kommentarerna är ändå lite spännande. Jag börjar liksom ana ett mönster. Men, vi tar det steg för steg. För pedagogikens skull!

Först och främst har vi “Lustigkurren“, som gjort om IRM till något annat:

Internrasismen

Hihi, ja “internrasismen” låter ju verkligen rimligt och sådär. Men hen försökte iallafall!

Sen kommer vi till de som har klara uppfattningar om hur jag borde behandlas. Vi kan kalla dem för “Åtgärdarna“:

Reducerasse hur det gick riktig

Mysiga snubbar va. Sverigevänligt så det skriker om det. För i Sverige tycker vi att människor ska “reduceras” eller mördas. Mm, verkligen.

Sen har vi nästa kategori, nämligen de som är totalt och uteslutande fokuserade på utseende. Hemskt gärna med nån slags sexuell underton så jag kallar dem för “Folk jag struntar i huruvida de vill ligga med mig eller inte“:

SaudiarabierFula ödlorKossanViagra

Skriver upp i min lilla intressebok här, att ni tycker att jag är ful. För det är ju så att jag ligger sömnlös och grubblar över såna här saker, varje natt. Herregud, mitt främsta mål i livet är ju att vara attraktiv för främmande (rasistiska, hatiska) män! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, nu när ni finner mig fula. (Obs, jag är sarkastisk)

Men. Nu kommer vi till det bästa. För just den där bloggen har något som ingen annan har. De har… oj vad jag skulle vilja infoga en trumvirvel här men det känns kanske lite störigt va? Jag menar, man vill ju inte ha ett ljudklipp mitt i texten? Nä, vi hoppar den. Men, skruttbloggen i fråga har Stefan K. VEM är då det? Tja, det läser ni här nedan:

Expert

En expert? På lilla mig? Det var väl det värsta! Vad säger då denna expert?

stefan k

Hmm… jag måste ju säga att jag är lite besviken. Lite högre förväntning hade jag faktiskt ändå. Jag tänker dock så här: Stefan K kanske inte precis är någon expert, men jag får nog börja räkna honom som en av mina fan boys. Jag menar, han är ändå den på nätet som tycks allra mest intresserad av vad jag skriver, säger och gör. Och sånt är ju alltid gulligt, eller?

Aja. Nu ska jag lägga mig och sova. Helt slutkörd efter ett par dagar med minimalt med sömn. Kommer somna gott i min pojkväns soffa, för JA FLASHBACK jag har en pojkvän. Jag förstår att det måste komma som en chock då jag twittrar om honom dagligen. Fast ja, lite mallig blir jag förstås över att någon anser mig vara en kändis… skicka ett mail om ni vill ha en autograf.

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

Posted on by

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.

Upploppen i Stockholm – eller “Visst är vi fler?”

Posted on by

Jag tänker skriva om Husby nu. Eller Stockholmskravallerna. Förortsupploppen. Kärt barn har många namn, ni vet. Men jag tänker inte analysera vad som hänt eller varför. Jag tänker inte skriva om klass, klyftor, utanförskap: det är det många andra som redan gjort och gjort mycket bättre än vad jag kan lyckas med. Nej, jag tänker skriva om något annat. Om solidaritet och att jag ändå fått hopp om en lite bättre värld, mitt i all misär.

I torsdags morse gick jag och min bror, som vanligt, till gymmet. När vi kom ner till centrum insåg vi att i princip varje fönsterruta var kraschad. Så sjukt onödigt gjort, och jag kände vad irriterad jag blev. Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det, förutom när jag fick förklara för brorsbarnen vad som hade hänt. Men i torsdags på kvällen var jag ut och kom hem rätt sent. Vid tunnelbanan mötte jag min bror, som var ute och nattvandrade. Och han var inte ensam: det var ett stort gäng vuxna som var ute.

Det gjorde mig så väldigt glad. Det är fint att se vuxna (och ungdomar) som samlas och faktiskt gör något åt ett problem. Istället för att sitta hemma och ilsket klicka gilla på rasistiska facebooksidor kan man ju faktiskt göra något konstruktivt. Men det fick mig också att tänka: varför måste det till oroligheter, krossade fönsterrutor och uppeldade bilar för att folk ska börja bry sig?

Jag menar. Det finns så otroligt många vinster med vuxna som nattvandrar, i alla städer. Någon som ser till den alldeles för fulla tjejen som sitter på trottarkanten och gråter, någon som stoppar bråken, någon som hjälper tonårspojken hem när han ligger däckad i en buske. Jag tycker att det i sig är en så fin tanke: att ta hand om varandra.

Jag hoppas att nattvandrandet fortsätter även när oroligheterna lagt sig. Jag hoppas att fler inser att det krävs handling utöver nätaktivism. Jag hoppas att många också fått sig en tankeställare vad gäller rasism i samhället för det har om något blivit tydligt i samband med upploppen: att rasismen lever och kanske frodas i Sverige.

Det jag lärt mig senaste veckan är helt enkelt att det är väldigt fint när folk ställer upp, samlas. Jag har också lärt mig att fler borde bli källkritiska i sociala medier och inte gilla första bästa sida som ser bra ut, utan kanske kolla upp vad budskapet bakom egentligen är. Jag har också lärt mig att vi måste bli starkare när vi står upp mot nazister och rasister. Att de benämns som “medborgargarde” när de är ute på stan för att spöa folk gör mig ledsen och uppgiven. Men, visst är vi fler än dom? Fler goda krafter än onda. Jag hoppas och tror det.

Och jag hoppas att vi visar det, även när det inte är upplopp.

Var snälla mot varandra! – eller “Rasisterna borde skaffa ett liv”

Posted on by

Jag har tänkt lite på en sak, angående rasisterna och övriga idioter som hänger på Twitter. Jag menar, så här funkar det för MIG när jag kollar av Twitter: Nån skriver nåt roligt – jag svarar med ett “Haha!”. Nån skriver nåt smart – jag retweetar. Nån skriver nåt jag verkligen inte håller med om – orkar jag så svarar jag och ifrågasätter. Men oftast inte, för jag har lärt mig att som diskussionsforum är Twitter FULLKOMLIGT värdelöst. Det innebär att jag ofta scrollar förbi såna tweets. Kanske sparar jag ämnet i hjärnan och bloggar om det sedan.

Men rasisterna. De tycks syssla med en enda sak på twitter: De letar aktivt efter människor som skriver något de inte håller med om. Eller ja, det behöver inte vara det. De tycks leta efter människor som nångång skrivit något de kanske inte riktigt håller med om. Och sen svarar de – vanligtvis otrevligt. Och jag tänker: Det måste vara så tråkigt för dem att ha ett twitterkonto?

Eller är de snälla mot varandra? Sitter de själva i sin lilla rasistbubbla och delar bilder på söta djur, länkar roliga blogginlägg och diskuterar ganska triviala saker som typ musik, vädret och barnprogram?

Men fine. Vi är alla olika. Vi hanterar vårt twittrande olika – det finns ju faktiskt antirasister som också aktivt letar upp gräl. Som liksom inte kan låta bli att ge Ingrid Carlqvist en plattform som är betydligt större än vad hon förtjänar. Och egentligen är det väl lugnt.

Ja, jag vet att jag framstår som förvirrad nu. Ni får stå ut med mig, jag glömde ta mina allergimediciner så min hjärna har liksom transformerats till slem och upphört att fungera som den ska. Men. Men:

Vad får man ut av att scanna igenom antingen sitt flöde eller en särskild hashtag eller bara ett särskilt ord – och sen svara otrevligt? Alltså, nu pratar jag inte om svar av typen “Jag tycker du har fel, för jag tycker så här” utan mer “Du är dum i huvudet”. Eller mer vanligt: “Du är ful”.

Vad får man ut av det? Är det ens roligt? Tär det inte på själen, egentligen? Jag tror inte att nån människa i längden mår bra av att vara aktivt elak, ändå sitter det fullt av folk som använder internet som nån slags avstjälpningsplats för allt som nånsin gått fel i deras liv. Folk som verkar ha elakhet som enda hobby, hur mår de egentligen?

Ja, jag blir faktiskt oroad. Bekymrad. Jag vill ge vissa av de här människorna en kram. För jag tror helhjärtat på detta: Det är alltid bättre att vara snäll. Så därför har jag blivit mindre restriktiv med vilka jag blockar på till exempel twitter. För jag vet, att hur snäll jag än är, så finns det en gräns. Och då är blockandet helt plötsligt det snällaste jag kan göra…

Nåväl. Vad jag vill ha sagt? Äsch. Var snälla mot varandra – rasister som antirasister. Skilda åsikter är helt okej. Att vara elak – det är aldrig okej.

Peace out.

SD ska inte få bestämma – eller “Läs min krönika!”

Posted on by

Idag har jag en text publicerad i Dagens ETC:

Jag spenderade förra veckan i Malmö, för att insupa lite schlageratmosfär och gå på repetitionerna av Eurovision Song Contest. Nog för att Malmö alltid är en härlig stad, särskilt på våren och sommaren, men det här var något alldeles extra. Det är något speciellt med att stå i hotellobbyn och småprata med en schlagerturist från Montenegro, att morsa på en medlem av Irlands delegation och att visa vägen när en körsångare från Norge gått vilse. Och jag inser: Det är så jag alltid vill ha det.

Jag vill ha ett liv, ett samhälle, där vi är olika. Där jag har chansen att möta andra kulturer att inspireras och influeras av. Där jag får träffa spännande människor som kan berätta historier som berör. Jag vill ha ett samhälle där vi låter bli att säga ”Du får inte komma hit” för jag är övertygad om att alla har något att ge, något att tillföra. Om inte annat så av den enkla anledningen att vi alla är människor och vi alla har en historia att berätta.

Och det är detta Sverigedemokraterna vill stoppa.

Läs hela här: http://dagens.etc.se/debatt/sd-ska-inte-fa-bestamma-vilka-som-kommer-hit (Och sprid den gärna!)

Jag googlade mitt namn – eller “Varför är rasisterna så sopiga skribenter?”

Posted on by

Haha, jag hittade just ett inlägg om mig själv på en (inte särskilt känd) svensk rasistblogg:

luder5

Självfallet ska Avpixlats försvaras till varje pris. Gud förbjude att den rasistiska rörelsen skulle ägna sig åt nån slags självrannsakande kritik… Jag hade funnit det ganska uppfriskande om det lades fram nån typ av argument. Att säga “Det här är en märklig tweet” och sedan börja bladdra om stenkastning och knallskott känns bara så väldigt väldigt gjort. Kan de inte snälla komma med något nytt?

Men, som vanligt är det alltid kommentarsfältet som är mest fascinerande även om jag börjat lära mig hur det kommer se ut redan innan jag läser. För det första kommer någon kalla mig tjock eller på något sätt anmärka något om min vikt:

Vikt

Någon kommer också dra till med någon typ av lögn i syfte att svartmåla antingen mig eller IRM:

lögn

Så här är det att jag har ingen aning om vem det här skulle kunna vara. Visst, det kanske är nån av mina facebook-vänner som kommenterar anonymt. Men annars så nej, det är garanterat ingen jag “haft en del duster med via facebook” för man hittar helt enkelt inte igen mig där. Och även om det vore sant så… nä… vi sparar inga IP-adresser. Varför skulle vi? Vi vet inte ens HUR man gör om vi ens SKULLE vilja. Dessutom kan man bara kommentera på Facebook. S’att eh… nä. Helt enkelt bara: Lögn.

Sen kommer såklart nummer tre. Som egentligen borde vara nummer ett då det är i särklass vanligaste. Jag blir kallad för hora:

luder

Eller ja okej då, “luder”. Och tja, det är inte ens mig hen syftar på utan hen förväxlar mig med någon annan. Men ändå.

Men, nu kommer vi till det allra mest komiska och ironiska. Ovanför kommentarsfältet på rassebloggen kan man läsa en fin liten text om vilka kommentarsregler som gäller:

regler

“Håll god ton och var artig”. Haha. Jo eller hur.

Undrar ni vilken rasseblogg det är som skrivit mästerverket ovan så tänker jag inte länka, men för vissa kanske det blir tydligare om jag säger att de skrivit om mig förut. Då handlade det om Jamtlandsflaggan och att jag är inbiten Sverigehatare… ett blogginlägg som faktiskt ledde till att jag blev omskriven i en ledare i lokaltidningen. Så, tack för uppmärksamheten kära rasseblogg! Men, ni borde nog slipa på det där med att presentera nån typ av argument för er sak.

 

Böneutrop – eller “Ska vi bemöta med hån?”

Posted on by

Så, det finns alltså planer att demonstrera mot böneutrop utanför Fittjas moské varje fredag, året ut? Ja jösses. Det är ju roligt att folk inte har något bättre för sig. Men ärligt, varför denna kris- och panik:iga inställning till böneutrop?

Som jag ser det så är det inte farligare än kyrkklockor. Nå, jag kan tycka att de är rätt störande ibland men inte så att jag skulle kräva att alla kyrkor slutade ringa i klockorna. Det rör sig om böneutrop på, vad är det, fem minuter en gång i veckan? Är det verkligen nåt att gnälla över va?

Aja, har dock sett en annan sak som bekymrar mig betydligt mer än att det finns ett fåtal som protesterar mot böneutrop. Det är det hån som man riktar mot just dessa personer. Att man skrattar hånfullt åt att de är väldigt få och inte riktigt lyckas mobilisera en jättedemonstration. Och jag kan inte låta bli att undra: är inte det bra? Borde vi inte se det som något väldigt positivt att de inte är fler när det väl gäller?

Och… riskerar man inte att trigga igång ännu fler om man bemöter med hån? Nej jag menar inte att vi ska säga “BRAVO!” men kan vi inte bara konstatera att de demonstrerar, de är få, det är bra. Och så kan det räcka så, kanske?

Fine, fine att man måste få skämta om det (jo även jag ser det komiska i situationen) men man kan sköta allt snyggt. Att skriva att demonstrationen var patetisk, att de är löjliga och pinsamma känns dock…. nej, jag vet inte. Det känns inte bra bara. Risken finns ju faktiskt att någon läser och tänker “Jaha, är det så det ska vara så ska jag också demonstrera nästa gång så ska vi nog visa dem!”

Ni förstår hur jag menar va? Ja, det är bara en önskan. Kanske är jag för dumsnäll och tolerant för mitt eget bästa, jag vet inte. Men poängen är iallafall alltid denna när jag diskuterar böneutrop: Bry er om något viktigare istället.

Jag tror världen blir lite bättre av det.

En guide i 20 steg till hur du infiltrerar den antirasistiska rörelsen – eller “Ett Dagerlind-långt inlägg”

Posted on by

infiltrera

Infiltrera “antirasiströrelsen” alltså? Hm, ja kanske är det enkelt? Jag som är så snäll tänkte dock underlätta ytterligare lite för nazisterna genom att presentera en helt ny strategisk plan för infiltration av antirasismen! Det är ett grymt långt inlägg, jag vet jag vet! Men det går helt enkelt inte att korta ner så mycket mer. Jag hoppas att alla har tålamod att läsa det dock, för jag tror verkligen det är en bra guide till att lyckas som infiltrerande nazist…

1. Först och främst, nu måste du välja vilken del av antirasismen du vill tillhöra. Det finns ingen riktig “antirasiströrelsen” så du måste göra en del val helt enkelt. Ska du infiltrera socialisterna? Liberalerna? Eller kanske vara politiskt fristående och bara ha en åsikt om just rasism? Ska du kanske engagera dig i frågan fackligt, eller i någon annan organisation? Som du märker har du en del saker att fundera på och det är rätt viktiga saker som kommer definiera dina fortsatta framsteg. För jo, du måste liksom göra ett sådant val för bästa resultat. Dessutom så definierar det såklart dina åsikter. Du kan inte infiltrera antirasiströrelsen som socialist och sedan bara presentera liberala åsikter, nej det förstår du såklart!

2. Nu måste du skapa en egen plattform. Hur? Ett bra tips är att skapa en blogg, jag har hört att det är poppis. Då måste du först lära dig ett bloggverktyg men kanske kan du redan använda wordpress (det är iofs rätt enkelt och användarvänligt!). Du bör också komma på ett snitsigt namn som folk kommer ihåg. Och tja, ett namn som även funkar som domän och som inte redan är registrerat. Easy peasy!

3. Nu måste du börja publicera material! Har du en blogg behövs det förstås texter. Räkna med att lägga ner ett par timmar per dag för research och såklart för att skriva texterna. I början kanske du känner dig osäker och har lite problem med att hitta din egen ton i språket så att säga, men det ger med sig efter några veckor! Ovan skribent? Tja, då kanske det dröjer lite längre. Kom också på att det du skriver helst ska fylla en lucka. Det finns en viss charm i att kopiera vad andra skriver, men vill du skapa den där stora plattformen måste du vara unik på något sätt och sticka ut.

4. Nu har du din blogg, med en fräsig adress och bra material som du känner att “jo, folk vill nog läsa det här!”. Men… ingen läser? Hm, vad göra? Det är i det här skedet du måste lära dig sociala medier. Regga dig på Facebook och Twitter och börja bygga en följarkrets. Här gäller det såklart att du verkligen säkrat att det du producerar på bloggen är relevant. Du får räkna med att det går trögt några månader, ofta tar det ett tag att bygga upp en bra följarkrets och det kommer krävas hårt arbete. Du måste se till att vara aktiv, göra reklam för dig själv (och din blogg!) och vara med i alla aktuella diskussioner rörande antirasism så att du syns. Helt enkelt bygga ett namn i sociala medier!

5. Nu kanske du har en trogen skara läsare som tycker att din blogg är asabra. Nu gäller det att få ÄNNU mer uppmärksamhet. Det gör du kanske enklast genom att hitta en nyhet som du är exklusiv med. Du är helt enkelt först på bollen. Det här kräver förstås en hel del fantasi och arbete, men det är du väl beredd att lägga ner?

6. Nu har du för första gången blivit nämnd på en annan blogg och vunnit läsare därifrån. Du har också blivit retweetad av folk med många följare vilket gör att fler hittar dig. Nu gäller det att du vidareutvecklar materialet du producerar till din blogg. Du måste bli bättre, snabbare, smartare och snyggare.

7. OJ! Nu gick du på en mina. Du hade missat det här med upphovsrätt och får betala några tusenlappar i böter. Du får förstås skämmas lite, men det är sånt som händer när man börjar med något från grunden och lär sig efter vägen. Det är bara att bita ihop och betala.

8. Nu är det dags att skriva en debattartikel. Det ska vara om ett aktuellt ämne som också är kopplat till det du skriver om på din blogg. Se till att få den publicerad i en större tidning för att öka trovärdigheten på din blogg. Nej, det är inte att bara skicka in den. Det är nu du börjar bygga en relation till olika journalister och får dem att inse att det du skriver är bra. Och att du ofta publicerar saker som är helt unika just för dig, att du ofta är först med nyheter inom ditt område.

9. Nu börjar det helt plötsligt rasa in hotmail till dig. Det är folk som önskar att du ska dö, eller som skriver att de ska vänta på dig utanför ditt hem och våldta dig. Du tycker det är väldigt obehagligt och vissa dagar gråter du bara för att det är för mycket. Men du biter ihop och kämpar vidare ändå.

10. Nu blir du för första gången citerad i någon större tidning, till exempel DN! Helt plötsligt rasar det in läsare. Dags att höja nivån! Det innebär också att du måste lägga ner ännu mer tid och energi på ditt skrivande. Finslipa dina analyser och göra betydligt mer research än innan.

11. Vid det här laget har du kommit så långt att din blogg är vad man hänvisar till när någon pratar om ämnet du bloggar om. Ditt namn börjar bli känt även utanför de mest interna kretsarna. Folk vet vem du är när du presenterar dig.

12. Du blir uthängd med namn och adress på Flashback.

13. Kraven på det du gör är högre än du någonsin kunnat tänka dig. Ett stavfel gör folk nästan arga. Vissa dagar har du så mycket att skriva om, så många texter att arbeta med att du prioriterar bort sömn. Du kommer på dig själv med att aldrig prata om något annat än din blogg och dina vänner börjar lessna på det.

14. Helt plötsligt händer en jättegrej som rör just ämnet du bloggar om! Du kliver upp klockan 06:00 på morgonen för att hinna uppdatera dig och skriva. Du äter lunchen framför datorn, för du vet att du har två texter som du måste skriva idag, det kan liksom inte vänta.

15. Du får ditt första riktiga mordhot på posten. Du börjar gråta och gör en polisanmälan som inte ens leder till en förundersökning. Du pratar med andra antirasistiska kamrater och inser att de alla delar nästan samma erfarenhet. Samtidigt får du kommentarer på din blogg, på din mail, på twitter och på facebook som alla säger att du är en hemsk människa som borde dö. Eller iallafall flytta från landet. Självfallet tar det på dig ibland, även om du börjar bli ganska hårdhudad vid det här laget.

16. Du har börjat inse exakt hur mycket tid bloggen tar från dig. Vissa kvällar så tackar du nej till att umgås med kompisar, för det händer så mycket inom just “ditt område” och du måste skriva om det. Du sitter konstant och letar material, funderar och tänker ut olika vinklar.

17. Vid det här laget har du också blivit van att försvara dig även mot dina “vanliga kritiker” som ständigt vill berätta för dig vad du gör fel och vad du skulle kunna göra bättre. Du kommer ihåg punkt ett, att vara noga när du väljer inriktning på din antirasism? Nåväl, om du valde den socialistiska synen på det hela så kommer du få skit från liberalerna, och tvärtom såklart. Helt enkelt kommer du få skit från alla möjliga håll och kanter. Det gäller att inte ge upp eller börja tvivla på dig själv!

18. Du börjar fundera på hur du kan utveckla din blogg. Borde du börja hålla föreläsningar om ämnet du bloggar om? Borde du göra en bok baserad på din blogg? Bestämmer du dig för att göra något av dessa exempel, eller något annat, så får du räkna med att ännu mer tid kommer gå åt!

19. Har jag nämnt att du gör allt gratis, utan att någonsin få en krona för besväret? Har jag nämnt att den enda belöning du får, är dels snälla ord från de som läser dina texter, dels bekräftelsen när dina texter sprids eller blir till nyheter? Har jag nämnt att du fortsätter få hot och allmänt hat i alla dina brevlådor, den fysiska såväl som dina internetinboxar? Har jag nämnt att bloggen slukar allt mer tid, för varje dag som går?

20. Grattis, nazist! Du har nu din antirasistiska plattform. Det har tagit ett och ett halvt år för dig att komma hit, om du haft flyt. Och tja, om du skrivit saker som folk vill läsa. Det gäller som sagt att hitta något unikt, som gör att folk märker dig i den myllrande massan av antirasistiska bloggar.

Nackdelen är förstås att den här plattformen kommer försvinna under dina fötter i samma ögonblick som du försöker använda den för att sprida ditt nazistiska budskap. Å andra sidan kan man ju alltid hoppas att du på de här 18 månaderna kommit på bättre tankar – och helt enkelt BLIVIT antirasist. Isåfall så välkomnar jag ditt försök att “infiltrera” vår “rörelse”. Om inte… tja, då kanske du ska tänka över saken en gång till. Är det verkligen värt att lägga ner all energi på att bygga en plattform som du sedan inte kan använda för ditt egentliga syfte..?

Och du, har du tänkt på det här: Anledningen till att fler lyssnar till antirasister än till nazister/rasister, och alltså har större plattformar och större “impact”… det kanske helt enkelt är för att vi har rätt.

Och ni har fel.