Så var det över. Slut. Finito. Fyra år på 118100 till ända, och inte bara det utan hela 118100 i Östersund är till ända. Det har varit fyra omtumlande år för mig. Fyra år med de mest fantastiska medarbetare man någonsin skulle kunna önska sig! Jag tror vi till stor del förts ovanligt nära varandra av de många uppförsbackarna. För man kan säga mycket om vår arbetsplats, men det har knappast varit en dans på rosor alla gånger.
Det har hänt så många gånger att jag gråtit på jobbet. Ibland av trötthet, ibland av uppgivenhet, ibland av renaste ilska. Jag har varit med om att folk jag respekterat, litat på, högaktat, har ljugit mig rakt i ansiktet utan att ens skämmas för det. Jag har varit med om att folk gått bakom ryggen på mig, på oss alla. Att vi blivit behandlade som robotar, blivit vaktade varje minut och varje sekund. Men alltid har det funnits någon som funnits där, kramat om mig, stöttat och lyssnat. Tack! Ni vet vilka ni är.
Men det har såklart funnits så, så många ljuspunkter också! Alla underbara kollegor, jag kommer verkligen sakna er så! Vårt härliga SPA-gäng såklart, även om vi började splittras redan för flera år sedan. Nattgänget, er har jag saknat sedan vi började på dagtid för det är inte riktigt samma sak, eller hur? Jag kommer sakna att diskutera kunder i Pandion, kommer sakna de där spontana utropen av frustration eller glädje över vissa kunder, jag kommer sakna alla skratt. Kommer sakna att springa ihop med någon i köket, byta några ord och gå tillbaka till platsen lite gladare.
Jag kommer sakna mina fackliga uppdrag, så himla mycket. De har format och stärkt mig. Inte alltid har det varit en positiv upplevelse men det har lärt mig så mycket. Alla mina fackliga kamrater, styrelsen och resten – fytusan vad bra vi är! Jag hoppas att ni alla bär med er det fackliga engagemanget och intresset till nästa arbetsplats.
Jag vill också passa på att rikta ett tack till vår personalchef. Visst, han har haft lite mycket i den där “att göra”-högen som inte blivit gjort, men jag tror uppriktigt att han alltid försökt och att han alltid gjort sitt bästa för oss. Det har sagts mycket om honom, det vet jag. Jag hoppas att de flesta av er ändå lyssnat på mig och förstått när jag sagt att han inte är något monster. Han är bra.
Detsamma gäller för våra gruppchefer. Vi har haft våra ups and downs, men de har verkligen ställt upp för oss senaste tiden. Ni vet väl det va, hur mycket de jobbat med avvecklingen för att den ska gå så smärtfritt som möjligt? Den allra största kram vill jag ge till er tre! Detsamma gäller för våra kära schemahäxor! Och tack särskilt A-L för att du alltid haft en kram och några snälla ord till mig när jag behövt det. För att du alltid gjort vad du kunnat – inte bara för mig men för alla. Jag tror jag talar för alla mina kollegor när jag säger att du är, och alltid kommer vara, en guldklimp. Lyllos dina framtida kollegor!
Och ni, kära medmäklare. Ni som suttit bredvid mig och sagt “Välkommen till..” om och om och om igen varje dag. Vissa år ut och år in men alltid med ett leende. Jag är avundsjuk även på era framtida kollegor för ni är så grymma, hela bunten. Jag är också övertygad om att vi kommer träffas igen, eller hur?
Nu väntar nya äventyr. En epok har gått i graven, för att uttrycka sig lite dramatiskt. Ända in i kaklet, och mycket mycket längre ändå. Jag kan med all säkerhet säga att jag aldrig kommer få jobba på en likadan arbetsplats – både på gott och ont.
Stor kram på er, allihopa!
