Tag Archives: Twitter

SD:s sympatisörer, ett problem? – eller “Det finns de med respekt också”

Posted on by

Jag har tänkt på en sak, och det här har jag ju bloggat om förut, det här att vissa av mina meningsmotståndare gör allt de kan för att framhäva mig som en hatisk person. Egentligen har jag väl tänkt att det är så det funkar, att alla på “den sidan” är så. Men jag har insett att jag nog har fel. Tyvärr är de en övervägande majoritet, åtminstone av de som väljer att diskutera med mig på Twitter. Men det finns de som är övertygade SD-anhängare men som också kan bete sig som folk.

Som diskuterar lugnt och sansat. Som ger mig beröm ibland, när jag skrivit något. Som säger “Jag håller inte med dig” snarare än “Du är ful” eller försöker förvrida vad jag sagt. Som diskuterat ärligt, på samma nivå som jag.

Sådana meningsmotståndare respekterar jag. För tyvärr, det är förbaskat svårt att respektera nån som antyder att jag skulle må bra av lite våldtäkt. Det är också svårt att respektera någon som kör fula diskussionsgrepp som typ “Jahaja, du tycker om kattungar du? Det innebär att du hatar hundvalpar”. Eller för den delen – de som subtweetar om mig och skriver “Anny är en hatisk och vidrig människa” och där och då har man helt plötsligt sett till att jag får ett antal hatiska kommentarer, för då har ju någon faktiskt godkänt att jag förtjänar sådant.

Och sen, när jag faktiskt hamnar i en diskussion med någon där respekten är ömsesidig, så kan jag tänka “Stackars SD ändå.” för deras anhängare (och en del av deras företrädare) måste ju verkligen anses vara ett problem för partiet? Jag kan liksom inte ens tänka mig hur det vore att som sansad människa sympatisera med ett parti som alldeles för ofta företräds av människor som kräks ur sig all möjlig dynga. Och nej, jag menar då inte personer som är kritiska och skeptiska till svensk invandrings- och flyktingpolitik. Jag menar de som skriver låga saker, rent rasistiska saker, de som skyller en minoritets våldsdåd på alla anhängare av en världsreligion, de som behandlar meningsmotståndare som skit och alldeles särskilt menar jag de som hotar och sprider hat. Eller ja, för den delen – de som gör det okej med att andra hatar.

Tänk er, ett Sverigedemokratiskt parti utan dessa anhängare. En rejäl utrensning. Hur skulle det se ut? Skulle politiken förändras, bli mjukare? Skulle de försvinna – eller växa? Det är en ganska spännande tanke egentligen. Och jag tänker den varje gång en av två saker sker – oftast när någon SD-anhängare sprider hat, eller de få gångerna jag träffar på någon som lugnt, sansat och respektfullt tar en diskussion.

En guide i 20 steg till hur du infiltrerar den antirasistiska rörelsen – eller “Ett Dagerlind-långt inlägg”

Posted on by

infiltrera

Infiltrera “antirasiströrelsen” alltså? Hm, ja kanske är det enkelt? Jag som är så snäll tänkte dock underlätta ytterligare lite för nazisterna genom att presentera en helt ny strategisk plan för infiltration av antirasismen! Det är ett grymt långt inlägg, jag vet jag vet! Men det går helt enkelt inte att korta ner så mycket mer. Jag hoppas att alla har tålamod att läsa det dock, för jag tror verkligen det är en bra guide till att lyckas som infiltrerande nazist…

1. Först och främst, nu måste du välja vilken del av antirasismen du vill tillhöra. Det finns ingen riktig “antirasiströrelsen” så du måste göra en del val helt enkelt. Ska du infiltrera socialisterna? Liberalerna? Eller kanske vara politiskt fristående och bara ha en åsikt om just rasism? Ska du kanske engagera dig i frågan fackligt, eller i någon annan organisation? Som du märker har du en del saker att fundera på och det är rätt viktiga saker som kommer definiera dina fortsatta framsteg. För jo, du måste liksom göra ett sådant val för bästa resultat. Dessutom så definierar det såklart dina åsikter. Du kan inte infiltrera antirasiströrelsen som socialist och sedan bara presentera liberala åsikter, nej det förstår du såklart!

2. Nu måste du skapa en egen plattform. Hur? Ett bra tips är att skapa en blogg, jag har hört att det är poppis. Då måste du först lära dig ett bloggverktyg men kanske kan du redan använda wordpress (det är iofs rätt enkelt och användarvänligt!). Du bör också komma på ett snitsigt namn som folk kommer ihåg. Och tja, ett namn som även funkar som domän och som inte redan är registrerat. Easy peasy!

3. Nu måste du börja publicera material! Har du en blogg behövs det förstås texter. Räkna med att lägga ner ett par timmar per dag för research och såklart för att skriva texterna. I början kanske du känner dig osäker och har lite problem med att hitta din egen ton i språket så att säga, men det ger med sig efter några veckor! Ovan skribent? Tja, då kanske det dröjer lite längre. Kom också på att det du skriver helst ska fylla en lucka. Det finns en viss charm i att kopiera vad andra skriver, men vill du skapa den där stora plattformen måste du vara unik på något sätt och sticka ut.

4. Nu har du din blogg, med en fräsig adress och bra material som du känner att “jo, folk vill nog läsa det här!”. Men… ingen läser? Hm, vad göra? Det är i det här skedet du måste lära dig sociala medier. Regga dig på Facebook och Twitter och börja bygga en följarkrets. Här gäller det såklart att du verkligen säkrat att det du producerar på bloggen är relevant. Du får räkna med att det går trögt några månader, ofta tar det ett tag att bygga upp en bra följarkrets och det kommer krävas hårt arbete. Du måste se till att vara aktiv, göra reklam för dig själv (och din blogg!) och vara med i alla aktuella diskussioner rörande antirasism så att du syns. Helt enkelt bygga ett namn i sociala medier!

5. Nu kanske du har en trogen skara läsare som tycker att din blogg är asabra. Nu gäller det att få ÄNNU mer uppmärksamhet. Det gör du kanske enklast genom att hitta en nyhet som du är exklusiv med. Du är helt enkelt först på bollen. Det här kräver förstås en hel del fantasi och arbete, men det är du väl beredd att lägga ner?

6. Nu har du för första gången blivit nämnd på en annan blogg och vunnit läsare därifrån. Du har också blivit retweetad av folk med många följare vilket gör att fler hittar dig. Nu gäller det att du vidareutvecklar materialet du producerar till din blogg. Du måste bli bättre, snabbare, smartare och snyggare.

7. OJ! Nu gick du på en mina. Du hade missat det här med upphovsrätt och får betala några tusenlappar i böter. Du får förstås skämmas lite, men det är sånt som händer när man börjar med något från grunden och lär sig efter vägen. Det är bara att bita ihop och betala.

8. Nu är det dags att skriva en debattartikel. Det ska vara om ett aktuellt ämne som också är kopplat till det du skriver om på din blogg. Se till att få den publicerad i en större tidning för att öka trovärdigheten på din blogg. Nej, det är inte att bara skicka in den. Det är nu du börjar bygga en relation till olika journalister och får dem att inse att det du skriver är bra. Och att du ofta publicerar saker som är helt unika just för dig, att du ofta är först med nyheter inom ditt område.

9. Nu börjar det helt plötsligt rasa in hotmail till dig. Det är folk som önskar att du ska dö, eller som skriver att de ska vänta på dig utanför ditt hem och våldta dig. Du tycker det är väldigt obehagligt och vissa dagar gråter du bara för att det är för mycket. Men du biter ihop och kämpar vidare ändå.

10. Nu blir du för första gången citerad i någon större tidning, till exempel DN! Helt plötsligt rasar det in läsare. Dags att höja nivån! Det innebär också att du måste lägga ner ännu mer tid och energi på ditt skrivande. Finslipa dina analyser och göra betydligt mer research än innan.

11. Vid det här laget har du kommit så långt att din blogg är vad man hänvisar till när någon pratar om ämnet du bloggar om. Ditt namn börjar bli känt även utanför de mest interna kretsarna. Folk vet vem du är när du presenterar dig.

12. Du blir uthängd med namn och adress på Flashback.

13. Kraven på det du gör är högre än du någonsin kunnat tänka dig. Ett stavfel gör folk nästan arga. Vissa dagar har du så mycket att skriva om, så många texter att arbeta med att du prioriterar bort sömn. Du kommer på dig själv med att aldrig prata om något annat än din blogg och dina vänner börjar lessna på det.

14. Helt plötsligt händer en jättegrej som rör just ämnet du bloggar om! Du kliver upp klockan 06:00 på morgonen för att hinna uppdatera dig och skriva. Du äter lunchen framför datorn, för du vet att du har två texter som du måste skriva idag, det kan liksom inte vänta.

15. Du får ditt första riktiga mordhot på posten. Du börjar gråta och gör en polisanmälan som inte ens leder till en förundersökning. Du pratar med andra antirasistiska kamrater och inser att de alla delar nästan samma erfarenhet. Samtidigt får du kommentarer på din blogg, på din mail, på twitter och på facebook som alla säger att du är en hemsk människa som borde dö. Eller iallafall flytta från landet. Självfallet tar det på dig ibland, även om du börjar bli ganska hårdhudad vid det här laget.

16. Du har börjat inse exakt hur mycket tid bloggen tar från dig. Vissa kvällar så tackar du nej till att umgås med kompisar, för det händer så mycket inom just “ditt område” och du måste skriva om det. Du sitter konstant och letar material, funderar och tänker ut olika vinklar.

17. Vid det här laget har du också blivit van att försvara dig även mot dina “vanliga kritiker” som ständigt vill berätta för dig vad du gör fel och vad du skulle kunna göra bättre. Du kommer ihåg punkt ett, att vara noga när du väljer inriktning på din antirasism? Nåväl, om du valde den socialistiska synen på det hela så kommer du få skit från liberalerna, och tvärtom såklart. Helt enkelt kommer du få skit från alla möjliga håll och kanter. Det gäller att inte ge upp eller börja tvivla på dig själv!

18. Du börjar fundera på hur du kan utveckla din blogg. Borde du börja hålla föreläsningar om ämnet du bloggar om? Borde du göra en bok baserad på din blogg? Bestämmer du dig för att göra något av dessa exempel, eller något annat, så får du räkna med att ännu mer tid kommer gå åt!

19. Har jag nämnt att du gör allt gratis, utan att någonsin få en krona för besväret? Har jag nämnt att den enda belöning du får, är dels snälla ord från de som läser dina texter, dels bekräftelsen när dina texter sprids eller blir till nyheter? Har jag nämnt att du fortsätter få hot och allmänt hat i alla dina brevlådor, den fysiska såväl som dina internetinboxar? Har jag nämnt att bloggen slukar allt mer tid, för varje dag som går?

20. Grattis, nazist! Du har nu din antirasistiska plattform. Det har tagit ett och ett halvt år för dig att komma hit, om du haft flyt. Och tja, om du skrivit saker som folk vill läsa. Det gäller som sagt att hitta något unikt, som gör att folk märker dig i den myllrande massan av antirasistiska bloggar.

Nackdelen är förstås att den här plattformen kommer försvinna under dina fötter i samma ögonblick som du försöker använda den för att sprida ditt nazistiska budskap. Å andra sidan kan man ju alltid hoppas att du på de här 18 månaderna kommit på bättre tankar – och helt enkelt BLIVIT antirasist. Isåfall så välkomnar jag ditt försök att “infiltrera” vår “rörelse”. Om inte… tja, då kanske du ska tänka över saken en gång till. Är det verkligen värt att lägga ner all energi på att bygga en plattform som du sedan inte kan använda för ditt egentliga syfte..?

Och du, har du tänkt på det här: Anledningen till att fler lyssnar till antirasister än till nazister/rasister, och alltså har större plattformar och större “impact”… det kanske helt enkelt är för att vi har rätt.

Och ni har fel.

Viljan att ge upp – eller “Min kamp, vår strid”

Posted on by

Igår skrev jag på Twitter att jag är alldeles för ödmjuk för mitt kändisskap. Ett skämt förstås, och ett rätt roligt sådant om jag får säga det själv faktiskt, men det finns ändå en gnutta sanning i det. Helt plötsligt vet folk vem jag är, vad jag gör, vad jag tycker och står för. Det är roligt för det innebär att vi på IRM gör saker på ett bra sätt, men det är också lite läskigt.

Senaste tiden har jag flera gånger varit med om att folk direkt när jag sagt mitt namn vet vem jag är. Ibland av typen “Åh, jag följer dig på Twitter!”, nångång har det varit nån som läst min blogg, andra gånger (och oftast) är det tack vare IRM. Jag tänker på något sätt inte på att folk läser vad jag skriver, och tur är väl det för annars skulle jag analysera varje bokstav. Nå, det kanske skulle leda till högre kvalitet men jag skulle skriva mycket mindre.

Men varför skriver jag egentligen om det här? Jag menar, det är ju som lite inte så blygsamt skryt egentligen. Jo, så här är det: Jag har insett att det troligtvis är nu jag har ett val. Där jag skulle kunna säga “Nä, jag hoppar av det här tåget” och ganska snart skulle jag vara bortglömd. Jag skulle kunna släcka bloggen, logga ut från Twitter för gott och aldrig tycka något igen.

Och herrejösses vad skönt det skulle vara ändå! Slippa höra att jag är ful, fet och misslyckad. Slippa våldtäktshoten, slippa mordhoten, slippa allt hat. Kunna skriva saker på Facebook utan att väga varenda bokstav. Kanske starta en ny blogg, en sån där tråkig där jag bara skriver om vad jag ätit idag. Och ingen skulle ha någon anledning att klaga på en sådan blogg, för ingen skulle veta vem jag är.

Jo, det vore väldigt skönt. För vissa dagar är jag så uppgiven att jag bara vill gråta. Vissa dagar kan jag bara se det som är fult i världen. Ni vet, vissa dagar blir jag verkligen översköljd av rasism och sexism och homofobi och fan och hans moster. Och då vill jag bara ge upp. Tänka: Det är någon annan som kan fixa det här. Eller oftare: Det här går inte att fixa.

Så många gånger har jag suttit med tårarna rinnande och tänkt “Det är fan ingen mening”.

Men samtidigt har jag lärt mig, det går faktiskt över. Och jag går in och läser något av de som får mig att orka kämpa. Jag läser vad Foujan skrivit och jag blir inspirerad och förbannad istället för uppgiven. Jag läser vad Marcus skriver och blir lite klokare än vad jag var innan. Jag läser en kommentar på Facebook, där min före detta kollega helt plötsligt tar debatten med en SD-anhängare och sedan skriver till mig: “Tack Anny, du har gett mig argumenten. Helt plötsligt vågar jag!”.

Och sen när jag läst, inspirerats, blåst lite på min glöd, så går jag in på Twitter och läser en Sverigedemokrat skylla terroristbrott på världens alla muslimer. Jag ser en kvinnofientlig bild på Facebook. Jag hittar en forumtråd full av hat mot homosexuella. Och jag blir arg. Jag fylls av vit, sprakande vrede – en drivkraft som blir destruktiv i längden men som behövs för att jag inte ska ge upp. Och helt plötsligt känner jag det igen – kampen finns i mig och jag skulle aldrig kunna ge upp. Det jag gör kanske bara förändrar små saker, men varför skulle jag förakta det? Om jag ger upp – då är det några små förändringar färre som sker i världen.

Ja, och ni vet väl vad man brukar säga om många bäckar små?

Det jag vill ha sagt, egentligen, är att vi alla är beroende av varandra på något sätt. Ni bär mig, och jag vill gärna bära er. För jag vet hur lätt det är att ge upp. Jag vet hur lätt det är att tänka “Skit i allt, det gör ändå ingen nytta”.
Men vi måste fortsätta. För vem skulle annars någonsin vilja börja?

Är jag så viktig? – eller “Där ute finns det gott om ormar”

Posted on by

Ska jag bli smickrad eller oroad över att det hålls koll på var jag är, vad jag gör? Väljer nog att inte bli vare sig det ena eller det andra, utan mer… förundrad. Varför är jag så viktig i vissa personers liv? Har jag verkligen så stor påverkan på deras tillvaro?

hållerkoll

Tänk vad många som redan från starten sa “IRM kommer inte påverka, IRM är en fjuttig liten blogg”. Det är inte bilden jag får idag, när jag knappt kan skriva något utan att få respons på det. Både positiv och negativ, såklart. Mest positiv om jag ska vara ärlig och det gör mig så otroligt tacksam för det är ju så jag orkar. Men ändå… jag har inte riktigt hunnit med. Jag har inte liksom förstått att det finns folk som lyssnar på mig, läser mina ord – och som vet vem jag är. På samma sätt har jag inte riktigt hunnit vänja mig vid att det finns de som vill mig ont.

Varför? För att jag har en annan åsikt. För att jag tycker olika. För att jag inte är tyst om det. Ja, vi har varit igenom det här förut. Jag tänker inte skriva ett likadant inlägg, men jag har funderat på en sak. De som jag häpnar mest över är nog trots allt inte de som kommer med de riktiga hoten, de som skriver hatiska kommentarer eller mail. Nej, de jag är mest oroad över är nog de som faktiskt ser till att göda hatet mot mig. De som håller en rätt så okej ton mot mig, inte går över gränsen, men som ändå gödslar hej vilt med uttalanden och kommentarer som syftar till att framställa mig som en hatisk människa. En ond människa. En människa som förtjänar all skit jag får.

De där människorna som inte kan låta bli att anmärka “Du är mänsklig ändå” när jag skrivit ett öppenhjärtigt inlägg. De som skriver om mig på Twitter, dunkar varandras ryggar och “höhö”-skrattar när de får till en extra spetsig formulering som misstänkliggör mig på något sätt.

“Men, du gör ju samma sak mot SD Anny!” – gör jag verkligen det? Jag tycker det är en otroligt stor skillnad mellan att granska ett politiskt parti och att granska en enskild person. För att inte tala om att när det gäller det som slängs i mitt ansikte är ytterst lite sant. Det mesta är hittepå, enbart till för att någon annan ska plocka upp bollen och slunga lite hat i min riktning. Är IRM:s syfte hat? Nej. Vårt syfte är att visa upp vad SD gör, vad deras företrädare gör och vi hittar inte på. Vinklar? Tja, det gör väl ändå alla, men vi ljuger inte. Om vi var ute efter något slags korståg mot hela SD hade vi hängt ut varje anhängare och sympatisörer. Det hade jag dock aldrig kunnat stå för – då hade jag inte varit med. Jag tror inte att någon skulle komma på tanken ens att starta en sån sajt? Jag hoppas inte det iallafall.

Men riksdagspartier måste tåla granskning. Partier som har representanter i fullmäktige, landsting osv måste tåla granskning. I dagens öppna samhälle där sociala medier och internet är en stor del så är det fritt fram för vem som helst att bedriva den granskningen. Många gnäller och säger “Men ni bevakar ju inte *insert valfri grej/parti/person/händelse* och nej, det gör vi inte. Vi bevakar Sverigedemokraterna. Men det är förstås helt okej för vem som helst att starta en egen sajt för att bevaka… tja, vad man nu finner borde bevakas. Kör hårt, liksom. Det behövs inte ens några pengar för att komma igång!

Nåväl, för att återgå till grunden i det här inlägget: Varför det här hatet mot mig? Varför den här besattheten av mig som person? Är jag verkligen ett så stort hot..? Jag gör bara det som demokratins rättigheter tillåter mig att göra. Vad är så farligt med det? Helt enkelt känns det så här: Hade man inte haft något att dölja, då hade man kanske inte behövt vara orolig heller.

Eller så tycker de bara att jag är awesome men vågar inte erkänna det. *Det kan ju faktiskt vara så…

 

*Fniss.

Vapenvurmaren Anny? – eller “Tillåt mig asgarva”

Posted on by

Häromdagen twittrade jag en fyra år gammal bild på mig, där jag sitter med min kompis älgstudsare. Om jag gjorde det för att provocera? Självfallet. Någon försökte få mig till att vara en vapenälskande extremist och jag tyckte bilden var lite rolig. Kanske mest för att det tydligt syns att jag inte har en aning om hur man ens håller i ett gevär. (Visst räknas det som gevär va?)

Men, som de som känner mig vet, så har jag aldrig använt något annat vapen än pennan. Jag skulle aldrig kunna heller, av den enkla anledningen att jag är pacifist och tycker att våld mot andra är förbannat onödigt och dumt. Dock kan jag inte ta avstånd från vapen. För hur skulle jag kunna? För det första kan väl nästan allt användas som vapen? För det andra så används vapen till saker som jag gillar också. Typ älgjakt. Och vad jag vet är det jättesvårt att strypa ihjäl älgar. (Och nu blev jag sugen på älglasagne… mmm…)

Nåväl, det är liksom inga konstigheter vare sig med bilden eller med min inställning till vapen. Att försöka utmåla mig som en vapenvurmande galning är bara till för att… jag vet faktiskt inte? Är det för att de ska kunna klappa varandra på ryggen och skratta åt mig? Är det för att försöka övertyga någon annan om att jag är farlig (jättefarlig grrr…) eller är även det här med slutmålet att tysta mig? Nja, jag gissar på det första alternativet faktiskt. Kommentarerna på inlägget är dock helt uppenbart till för att bryta ner mig. Hur har man valt att kommentera inlägget: med argument och rimlighet? Näää… nästan uteslutande har man valt att rikta in sig på mitt utseende. Ja, för jag är ju kvinna och det som gör ondast är ju när någon kallar mig tjock. Tydligen.

fettofläskfialolnyckelbensmulor

Jaha, buhu jag är tjock på bilden. Grattis kommentatörer, ni aspirerar alla till titeln Captain Obvious!

Det hela fortsatte i ungefär samma stil på Twitter igår, där flera kände sig nödgade att berätta hur tjock jag är på bilden. Suck. Jag har också ögon, ni VET det va? För att inte tala om att… tja… det är jag på bilden. Jag om någon kan intyga att jag var ordentligt fet. Idag är jag bara halvfet. Eller ja, kanske tre fjärdedelars fet…

Aja, saken är att jag inte förstår vad ni hoppas få ut av era kommentarer. Ska jag bryta ihop för att ni inte tycker att jag är attraktiv? Varför skulle jag vilja vara attraktiv i era ögon..? Men jo, jag får väl kanske lära mig att som kvinna ska jag fullkomligt kollapsa av bedrövelse om en man finner mig oattraktiv. (Nä, nä det tänker jag verkligen inte göra).

Men, det är inte bara att jag är tjock som de goda kommentatörerna tyckte att de skulle skriva om. Nej, de gav sig också in på det spännande området som jag vill kalla “Mitt Sexliv”. Fast det är tydligen inte så mitt, för tydligen vet de mer om det än vad jag gör. Ehm… ja… jag vet inte riktigt om det är så, men de är åtminstone bra på att låtsas att de har någon som helst insyn i det!

130kgvänsterkvinnor

Fräscht.

Vill också påminna alla om att det här är typ samma skara män som annars skriker sig blå i ansiktet för att “de ska skydda kvinnorna från de hemska muslimerna och deras hemska kvinnosyn”. Host host. Ja, jag föredrar verkligen den här kvinnosynen, där en kvinna som säger något de inte håller med om får liksom tåla att bli kallad såväl ful, fet och vidrig. Där en avvikande åsikt är så provocerande att det inte längre finns några gränser för vad som känns anständigt. Där en åsikt som skiljer sig från ens egna tydligen är så hemsk och farlig att man måste kämpa för att tysta den.

Yttrandefrihetens kämpar? Svenska kvinnors beskyddare?
Tillåt mig asgarva.

Hat igen – eller “Ni kan faktiskt låta bli att läsa”

Posted on by

Alla dessa odemokratiska män som gör allt som står i deras makt att försöka tysta mig. För ja, det måste väl vara det som är målet när de överöser mig med hat?

“Amen du då, du hatar ju SD!” brukar jag få höra. Jag tänkte reda ut det här lite nu. Jag hatar inte SD. Jag hatar politiken som de för. Att hata SD skulle ju också innebära att jag hatar alla Sverigedemokrater, eller hur? Och det gör jag verkligen inte. Till skillnad från vad många tror har jag flera vänner som kommit ut som SD:are för mig. Och jag har inget problem med det, men de får ju förstås finna sig i att jag kommer vilja diskutera det med dem. Varför skulle jag hata någon grundat på den personens politiska övertygelse? Det vore ju bara… hemskt.

Och just det utsätts jag för. Är det inte för att jag är feminist, så är det för att jag är antirasist eller vänsterinriktad. Som politisk meningsmotståndare blir jag oftast beskylld för att vara kommunist (börjar inte det bli lite uttjatat nu? Ärligt, det vore mer förolämpande om ni kallade mig nyliberal.) och som kvinna får jag höra att jag är ful, fet, att ingen vill ligga med mig (buhu) och alla andra möjliga förolämpningar som angriper mitt yttre. Allt detta på grund av att jag:

1) Inte tycker som de.

2) Inte är tyst om att jag inte tycker som de.

Herrejösses, jag förstår inte ens hur de har energin? Jag menar, det finns JÄTTEmånga som inte tycker som jag. Om jag skulle skicka hatmejl till alla så… nä, jag skulle ju aldrig få något annat gjort?

Nåväl. Jag är less på att bli överöst med hat. Och vet ni, även om ni tycker att jag får skylla mig själv så är det inget giltigt argument för att fortsätta hata. Det är lite som när yngsta syskonbarnet slår sin bror – blir det bättre av att han då slår tillbaka? Nä. Det enda det slutar med är att det är två ungar som skriker istället för en.

Tycker ni att jag är hemsk och förkastlig och hatisk? Sluta läs vad jag skriver då. För det är inte så att det är något tvång. Och tja, tycker ni verkligen att jag är full av hat och att det är något väldigt negativt så är det lite hyckleri att själva bemöta mig med hat. Eller hur?

Om jag kunde förstå – eller “Två ämnen i samma inlägg? Jorå det funkar!”

Posted on by

Jag har, av lite olika anledningar, tänkt väldigt mycket på hat de senaste dagarna. Jag både skräms och fascineras över att det finns människor som hotar andra till livet, som trakasserar och förföljer. Hur kan man gå över den gränsen? Vad rör sig då i huvudet?

Jag menar, visst jag har också skrivit till folk att de är dumma i huvudet och bett folk dra åt helvete. Men hur går man från det (rätt vanliga, vill jag tro) till att önska livet ur någon? Till att börja hata? Och nej, jag varken kan eller vill skylla allting på mental ohälsa. Det är inte bara sjuka människor som beter sig så här. Jag har sett annars ganska resonliga människor helt plötsligt flippa och förvandlas till monster. Är vi människor så bräckliga? Är det så lätt att rubba våra cirklar?

Mänskligheten skrämmer mig ibland. Och det händer allt oftare, ju mer jag lär mig och ju mer jag ser. Jag har haft vänner som varit utsatta för hot och trakasserier och jag ser vad det gör med människor som utsätts för det. Även de som står bakom hoten, hatet, måste väl se? De måste väl förstå vad de gör? Och det är nog det som skrämmer mig mest. Att det går att vara så… cynisk? Hatisk? Ond..? Jag vet inte vilket rätt ord är, för jag har verkligen ingen uppfattning om vad som kan driva en människa så långt.

Men jag är naiv. Det är en del av mig som jag håller hårt i. Jag vill tro att det finns något gott i alla människor, jag vill tro att alla har någon anledning att bli älskad för. Jag vet, jag vet, jag framstår säkert som en mes men det gör ingenting. Jag kan inte släppa den tron. En stor del av min mänsklighet, min person, sitter i den tron. Jag önskar jag kunde se hur andra tänker, för jag vill så gärna förstå. Den som skriver hotet – var kommer det ifrån? Hur resonerar hen och vad skulle hens mamma säga om hon visste? Tänk, om jag bara kunde förstå…

Idag har Margaret Thatcher avlidit. Jag tänkte försöka liksom länka ihop det med det jag skrivit här ovan men jag är just nu så virrig i huvudet att jag inte riktigt kan göra det. Men lite har det att göra med det där naiva, att jag vill se något gott i varje människa. Jag har sett så många, på Twitter och Facebook, som hurrar och firar nu. Jag skulle jag aldrig kunna hurra åt att någon dör. Den där naiviteten sätter som stopp för det. Oavsett vad för hemska saker den personen har gjort. Vad skulle bli bättre av att jubla över att en person har dött? Har man inte då, jag vet inte, förbrukat en väldigt stor del av sitt moraliska kapital..?

Samtidigt, jag vill inte trycka ner några moralkakor i någons hals. Jag hoppas bara att någon läser det här och tänker efter ett par gånger. Världen är sällan svartvit. Det är bara i sagorna som det finns de som är absolut goda och absolut onda. I verkliga livet är vi alla mer eller mindre grå, fast i olika nyanser. Det är värt att tänka på. Komma ihåg. Och kanske, kanske någon gång erkänna att en själv inte heller är något helgon.

Dagerlinds kamp för jämställdhet – eller “Poppycock!”

Posted on by

Mats Dagerlind, inofficiell överkucku på Avpixlat och redaktionsmedlem på SD-kuriren, har bestämt sig för att slå ett slag för jämställdheten. Härligt, tänker ni kanske och blir lite glada över att karln blivit feminist.

Fniss, klart han inte har blivit det! Nejdå, i Mats värld är det nämligen så att det är kvinnan som har övertaget och det är stackars mannen som är förtryckt. Ja, en analys vi alla kan hålla med om? Nja. Det får en ju faktiskt att ställa vissa frågor. Jag menar, varför har kvinnor lägre betalt? Varför har kvinnor såpass få chefspositioner? Varför är kvinnor utsatta på så många sätt? Frukta icke, Mats Dagerlind har svaren!

dagerlind2

Ok, ska vi gå igenom det här tweet för tweet? Vi börjar med den första. Mats Dagerlind tycker alltså synd om männen för att de inte blir sedda som “sexobjekt”. Mannen ska “kräva en hand på sin rumpa av en kvinna idag”. Nå, nu vet jag inte hur det är med alla världens kvinnor därute, men jag skulle iallafall gladeligen byta bort den biten! För vad är det vi isåfall skulle byta bort? Vad är det männen skulle få med i paketet att “bli sedda som sexobjekt”?

Tja, de skulle få fingrar, främmande sådana, som nyper dem i rumpan. De skulle få händer som riktigt gräver runt i underliven på dem. De skulle bli klämda på, tittade på, skrattade åt, bli behandlade helt utan respekt och de skulle också riskerar våldtäkt. För tja, vare sig ni vill det eller inte så kan sexuella trakasserier på det sättet leda till värre saker. Och efter våldtäkten, tja då kanske mannen skulle få frågan “Vad hade du på dig?” eller “Var du full?” eller “Har du haft sex förut?”. Som sagt, jag kan inte tala för världens alla kvinnor. Men iallafall jag skulle glatt och utan eftertanke byta bort just det där “ses som ett sexobjekt”. Och jag skulle inte ens tvivla.

Men ska vi gå vidare då? Mannen ska alltså bli inkvoterad på jobb. Jamen dåså, den är ju redan uppnådd! För det sker dagligen, hela tiden och världen över att män blir valda över kvinnor just på grund av att de är… just det, män! Så grattis Mats, din kamp har lönat sig. (Eh, nej. Så här har det alltid varit. Sorry!)

Nummer tre då. Det är alltså synd om männen för att de aldrig får komplimanger, aldrig blir bjudna på krogen, aldrig träffar på någon som håller upp dörren? Hm, återigen kan jag bara tala utifrån mig själv och min omgivning men alltså… jag känner inte alls igen den här bilden av mänskligheten. Nog håller vi upp dörren för varandra (iallfall på tunnelbanan i Stockholm…), nog bjuder jag också mina killkompisar på drinkar på krogen, nog har jag varit med om inte bara en gång att män får komplimanger? Det här känns liksom mer som att.. som att Mats borde byta umgänge. Så jag säger det här och nu: Mats, du är varmt välkommen att följa med mig och mina vänner ut nån kväll i 08. Jag lovar att jag ska både bjuda dig på en öl och hålla upp dörren för dig! (Har du din Avpixlat-tröja på dig kommer jag däremot inte ge dig komplimanger för din klädsel)

Nummer fyra känns lite avhandlad redan. Så vi hoppar den va? (Fast nog är det spännande att Mats tycks tro att jämställdhet innebär vem som blir bjuden av vem på alkohol…)

Femman! Ja, jag håller med. Man ska inte förolämpa varandra. Varken kvinnor eller män. Det är liksom dumt och onödigt och allra främst otrevligt. Så vi bestämmer här och nu att kvinnor ska undvika att kalla män för “taliban” och “gubbslem”, så låter männen bli att kalla kvinnor för “hora”, “pissluder”, “fitta” och liknande. Jättebra ju!

Och nummer sex då. Jag kan inte låta bli att tänka så här: Vem är det som prompt säger att det är mannen som utför dessa sysslor? Och HUR många bygger egentligen en bastu? Och bygger de en ny bastu varje dag? Lagar de bilen varje dag? Klipper de gräset varje dag? Nä, så mycket växer inte gräset i Sverige väl? Medan det dagliga arbete kvinnor utför är just det: dagligt. Barnen tar liksom inte semester. Det funkar inte att låta bli att äta en dag. Tvätten tvättar inte sig själv, disken diskar inte sig själv och städningen gör inte sig själv. Nå, om man inte har en RUT-piga hemma då men det är ju liksom en helt annan historia. Så nej, Mats, du kan inte jämföra “bygga en bastu” med att sköta det vardagliga arbetet i hushållet. Sorry, men du får försöka bättre!

Och så den sista. Den som gör mig på riktigt förbannad. Den som antyder att kvinnor arbetar halvtid för att de inte orkar heltid. Jamen vad fint, då ser vi till att papporna i större grad är hemma och tar hand om barnen då! Så kan mammorna jobba heltid för ärligt talat tror jag att många skulle VILJA jobba heltid. Om bara mannen tog lite ansvar och hjälpte till att ta hand om de gemensamma avkommorna. Så jag tycker vi kan bestämma också det, här och nu, att männen från och med nu tar hälften av ansvaret för barn så att kvinnorna snabbare kan gå upp i heltid. Visst blir det bra va, Mats? Eller tänkte du inte på det där med att någon ska ta hand om ungarna också..?

Jadu Mats. Det är fint ändå att du slår ett slag för jämställdheten. Synd att du inte riktigt verkar dels förstå ordets innebörd, dels bara arbeta för ett enda kön. För du vet väl det här, att feminismen jobbar nästan lika mycket för män som för kvinnor. Patriarkatet tvingar in män i snäva könsroller som hämmar era liv. Det vill vi ändra på, på samma sätt som vi vill ändra på att kvinnornas villkor är betydligt sämre i dagens samhälle.

Men fortsätt du din kamp. Kanske är det någon som lyssnar. Troligtvis en man. Jag vet inte vilken förändring ni är ute efter dock, för det ni vill ha – det har ni redan. Grattis, ni är män.

 

Vi är många! – eller “Vad gör du?”

Posted on by

“Hur orkar du?” – frågan har jag fått så himla många gånger. Både välmenat, med omtanke. Men också snäsigt “Men att du orkar bry dig?”. Faktum är att jag inte alltid orkar. Faktum är att jag ibland vill stänga ner mitt Twitter-konto, sluta skriva för IRM och bara lägga ner.

Den tanken brukar hålla i typ… fem minuter. För sen kommer jag på att jag inte är så feg. De kan hota mig bäst de vill, jag tänker inte vara tyst. Fast det är inte bara min egen tjurighet som får mig att fortsätta. Nej, den är egentligen en ganska liten del. Däremot skulle jag aldrig orka utan det massiva stöd jag upplever. Det är ganska otroligt att en dålig dag kunna skicka ett uppgivet tweet och bli bemött med fina ord, stöd, kramar över internet.

Och ibland får jag sådant stöd fastän jag inte ber om det. Idag fick jag en länk skickad till mig på Twitter. En tjej som skriver upprört och argt över vad Sverige har blivit. Om ett Sverige där rasismen kanske inte växt större, men blivit synlig för fler. Om ett Sverige där politiker och medborgare blundar för problemen, diskrimineringen, rasismen. Ett Sverige där en bortklippt scen i Kalles jul upprör fler folk än vad riktiga, påtagliga problem gör. Och hon skriver sedan något som får mig att le världens största, fånigaste leende:

Jag är ändå samtidigt stolt. Och jag blir så enormt glad varje gång jag ser nån diskutera med rasisterna. Varje gång nån säger emot. Varje gång någon tänker. Det är så himla fint att sånna människor finns. Människor som är som dom här:
Tanvir Mansur
Ali Esbati
Anny Berglin
Cissi Wallin
Kawa Zolfagary
Rebecca
Soran Ismail
Lars Ohly
Magnus Betnér
Och organisationer(eller vad fan det nu räknas som) som:
Motkraft
Aktion mot deportation
Inte rasist men
Det är ni som gör Sverige bättre, snälla, sluta aldrig med det.
Och plötsligt är alla rasisters ord, förolämpningar och hån som bortblåst ur mitt minne. För hur skulle jag kunna tänka på något så trist, när jag får läsa så fina ord om mig och mina kamrater? När jag får läsa att någon får inspiration av det, ibland till synes, hopplösa jobb vi gör. Att någon läser våra ord och förstår. Ser oss, och börjar tänka. Hon avslutar sedan sitt inlägg med orden:
Jag ska börja kämpa igen.
Jag börjar med att ta bort alla rasister från min FB.
Jag ska börja ta varenda debatt igen.
Jag ska visa att det inte är OK att vara rasist.
Vad gör du?
Och jag blir så glad. Tacksam. Att veta att det finns fler som vill stå på vår sida, att det finns fler som vill höja sin röst och säga ifrån. Jag ler det där fåniga leendet och det värmer i hjärtat. För tillsammans är vi alltid starkara, ju fler vi är desto högre blir vår röst.

Och ja, även jag ställer frågan: Vad gör du?

En liten text om kärlek – eller “RÖR INTE MIN KOMPIS!”

Posted on by

07:29. Jag vaknar av att ena barnet i huset skriker. En minut före alarmet, alltid lika snopet på något sätt. Ja, jag tog sovmorgon idag, låg till och med kvar i sängen till klockan 08:00. Kollade igenom Twitter först. Svarade på mentions. Sen in på Facebook och fick som en spark i magen. En person jag tycker väldigt mycket om, som har hjälpt på en hel massa sätt och som är en genuint bra människa – har blivit hotad. Inte bara hen, utan även hens familj. Och jag blir så jävla förbannad. Ledsen. Uppgiven.

Hur lågt måste man inte sjunka för att börja hota folk och deras familjer?

Det här har liksom funnits med i bakhuvudet hela dagen. Jag har varit grinigare än vanligt. Känt mig trött, less. För det är ju inte första gången det händer precis, och inte heller sista. Och jag kan inte låta bli att tänka: Är det mig det händer nästa gång? Är det priset jag måste betala för att ha åsikter – och uttrycka dem öppet?

Och jag tänker på tiden innan IRM. Innan Twitter. Innan någon visste vem jag var. När jag var tyst, skrev kanske på min blogg någon gång då och då, texter som lästes av max tre kompisar. Och jag undrar…var jag lyckligare då? När jag inte behövde börja min dag genom att läsa hur vänner jag bryr mig om blir utsatta för hot, påhopp, rasism, sexism, trakasserier. Innan jag själv blev utsatt, utpekad, påhoppad, uthängd? Nej. Nej jag var inte lyckligare då.

För jag skulle inte vilja vara utan den här resan. Alla människor jag träffat, alla vänner jag lärt känna, allt jag lärt mig. Men det allra viktigaste: Känslan av att jag faktiskt påverkar. Att det finns människor som läst mina texter och börjat tänka på nya sätt. Som valt att lyssna, se, lära sig. Jag hoppas innerligt att det är många som delar den upplevelsen och de känslorna med mig, för det är något som aldrig kan tas ifrån oss.

Och iallafall för mig är det exakt det som får mig att fortsätta uttrycka min åsikt. Får mig att fortsätta skriva, provocera, utmana. Ja, våra motståndare vill att vi ska hålla käft och ge dem all makt. Jag är inte beredd att göra det. Jag är inte beredd att ge upp. Det jag är beredd på är dock detta: Att bära varje vän som blir påhoppad, hålla varje hand som darrar av rädsla efter personliga hot, torka uppgivna tårar när någon skrivit något ovanligt elakt och alltid, alltid höja rösten för att säga ifrån när någon säger eller gör något för att skada någon annan.