När du ler
Så tänds en lampa i det där mörka lilla skrymslet
Som jag kallar håla
Och andra kallar för hjärta
När du ler
Så blir allt lätt att förlåta och jag tänker
Och jag hoppas
Och jag känner något.När du ler
Så slickas mina knän av lågor
Mitt bröst fylls av myror
Och min hjärna stängs av
När du ler
Så exploderar min likgiltighet
Och avståndet krymper
Och jag blir livrädd igen.
Tapirhen
Med ett hjärta flammande rött
Inget vidare faktiskt!
Kanske inte, men den är ärlig iallafall. Och tänk så tråkigt om alla skulle tycka om samma dikter, samma ord? Tacka vet jag mångfald, även inom poesi.
Fin!
Tack! 🙂
Underbar.
Tusen tack 🙂
Underbar!