Blanda transfobi, sexism och rasism och vad får vi? Melodifestivalen.

Så var den över, kvällens delfinal av Melodifestivalen. Nog för att jag varit irriterad på det kassa manuset de tidigare två delfinalerna, men jag är mer än besviken över vad som hände ikväll.

Vi kan ju börja med inledningen, när den manlige programledaren kommer ut iklädd den kvinnliga programledarens kläder och vice versa.

Det är inte per automatik fel med en man i kvinnokläder eller en kvinna i typiska manskläder. Självfallet inte! Men när man gör det till höhö:ig humor så kissar man på många transpersoners vardag. De är en utsatt grupp och tydligen är det också helt fritt fram att driva bäst man vill med dem. På bästa sändningstid, i Sveriges kanske största TV-program. Jag tycker att man borde veta bättre, har vi ärligt talat inte kommit längre? För säga vad man vill, det framgick väldigt tydligt att man skulle fnissa lite åt hur tokigt det blev. Om man hade haft i tanken att försöka normalisera trans så hade man troligtvis låtit en transperson vara programledare och inte göra nåt fuzz about it.

Och jag önskar att det stannade där, även om det var mer än nog. Men det fortsatte lite som ett tema resten av sändningen. Man drev med artisters ålder, man tyckte att det var en jättebra idé att tre afrosvenskar skulle bakgrundsdansa till ett nummer ikädda vita overaller med svarta streck, alltså kläder som symboliserar fängelse och kriminalitet.  Och sen tyckte man att det var en jättebra idé att låta Björn Gustafsson tafsa på Nours bröst. Bara sådär. Och utan nån mer reaktion än “Vad gör du? Jaha.”

Det var inte roligt. Det följdes inte upp på något sett. Det enda vi som tittare fick se var att jaha, okej, det är helt fine att tafsa på en tjejs tuttar. Även om hon inte vill. Gör man det med humor så är det dessutom trångsynt att reagera, såg jag många som skrev på Twitter.

Men vet ni? Såna saker sänder ut signaler. Jag säger inte att alla pojkar som tittade på delfinalen nu kommer börja tafsa på tjejer dygnet runt. Men det är en del av hela bilden att tjejers, kvinnors, kroppar inte tillhör dem själva. Att deras kroppar är allmänt gods som man kan göra vad man vill med.

Jag är fruktansvärt besviken på Melodifestivalen och SVT. Nånstans borde nån ha tänkt till och ba “Nja, det här kanske inte ÄR så roligt va? Vi stryker det”. Nånstans borde nån ha satt stopp.

Ni kanske skrattar åt transfobi, rasism och sexism.
Men there’s no such thing as “Det var bara på skoj”.Den som är utsatt för något av det ovan nämnda gör det verkligen inte. Och det kanske är dags att ni börjar lyssna på oss.

Uppsåt saknas

Det är måndag och jag läser om ännu en friande våldtäktsdom. Jag vill skrika, vråla, gråta. Återigen säger man “det finns inget uppsåt” i Tingsrätten. Återigen säger man att kvinnors kroppar är allmänt gods.

Göteborgs tingsrätt slår fast att den 21-åriga kvinna befann sig i en särskilt utsatt situation. Ändå friar rätten en 46-årig man från misstanken om att ha våldtagit henne eftersom det inte är bevisat att han “förstått eller varit medveten om” att hon var full, skriver metro.se. Uppsåtet som krävs för en fällande dom går alltså inte att bevisa, anser rätten.

Alla som trodde att ändringen i lagen, att “särskilt utsatt situation”, skulle ändra något kan nu besviket skaka på huvudet. Tydligen inte. Tydligen är man inte i en “särskilt utsatt situation” när man är ordentligt berusad. Och tydligen är det nån ny grej att dumförklara män i våldtäktsrättegångar. För tydligen är ju i alla fall just den här mannen så otroligt korkad att han inte kan avgöra på en kvinna om hon är jättefull eller inte. Nä, inte ens när hon ramlar ihop utanför krogen kan han visst avgöra det? Och tack vare att tingsrätten ba “Nej men stackarn, det är ju inte alls så lätt att veta om nån är jättefull!” så får han gå fri. Trots att han ogenerat tagit för sig av nån annans kropp. Trots att hon, vars kropp det är, inte ville det.

Än en gång får kvinnor det serverat på ett fat av bajs: är du full så får du stå ut om du blir våldtagen.

Jag skrev igår, på Aftonbladet Debatt, om samtycke. Att det inte räcker med en samtyckeslag så länge män inte vet vad samtycke egentligen är, det räcker inte så länge vi lever i en våldtäktskultur. Och kanske är det så att det rent juridiskt vore bättre om det fanns ett brott i stil med “vållande till”? För dödar du någon, fast det inte var meningen, så kan du bli dömd för vållande till annans död. Men våldtar du någon, fast det inte var meningen, så blir du frikänd.

Är inte det rätt skevt?

Idag läser jag också om en tjänst där man ska kunna söka efter domar, för att… tja jag vet inte riktigt varför man skulle vilja göra det. Men grundaren Pontus Ljunggren har en idé om hur man kan använda tjänsten:

En kvinna som ska gå på en dejt kan konstatera att den här killen har fem domar för våldtäkt eller misshandlat sin förra flickvän. Vi ger tryggheten att kunna göra ett val.

 

“Tryggheten att kunna göra ett val”. Sug på den en stund. Vrid och vänd på formuleringen. Smakar den gott i munnen? Nej, jag tänkte väl det.

SD är inte ett parti för landets kvinnor

Det är ingen chock att många Sverigedemokrater tycks leva i ett eget universum som skiljer sig rätt radikalt från det vi andra lever i. Deras värld är hotad av muslimer, i deras värld är de alltid först med ALLA frågor och i deras värld för de en politik som tycks vara något annat än vad de för fram. I Sverigedemokraternas värld kan man lösa alla problem, enkelt och snabbt, med en fantasiåtgärd. I Sverigedemokraternas värld tänker man inte så mycket på människor (såvida det inte är RÄTT människor) och det är i den världen det främst kryllar av kvinnohatare, homofober och rasister.

Jag menar, testa på att skriva något negativt om SD.
Testa sen att göra det som kvinna.

SD:s sympatisörer (och i vissa fall förtroendevalda) är inte så bra på det där med respekt mot meningsmotståndare. Finns det hatare även i andra partier? Jamen självklart! Men jag har ärligt talat aldrig någonsin mottagit ett hatmejl som är undertecknad “Moderaterna2014” eller “Socialdemokraterna2014”.

“SD2014” är däremot tämligen vanligt.

Men ska vi fortsätta prata om det där parallella SD-universumet? Det är där SD:s stabschef kan skriva något som det här:

linus bylund

Wait what? Det här är dumt på så många olika nivåer. PÅ VILKET SÄTT HAR SD VARIT FÖREGÅNGARE NÄR DET GÄLLER KVINNOFRÅGOR? Snälla, jag undrar verkligen. Ni kan ju läsa mer här varför detta är trams och hittepå:

“SD är inte på kvinnornas sida”

Men det som provocerar kanske extra mycket är att en man tar sig rätten att definiera vad kvinnors “riktiga problem” är. Hey, det är inte din sak att göra! Det är inte din sak att fnissa åt vår kamp, vad vi arbetar för och vad vi vill åstadkomma.

Och sen har vi förstås den oerhörda okunskapen som finns hos företrädarna. Eller okunskap kanske det inte är, det kanske handlar om medveten dumhet eller så är det faktiskt så att många av dem inte tycker att kvinnor är särskilt mycket värda? Det illustreras enkelt, elegant och lätt kräkframkallande av Erik Almqvists tweet:

almqvist

För i jösse namn! Skärp dig karl! För all del: var emot samtyckeslagstiftning. Men tänk på hur du formulerar dig. Om du någonsin vill bli tagen på allvar.

Sverigedemokraterna fnyser åt mycket. De fnyser åt genus, många inte bara fnyser utan viftar undan feminism och vissa går så långt att de förklarar sig som hatare av feminismen och kallar feminism för förtryck.

2014-01-11 16.20.15

Jo tjena att ni är på kvinnors sida när ni uttrycker sig så.

Att SD också är för slöjtvång och dubbelbestraffar muslimska kvinnor ska i högsta grad läggas på listan över saker SD gör som bevisar att de INTE är ett parti för kvinnor. Ska vi kasta en blick mot Avpixlat, SD:s inofficiella partiorgan, så blir den saken mer glasklar. Avpixlat hänger gärna ut kvinnor, även de som utsatts för sexuella övergrepp, och SD…tar inte avstånd. De brukar överhuvudtaget inte yttra sig.

Och glöm aldrig (ALDRIG) att SD var det ENDA riksdagspartiet som röstade MOT att avskaffa steriliseringskravet vid könskorrigerande operationer.

Jag jobbade med IRM i nästan två år. Och jag har sett alldeles för många exempel på kvinnohat och kvinnoförakt, eller för den delen totalt ignorans inför kvinnors problem, att jag inte ser det som någon slump. SD kanske tror att de kämpar för kvinnan, men vilken kvinna är det?

Så för att sammanfatta: nej, SD är inte ett parti för landets kvinnor. Det är inte det vare sig i den faktiska politiken och den är definitivt inte det om man ser till hur officiella företrädare uttrycker sig.

Frigör männen från “The raw man” och förminskande könsroller!

Det finns de som frågar sig om feminismen har gått för långt. Jag kan aldrig låta bli att undra vilken verklighet de lever i. Om de är så skyddade som de försöker framställa sig – eller om de bara låtsas. Blundar och håller för öronen. “Lalalala, jag ser inget förtryck. Lalalalalalalalalala det är ingen som gör skillnad på kvinnor och män!”.

Och så läser jag dagens DN. Där finns en artikel, en lång sådan, om en snubbe (ja i ordet mest feministiska bemärkelse) som startat något som heter “The Raw Man”. Hur beskriver han då vad detta är?

Många män är väldigt vilsna i sin manlighet. Bara ordet manlighet väcker ont blod hos feminister och könsvetare. Det är inte okej i samhället att prata om mäns behov av att vara ”manliga”.

Feminismen har gått för långt! Män får inte vara MÄN! Fy skäms. Men vad är det då för värden som denna snubbe, Herman Ottosson, lägger i begreppet “man”?

Mäns syfte i livet är att ha en tydlig riktning, att förverkliga sig själva och att dela med sig av sin unika gåva till världen.

Jaha, men varför är det typiskt MÄN? Är det inte rätt könsneutralt att vilja ha en tydlig riktning, vilja “förverkliga sig själv” (vad nu det egentligen betyder) och dela med sig av sin “unika gåva” till världen? Nope. Nix. Nej. Inte enligt Ottosson. För frågar man honom har kvinnan ett helt annat syfte i livet:

Kvinnors syfte är att dela med sig av sitt hjärta och sprida så mycket kärlek som möjligt. Gör hon inte det kommer hennes liv förr eller senare att kännas meningslöst.

 

Jamenjust. För sprida kärlek är det bara kvinnofolk som kan med, eller vaddå? Låt mig garva. Och fnysa. Och dunka huvudet i skrivbordet. Men vet ni vad? Det blir värre.

Det handlar inte om att mannen ska bestämma allt, utan om att många kvinnor tycker om att bli hållna, burna och förda – som i tango, menar Herman.

Ja, vi stackars veka varelser, bräckliga som bräckligaste glas, måste såklart bli burna. Stå på egna ben? PFFT! Kvinnor ska bli förda. Olé!

Jag lägger inte till någonting utan mitt arbete handlar om att skala bort lögnerna och maskerna som många bär på så att vi kan ge varandra av vår ursprungliga essens och mötas på djupet i vår sexualitet.

SNARK!

Jag har inte stött på så mycket motstånd utan blir ofta positivt bemött när jag pratar om det här. Men kanske är det de kvinnor som är i sitt maskulina jag, men egentligen vill vara i sitt feminina jag, som blir upprörda.

Ja, om det är så att jag är i mitt “maskulina jag” genom att ANVÄNDA HJÄRNAN och TÄNKA. Eller så är det kanske för att jag fått upp ögonen för att det är rätt jädra onödigt och korkat att försöka förstora skillnaderna som finns mellan könen I FORM AV KÖNSROLLER.

Pust. Stön. Urk. Kräks. Och värre blev det faktiskt när jag fick för mig (dumt, dumt, dumt) att gå in på “THE RAW MAN”:s hemsida. De erbjuder bland annat en kurs där man får lära sig detta:

Man: Vågar du ta reda på hur närvarande kvinnor upplever dig?

Kvinna: Vill du få konkret feedback på hur du kan öka din kvinnliga utstrålning och ge mer av ditt hjärta?

Mannen: ska vara modig, rikstagande, närvarande.
Kvinnan: mjuk, fluffig och kärleksfull som nån jävla gosekanin.

Det finns, på hemsidan, också en fiffig liten guide till hur man är MAN. Alltså inte bara man, utan ni vet såndär självförverkligande och närvarande som Ottosson tycker är bäst. Jag rekommenderar att ni inte läser den, såvida ni inte vill ha huvudvärk.

Saker vi får lära oss av denna guide: “A man is an active giver of love, not a passive receiver.” (Nej gud förbjude att män skulle TA EMOT kärlek), “For a man, being afraid of something is reason enough to do it.” (“Jävlar vad rädd jag är för att ramla ner i det här stupet. Jag måste nog hoppa!”, “When a man sees a male friend undertaking a new venture that will clearly lead to failure, what does the man do? Does he warn his friend off such a path? No, the man encourages his friend to continue.” (“Vaddå, ska du hoppa ner i stupet?? Okej, fan vad nice! Heja dig!”), “A man who claims his #1 commitment in life is his relationship partner (or his family) is either too dishonest or too weak to be trusted.” (Usch vad hemskt det vore om en man ba “Jag älskar mina barn mest i hela världen, de kommer alltid först för mig.” Ni fattar, funkar ju inte va.)

Det finns också en rubrik som berättar hur en man ska dö på rätt sätt.

Ooooookej.

Ja, alltså. Är inte det här ett exempel på att feminismen INTE gått för långt så vet jag inte vad som vore det. Att det finns så vilsna män som tror att de måste bevisa nån jäkla machogrej för att få räknas som MAN… det gör iallafall mig deprimerad.

FRIGÖR alla män från kvävande, förminskande och kärleksförnekande könsroller. FRIGÖR alla män från inställningen att de bara MÅSTE vara sjukt hårda och tuffa och göra dumma grejjer. FRIGÖR alla män från tankar att kvinnan bara är nåt fluffluff som är till för att sprida kärleks och gullegull.

Det är inte bara för vårt (dvs kvinnornas) eget bästa. Det är också för deras eget bästa. För ärligt talat: den bild av “manlighet” som målas upp av Ottosson, den är inte smickrande för någon.

Systrar, kamrater och bröder – vem äger kvinnans kropp?

Det brinner en eld av ilska i mig. Ibland tror jag att den kommer förinta mig inifrån. Jag är så arg att jag ibland aktivt måste styra om tankarna. De stunderna kommer allt oftare. Senaste året har vi blivit översköljda av en mindre tsunami av friande våldtäktsdomar. Det blir allt mer tydligt: kvinnans kropp är allmänt gods.

Det är en uppfattning som befästs på fler sätt än frianda våldtäktsdomar. Varje gång en fotograf väljer att ta sexistiska bilder. Varje gång kvinnors kroppar klipps upp i smådelar. Varje gång kvinnor visas upp som en accessoar till mannen. Varje gång tidningarna skriker “KÄNDIS X ÄR TJOCK” och i kolumnen bredvid “KÄNDIS Y ÄR FÖR SMAL”. Varje gång en liten flicka får höra “Nämen det är ju bara för att han tycker om dig” när en pojke luggas, tafsar, tar för sig.

Det finns så extremt många exempel på tillfällen då vi, samhället och normerna och strukturerna, befäster att nix nej: är du kvinna så ska du inte tro att DU HAR NÅN RÄTT TILL DIN EGEN KROPP.

Din kropp är inte din, kvinna. Den är definitivt inte din om du tycker om att bära “utmanande” kläder. Utmanande kläder – vilket jävla uttryck va? Din kropp är heller inte din om du väljer att bli berusad. Din kropp är inte din om du väljer att gå ensam hem från krogen. Din kropp är inte din om det är mörkt. Din kropp är inte din om du är för rädd för att protestera. Din kropp är inte din om du inte kommer ihåg exakt vad som hänt. Din kropp är inte din när du sover. Din kropp är inte din ens om du säger “nej!”.

Ska jag fortsätta? Nej, jag orkar faktiskt inte. Att googla “våldtäkt friad” är som att öppna ett hål av djupaste mörker och ångest.

Det är inte konstigt att mitt normaltillstånd snart är vrede. Det är inte konstigt att jag ibland vill sätta mig i ett hörn och gråta. Den maktlöshet jag känner så fort jag läser om friande domar. Domar som så tydligt säger att om du inte beter dig helt utifrån stela lagtexters uppradade kriterier, då är din kropp allmänt gods. Bryter du mot de stela lagtexternas uppmålade mönster? Då är din kropp inte din, kvinna.

Jag blir ofta beskylld för att vara manshatare. Det är inget ovanligt när man är feminist. Det är närmast en garant när man som kvinna skriver, pratar, diskuterar våldtäkt. För nånstans skaver det i männen. Att en överväldigande majoritet av alla våldtäkter begås av – män. Och ärligt talat, så här ÄR det: vi kvinnor kan inte minska antalet våldtäkter.

Det ansvaret ligger på männen.

Det ansvaret innebär att män börjar lyssna på kvinnor utan att vråla “MEN VI DÅ?!”. Det innebär att män måste våga se sig själv som grupp. Det innebär, kanske främst av allt, att män måste öppna ögonen och se mansrollen som skadlig. Vi kvinnor får lära oss hur vi ska bete oss för att inte bli våldtagna. Vi kvinnor får lära oss att frukta ALLA män.

Om jag hade varit man, då hade jag varit jävligt förbannad över det. Och vet ni? Det är inte oss feminister ni ska vara förbannade på. För vet ni? Vi feminister vill bli av med könsroller. Vi feminister vill se förändring.

Vi feminister vill se till att den enda som har rätt till en kvinnas kropp… det är kvinnan själv.

Hurra: en man har lösningen! Snart är ätstörningarna och skeva ideal utrotade.

HURRA! Det är en underbar dag idag! En glädjens dag! Ljusningen är äntligen här!

För nu ÄNTLIGEN har lösningen på problem med ätstörningar OCH skeva ideal kommit! Ja, ni får ursäkta alla utropstecken men klart jag blir lite till mig. När en man liksom helt plötsligt får en snilleblixt och kommer på hur man blir av med ätstörningar (eller ja, kanske främst anorexia som det verkar) så måste man ju lyfta på hatten och säga “BRA JOBBAT, MAN!”.

Eller så inte. Vad jag egentligen raljerar över? Jo, det handlar om en krönika i Expressen. Med rubriken “Så sjuka är unga tjejers drömmar” – ja alltså det börjar ju redan med det. Rubriken är fullkomligt vedervärdig. Men vad står det då i krönikan? Ok, för att vara rättvis – den har NÅGRA, VISSA, FÅ poänger. Typ att modeindustrin har ett ansvar för skeva kvinnoideal. Men det är ungefär där det tar slut på vettighet.

Bland unga kvinnor är smalhet däremot skrämmande ofta synonymt med lycka. Det räcker att skrolla ned bland kommentarerna på en välbesökt modeblogg för att inse hur mycket tankekraft den här gruppen lägger på sin vikt.

Resultatet är en skenande folksjukdom. Antalet unga svenska kvinnor som fått en ätstörningsdiagnos har ökat drastiskt de senaste åren. Vissa av dem betalar det yttersta priset för att se ut som tjejerna på de glossiga bilderna.

 

Nu är jag ju lite skeptiskt inställd till att man kan skylla ökande antal ätstörningsdiagnoser på bara modebloggar och “glossiga bilder”. Jag är rätt övertygad om att mer ligger bakom faktiskt. Men nu är jag ju ingen expert på ämnet, däremot är det bara att göra en snabb googling för att inse att det inte är så jätteenkelt att förklara ätstörningar.

Men det är inte det värsta i krönikan, åh nej. Det kommer värre:

Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull. Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.

 

Ok, för det första: “Inte kan det vara för männens skull”. Nä, män har såklart INGET ansvar överhuvudtaget när det kommer till kvinnors hälsa. Kvinnor får helt enkelt skylla sig själv som får ätstörningar och männen är oskyldiga. För det andra: VADDÅ BANTAR?! Ätstörningar handlar inte om nån slags diet..? För det tredje: Vad FINT att få förklarat att nähä män gillar inte kvinnor med ätstörningar, men de gillar smala tjejer.

Vänta lite nu. Var  det inte just ideal som vi pratade om? Att de var skeva? Att kvinnor INTE ska göra saker för männens skull..? Men männen föredrar smala midjor kombinerat med breda höfter så… alltså, jag får bara ont i huvudet av detta. Hur kan man ens SKRIVA nåt sånt här?

MEN! DET BLIR VÄRRE! Och nu kommer snart lösningen på problemet med ätstörningar:

Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.

Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden.

Så kanske tjejer kan sluta plåga sig själva för att uppfylla ett ideal som bara gynnar en samvetslös och girig modeindustri.

 

Jamen dåså! Kvinnor “bantar” inte för män men om männen ber dem sluta så kommer kvinnorna göra det. Hurra! *slow clap*

Dumma, dumma kvinnor va, som svälter sig själva medan männen bara vill ha SMALA kvinnor med breda höfter. Det finns inga krav på kvinnor från männen (förutom att de ska vara smala med breda höfter) så varför svälter sig kvinnor va (kanske för att bli smala med breda höfter?).

JA. Jag vet att det är mycket versaler i det här inlägget och JA jag kanske har missat nån jätteviktig poäng men det beror på att jag blev lite upprörd. Jag är så oerhört less på att män ska ställa orimliga krav på kvinnor (svält er inte! eftersträva inte ideal! uppfyll våra ideal! bli smala! sluta drömma! gör som vi säger!) och jag är så innerligt less på att de inte ens verkar  reflektera över att de gör det, utan tror att de gör oss nån slags tjänst?

Usch nej. Karl-Johan Karlsson, du skriver i ingressen: “Som politisk reporter har jag ägnat mig åt att bevaka förtroendevalda, inte fashionistor.”. Ett tips från mig i all välmening (riktad mot mig själv och världens alla kvinnor) – håll dig till att bevaka förtroendevalda. Och låt kvinnorna vara ifred för din missriktade välvilja. Tack.

När ska SD ta avstånd från hoten?

“TAR DU AVSTÅND FRÅN TÅRTNINGEN?!” – ungefär så har det låtit från rasist- och svpolar-håll senaste dagarna. Antingen har man tagit avstånd, eller så är man vänsterextremistkommunistterrorist. Ja, ni vet det där med nyanser är inte riktigt deras grej.

Personligen kan jag nånstans förstå de som tycker att tårtningen av Åkesson var rolig, även om jag själv tycker det var en väldigt dum grej. Om jag tar avstånd? Nä, för att ta avstånd måste man vara nära. Jag kan bara konstatera att det är nåt jag själv inte skulle göra (slösa med tårta?!) och att jag tycker det är en väldigt kontraproduktiv grej att göra.

Men, nu ska det här inlägget trots allt inte handla om det. Det ska heller inte handla om de på “min sida” som dissat mig totalt för min uppfattning om händelsen. Nej, det ska handla om de där nyanslösa och inkonsekventa rasisterna och svpolarna.

Igår kunde man nämligen läsa om två kvinnor som blivit hotade senaste dagarna. Dels handlar det om tårtkvinnan herself, dels handlar det om Carolina Moberg Farraj som jag skrev om i mitt förra inlägg. Båda har berättat i media om de hot de mottagit. Anledningen till att Carolina har hotats är att hon berättat om sina egna upplevelser som muslimsk kvinna i  Sverige: de okvädingsord hon får höra och att hon fått stenar kastade efter sig. Helt oacceptabelt!

Ännu mer oacceptabelt är dock att hennes historia bemöts med hot. Någon la ut hennes mobilnummer på nätet och sedan dess har hon trakasserats inte bara i kommentarsfält, på mailen eller twitter utan även på telefon. Jag kan bara tänka mig hur otroligt obehagligt det måste vara och hur hårt det måste ta på henne. Jag hoppas dock att hon vet att vi är många, många fler som står bakom henne!

Men en sak har formligen lyst med sin frånvaro. Var är rasisternas, svpolarnas och Sverigedemokraternas avståndstagande? De kräver att alla ska förkasta tårtkastningen och många har gjort det. Men ska de inte någonsin ta ansvar för sitt eget hat, hoten från sina egna led?

Det luktar hyckleri från deras håll, mer än vanligt. Jag förväntar mig att Jimmie Åkesson går ut och SKARPT fördömer de hot som kommer från SD-svansen, hoten mot Carolina såväl mot Irene (den såkallade tårtkvinnan…).

Vi har alldeles för länge accepterat hoten från SD-håll. Det får vara nog med det nu. Det  får räcka med deras försök att tysta meningsmotståndare. Jag hoppas, troligtvis förgäves,att de ska göra ett försök att säga åt sin svans att tagga ner, lägga av och sluta angripa personer. Ett bra första steg vore förstås om Jimmie Åkesson gjorde ett uttalande på inofficiella partiorganet Avpixlat. Ett uttalande där han ber alla att sluta mordhota och trakassera folk.

Men vet ni varför det inte kommer hända? Det är för att Avpixlat och SD:s fotsoldater är alldeles för viktiga för partiets fortsatt framgång. Så medan vi tar avstånd från en tårta i ansiktet så sitter de där och rullar tummarna medan deras sympatisörer trakasserar och hotar folk. Det, om något, är ett tecken på att SD inte är ett parti som andra. Det, om något, visar på att SD inte borde vara välkomna i demokratins finrum.

Snälla, sluta dela Exponerat.

Jag blir lite oroad när jag ser att Exponerat helt plötsligt dyker upp i mitt facebook-flöde, inte bara en gång utan flera. En av de som länkat försvarar sig med “Jag ser inga fel med att dela en sida som är lite rasistisk om de skrivit något bra”, typ. Och innanför min tinning börjar huvudvärken bulta. Vad är det för fel på lite källkritik? Vad är det för fel på att kolla upp vad det är för dynga man sprider egentligen?

Nej, Exponerat är inte LITE rasistisk – de LEVER på att vara rasistiska. Och de inlägg som inte är rasistiska går ändå ut på att sprida hat. Jag får ont i hjärtat när folk som jag vet ändå tycker om mig delar den här sidan – när sidan ifråga har hängt ut mig. Jag pratar förstås om inlägget från i våras när de trodde sig ha gjort ett scoop på att jag lagt ut en bild där jag håller i ett jaktvapen. En bild som är sisådär sju, åtta år gammal. Men de brydde sig föga om själva bilden egentligen, det viktiga var dels mitt utseende:

fettoflc3a4skfia

Men såklart, eftersom jag är kvinna, var man tvungen att ta upp lite sex också:

130kg

vc3a4nsterkvinnor

Jag läser nu också på Twitter att den där skitsidan har hängt ut en ung kvinna som heter Carolina Moberg Farraj. Vad är hennes “brott”? Hon är kvinna, hon är muslim, hon har uttryckt en åsikt. Fy så hemskt, iallafall om man frågar hatarna på Exponerat. Och även här har man valt att attackera hennes yttre:

utseende

Och även skrivit riktiga äckliga kommentarer om sex:

car raggcar sex

Hatet har förstås tagit andra uttryck också:

spotta påtältkärring

Så nu ser ni, ni som delar Exponerat utan bekymmer, vad det är för sida ni stödjer. Vill ni verkligen det? Tycker ni verkligen att det här är en bra grej att stötta? Tycker ni att någon förtjänas att bli behandlad på det här sättet?

Jag hoppas verkligen att det här inlägget kan få iallafall någon att tänka efter. Ser ni nåt Exponerat skrivit om i era flöden, ta då reda på ursprungskälla. Eller så håller ni er helt därifrån och läser andra sidor, bloggar och tidningar – som inte är rasistiska hatspridande dynghögar.

 

Ett litet inlägg om rädda Svpolare

Jag tänker nu lansera ett nytt ord, eller ja det är nytt iallafall för bloggen. Nämligen Svpolare. För den icke-twittrande: #svpol är hashtaggen för “Svensk Politik” men den är, sedan rätt länge tillbaka, rätt kidnappad av rasister och andra människohatande individer. Eller bara väldigt otrevliga människor. Att tagga med #svpol kan helt enkelt ses som en slags Batman-signal för internets mörkerkrafter.

Och jag vill helt enkelt inte kalla alla dom för just rasister, för vissa av dem är inte det. Även om en majoritet är det. Alltså, ni som har Twitter förstår vad jag menar. Ni som inte har det, ni får föreställa er.

Men: jag har tänkt på en sak angående de här Svpolarna. Nämligen att de verkar vara fullkomligt vettskrämda för allt de inte riktigt begriper. Främmande religioner är ett ganska typiskt exempel på vad de är rädda för. Hela det här “MEN I KORANEN  STÅR DET ATT VI ALLA KOMMER DÖ FAKTISKT” när de aldrig läst ens ett ord ur Koranen.

Feminism tycks också vara något som ger dem mardrömmar. Även där brukar de ofta hävda sig ha stor kunskap om ämnet, men ställer man enkla frågor inser man att de inte alls förstått vad det handlar om. Feminism handlar ju liksom inte om att kastrera alla män eller att kvinnor ska ha männen som sina små tama husdjur. Nej, det handlar ju faktiskt om något så enkelt som att man ska ha samma villkor, samma rättigheter och samma skyldigheter – oavsett kön.

Och just kön är en tredje sak som verkar få dem att rysa av okunskapens rädsla. För är det några som är LIVRÄDDA för ordet “hen” så är det just Svpolarna. Att vara rädd för ett ord kan ju ses som lite märkligt, men nog måste det vara rädsla som driver deras hat för detta könsneutrala pronomen? Detta ord som inte bara är rätt praktiskt att använda, utan som också kan användas när man helt enkelt inte vill köna någon.

För ärligt talat – hur ofta är någons kön egentligen relevant? Är det relevant att veta om en bebis är pojke eller flicka? Varför? För att veta vilken typ av presenter man ska köpa till barnet? Nä, man kan väl köpa vad man vill (även om jag personligen är väldigt anti t.ex vapenleksaker men det är ett annat blogginlägg).

Måste man veta bebisens kön för att veta hur man ska tilltala det? Kan man inte tilltala det likadant oberoende om det har en snopp eller snippa?

Men det är förstås inte bara hos små barn det är fullkomligt ointressant att veta kön egentligen. Tänk efter själva – när är det egentligen jätteviktigt att veta nåns kön? Kan vi inte för en liten stund tänka på hur skönt det vore om kön alltid vore irrelevant? Om vi inte dömdes i förhand just på grund av den lilla detaljen?

Äsch, det är svårt att blogga om det här för jag vet att jag inte trampar bara Svpolare på tårna. Men en sak vet jag iallafall: det är nog bara de som blir uppriktigt förbannade över att jag uttrycker mina tankar i ord. För det är nog bara, ärligt talat, Svpolarna som är så genuint jätterädda för att någon har en åsikt som inte de delar.

Näthat. Alltid lika skoj?

Ibland undrar jag om jag lever i samma värld ens som rasisterna och människohatarna som ibland skriver på Twitter. Ni vet, de där som också skrivit så mycket äckliga kommentarer att jag stängt av kommentarsfältet.

Är det så att deras hjärnor fungerar på ett annat sätt? Är det så att deras uppväxt var för jävlig? Är det så att de bara är av naturen korkade? Jag vet faktiskt inte, jag har gått igenom alla möjliga förklaringar bara för att försöka göra det begripligt för mig själv. Men jag lyckas aldrig förstå, och kanske är det lika bra.Kanske är förståelse första steget till acceptans?

Men nog är det underligt hur man kan finna nöje i att, anonymt såklart, skriva massa dynga om en person man inte ens känner? Att man inte har några motargument för vad personen säger och skriver, utan att man direkt angriper saker som utseende. Vad beror det på, att de här männen (för de brukar ofta vara just män) är så himla fega och ryggradslösa?

utseende2

Blir jag ledsen över det de skriver? Ja, på sätt och vis. Jag bryr mig inte om vad de tycker om mitt utseende, det är inte det. Den enda vars åsikt jag bryr mig om på just det området är faktiskt min pojkvän/sambo. Nej, jag blir mer ledsen över det meningslösa i det hela. Och det uppenbara kvinnoföraktet. Att de inte kan bemöta en kvinnlig meningsmotståndare med “Jag tycker du har fel, därför att…” utan istället kör det gamla utnötta och jädrigt fjantiga “DU ÄR FUL!”. Jaha? Vad har mitt utseende med mina åsikter att göra?

Blir jag arg över det de skriver? Ja. För tänk om jag inte var jag. Tänk om jag inte hade så tjockt skinn (no pun intended…). Tänk om det där faktiskt tog. Tänk om jag hade en ätstörning som triggades av det de skriver? Självskadebeteende? Självmordstankar? Jag vill liksom knappt tänka på vad det här hade gjort med mig om det varit för säg tio år sedan. Den tanken ger mig en stor knut i magen.

Blir jag förvånad över det de skriver? Nä, inte det minsta. Det där är ju ett välkänt grepp när man inte har några som helst argument att komma med. Vilket, såklart, gör mig till en vinnare – på walkover.

Blir jag less? Ja. Blir jag trött? Ja. Blir jag alldeles matt? Ja. För ärligt talat, vad tror de att de vinner? Vad tror de att de åstadkommer? Mer än bara ryggdunkningar sinsemellan alltså.

Tror jag att de skulle våga säga de där sakerna om de stod öga mot öga med mig? Knappast. Det är helt enkelt lätt att gömma sig bakom fega, anonyma konton på internet. Det är desto svårare att kräkas ur sig liknande saker när man måste inse att det är en riktig, levande person man behandlar så.

Till sist vill jag ställa några frågor, riktade till alla som tycker det är en bra idé att bete sig som fegisarna här ovan:

* Hur skulle Du må om det var din syster/dotter/flickvän/fru/mamma/etc som någon skrev sådär nedsättande om?

* Skulle Du våga ta en fika med mig? Stå till svars för sakerna Du skriver? Stå till svars för föraktet?

* Skulle Du ens våga skriva sådana saker utan att vara anonym? Och: ser du någon skillnad i att jag är helt icke-anonym, medan du gömmer dig bakom anonymitet?