Tag Archives: Sverige

Äckliga rasistsidor och anonymitet

Posted on by

Så, jag har precis skrivit ett inlägg till IRM. Det handlar om rasistsidan Exponerat som hängt ut en fjortonårig kille, med bild och namn. Kommentarerna under inlägget har verkligen inte varit att leka med. Modiga människor, de där bakom Exponerat. Vilka de nu är – för de är ju som bekant anonyma.

Precis som nästan alla som jobbar med rasistsajten Avpixlat. Precis som de mängder av SD-hyllande rasistkonton som finns på till exempel Twitter. Och jag tänker: är det inte märkligt att de är anonyma, typ hela bunten?

Jag menar, fråga dem och de säger “Vi har rätt, det är VÅRA åsikter som är sanningen, det är VI som sett ljuset” etc etc. Men ändå vågar de inte stå för det? Ändå måste de gömma sig bakom fjantiga nicknames och hemliga alias? Om man står för sin åsikt, till hundra procent, då behöver man väl inte gömma sig?

Ett argument de brukar kasta fram när man ifrågasätter detta är att de skulle bli så väldigt hotade. Well, det blir vi också. Ändå vågar de flesta antirasister framföra sina åsikter utan anonymitet. Konstigt va? Är det så att vi tycker att det är mer okej att bli hotade? Nä. Det är för att vi STÅR FÖR VAD VI TYCKER.

“Men jag kan förlora jobbet/vänner/familj!”. Mm, det är jättedumt att det är såpass stigmatiserat att vara rasist i dagens Sverige. Stackars! Förstår att det måste vara jobbigt att folk blir förbannade på er om det kommer fram att ni hotat, hånat och spridit ut massa dynga. Asjobbigt, verkligen.

Nä asså, de kan komma med hur många ursäkter som helst. Men jag tror att det är så här: dels att de är fega. Det är helt enkelt väldigt bekvämt att kunna spy ur sig vad som helst utan att behöva möta några konsekvenser för det. För det andra så är de inte HELT korkade, de fattar ju att de skulle åka dit för så sjukt mycket om de inte var anonyma.

Det ÄR inte lagligt att hänga ut folk hur som helst på nätet. Det ÄR inte lagligt att skicka hot till folk. Och skulle de inte ha sin anonymitet att gömma sig bakom… tja, då skulle konsekvenserna kunna bli rätt jävla obekväma.

Fortsätt ni vara anonyma om ni vill det, så länge det går. Men förstå också detta: när ni är det, och SÄRSKILT när ni hänger ut barn och oskyldiga människor som får utstå hot i era vidriga kommentarsfält, så är ni det absolut fegaste som vandrar på vår svenska jord. Och jag hoppas att någon liten, liten, liten del av er ändå skäms.

För det borde ni.

Vita kränkta män – och deras hat

Posted on by

Ibland tänker jag att det är ett under att någon vågar säga och uttrycka sin åsikt när man riskerar att hamna på skitsidor som tillexempel Avpixlat eller Exponerat. Där man blir uthängd, inte alltför sällan med fullständig adress och riktigt vidriga kommentarer om allt från utseende till att man borde bli våldtagen eller dödad. Eller så får man en tråd på Flashback och blir mailbombad av arga människor, främst män, som tycker att det är förjävligt att någon har en åsikt de inte själva delar.

Det är ändå lite fascinerande att det är så provocerande att vara antirasist eller feminist, i Sverige 2013 liksom. Att åsikten “Jag tycker att alla människor borde få vara lika mycket värda, ha samma skyldigheter och samma rättigheter” är så grovt i vissa personers hjärnor att den enda logiska reaktionen tydligen är regelrätt hat.

Tänk va, vad jobbigt jag hade haft det om jag var tvungen att hänga ut alla människor som inte tyckte som jag. Vad jag skulle få sitta och leta adresser! Och ärligt talat förstår jag inte varför de där hatiska männen (jo det ÄR faktiskt främst män) har tid att nära och underhålla sitt hat? Ingenting tycks liksom undgå dem. Oavsett vart man skriver.

Det måste vara en heltidssyssla att vara vit kränkt man idag. Tänk vad skönt det vore om de la den tiden på något… jag vet inte, VETTIGT, istället? Om de la den tiden på att forska om cancer eller om de la den tiden på att samla in pengar till cancerforskning åtminstone. Eller om de gick ut och gick en promenad varje gång de började se rött och tänkte “JAG MÅSTE SKRIVA ATT HON BORDE VÅLDTAS!”. Jäklar vad folkhälsan skulle förbättras i kategorin män, de skulle ju bli supervältränade!

Eller tänk om de, precis som alla andra, skulle tänka “Oj här är någon som inte tycker som jag. Jag vet! Jag diskuterar med hen!”. Då kanske vi skulle komma nånstans, allihopa. Kanske skulle det vara ett rimligt första steg mot ett tolerantare och mer jämställt samhälle?

Kanske är det att hoppas för mycket. Men nog vore det skönt att kunna skriva ett blogginlägg eller debattartikel, ställa upp i en radiointervju eller på något annat sätt framföra sin åsikt – utan att riskera att någon ska bli så förbannad att han flippar ur.

Så snälla ni, alla vita kränkta män: nästa gång ni blir sådär jätteförbannade: kan ni inte testa att dra ett djupt andetag, titta på bilder på söta katter tills ni lugnat er och sedan bara gå vidare med era liv utan hat? Eller ja, gå en promenad kanske. Jag med flera vore väldigt tacksamma om ni testade den här metoden.

Den som ger sig in i leken..?

Posted on by

Idag står det om mig i ÖP, lokaltidningen i Östersund och Jämtland. Det är en jättefin artikel och jag är glad att den blivit publicerad. Men samtidigt, när jag läste den första gången var det med en klump i magen. För jag vet att jag sällan får uppmärksamhet ostraffat.

Och så kom det: pling i mobilen. En kommentar på ett gammalt inlägg här på bloggen. Och jag kan nästan garantera att det är någon som läst ÖP och googlat på mitt namn och på så sätt hittat hit. “Alla idioter som klagar på hennes vikt etc. Gör något vettigt istället! Hon är skadlig för Sverige och svenskarna och det är INTE pga vikten!”

“Gör något vettigt istället” – som vaddå? Nej, det här är säkert inte ett hot. Men det är obehagligt att läsa. Självfallet är det obehagligt att någon tycker att jag är skadlig för Sverige och svenskarna – enbart på grund av de åsikter jag uttrycker. Nu har jag fått hjälp att stänga av ALLA kommentarsfält på bloggen så nu slipper jag läsa. Här, iallafall. För jag får fortfarande mail. Det skrivs fortfarande om mig på andra ställen på nätet och det är inte snälla saker som skrivs. Det har hänt att jag får brev, alltså fysiska på posten.

Jag tycker inte att jag gör mig till ett offer när jag pratar om det här. Jag gör det inte för att få medlidande och jag gör det inte för att få uppmärksamhet. Jag skulle så oerhört gärna slippa såväl hoten som det hat som jag möts av – nästan dagligen. Men det försvinner ju inte bara för att jag är tyst, eller hur?

Jag tycker att det är otroligt viktigt att våga prata om det här. Jag tycker också det är otroligt viktigt att prata om att situationer som min så ofta förringas med kommentarer som “Det är väl bara att sluta läsa?” eller “Äsch, de menar ju ändå inget med det där” eller kanske det värsta av allt, att jag ska vara glad över hoten för de bevisar ju att jag gjort något rätt…

Eller för den delen “Jag blir också hotad men jag bryr mig aldrig”. Grattis! Skitbra för dig, verkligen. Men alla är inte som du. Vissa bryr sig. JAG bryr mig. Kanske inte alltid, men ibland och det räcker. Ibland skrivs det saker som kryper in under huden på mig och träffar där det gör riktigt ont. Och det är helt förjävligt.

“Den som ger sig in i leken får leken tåla” sägs det. Men i en rimlig värld, i en värld där internet inte betraktas som något avskärmat från verkligheten, skulle vi aldrig gå med på att hot och hat är något man måste tåla.

Register över romer – eller “Det är allas vårt ansvar”

Posted on by

Jag har bestämt mig för att lägga upp vissa av mina Sourze-krönikor även här. För vissa blir det kanske dubbelläsning, men så får det bli.  /Anny

Det har alltså uppdagats att polisen har ett register över landets romer. Bland annat över ett flertal barn, och nu pratar vi alltså typ tvååringar. Så det funkar liksom inte riktigt att säga ”Det är väl bra att polisen har koll på organiserad brottslighet!” för det är helt enkelt inte vad det handlar om. Det kan de säga vad de vill om, men en tvåårings värsta brott torde väl vara att råka kasta sand på andra barn.

Nej, man måste våga se det hela på ett större sätt. Jag tänker så klart på Reva, som rörde upp många känslor. Med rätta förstås. Jag tänker på hur mina rasifierade vänner berättat hur särbehandlade de blir av polisen, misstänkliggjorda fastän de är helt oskyldiga. Jag tänker på att Sverigedemokraterna sitter i Riksdagen, troligtvis för att stanna ett bra tag. Och jag tänker på alla diskussioner jag hört – att ”*valfri folkgrupp/etnicitet* är ett jävla pack”, att ”det är en mänsklig rättighet att säga n-boll”, att invandrare kräver för mycket, att flyktingar har det för lätt, att man inte ska reagera så hårt när polisen kallar ungdomar för ”apajävlar” för det är inte mer än rätt, osv osv.

Allt hör ihop. Och alla har vi till viss del skuld till att det är så här. Därför kan jag bara delvis förstå de chockade reaktionerna från folk i min närhet och i sociala medier. Ja, självfallet är det vidrigt och hemskt att det här registret existerar. Men var det verkligen någon, alltså någon som engagerat sig i frågor om invandring, flyktingar etc som blev uppriktigt förvånad? Det passar helt enkelt för bra in i resten av vad som händer i samhället just nu. Och vi måste ärligt talat sätta stopp nu.

Det är vårt förbaskade ansvar att se till att utvecklingen i Sverige går framåt, inte bakåt.

Det är vårt ansvar som medborgare – och medmänniskor – att säga ifrån. Inte bara när något så vidrigt som det här läcker ut, utan även där vi annars kanske tänker ”Nej, jag orkar inte vara den där tråkiga som säger ifrån…”

Vi måste, ursäkta mig för jag hatar egentligen det här uttrycket, vi måste våga ta diskussionen. I fikarummet, vid matbordet hemma, på bussen, var som helst. Och ännu viktigare måste vi rannsaka oss själva. Nej, jag menar inte att vi ska starta en ny hashtag på Twitter där vi berättar om vår egen rasism. Jag menar att vi ska seriöst arbeta med oss själva. Alla har fördomar, det är inget konstigt med det. Men vissa av oss gör vad vi kan för att lära oss mer och utplåna fördomarna.

Om jag är perfekt? Verkligen inte. Jag har massor av fördomar och säkert vet jag inte om ens hälften. Är det jobbigt när någon pekar ut det hos mig? Oerhört. Men jag har också, för varje gång, försökt tänka att det gör mig till en bättre människa. Det är liksom inte farligt att få sina svagheter blottade. Det är inte livshotande om någon säger ”Hur menar du nu? Menade du det där?”.

Är det här nån slags mirakelkur? Tja, kanske skulle det vara det om alla i Sverige läste det här och tänkte ”EXAKT!” men så kommer förstås inte ske. Troligtvis kommer många som läser det här också tycka att jag är helt ute och cyklar. Att min analys är helt uppåt väggarna. Isåfall – skriv inte en arg kommentar här. Utan skriv en egen krönika, en debattartikel, insändare eller blogginlägg. Eller varför inte en hel bok? Lägg fram din egen teori, din egen analys. För jag tror inte att det finns bara ett svar på varför rasismen är så djupt rotad i Sverige. Jag tror det finns många. Och för varje svar så finns också en potentiell lösning.

Och det är baske mig på tiden att vi tar tag i det här ordentligt nu. Det är vi skyldiga våra medmänniskor, våra barn och varandra.

Mitt hat – eller “JAG ÄR FEMINIST”

Posted on by

Jag är feminist. Det betyder att jag aldrig rakar mig någonstans, jag knappt duschar ens, och jag låter mitt hår växa fritt och har aldrig borstat det. Någonsin. Jag klär mig bara i kläder som döljer min kropp. Jag är tjock för att inte leva upp till bilden av “idelakvinnan”. Jag önskar att jag kunde odla mustasch för att bli så ful som möjligt.

Jag hatar män. Över allt annat – mer än krig och svält. Fast alla krig och all svält finns ju visserligen på grund av just män. Män ser jag som ohyra och jag vill leva i en värld med bara kvinnor. Det skulle bli så mycket bättre då. För män är verkligen vidriga, eller hur?

Nä. Nä riktigt så är det ju faktiskt inte. Men det är vad folk verkar tro direkt när jag säger att jag är feminist. Det verkar vara svårt att få in i huvudet att även feminister är olika. Finns det kvinnor som gör och tycker som jag beskrivit här ovanför? Säkerligen. Är det typiskt för feminism? Nej. Det enda som är typiskt för feminism är detta: kamp för jämställdhet.

Sedan vilka vägar man väljer, vilka metoder man satsar på, är förstås helt olika.

Jag hatar inte män. Inte enskilda män, inte alla män. Däremot hatar jag män som FENOMEN. Jag hatar patriarkatet. Jag hatar att det finns en hel massa män som tycker att kvinnoförnedrande skämt är roliga, som slåss för sin rätt att fortsätta behandla kvinnor som objekt. Jag hatar att kvinnor redan när de föds troligtvis har utstakat framför sig att de kommer få lägre lön. Jag hatar att kvinnor inte kan röra sig ute på stan utan att behöva kolla sig över axeln, för att VI fått lära oss att det är VÅRT ansvar att se till att VI inte blir våldtagna. Är inte det knasigt? Är inte det till och med helt jävla sjukt?

Så nej. Jag hatar inte män, men jag hatar en hel massa som har med män att göra. Betyder det att jag ser fram emot en värld utan snoppbärare? Absolut inte. Däremot strävar jag efter en värld där kvinnor är exakt lika mycket värda som män. Där vi har samma rättigheter och främst av allt – samma frihet.

Och ni får liksom stå ut med att jag är arg över de orättvisor jag ser i samhället. Jag ser det som ett sundhetstecken. Är du som läser det här man och känner att blodtrycket börjar närma sig ohälsosamma nivåer? Fundera över varför du blir så förbannad. Är det för att du känner dig personligen attackerad? Varför? Eller är det kanske, innerst inne, för att du förstår att jag kanske har en poäng i det jag skriver – och sanningen svider?

Tänk på det. Sen lämnar du ingen kommentar, för kommentarsfältet är nerstängt. Varför det är det? Det beror också det på män. Män som hotar, män som skriver hemska saker om mig, män som vill tysta mig. Ännu en sak jag hatar…

Öppet brev till Petter Axell på baws.se – eller “Sexism är inte roligt”

Posted on by

Hej Petter Axell, redaktör på sajten “Baws” och enligt dig själv “mästerskribent” och “bra kille”. Jag har läst din text “25 saker kvinnor kan bättre än män” och jag har lite åsikter. Jag hyser inte alltför stora förhoppningar att ni kommer godkänna min kommentar som jag lämnat på er sida, så jag tar det via bloggen också. Det är trots allt rätt många som läser den.

För det första vill jag ställa en fråga till dig, Petter. Hur känns det att du aktivt ser till att våldtäktskulturen i Sverige lever och frodas? För exakt det är vad du gör när du i din text påstår att en kvinnas nej egentligen betyder ja. Det måste du väl förstå, att en kvinnas nej är exakt lika mycket ett nej som om en man skulle säga det. Men genom att hävda att det inte är så, så liksom röjer du vägen för män som tafsar, män som trakasserar och män som våldtar. Nej nej, jag säger inte att du ensam är ansvarig – men  du är en pusselbit i det hela. Det är trots allt en hel del som läser vad du skriver också, sist jag kollade hade din text över 300 gilla. Det innebär att det kanske är minst 300 som läst och tänker “Amen shit, så är det ju, en kvinnas nej är verkligen inget värt.”

Hur känns det att bekräfta andras sexism och säga “Det är okej, vi är fler som är som du. Läs vad jag skriver och känn dig trygg”? För jo, det är exakt det du gör när du påstår att kvinnor blir uppassade hela sina liv. Jag undrar på vilket sätt vi blir uppassade egentligen? Är det möjligtvis när vi får lägre lön? Eller är det kanske när vi sliter ut våra kroppar i vård- och omsorgsyrken? När vi tar större ansvar för familj och hem? Eller är det kanske när vi inte vågar gå ute på kvällar och nätter, för att vi är rädda för våldtäkt?

En till fråga till dig, Petter: jag är jättedålig på att hålla ordning. Jag hatar att vika saker, mina kläder ligger typ i en stor hög i garderoben. Jag skiter fullständigt i hur soffkuddarna ligger, mest tycker jag de är i vägen. Det är typ min pojkvän som tycker om dem så därför får de vara kvar. Dessutom är jag inte särskilt förtjust i att städa, jag är rätt kass på att matcha grejer och jag hatar att prata i telefon. Är jag ingen riktig kvinna då, tycker du?

För att fortsätta: varför tycker du att män i tights förtjänar stryk? Varför vill du slå män som klär sig i tights? Varför uppmanar du indirekt i din text att andra ska ge sig på män i tights?

Du har också ett rent faktafel i din lilla kaskadspya av sexism och kvinnofientlighet. Du påstår att kvinnor inte kan köra bil, men det konstiga är ju att kvinnor är mycket säkrare bilförare än män. Eller du kanske inte tänker köra bil = köra säkert? Du kanske tycker att köra säkert är lite trist och hellre utsätter andra för fara genom att köra för fort och visa dig lite häftig på vägarna? Jag vet ärligt talat inte, för jag har ingen aning om du har körkort ens.

Det värsta är nog att du försöker förklä din text i nåt slags försök till… jag vet inte, feministisk framtoning? Jag fattar att du nog försöker vara rolig och egentligen inte tror på vad du skriver. Eller ja, jag HOPPAS INNERLIGT att du inte tror på vad du själv skriver. Men det är faktiskt inte kul. Det är 2013, sexism är förbaskat uttjatat och faktiskt riktigt tråkigt. Jag hoppas att du gör lite bättre ifrån dig nästa gång, för det kanske finns någon del i din som har humor. Släpp fram den delen istället Petter, och stäng in sexismen i något mörkt skrymsle av din hjärna – och släng bort nyckeln.

Jag hoppas att du läser det här och tänker till lite. Jag hoppas att de som tryckt gilla läser det här och tänker till lite. Jag hoppas att såna här texter, som du Petter har skrivit, snart kommer vara ett minne blott. Jag är less som fan på att bli betraktad som mindre värd bara för att jag råkar ha en fitta och inte en kuk. Jag är inte mindre värd än du. Ingens värde borde sitta i könet, men så länge män som du skriver texter som den du har skrivit, kommer det fortsätta vara så.

En sista fråga till dig: har du en syster Petter? En mamma? En flickvän? En kvinnlig kompis? Är det verkligen så där du tänker om dom..?

Ps. Jag kan intyga dig om att tjejtoan på krogen också är rätt jävla äcklig, med blodiga tamponger i sopkorgen och kiss på toasitsen. Ds.

 

VM och lite rasism – eller “Religion trumfar inte kärlek”

Posted on by

För den som missat det pågår friidrotts-VM just nu och igår vann Sverige en guldmedalj. Eller ja, rättare sagt så vann Abeba Aregawi en guldmedalj på 1500 meter. Jättekul förstås och för den som faktiskt bryr sig om sport och är lite sådär mysigt nationalistisk så är det säkerligen en sak att fira. Personligen bryr jag mig inte så stort, men visst känns det lite gött att en svensk tar medalj. Det måste jag faktiskt erkänna.

Men det är inte alla som tycker att det var kul. Jag blev faktiskt riktigt bedrövad igår när jag såg hur många som ifrågasatte Aregawais medalj, påstod att den inte alls var svensk. Varför? Jo, för att hon har en mörkare hudfärg, ett efternamn som inte slutar på -son, för att hon inte pratar så bra svenska än. Kommentarerna flödade, såväl på Facebook som på Twitter:

gnällts importeras känts annorlunda närblevsvensktw svenskatw svenskt

Det är 2013. Kan vi inte sluta försöka definiera nån slags luddig “svenskhet”? Kan vi inte sluta göra upp konstiga regler för vem som är “svensk”? Fast nej, vi har inte kommit så långt än. Vi har lång, lång, lång väg att gå. Och det gör mig otroligt ledsen.

Samtidigt kan jag själv inte glädjas så himla mycket med Aregawi efter att ha läst hennes uttalande om homosexuella:

“Som jag förstår det tillåter inte min tro att män är med män och kvinnor är med kvinnor. Men jag vet egentligen inte så mycket om det”

 

Jag önskar så att Aregawi läste det här och tog till sig detta: tro kan inte trumfa mänskliga rättigheter. Rättigheten till att få älska den man vill, måste trumfa religion. Jag kan aldrig ställa upp på att låta religion vinna över kärlek och tolerans på det sättet. Och det spelar självfallet ingen roll vilken gud man tror på. Det spelar ärligt talat ingen roll om det ens ÄR religion inblandat: att tycka att homosexualitet är fult, fel, syndigt, äckligt, skrämmande, sjukligt, ja you name it – det är bara så fel. Så, så väldigt fel.

Kärlek är ingen synd. Det spelar ingen roll om det är en kvinna och en man, en kvinna och en kvinna, en man och en man eller om det handlar om poly-relationer t.ex. Kärlek är vackert och värt att sätta framför allt annat.

Utan kärlek är vi ingenting. Och jag hoppas att Aregawi en dag förstår att det inte finns något syndigt eller fel i en kärleksrelation mellan två människor av lika kön.

Twitter var bättre förr? – eller “NU SJUNGER VI WE SHALL OVERCOME!”

Posted on by

Okej, jag vill inte vara en i mängden av alla som nu säger “Alltså, Twitter var bättre förr!” men ärligt talat, visst märker ni också att klimatet har förändrats? Eller är det helt individuellt? Kanske är det bara så att jag själv fått fler följare, mer “twitterinflytande” och därför får räkna med fler tjuvnyp?

Jag pratar inte om rasisterna eller svpol-gänget nu, de har varit på mig ända sedan start och jag är tämligen van. Dessutom tror jag de börjar tröttna på mig, för det enda de har är en bild (som jag själv lagt upp) där jag håller i en älgstudsare (oladdad) och det ser ut som jag siktar på min hund (vilket jag aldrig skulle göra). Nej, det är inte den twittergruppen jag är bekymrad över. Det är de som ska vara på “min” sida.

Missförstå mig inte här, jag är inte ute efter att alla ska hålla med mig. Jag är inte ute efter att bli klappad medhårs och gullegullad med. Jag gillar diskussioner, jag gillar att få argumentera för min sak, jag gillar att vrida och vända på resonemang. Det leder ju faktiskt till att mina argument och resonemang antingen förkastas eller förbättras.

Nej, det jag pratar om är de som senaste tiden antingen skriver saker om mig, eller  för den delen om andra som ingår i vår “sfär”. Folk som muckar gräl, folk som aktivt missförstår och folk som tycks ha det som sitt enda mål att bli osams med någon. Det handlar såklart om hen som, så fort jag skrivit något hen tycker är dumt, ska retweeta för att försöka “avslöja” mig som en hemsk person. Men det handlar också om debattörer till vänster, eller feminister, eller antirasister, som ger både mig och andra riktigt elaka tjuvnyp.

Man behöver inte alltid hålla med. Men varför måste man ha som utgångspunkt att hitta det där enda lilla sandkornet av skiljaktighet för att kunna starta ett gräl? Varför bemöta folk med snäsighet, oförskämdheter och baktala varandra?

Jag vill inte att alla ska vara överens, myspysa och hålla varandra om ryggen. Men kan vi inte sluta aktivt leta gräl med varandra iallafall? Energin som läggs på det kan ju verkligen läggas på vettigare saker. Diskutera med meningsmotståndare, till exempel.

Ny åtgärd för arbetslösa – eller “DU DIN LATA JÄVEL!”

Posted on by

Igår var den stora nyheten att arbetslösa ska sättas under större press. Detta ska ske genom att den som är arbetslös varje månad ska lämna in en skriftlig aktivitetsrapport till sin handläggare på Arbetsförmedlingen. Gör man inte det riskerar man att förlora sin A-kassa eller annan ersättning, något som regleras med en trappa.

Vad jag inte riktigt förstår är dock dessa tre saker:

För det första. Vad ska rapporten innehålla? Jag antar att det är samma sak som man rapporterar idag, alltså vilka jobb man har sökt? Det som man berättar när man en gång i månaden ringer in till Arbetsförmedlingens kundtjänst. Men hur är det tänkt egentligen, det tar betydligt längre tid att lämna en skriftlig rapport än att ringa ett samtal. Skulle det inte vara bättre om jag använde mig av den tiden för att söka jobb istället? Bara en tanke sådär…

För det andra. Vem avgör om min rapport uppfyller kraven? Finns det ens några krav på rapporterna? För idag är det väldigt, väldigt luddigt hur många jobb man egentligen ska söka per månad. Det varierar lite med vilken handläggare det är man pratar med. Kommer detta förtydligas nu? Och kommer det vara några specifika krav på just rapporten, alltså hur den ska vara utformad? Har man förresten tagit hänsyn till de arbetssökande som har läs- och skrivsvårigheter?

För det tredje. Vore det inte bättre att… jag vet inte, lägga de här resurserna och tiden det tar på att försöka sig på lite jobbskapande politik istället? Visserligen skapar den här åtgärden jobb, men bara för de som jobbar på Arbetsförmedlingen och A-kassan. Det kanske är det som är meningen..?

Nej alltså jag tycker det här är en dålig idé. Dessutom signalerar det bara en sak till den arbetssökande: allt är ditt ansvar. Att lägga mer skuld på den som redan är i en väldigt utsatt situation i livet tycker jag är ganska äckligt. Vi som är arbetssökande övervakas och granskas in i minsta detalj. Ungefär som att majoriteten av oss älskar att stå utan jobb? Så är det faktiskt inte – de flesta vill ändå ha ett arbete. Tror man verkligen att man ger arbetslösa större självkänsla och självförtroende att söka fler jobb genom att öka pressen?

Det tror inte jag. Jag tror snarare tvärtom. Jag tror att stressen över den här rapporten kommer överskugga engagemanget att faktiskt söka jobb och anstränga sig i den processen. En åtgärd för att minska arbetslösheten är det definitivt inte. Det enda det är, är en åtgärd för att ta ett steg längre mot  det iskalla och empatilösa samhället som håller på att utformas omkring oss.

Jag hoppas så innerligt på ett regeringsbyte 2014 – och ännu mer hoppas jag på att ett regeringsbyte faktiskt skulle göra någon skillnad också. Det verkar dessvärre mörkt.

Intolerans mot bisexuella – eller “Jag var också bisexuell tills jag kom ut, din fegis.”

Posted on by

Det är Pride. Alla (typ) pratar om HBTQ. Och det tycker jag är bra. Men jag tycker att det alltid är en bokstav i den där förkortningen som kommer bort: B. Jag har märkt att det t.om finns folk som inte vet att det står för Bisexuell. För vi som är bi, vi blir liksom alltid bortglömda. Undanskuffade. Vi liksom räknas inte riktigt, hör inte riktigt hemma nånstans.

Vi bemöts av intolerans även från vår egen rörelse. Homosexuella kan ha otroligt många fördomar om bisexuella, jag vet inte HUR många gånger jag hört flator säga till mig att: “Jag var också bisexuell tills jag kom ut på RIKTIGT”. Okej, good for you. För MIG var det däremot på riktigt att komma ut som bisexuell – för det är vad jag är. Men ändå finns alltid den här attityden att jag bara inte bestämt mig än. Eller att jag poserar. Snälla, jag kom ut som bisexuell för mina vänner när jag gick i åttan på högstadiet – det är en JÄKLA lång tid att posera och jag borde väl ändå ha lessnat vid det här laget?

Sen underlättar det inte min situation heller att jag är tillsammans med en man, i ett heterosexuellt och mycket monogamt förhållande. Och jag är lycklig med det, dessutom. Nej, det passar inte in i bilden av bisexuell kvinna. För som sådan ska man helst vara promiskuös, lättfotad och helst ha ett eget litet harem. Jag brukar också, så väldigt väldigt ofta, få höra att “men du har ju aldrig varit tillsammans med en tjej, hur kan du veta att du är bi då?”. Tja, jag visste inte att det krävdes ett förhållande för att veta vilken läggning man har. Jag trodde inte ens man behövde ha sex för att kunna vara säker på det.

Dessutom, i mitt fall, finns det en historia av att alltid bli kär i fel människor. Nästan alltid när jag varit kär, har det varit i någon som inte varit kär i mig. Vissa gånger har jag varit tillsammans med dem ändå, av outgrundliga anledningar (om man ser till deras sida, alltså…). Och där har det alltid varit samma sak när det gäller kvinnor såväl som män: jag har typ alltid blivit kär i den som inte visat intresse tillbaka för mig. Kanske extra särskilt när det kommer till kvinnor, då jag är väldigt bra på att utveckla känslor för heterosexuella brudz.

Men det är ju, faktiskt, inte alls särskilt relevant. Jag ÄR bisexuell. Men det finns så många, så många som vill försöka ta det ifrån mig. Eller fnysa åt det. Eller bara vända ryggen till. För ärligt talat, jag tycker inte vi syns särskilt mycket. Vi hörs inte. Vi knappt finns inom HBTQ-världen. Det gör mig ledsen. En grupp som arbetar mot intolerans, borde inte överhuvudtaget visa intolerans mot delar av den egna gruppen.

Kanske är jag bara naiv? Nä. Nä jag är bara less på att jag som bisexuell från heterohåll bemöts med: “Har du en av varje då? En kille och en tjej?” eller “Åh, då brukar du och din pojkvän ha heta trekanter va?” och från homohåll: “Du har bara inte bestämt dig” eller (ännu värre) “Du är bara feg och vågar inte välja sida”.

Så snälla. Kan vi prata lite mer om bisexualitet? Vi är inte likadana. Precis som en homosexuell eller heterosexuell kan vara monogam, polygam eller på något annat sätt, så kan vi bisexuell också vara det. Det är dags att vi börjar krossa lite fördomar om oss som är bi. Det mår HBTQ-rörelsen bara bra av.