Tag Archives: SD

Jag är här! – eller “Rasisternas förbannade dubbelmoral”

Posted on by

För den som har missat det: Jag är alltså i Almedalen. Hipp hipp hurra. Jag dricker inte rosé (faktiskt inte ett enda glas hittills) och den enda politiker jag skakat hand med hittills är Linus Bylund från SD. Jo, ni fattar: Jag lever loppan.

Nä, faktiskt springer jag runt mellan olika seminarium och försöker däremellan få tid över till att skriva skriva skriva. Jag bevakar nämligen veckan åt nättidningen Sourze, vilket är tokskoj! Dessutom har vi såklart fullt upp med IRM. Men jag är inte den som klagar, tvärtom faktiskt. Äntligen är min inspiration tillbaka! Jag skriver så tangenterna glöder på datorn och spottar ur mig text efter text. Och, om jag får säga det själv, så är det rätt bra texter också.

Men, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte skriva om det här:

Tolv papperslösa invandrare ansökte om att få betala skatt i Sverige. Då läckte Skatteverket hemliga uppgifter om var de arbetade till gränspolisen. Nu jagas de för att kunna utvisas.

 

Jomen, det är väl rart? Ett fint samhälle? De som vill betala skatt, och som Åkesson och hans blågula anhängare kallar “bidra”, de ska vi kasta ut. Nu tycker jag visserligen att alla papperslösa ska få stanna i Sverige, men nog blir det extra påtagligt extra i fall som dessa. Då funkar inte längre argumentet “De kostar mer än de tillför”. Då biter det inte längre att kalla dem för utsugare. För helt plötsligt är de ju som vem som helst av oss?

Samtidigt så jagar fogden Mats Dagerlind, frontman för rasistbloggen Avpixlat:

Mats Dagerlind driver själv på sajten en aggressiv retorik mot invandring. Bland annat för han fram ekonomiska argument. I en krönika inför midsommarhelgen uppmade han läsarna att ”säga nej till brinnande förorter, nej till “svenska” jihadister, nej till fri rörlighet för utländsk mångkriminalitet, nej till ansvarslös massinvandring med en årlig åderlåtning av skattebetalarna på 100 miljarder kronor.

Men Mats Dagerlind berättar inte att han själv har kostat svenska skattebetalare miljonbelopp.

2004 begärdes han i personlig konkurs av staten. Sedan dess har han samlat på sig mer än 1,5 miljoner i skulder, varav merparten härrör från obetald skatt.

 

Och han hyllas av rasister, SD-anhängare och andra “Sverigevänliga” (vilket hån det är att använda det ordet om dem, egentligen. Kan vi inte börja kalla dem för vad de egentligen är: Sverigefientliga.). Men papperslösa, de får skit. Usch, jag blir så äcklad av den uppenbara dubbelmoral som råder. Så kära rasister, från och med nu tänker jag aldrig någonsin tolerera att ni använder ekonomiska argument när ni kritiserar papperslösa om ni någonsin hänvisat till Avpixlat eller skrivit något positivt om Mats Dagerlind.

Bara så ni vet.

 

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

Posted on by

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.

SD ska inte få bestämma – eller “Läs min krönika!”

Posted on by

Idag har jag en text publicerad i Dagens ETC:

Jag spenderade förra veckan i Malmö, för att insupa lite schlageratmosfär och gå på repetitionerna av Eurovision Song Contest. Nog för att Malmö alltid är en härlig stad, särskilt på våren och sommaren, men det här var något alldeles extra. Det är något speciellt med att stå i hotellobbyn och småprata med en schlagerturist från Montenegro, att morsa på en medlem av Irlands delegation och att visa vägen när en körsångare från Norge gått vilse. Och jag inser: Det är så jag alltid vill ha det.

Jag vill ha ett liv, ett samhälle, där vi är olika. Där jag har chansen att möta andra kulturer att inspireras och influeras av. Där jag får träffa spännande människor som kan berätta historier som berör. Jag vill ha ett samhälle där vi låter bli att säga ”Du får inte komma hit” för jag är övertygad om att alla har något att ge, något att tillföra. Om inte annat så av den enkla anledningen att vi alla är människor och vi alla har en historia att berätta.

Och det är detta Sverigedemokraterna vill stoppa.

Läs hela här: http://dagens.etc.se/debatt/sd-ska-inte-fa-bestamma-vilka-som-kommer-hit (Och sprid den gärna!)

SD:s sympatisörer, ett problem? – eller “Det finns de med respekt också”

Posted on by

Jag har tänkt på en sak, och det här har jag ju bloggat om förut, det här att vissa av mina meningsmotståndare gör allt de kan för att framhäva mig som en hatisk person. Egentligen har jag väl tänkt att det är så det funkar, att alla på “den sidan” är så. Men jag har insett att jag nog har fel. Tyvärr är de en övervägande majoritet, åtminstone av de som väljer att diskutera med mig på Twitter. Men det finns de som är övertygade SD-anhängare men som också kan bete sig som folk.

Som diskuterar lugnt och sansat. Som ger mig beröm ibland, när jag skrivit något. Som säger “Jag håller inte med dig” snarare än “Du är ful” eller försöker förvrida vad jag sagt. Som diskuterat ärligt, på samma nivå som jag.

Sådana meningsmotståndare respekterar jag. För tyvärr, det är förbaskat svårt att respektera nån som antyder att jag skulle må bra av lite våldtäkt. Det är också svårt att respektera någon som kör fula diskussionsgrepp som typ “Jahaja, du tycker om kattungar du? Det innebär att du hatar hundvalpar”. Eller för den delen – de som subtweetar om mig och skriver “Anny är en hatisk och vidrig människa” och där och då har man helt plötsligt sett till att jag får ett antal hatiska kommentarer, för då har ju någon faktiskt godkänt att jag förtjänar sådant.

Och sen, när jag faktiskt hamnar i en diskussion med någon där respekten är ömsesidig, så kan jag tänka “Stackars SD ändå.” för deras anhängare (och en del av deras företrädare) måste ju verkligen anses vara ett problem för partiet? Jag kan liksom inte ens tänka mig hur det vore att som sansad människa sympatisera med ett parti som alldeles för ofta företräds av människor som kräks ur sig all möjlig dynga. Och nej, jag menar då inte personer som är kritiska och skeptiska till svensk invandrings- och flyktingpolitik. Jag menar de som skriver låga saker, rent rasistiska saker, de som skyller en minoritets våldsdåd på alla anhängare av en världsreligion, de som behandlar meningsmotståndare som skit och alldeles särskilt menar jag de som hotar och sprider hat. Eller ja, för den delen – de som gör det okej med att andra hatar.

Tänk er, ett Sverigedemokratiskt parti utan dessa anhängare. En rejäl utrensning. Hur skulle det se ut? Skulle politiken förändras, bli mjukare? Skulle de försvinna – eller växa? Det är en ganska spännande tanke egentligen. Och jag tänker den varje gång en av två saker sker – oftast när någon SD-anhängare sprider hat, eller de få gångerna jag träffar på någon som lugnt, sansat och respektfullt tar en diskussion.

SD + LO = Nej – eller “Min åsikt om saken”

Posted on by

Jag har funderat lite under dagen på det här med att vara aktiv i ett LO-förbund och samtidigt vara aktiv i Sverigedemokraterna.

Transport är, vad jag vet, det enda fackförbundet som insett detta självklara: Som aktiv Sverigedemokrat står du inte för samma värderingar som inom LO-förbunden. Ett bra exempel på det är förstås en hel del av de beslut som togs på kongressen förra våren. Ja, jag tänker på besluten rörande hur LO ska arbeta för papperslösas rättigheter:

LO-kongressen beslutade att de papperslösas arbete bör bli avkriminaliserat. LO vill också hitta former för att kunna biträda de papperslösa.

Det är för närvarande problematiskt för facket att kunna hjälpa papperslösa. Det går inte att erbjuda ett traditionellt medlemskap eftersom detta kan innebära en risk för både uppsägning och att man måste lämna landet. Facket kan inte heller acceptera illegalt arbete och att man arbetar för lägre än avtalsenlig lön och utan sociala förmåner.

LO har redan idag kontakter med De papperslösas förening. Det finns möjligheter att utveckla detta till ett samarbete med syfte att förbättra situationen för papperslösa. Att stödja arbetstagare oavsett status och fackligt medlemskap är viktigt.

 

Kan man, som Sverigedemokrat, verkligen försvara de besluten? Kan man, ärligt, säga sig stå för de beslut som LO-kongressen har fattat? Jag har väldigt svårt att se hur det skulle gå till. Tillhör man ett politiskt parti som aktivt jobbar för att försämra för papperslösa… då ska man verkligen tänka över sina engagemang en gång till.

I grunden handlar det dock om att SD gillar att göra skillnad på folk och folk. Som vi skrev på IRM igår har de lagt ett antal motioner i riksdagen, motioner som visar det här tänket oerhört tydligt.

Jag tycker inte det är förenligt med LO:s värderingar. Tycker du?

Viljan att ge upp – eller “Min kamp, vår strid”

Posted on by

Igår skrev jag på Twitter att jag är alldeles för ödmjuk för mitt kändisskap. Ett skämt förstås, och ett rätt roligt sådant om jag får säga det själv faktiskt, men det finns ändå en gnutta sanning i det. Helt plötsligt vet folk vem jag är, vad jag gör, vad jag tycker och står för. Det är roligt för det innebär att vi på IRM gör saker på ett bra sätt, men det är också lite läskigt.

Senaste tiden har jag flera gånger varit med om att folk direkt när jag sagt mitt namn vet vem jag är. Ibland av typen “Åh, jag följer dig på Twitter!”, nångång har det varit nån som läst min blogg, andra gånger (och oftast) är det tack vare IRM. Jag tänker på något sätt inte på att folk läser vad jag skriver, och tur är väl det för annars skulle jag analysera varje bokstav. Nå, det kanske skulle leda till högre kvalitet men jag skulle skriva mycket mindre.

Men varför skriver jag egentligen om det här? Jag menar, det är ju som lite inte så blygsamt skryt egentligen. Jo, så här är det: Jag har insett att det troligtvis är nu jag har ett val. Där jag skulle kunna säga “Nä, jag hoppar av det här tåget” och ganska snart skulle jag vara bortglömd. Jag skulle kunna släcka bloggen, logga ut från Twitter för gott och aldrig tycka något igen.

Och herrejösses vad skönt det skulle vara ändå! Slippa höra att jag är ful, fet och misslyckad. Slippa våldtäktshoten, slippa mordhoten, slippa allt hat. Kunna skriva saker på Facebook utan att väga varenda bokstav. Kanske starta en ny blogg, en sån där tråkig där jag bara skriver om vad jag ätit idag. Och ingen skulle ha någon anledning att klaga på en sådan blogg, för ingen skulle veta vem jag är.

Jo, det vore väldigt skönt. För vissa dagar är jag så uppgiven att jag bara vill gråta. Vissa dagar kan jag bara se det som är fult i världen. Ni vet, vissa dagar blir jag verkligen översköljd av rasism och sexism och homofobi och fan och hans moster. Och då vill jag bara ge upp. Tänka: Det är någon annan som kan fixa det här. Eller oftare: Det här går inte att fixa.

Så många gånger har jag suttit med tårarna rinnande och tänkt “Det är fan ingen mening”.

Men samtidigt har jag lärt mig, det går faktiskt över. Och jag går in och läser något av de som får mig att orka kämpa. Jag läser vad Foujan skrivit och jag blir inspirerad och förbannad istället för uppgiven. Jag läser vad Marcus skriver och blir lite klokare än vad jag var innan. Jag läser en kommentar på Facebook, där min före detta kollega helt plötsligt tar debatten med en SD-anhängare och sedan skriver till mig: “Tack Anny, du har gett mig argumenten. Helt plötsligt vågar jag!”.

Och sen när jag läst, inspirerats, blåst lite på min glöd, så går jag in på Twitter och läser en Sverigedemokrat skylla terroristbrott på världens alla muslimer. Jag ser en kvinnofientlig bild på Facebook. Jag hittar en forumtråd full av hat mot homosexuella. Och jag blir arg. Jag fylls av vit, sprakande vrede – en drivkraft som blir destruktiv i längden men som behövs för att jag inte ska ge upp. Och helt plötsligt känner jag det igen – kampen finns i mig och jag skulle aldrig kunna ge upp. Det jag gör kanske bara förändrar små saker, men varför skulle jag förakta det? Om jag ger upp – då är det några små förändringar färre som sker i världen.

Ja, och ni vet väl vad man brukar säga om många bäckar små?

Det jag vill ha sagt, egentligen, är att vi alla är beroende av varandra på något sätt. Ni bär mig, och jag vill gärna bära er. För jag vet hur lätt det är att ge upp. Jag vet hur lätt det är att tänka “Skit i allt, det gör ändå ingen nytta”.
Men vi måste fortsätta. För vem skulle annars någonsin vilja börja?

Vård till papperlösa – eller “Jag vägrar vara missunnsam som SD”

Posted on by

Jag har ont i en tand. Det innebär att jag tuggar på andra sidan. Vilket i sin tur innebär att jag har sjukt ont i käken – och knäcker med den mer än vad jag egentligen borde. En ond cirkel av smärta och jag vet ju, ett tandläkarbesök så skulle problemet vara löst. Men jag har inte råd. Herrejösses, hur skulle någon som är arbetslös eller lever på aktivitetsstöd kunna ha råd med något sådant? Nej, det får vänta tills jag får ett jobb. Så får jag väl bita ihop (pun intended) så länge.

Varför skriver jag då om mina högst ointressanta tandproblem? Jo, Sverigedemokraterna har dragit igång en kampanj som bygger på en av de svenskaste sakerna jag vet – missunnsamhet. Det kanske egentligen inte är typiskt svenskt, utan typiskt mänskligt, men just den där inställningen att gnälla över att “de där får mer än vad jag får!” och sen är det ingen som gör något åt det. Mer än, förstås, få det till att “de där” ska få lika lite de. För hur skulle det se ut om de som är mest underprivilegierade får något? Nej usch så hemskt…

Ja, jag pratar såklart om att papperslösa nu får rätt till vård och tandvård för femtio kronor per besök. Och ja, jag tycker faktiskt det är fullkomligt rimligt. Vet ni varför? För jag tycker att ALLA borde ha rätt till det. Varför ska jag då bli arg över att en grupp faktiskt får det..? Nej usch, att vara missunnsam är inte min grej. Jag känner snarare en djup tacksamhet över att vi erbjuder en sådan sak till de fattigaste, de som farit mest illa, de som gått igenom saker som vi trygghetsnarkomaner aldrig någonsin kan föreställa oss.

Men självfallet handlar det inte om vanlig, hederlig missunnsamhet. Nej inte egentligen. Det handlar om ett “vi och dom”-tänk. För inte är det någon som blir arg över att jag slagit i taket i högkostnadsskyddet och nu slipper betala 250 kronor för ett läkarbesök?

“Meh asså du har ju betalat skatt iallafall!” – Jo, visserligen. Men det går inte att tänka så? För knappast har jag betalat så mycket skatt att jag ens täckt mina egna sjukvårdskostnader. Definitivt har jag inte betalat tillräckligt mycket för att täcka upp resten av det jag fått “gratis” – typ hela min skolgång.

“Meh asså det är ju tanken som räknas, typ!” – Jaha? Och hur kan någon veta att papperslösa Maria inte kommer starta ett eget företag om några år och bli multimiljonär och betala mer skatt än vad Du någonsin kommer göra i hela ditt liv? Just det, det kan Du inte veta. Även om Du tror dig veta, på grund av dina eventuella… fördomar? (Ja, jag uttrycker mig snällt för jag skulle egentligen vilja skriva “eventuella rasism” men så får man väl inte skriva i det här jävla landet längre. Eller hur var det nu igen?)

Fast även om Maria skulle förbli arbetslös resten av sitt liv – spelar det nån roll? Är det verkligen hur mycket skatt man betalar som bekräftar människovärdet? Nej. Nej det vill jag inte ställa upp på. Det är alldeles för cyniskt. Jag är övertygad om att alla har sin roll att fylla i samhället, på ett eller annat sätt. Skatt – eller inte skatt. Jobb – eller inte jobb. Men jag förstår att inte alla tänker som jag, så ni kan ju fundera på det här:

Nog är det väl så, att det är lättare att vara produktiv om man inte är sjuk eller har ont? Det är jag övertygad om. Och enligt inte bara SD tycks det allra viktigaste vara hur mycket man producerar, hur mycket skatt man betalar, hur mycket pengar man kan visa upp. Åtminstone om du har lite mörkare hy, lite mörkare hår. Då måste du bevisa att du är “värdig” att bo i Sverige – genom din ekonomi. Cyniskt och en ganska äcklig människosyn.

Så nej, jag anser inte att någon som flyttar till Sverige (på vilket sätt det än må vara) har något att bevisa för oss för att anses värdig. Jag anser inte att vi ska villkora sjukvård på det sättet. Jag anser inte att det är orättvist att en grupp människor får billig tandvård, fastän jag också skulle vilja ha det. Jag får väl engagera mig politiskt och se till att försöka förändra det så att jag också får billigare tandvård då? Istället för att tänka “alla ska ha det lika jävligt som jag” för det är ju bara… fel.

Nu har jag babblat nästan färdigt. Kanske lite osammanhängande, kanske säger jag emot mig själv på nåt sätt nånstans i texten. Så får det vara. Egentligen kan ni nämligen hoppa över hela inlägget och bara läsa följande mening, för det är den som är viktigast och oantastlig:

Sjukvård är en mänsklig rättighet.

Och svårare än så är det egentligen inte.

Är jag så viktig? – eller “Där ute finns det gott om ormar”

Posted on by

Ska jag bli smickrad eller oroad över att det hålls koll på var jag är, vad jag gör? Väljer nog att inte bli vare sig det ena eller det andra, utan mer… förundrad. Varför är jag så viktig i vissa personers liv? Har jag verkligen så stor påverkan på deras tillvaro?

hållerkoll

Tänk vad många som redan från starten sa “IRM kommer inte påverka, IRM är en fjuttig liten blogg”. Det är inte bilden jag får idag, när jag knappt kan skriva något utan att få respons på det. Både positiv och negativ, såklart. Mest positiv om jag ska vara ärlig och det gör mig så otroligt tacksam för det är ju så jag orkar. Men ändå… jag har inte riktigt hunnit med. Jag har inte liksom förstått att det finns folk som lyssnar på mig, läser mina ord – och som vet vem jag är. På samma sätt har jag inte riktigt hunnit vänja mig vid att det finns de som vill mig ont.

Varför? För att jag har en annan åsikt. För att jag tycker olika. För att jag inte är tyst om det. Ja, vi har varit igenom det här förut. Jag tänker inte skriva ett likadant inlägg, men jag har funderat på en sak. De som jag häpnar mest över är nog trots allt inte de som kommer med de riktiga hoten, de som skriver hatiska kommentarer eller mail. Nej, de jag är mest oroad över är nog de som faktiskt ser till att göda hatet mot mig. De som håller en rätt så okej ton mot mig, inte går över gränsen, men som ändå gödslar hej vilt med uttalanden och kommentarer som syftar till att framställa mig som en hatisk människa. En ond människa. En människa som förtjänar all skit jag får.

De där människorna som inte kan låta bli att anmärka “Du är mänsklig ändå” när jag skrivit ett öppenhjärtigt inlägg. De som skriver om mig på Twitter, dunkar varandras ryggar och “höhö”-skrattar när de får till en extra spetsig formulering som misstänkliggör mig på något sätt.

“Men, du gör ju samma sak mot SD Anny!” – gör jag verkligen det? Jag tycker det är en otroligt stor skillnad mellan att granska ett politiskt parti och att granska en enskild person. För att inte tala om att när det gäller det som slängs i mitt ansikte är ytterst lite sant. Det mesta är hittepå, enbart till för att någon annan ska plocka upp bollen och slunga lite hat i min riktning. Är IRM:s syfte hat? Nej. Vårt syfte är att visa upp vad SD gör, vad deras företrädare gör och vi hittar inte på. Vinklar? Tja, det gör väl ändå alla, men vi ljuger inte. Om vi var ute efter något slags korståg mot hela SD hade vi hängt ut varje anhängare och sympatisörer. Det hade jag dock aldrig kunnat stå för – då hade jag inte varit med. Jag tror inte att någon skulle komma på tanken ens att starta en sån sajt? Jag hoppas inte det iallafall.

Men riksdagspartier måste tåla granskning. Partier som har representanter i fullmäktige, landsting osv måste tåla granskning. I dagens öppna samhälle där sociala medier och internet är en stor del så är det fritt fram för vem som helst att bedriva den granskningen. Många gnäller och säger “Men ni bevakar ju inte *insert valfri grej/parti/person/händelse* och nej, det gör vi inte. Vi bevakar Sverigedemokraterna. Men det är förstås helt okej för vem som helst att starta en egen sajt för att bevaka… tja, vad man nu finner borde bevakas. Kör hårt, liksom. Det behövs inte ens några pengar för att komma igång!

Nåväl, för att återgå till grunden i det här inlägget: Varför det här hatet mot mig? Varför den här besattheten av mig som person? Är jag verkligen ett så stort hot..? Jag gör bara det som demokratins rättigheter tillåter mig att göra. Vad är så farligt med det? Helt enkelt känns det så här: Hade man inte haft något att dölja, då hade man kanske inte behövt vara orolig heller.

Eller så tycker de bara att jag är awesome men vågar inte erkänna det. *Det kan ju faktiskt vara så…

 

*Fniss.

Dagerlinds kamp för jämställdhet – eller “Poppycock!”

Posted on by

Mats Dagerlind, inofficiell överkucku på Avpixlat och redaktionsmedlem på SD-kuriren, har bestämt sig för att slå ett slag för jämställdheten. Härligt, tänker ni kanske och blir lite glada över att karln blivit feminist.

Fniss, klart han inte har blivit det! Nejdå, i Mats värld är det nämligen så att det är kvinnan som har övertaget och det är stackars mannen som är förtryckt. Ja, en analys vi alla kan hålla med om? Nja. Det får en ju faktiskt att ställa vissa frågor. Jag menar, varför har kvinnor lägre betalt? Varför har kvinnor såpass få chefspositioner? Varför är kvinnor utsatta på så många sätt? Frukta icke, Mats Dagerlind har svaren!

dagerlind2

Ok, ska vi gå igenom det här tweet för tweet? Vi börjar med den första. Mats Dagerlind tycker alltså synd om männen för att de inte blir sedda som “sexobjekt”. Mannen ska “kräva en hand på sin rumpa av en kvinna idag”. Nå, nu vet jag inte hur det är med alla världens kvinnor därute, men jag skulle iallafall gladeligen byta bort den biten! För vad är det vi isåfall skulle byta bort? Vad är det männen skulle få med i paketet att “bli sedda som sexobjekt”?

Tja, de skulle få fingrar, främmande sådana, som nyper dem i rumpan. De skulle få händer som riktigt gräver runt i underliven på dem. De skulle bli klämda på, tittade på, skrattade åt, bli behandlade helt utan respekt och de skulle också riskerar våldtäkt. För tja, vare sig ni vill det eller inte så kan sexuella trakasserier på det sättet leda till värre saker. Och efter våldtäkten, tja då kanske mannen skulle få frågan “Vad hade du på dig?” eller “Var du full?” eller “Har du haft sex förut?”. Som sagt, jag kan inte tala för världens alla kvinnor. Men iallafall jag skulle glatt och utan eftertanke byta bort just det där “ses som ett sexobjekt”. Och jag skulle inte ens tvivla.

Men ska vi gå vidare då? Mannen ska alltså bli inkvoterad på jobb. Jamen dåså, den är ju redan uppnådd! För det sker dagligen, hela tiden och världen över att män blir valda över kvinnor just på grund av att de är… just det, män! Så grattis Mats, din kamp har lönat sig. (Eh, nej. Så här har det alltid varit. Sorry!)

Nummer tre då. Det är alltså synd om männen för att de aldrig får komplimanger, aldrig blir bjudna på krogen, aldrig träffar på någon som håller upp dörren? Hm, återigen kan jag bara tala utifrån mig själv och min omgivning men alltså… jag känner inte alls igen den här bilden av mänskligheten. Nog håller vi upp dörren för varandra (iallfall på tunnelbanan i Stockholm…), nog bjuder jag också mina killkompisar på drinkar på krogen, nog har jag varit med om inte bara en gång att män får komplimanger? Det här känns liksom mer som att.. som att Mats borde byta umgänge. Så jag säger det här och nu: Mats, du är varmt välkommen att följa med mig och mina vänner ut nån kväll i 08. Jag lovar att jag ska både bjuda dig på en öl och hålla upp dörren för dig! (Har du din Avpixlat-tröja på dig kommer jag däremot inte ge dig komplimanger för din klädsel)

Nummer fyra känns lite avhandlad redan. Så vi hoppar den va? (Fast nog är det spännande att Mats tycks tro att jämställdhet innebär vem som blir bjuden av vem på alkohol…)

Femman! Ja, jag håller med. Man ska inte förolämpa varandra. Varken kvinnor eller män. Det är liksom dumt och onödigt och allra främst otrevligt. Så vi bestämmer här och nu att kvinnor ska undvika att kalla män för “taliban” och “gubbslem”, så låter männen bli att kalla kvinnor för “hora”, “pissluder”, “fitta” och liknande. Jättebra ju!

Och nummer sex då. Jag kan inte låta bli att tänka så här: Vem är det som prompt säger att det är mannen som utför dessa sysslor? Och HUR många bygger egentligen en bastu? Och bygger de en ny bastu varje dag? Lagar de bilen varje dag? Klipper de gräset varje dag? Nä, så mycket växer inte gräset i Sverige väl? Medan det dagliga arbete kvinnor utför är just det: dagligt. Barnen tar liksom inte semester. Det funkar inte att låta bli att äta en dag. Tvätten tvättar inte sig själv, disken diskar inte sig själv och städningen gör inte sig själv. Nå, om man inte har en RUT-piga hemma då men det är ju liksom en helt annan historia. Så nej, Mats, du kan inte jämföra “bygga en bastu” med att sköta det vardagliga arbetet i hushållet. Sorry, men du får försöka bättre!

Och så den sista. Den som gör mig på riktigt förbannad. Den som antyder att kvinnor arbetar halvtid för att de inte orkar heltid. Jamen vad fint, då ser vi till att papporna i större grad är hemma och tar hand om barnen då! Så kan mammorna jobba heltid för ärligt talat tror jag att många skulle VILJA jobba heltid. Om bara mannen tog lite ansvar och hjälpte till att ta hand om de gemensamma avkommorna. Så jag tycker vi kan bestämma också det, här och nu, att männen från och med nu tar hälften av ansvaret för barn så att kvinnorna snabbare kan gå upp i heltid. Visst blir det bra va, Mats? Eller tänkte du inte på det där med att någon ska ta hand om ungarna också..?

Jadu Mats. Det är fint ändå att du slår ett slag för jämställdheten. Synd att du inte riktigt verkar dels förstå ordets innebörd, dels bara arbeta för ett enda kön. För du vet väl det här, att feminismen jobbar nästan lika mycket för män som för kvinnor. Patriarkatet tvingar in män i snäva könsroller som hämmar era liv. Det vill vi ändra på, på samma sätt som vi vill ändra på att kvinnornas villkor är betydligt sämre i dagens samhälle.

Men fortsätt du din kamp. Kanske är det någon som lyssnar. Troligtvis en man. Jag vet inte vilken förändring ni är ute efter dock, för det ni vill ha – det har ni redan. Grattis, ni är män.

 

Att fly – eller “Jag är aldrig trygg”

Posted on by

Jag är på väg hem från tunnelbanan. Klockan är mycket och det är vardagskväll så det var inte så många som klev av på min station. Efter en stund hör jag fotsteg bakom mig. Jag vågar inte vända mig om, utan går istället lite snabbare. Tänker att det är mitt i ett bostadsområde, om jag skriker måste ju någon höra, eller hur? Jag hör stegen bakom mig och hur de också ökar takten och jag är helt säker på att nu, nu händer det. Nu blir jag våldtagen.

Jag stoppar ner handen i fickan och kramar nycklarna, kanske kan jag slå honom i ansiktet med dem? Jag vill inte springa heller, jag har ju läst hur sånt beteende kan trigga. Så plötsligt: En hand på min axel och hela min kropp fryser till is av ren och skär skräck.

”Förlåt, du tappade den här.” Jag tittar oförstående ner på vanten som han håller fram, sedan inser jag att det är min. Min tappade vante, som han bara ville ge tillbaka. Jag säger tack, lite skakigt, och han vänder och går åt andra hållet.

Jag har fortfarande puls som en vettskrämd kanin men samtidigt är jag så lättad. Jag klarade mig! Den här gången också. Och jag börjar tänka: Varför ska jag behöva vara rädd i mitt eget samhälle? Varför ska jag behöva bära på den här skräcken? Åh, tro inte att jag är unik. Det här är en skräck som delas av de flesta kvinnor jag känner. Vi lär oss tidigt att leva med den, hantera den. Göra upp strategier och planer för hur vi ska försvara oss när den dagen kommer. För det handlar om när, inte om, när vi tänker.

Och jag inser att jag ständigt är på flykt när jag rör mig ute. Alltid redo att försvara mig, alltid beredd på att kriga. Aldrig någonsin trygg. Och jag kopplar ihop det med att jag alltid döms för mitt yttre, att jag särbehandlas på grund av något jag inte själv kan råda över och jag inser… det är inte konstigt att jag är antirasist. Inte det minsta märkligt, faktiskt.

Det är inte konstigt att jag istället för rädsla och misstro väljer att bemöta migrationsfrågor med empati och förståelse. Kanske är det också därför, i alla fall enligt min uppfattning, en större andel kvinnor än män är just uttalade antirasister? Kanske är det därför det finns så få kvinnor i Sverigedemokraterna.

För vi vet hur det känns. Vi vet hur det är.

Vi är också på flykt.