Allt ordnar sig – eller “Jag hatar att vara arbetslös!”

Posted on by

Man kan ha det rätt bra, fast livet är kaos. Det är en tröst ändå att det alltid finns något positivt att tänka på. Var vore jag utan min optimism? Jag vill inte ens tänka tanken.

Grejen med mig är liksom att jag utåt kan framstå som rätt cynisk och negativ, men det är ju bara ett skydd. Det är enkelt att säga “Aja, allt går åt helvete iallafall” men det är svårare att övertyga sig själv om det. Ja, det vill säga om man som jag är en obotlig optimist. För på insidan hörs den där, ibland irriterande, rösten som enträget säger “Amen du. Det ordnar sig ska du se!”. Förr tyckte jag att den där rösten störde. Herregud, kunde jag inte få ha misär ifred? Kunde jag liksom inte få bli ordentligt jävla deprimerad nån gång? Men nuförtiden inser jag vilket värde den där rösten har ändå.

Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte deprimerad. Jag vill ju vara glad, jag vill leva mitt liv. Den där viljan, den räddar mig just nu. För även om det inte är så mycket som gått åt helvete senaste tiden, så räcker det och blir över. Dödsfall. Jag är fortfarande arbetslös. Jag är rätt vilsen och vet inte riktigt var jag bor (missförstå mig rätt, ibland trivs jag väldigt bra med det men det vore skönt att ha någon fast punkt i tillvaron). Oro för framtiden. Panik över ekonomin.

För vad än Alliansen säger så ligger jag inte hemma och göttar mig i min arbetslöshet. Hur skulle jag kunna? Jag har inte råd att vara arbetslös för det första. För det andra så är det mördande tråkigt. För det tredje så mördar det nästan all min inspiration. Under Almedalsveckan skrev jag som jag inte skrivit sedan jag avslutade min praktik. Och jag behövde det, behövde få en orsak till min inspirationsbrist. Det beror helt enkelt på att jag inte varit utmanad.

Jag behöver utmaningar. Jag behöver något att lägga min tid på – inte bara sådant jag numer gör på rutin större delen av tiden (typ IRM och den här bloggen) utan något som jag faktiskt tänker “Shit, vilken grej, och jag fixade det!” när jag är färdig. Jag hoppas innerligt att jag blir anställd snart. Och faktiskt inte bara för min och mina närståendes skull (min ekonomiska situation smittar liksom av sig på både familj och förhållande) utan även för att jag faktiskt VET att jag är awesome på en hel massa saker. Det är ett slöseri att jag sitter här arbetslös. Ödmjukt? Nej. Men så har inte ödmjukhet lett mig till särskilt mycket gott i dåtiden så jag försöker hitta nån slags balans istället.

Och det här inlägget? Det kommer jag själv gå in och läsa varje gång jag viskar för mig själv att allt går åt helvete och jag kommer vara arbetslös resten av livet. Jag kommer läsa och tänka “Fan, jag borde lyssna på den andra rösten istället. Den som säger att allt kommer ordna sig.”

För vet ni. Hittills har det alltid ordnat sig.

Våld hör inte hemma i politiken – eller “En klantig publicering”

Posted on by

Häromdagen gjorde Aftonbladet en grej som gör mig ordentligt grinig. På sitt löp kör de rubriken ”Här festar SD-männen med Avpixlat” eller liknande formulering. Vad är då så konstigt med det? Tja, att den som SD-männen festade med faktiskt är aktiv Sverigedemokrat kanske. Och att han bara är krönikör på bloggen, inte en del av redaktionen. Det är många Sverigedemokrater som har skrivit för Avpixlat, säga vad man vill om det men det är knappast en nyhet.

Men vad som gör mig RIKTIGT irriterad är hur de avslutar artikeln. De berättar att Göran Greider varit närvarande och att Avpixlatkrönikören ifråga pratat med honom. När Greider får veta vem han precis samtalat med säger han att om han kommer fram igen ska han få en ”rak vänster”. Jag misstänker att Greider med ”rak vänster” menar något i stil med en föreläsning om socialism men det framgår inte särskilt tydligt. Det framgår faktiskt alls. Och Sverigedemokrater läser hursomhelst saker bokstavligt. Dessutom – även om det var någon typ av skämt så var det ett förbaskat dumt skämt.

 Att ens antyda att man vill slå en politisk meningsmotståndare tycker jag är förkastligt.

Vad tror Aftonbladet blir bättre av en sådan här publicering? Nog för att de säkert vinner en mängd klick, men till vilket pris? Jag tycker att det är att ge bort en stor fet gratispoäng till SD och flytta fokus från en viktig debatt (Hur sammankopplade är egentligen SD med hatbloggen Avpixlat?) till något som egentligen inte borde vara en diskussion. Våld har inte inom politiken att göra. Jag önskar bara att alla inblandade kunde förstå det.

Plötsligt händer det – eller “HÅLL SVERIGE RENT!”

Posted on by

Ibland händer det såna där superroliga saker på Almedalsveckan. Såna som man efteråt tänker “Herrejösses, vilken tur att jag råkade vara just DÄR just DÅ!”. Igår kväll hade jag ett sådant ögonblick, när jag helt plötsligt fick beskåda en spontandebatt mellan en superliberal och en superrojalist som diskuterade monarki vs republik. Liberalen vann, till min stora förtjusning, då jag delar hens åsikt om att Sverige borde vara en republik.

Men idag hände något som slog det. Det slog det med hästlängder! Och det var ett ögonblick på några sekunder bara, det var så perfekt tajming att jag nästan tror att det var ödet att jag skulle se det. Jag var på väg uppför Visbys vidrigt branta backar och då passerar man ett antal torg. På ett av dem stod ett gäng från nazistiska Svenskarnas Parti och delade ut flygblad. Eller ja, det gick inte så bra för dem: ingen ville ta emot flygbladen de sträckte fram. Således började de kasta dem ut över människor, som någon slags tråkig variant av godisregn. Samtidigt skanderade de ”Pengarna åt svenskarna, pengarna åt svenskarna!”

Och historien kunde ha slutat här. Att jag rynkade på näsan och gick förbi. Men precis när jag ska passera dem kommer en kvinna från höger som också ska gå förbi. Som besvarar detta ”pengarna åt svenskarna” med ”HÅLL SVERIGE RENT!”. Jag hajade till ordentligt och tänkte ”Shit… att säga så till en nazist, han kommer bli tokig!”. Och det hade han säkert blivit också. Men hon hade ett alibi, för samtidigt som hon sa det visade hon upp sin knapp från stiftelsen HSR, Håll Sverige Rent.

Ja. Jag vet inte hur bra det här gick att förmedla i text. Vilket MOMENT det var ändå. Men tro mig, det var en rätt underbar känsla att vara med om sådan kvicktänkthet och mod. Att säga emot SvP, men inte bara med ”ni är nazister, ni är dumma” utan med ”ni är nazister som skräpar ner, ni är dumma”. Du okända kvinna: Du är min nya idol. Tack för att du gjorde min dag!

Jag är här! – eller “Rasisternas förbannade dubbelmoral”

Posted on by

För den som har missat det: Jag är alltså i Almedalen. Hipp hipp hurra. Jag dricker inte rosé (faktiskt inte ett enda glas hittills) och den enda politiker jag skakat hand med hittills är Linus Bylund från SD. Jo, ni fattar: Jag lever loppan.

Nä, faktiskt springer jag runt mellan olika seminarium och försöker däremellan få tid över till att skriva skriva skriva. Jag bevakar nämligen veckan åt nättidningen Sourze, vilket är tokskoj! Dessutom har vi såklart fullt upp med IRM. Men jag är inte den som klagar, tvärtom faktiskt. Äntligen är min inspiration tillbaka! Jag skriver så tangenterna glöder på datorn och spottar ur mig text efter text. Och, om jag får säga det själv, så är det rätt bra texter också.

Men, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte skriva om det här:

Tolv papperslösa invandrare ansökte om att få betala skatt i Sverige. Då läckte Skatteverket hemliga uppgifter om var de arbetade till gränspolisen. Nu jagas de för att kunna utvisas.

 

Jomen, det är väl rart? Ett fint samhälle? De som vill betala skatt, och som Åkesson och hans blågula anhängare kallar “bidra”, de ska vi kasta ut. Nu tycker jag visserligen att alla papperslösa ska få stanna i Sverige, men nog blir det extra påtagligt extra i fall som dessa. Då funkar inte längre argumentet “De kostar mer än de tillför”. Då biter det inte längre att kalla dem för utsugare. För helt plötsligt är de ju som vem som helst av oss?

Samtidigt så jagar fogden Mats Dagerlind, frontman för rasistbloggen Avpixlat:

Mats Dagerlind driver själv på sajten en aggressiv retorik mot invandring. Bland annat för han fram ekonomiska argument. I en krönika inför midsommarhelgen uppmade han läsarna att ”säga nej till brinnande förorter, nej till “svenska” jihadister, nej till fri rörlighet för utländsk mångkriminalitet, nej till ansvarslös massinvandring med en årlig åderlåtning av skattebetalarna på 100 miljarder kronor.

Men Mats Dagerlind berättar inte att han själv har kostat svenska skattebetalare miljonbelopp.

2004 begärdes han i personlig konkurs av staten. Sedan dess har han samlat på sig mer än 1,5 miljoner i skulder, varav merparten härrör från obetald skatt.

 

Och han hyllas av rasister, SD-anhängare och andra “Sverigevänliga” (vilket hån det är att använda det ordet om dem, egentligen. Kan vi inte börja kalla dem för vad de egentligen är: Sverigefientliga.). Men papperslösa, de får skit. Usch, jag blir så äcklad av den uppenbara dubbelmoral som råder. Så kära rasister, från och med nu tänker jag aldrig någonsin tolerera att ni använder ekonomiska argument när ni kritiserar papperslösa om ni någonsin hänvisat till Avpixlat eller skrivit något positivt om Mats Dagerlind.

Bara så ni vet.

 

The people of the rasistblogg – eller “Ännu ett hatfullt kommentarsfält? Nämen!”

Posted on by

Det finns en rasistblogg på nätet som är typ Avpixlats bortglömda halvsyskon eller nåt. Man kan enkelt säga: De försöker vara som Avpixlat men kan inte riktigt komma upp i samma nivå. Och med tanke på den nivå som AP håller så… tja, ni fattar. Det är skräp. Dock dyker den typ alltid upp när jag googlar mitt namn (ERKÄNN NI GÖR DET OCKSÅ!) så jag kan liksom inte undgå den. De verkar nämligen halvt besatta av mig och det är ju förstås lite smickrande! De brukar ta tweets och skriva om dem. Fine be me, mina tweets är inga hemligheter precis.

Så, själva inlägget den här gången är rätt ointressant (jag hade twittrat om att eftersom det finns så många kyrkor borde det finnas fler moskéer) men kommentarerna är ändå lite spännande. Jag börjar liksom ana ett mönster. Men, vi tar det steg för steg. För pedagogikens skull!

Först och främst har vi “Lustigkurren“, som gjort om IRM till något annat:

Internrasismen

Hihi, ja “internrasismen” låter ju verkligen rimligt och sådär. Men hen försökte iallafall!

Sen kommer vi till de som har klara uppfattningar om hur jag borde behandlas. Vi kan kalla dem för “Åtgärdarna“:

Reducerasse hur det gick riktig

Mysiga snubbar va. Sverigevänligt så det skriker om det. För i Sverige tycker vi att människor ska “reduceras” eller mördas. Mm, verkligen.

Sen har vi nästa kategori, nämligen de som är totalt och uteslutande fokuserade på utseende. Hemskt gärna med nån slags sexuell underton så jag kallar dem för “Folk jag struntar i huruvida de vill ligga med mig eller inte“:

SaudiarabierFula ödlorKossanViagra

Skriver upp i min lilla intressebok här, att ni tycker att jag är ful. För det är ju så att jag ligger sömnlös och grubblar över såna här saker, varje natt. Herregud, mitt främsta mål i livet är ju att vara attraktiv för främmande (rasistiska, hatiska) män! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, nu när ni finner mig fula. (Obs, jag är sarkastisk)

Men. Nu kommer vi till det bästa. För just den där bloggen har något som ingen annan har. De har… oj vad jag skulle vilja infoga en trumvirvel här men det känns kanske lite störigt va? Jag menar, man vill ju inte ha ett ljudklipp mitt i texten? Nä, vi hoppar den. Men, skruttbloggen i fråga har Stefan K. VEM är då det? Tja, det läser ni här nedan:

Expert

En expert? På lilla mig? Det var väl det värsta! Vad säger då denna expert?

stefan k

Hmm… jag måste ju säga att jag är lite besviken. Lite högre förväntning hade jag faktiskt ändå. Jag tänker dock så här: Stefan K kanske inte precis är någon expert, men jag får nog börja räkna honom som en av mina fan boys. Jag menar, han är ändå den på nätet som tycks allra mest intresserad av vad jag skriver, säger och gör. Och sånt är ju alltid gulligt, eller?

Aja. Nu ska jag lägga mig och sova. Helt slutkörd efter ett par dagar med minimalt med sömn. Kommer somna gott i min pojkväns soffa, för JA FLASHBACK jag har en pojkvän. Jag förstår att det måste komma som en chock då jag twittrar om honom dagligen. Fast ja, lite mallig blir jag förstås över att någon anser mig vara en kändis… skicka ett mail om ni vill ha en autograf.

Nu blir det lite personligt här va… – eller “Till Peter”

Posted on by

Det här med att vara kär är ändå en konstig grej. Eller, det har alltid varit det för mig. Det har alltid varit komplicerat, jobbigt och svårt. Jag har blivit kär i de som inte varit kära i mig, jag har blivit kär i människor som behandlat mig illa, jag har blivit kär i de som istället för att älska mig har tryckt ner mig. Och jag trodde att de samlade upplevelserna av att vara kär hade lett till att jag slutat med sånt trams. Jag var övertygad: Det var inget för mig. Det gjorde bara ont och ledde till att jag försakade bitar av mig. Jag var rädd för att jag, till slut, skulle förinta mig själv.

Jag tilläts aldrig vara mig själv i mina förhållanden. Jag skulle alltid ändras på. Var jag inte för tjock, så var jag för mycket vänster. Var jag inte för smart, så var jag för dum. Var jag inte för… ja, ni fattar. Det var alltid något fel på mig, i ögonen på den jag älskade. Och nu kanske någon fnyser till lite, rynkar på näsan och frågar sig hur man kan bli kär i någon, älska någon, som behandlar en så. Som ser på en på det sättet.

Det är inte svårt alls, jag lovar. Kärlek är sällan logisk, är min erfarenhet. Jag tror jag bara haft otur. I kombination med ordentligt kass självkänsla, som blivit sämre för varje förhållande jag haft. Så jo, jag hade lovat mig själv att även om jag skulle bli kär så skulle jag inte lyssna på hjärtat. Jag skulle bli kall. Hård. Inte släppa in någon – någonsin. Jag slutade lita på mitt omdöme totalt och började betrakta mig som en riktig kass människokännare.

Så i början, när jag träffade Honom, så fnös jag åt mig själv och sa högt för mig själv att det var löjligt att hålla handen. Att det var alldeles för smörigt att mata svanar. Att jag hade distans, att jag kunde värja mig. Och jag sa till alla omkring mig att han var så jobbig som var så kärleksfull – jag ville ju bara ha sex.

Nu, idag, är jag så oerhört tacksam att han var just det – kärleksfull. Och att han lyssnade på mig när jag sa att jag inte ville ha nåt förhållande, att han nickade förstående när jag berättade att sånt inte var för mig. Att han sa “Jag har dig så länge det varar, helt enkelt”. För just det, den förståelsen och den kärleken, var exakt vad som behövdes för att mina murar skulle raseras totalt.

Och helt plötsligt insåg jag att jag inte kunde sluta tänka på honom. Att jag saknade hans röst, hans leende, hans varma blick. Jo, jag blev såklart skiträdd och allt i min hjärna skrek, ja faktiskt vrålade så jag blev alldeles yr: “SPRING! FÖR I HELVETE ANNY, INTE EN GÅNG TILL!”. Och ärligt talat vet jag inte varför jag inte lyssnade på den där rösten.

Det kanske var hans snälla bruna ögon. Det kanske var hans trygga famn. Det kanske var hans förståelse och acceptans för min rädsla. Det kanske var hans sätt att läsa mina tankar. Men troligtvis var det för att han behandlade mig som ingen jag varit kär i någonsin har behandlat mig tidigare: med respekt. Han lyssnar på mig, han är faktiskt intresserad av att höra vad jag säger och tycker och tänker. Han får mig att skratta. Och när jag är med honom, är jag tryggare än jag är någon annanstans.

Jag älskar honom, och det väldigt mycket. Han är det bästa som hänt mig på så otroligt länge och en av de finaste människor jag någonsin har träffat. Hur länge det kommer hålla? Det är aldrig möjligt att veta – men jag hoppas att det är för evigt.

Tack Peter, för att du stod ut med mig i början och för att du inte gav upp. Tack för att du inte bara kämpade för själva jaktens skull, utan för att du faktiskt genuint ville ha mig. Tack för allt du ger mig – varje dag. Tack för allt du lär mig, om livet och om mig själv. Tack för att du gjort mig till ett fån som inte kan låta bli att prata om min pojkvän. Tack för att du är min vakthund. Tack för att du delar med dig, av stort och litet, av svårt och lättsamt. Tack för alla skratt du ger mig. Tack för att du gett mig så många minnen jag kan plocka fram när jag mår dåligt, minnen som får mig att le och minnen som gör mig alldeles varm i magen. Tack för att du får mitt hjärta att kännas som hallonsoda.

Tack för att du älskar mig. Och tack för att jag får älska dig.

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

Posted on by

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.

Upploppen i Stockholm – eller “Visst är vi fler?”

Posted on by

Jag tänker skriva om Husby nu. Eller Stockholmskravallerna. Förortsupploppen. Kärt barn har många namn, ni vet. Men jag tänker inte analysera vad som hänt eller varför. Jag tänker inte skriva om klass, klyftor, utanförskap: det är det många andra som redan gjort och gjort mycket bättre än vad jag kan lyckas med. Nej, jag tänker skriva om något annat. Om solidaritet och att jag ändå fått hopp om en lite bättre värld, mitt i all misär.

I torsdags morse gick jag och min bror, som vanligt, till gymmet. När vi kom ner till centrum insåg vi att i princip varje fönsterruta var kraschad. Så sjukt onödigt gjort, och jag kände vad irriterad jag blev. Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det, förutom när jag fick förklara för brorsbarnen vad som hade hänt. Men i torsdags på kvällen var jag ut och kom hem rätt sent. Vid tunnelbanan mötte jag min bror, som var ute och nattvandrade. Och han var inte ensam: det var ett stort gäng vuxna som var ute.

Det gjorde mig så väldigt glad. Det är fint att se vuxna (och ungdomar) som samlas och faktiskt gör något åt ett problem. Istället för att sitta hemma och ilsket klicka gilla på rasistiska facebooksidor kan man ju faktiskt göra något konstruktivt. Men det fick mig också att tänka: varför måste det till oroligheter, krossade fönsterrutor och uppeldade bilar för att folk ska börja bry sig?

Jag menar. Det finns så otroligt många vinster med vuxna som nattvandrar, i alla städer. Någon som ser till den alldeles för fulla tjejen som sitter på trottarkanten och gråter, någon som stoppar bråken, någon som hjälper tonårspojken hem när han ligger däckad i en buske. Jag tycker att det i sig är en så fin tanke: att ta hand om varandra.

Jag hoppas att nattvandrandet fortsätter även när oroligheterna lagt sig. Jag hoppas att fler inser att det krävs handling utöver nätaktivism. Jag hoppas att många också fått sig en tankeställare vad gäller rasism i samhället för det har om något blivit tydligt i samband med upploppen: att rasismen lever och kanske frodas i Sverige.

Det jag lärt mig senaste veckan är helt enkelt att det är väldigt fint när folk ställer upp, samlas. Jag har också lärt mig att fler borde bli källkritiska i sociala medier och inte gilla första bästa sida som ser bra ut, utan kanske kolla upp vad budskapet bakom egentligen är. Jag har också lärt mig att vi måste bli starkare när vi står upp mot nazister och rasister. Att de benämns som “medborgargarde” när de är ute på stan för att spöa folk gör mig ledsen och uppgiven. Men, visst är vi fler än dom? Fler goda krafter än onda. Jag hoppas och tror det.

Och jag hoppas att vi visar det, även när det inte är upplopp.

Var snälla mot varandra! – eller “Rasisterna borde skaffa ett liv”

Posted on by

Jag har tänkt lite på en sak, angående rasisterna och övriga idioter som hänger på Twitter. Jag menar, så här funkar det för MIG när jag kollar av Twitter: Nån skriver nåt roligt – jag svarar med ett “Haha!”. Nån skriver nåt smart – jag retweetar. Nån skriver nåt jag verkligen inte håller med om – orkar jag så svarar jag och ifrågasätter. Men oftast inte, för jag har lärt mig att som diskussionsforum är Twitter FULLKOMLIGT värdelöst. Det innebär att jag ofta scrollar förbi såna tweets. Kanske sparar jag ämnet i hjärnan och bloggar om det sedan.

Men rasisterna. De tycks syssla med en enda sak på twitter: De letar aktivt efter människor som skriver något de inte håller med om. Eller ja, det behöver inte vara det. De tycks leta efter människor som nångång skrivit något de kanske inte riktigt håller med om. Och sen svarar de – vanligtvis otrevligt. Och jag tänker: Det måste vara så tråkigt för dem att ha ett twitterkonto?

Eller är de snälla mot varandra? Sitter de själva i sin lilla rasistbubbla och delar bilder på söta djur, länkar roliga blogginlägg och diskuterar ganska triviala saker som typ musik, vädret och barnprogram?

Men fine. Vi är alla olika. Vi hanterar vårt twittrande olika – det finns ju faktiskt antirasister som också aktivt letar upp gräl. Som liksom inte kan låta bli att ge Ingrid Carlqvist en plattform som är betydligt större än vad hon förtjänar. Och egentligen är det väl lugnt.

Ja, jag vet att jag framstår som förvirrad nu. Ni får stå ut med mig, jag glömde ta mina allergimediciner så min hjärna har liksom transformerats till slem och upphört att fungera som den ska. Men. Men:

Vad får man ut av att scanna igenom antingen sitt flöde eller en särskild hashtag eller bara ett särskilt ord – och sen svara otrevligt? Alltså, nu pratar jag inte om svar av typen “Jag tycker du har fel, för jag tycker så här” utan mer “Du är dum i huvudet”. Eller mer vanligt: “Du är ful”.

Vad får man ut av det? Är det ens roligt? Tär det inte på själen, egentligen? Jag tror inte att nån människa i längden mår bra av att vara aktivt elak, ändå sitter det fullt av folk som använder internet som nån slags avstjälpningsplats för allt som nånsin gått fel i deras liv. Folk som verkar ha elakhet som enda hobby, hur mår de egentligen?

Ja, jag blir faktiskt oroad. Bekymrad. Jag vill ge vissa av de här människorna en kram. För jag tror helhjärtat på detta: Det är alltid bättre att vara snäll. Så därför har jag blivit mindre restriktiv med vilka jag blockar på till exempel twitter. För jag vet, att hur snäll jag än är, så finns det en gräns. Och då är blockandet helt plötsligt det snällaste jag kan göra…

Nåväl. Vad jag vill ha sagt? Äsch. Var snälla mot varandra – rasister som antirasister. Skilda åsikter är helt okej. Att vara elak – det är aldrig okej.

Peace out.

Nu är det slut – eller “The Winner Takes It All”

Posted on by

Schlagerbakis.

Nej, jag känner inte av gårdagens vindrinkar eller det där glaset rött jag avslutade med. Men nu är det ju liksom slut? Det känns tomt. Väldigt tomt. Lite samma känsla som när man var liten på julafton, när alla julklappar var öppnade och man mådde illa av allt julgodis och man insåg att det bara fanns en sak kvar att göra: gå och lägga sig. Och att julafton aldrig var så långt bort som just nu.

Exakt den känslan har jag nu: saknad, längtan, tomhet. Men det har varit några riktigt roliga veckor, visst har det? Att få chansen att åka ner till repetitionerna var liksom helt fantastisk. Att jag också fick spendera de dagarna med en skäggig karl som får mitt hjärta att jubla gör upplevelsen närmast magisk.

Jag är så glad för de vänner jag har som inte bara accepterar mitt schlagernörderi, utan även uppskattar det. De som klagar, gnäller och kommer med elaka kommentarer ska helt enkelt inte få någon plats i mitt minne av Eurovision Song Contest 2013. Nej, istället ska jag komma ihåg roliga diskussioner på Facebook, skratt på Twitter och självfallet, de trevliga människor jag tittade på finalen med igår.

Dock har jag några saker jag vill ha sagt inför nästa års ESC:

För det första så vill jag verkligen bevaka tävlingarna officiellt. Det vore ju en dröm? Att få vara på plats – på riktigt – och skriva om det. Åh vad glad det skulle göra mig!

För det andra – om plan A liksom failar (det finns nog många som vill bevaka ESC…) – så ska jag ha en egen schlagerfest. Och precis som jag skrev på Facebook igår så kommer jag göra ett schlagertest för att man ens ska få komma in. För jag är lite less på folk som “tittar ironiskt” och förstör hela grejen för oss som faktiskt tar det här seriöst. Så seriöst man nu kan ta en tävling i musik.

Nåväl, jag tror att Danmark kommer bjuda oss på en bra show nästa år. Men jag tror att årets tävlingar blir svåra att överträffa. Inte nog med att vi hade Petra Mede, som slog mig med total häpnad och var den bästa ESC-värdinnan jag någonsin sett, vi har också så otroligt kompetenta människor som jobbat med produktionen. Och det säger jag verkligen inte bara för att min pojkvän är en av dem…

Nu packar jag undan min ESC13-väska (som symboliskt nog gick sönder igår ändå…), lyssnar lite på “Kedvesem” och återgår till mitt normaltillstånd. Nu blir det tweets, facebookuppdateringar och blogginlägg om det gamla vanliga: Antirasism, feminism, socialism, kärlek och tolerans. Hoppas du hänger med!