Tag Archives: samhälle

Att vara kränkt – eller “DET ÄR INTE DIN RÄTT!”

Posted on by

Jag läste ett blogginlägg, nu på morgonen. Som gjorde mig lite ledsen och mycket förbannad. Det handlar om det osmakliga skämtet från lördagens melodifestival. Ja ni vet, där de drev med både bisexuella och transpersoner. Jag satt gapande framför teven och tänkte “Vafan håller dom på med?” och det var jag inte ensam om (tack och lov!) då delfinalen blivit anmäld till Granskningsnämnden. Inte bara en gång, utan hela 15 gånger. Gott så, kan man tycka. För nog är det den som blir kränkt som avgör nivån? Som har rätten att säga “Nej, det här var inte kul”?

FELFELFELFELFELFEL! Tydligen är det bara privilegierade människor, de som inte står i skottlinjen, som avgör vad som är ROLIGT. Exakt, precis samma retorik som när jag bloggade om de sexistiska bilderna jag hittade på Facebook. Hela grejen är liksom på repeat: “Det är bara på skoj! Var inte så lättkränkt! Har du ingen humor? Det är meningen att man ska skratta! JAG tyckte det var roligt!”. Jag blir alldeles matt. Och arg. För hur kan man tro sig ha rätten att bestämma över någon annans känslor? Det skulle faktiskt aldrig falla mig in att fnysa bort någons upplevelse om hen sa “Jag känner mig kränkt av det där skämtet”. Istället skulle jag lyssna, försöka förstå. Om jag hade gjort något fel, hade jag försökt förbättra mig. Komma ihåg det, lära om.

Ett exempel från min vardag. Har under morgonen haft en diskussion med en man på Twitter som varit mäkta upprörd över ordet “hen”. Och då menar jag inte på engelska, utan “hen” som personligt pronomen. Och jag har verkligen försökt förstå varför han tar så illa upp av det. Jag menar, visst jag kan provoceras av andra människors språkbruk också (T.ex folk som säger “asseptera” stör mig nåt enormt!) men jag skulle nog aldrig känna mig kränkt på grund av det. Så jag vill förstå. Jag vill lyssna. Men han kan inte förklara. Han har inget svar, för i själva verket är han nog inte så kränkt. Han tycker bara att “hen” är ett fjantigt och onödigt ord. Och så får man också tycka, såklart! Men det har inget att göra med att vara kränkt.

Skillnaden är att “skämtlåten” från Melodifestivalen faktiskt kränkte människor. Genom att driva med redan utsatta grupper pekar man på dem ännu tydligare och säger “haha ni är konstiga!”. Jag, som själv är bisexuell, blir alltid bedrövad över den bild som framställs av bi-människor. Vi är promiskuösa, ofta otrogna, ÄLSKAR trekanter, har gärna fler partners samtidigt (för vi tröttnar så lätt på ett kön!), har inte riktigt bestämt oss för vilken sexualitet vi EGENTLIGEN har osv osv. Självfallet är det så att om filmer, tv, underhållning framställer en grupp människor på ett visst sätt så kommer även deras omgivning börja tro att de är så på riktigt. Jag förstår inte varför det är så svårt att ta in? Och jag förstår inte varför “skämt” ska baseras på fördomar och förutfattade meningar. Det är inte roligt. Det är faktiskt inte det.

Nåväl. Nu blev det kanske lite babbligt igen. Det blir ofta det när jag är lite upprörd. Och upprörd blir jag, med all rätta, när någon tror sig ha rätten att bestämma över någon annans upplevelse. Som jag skrev i en kommentar till bloggen jag råkade läsa:

Det som verkligen bekymrar mig är dock rätten du tar att avgöra när någon annan får känna sig kränkt. Är det verkligen DIN rätt? Visst, du kanske tycker att ett skämt är jätteroligt men om någon annan blir illa berörd, tycker du fortfarande att skämtet är värt att skratta åt? Tänk efter en gång till – vad gör det dig till?

Kommentaren på Söders sida fortfarande kvar – eller “Hallå, är det någon hemma?”

Posted on by

Häromdagen bloggade jag om en kommentar jag hittade på SD-toppens Björn Söders facebooksida. Det tog inte särskilt lång stund innan en Sverigedemokrat hörde av sig och i princip lovade att kommentaren skulle tas bort. Diskussionen slutade visserligen i “Men ni på IRM har också olämpliga kommentarer på er sida!” men ändå. Vi gick faktiskt in och raderade de kommentarer vi hittade och faktiskt, jag har FULL förståelse för att man inte kan hålla koll på alla kommenterar. Vi kan det inte, så självfallet kan inte Björn Söder det heller.

Men, nu har det gått fyra dagar. Jag har twittrat om det (dagligen) och även pingat Söder själv. Jag har inte bara sagt att det finns en olämplig kommentar på sidan utan också berättat under vilken status den ligger. Jag har som sagt också bloggat om det. Idag gjorde jag följande:

kommentarsöder

Det är alltså en kommentar under samma status som den sexistiska och rätt grova kommentaren ligger. Jag kan liksom tycka att det här borde räcka? Någon borde väl ändå hålla lite koll på SD-politikerns facebookkonto? Eller..? Har dock inte fått någon som helst respons. Och kommentaren ligger kvar. Det funkar inte att fortsätta gnälla “Jamen niiiirååå??” för SD är ett riksdagsparti. Att dess partisekreterare inte modererar bort sexistiska kommentarer när någon flertalet gånger uppmärksammat att de finns där, det anser åtminstone jag vara ett problem.

Kvinnohat igen – eller “Nej, det är aldrig BARA ett skämt!”

Posted on by

Är så van vid att skriva på IRM att jag nästan tänkte ursäkta mig själv för vad det här inlägget kommer handla om. Sen kom jag på, det är ju faktiskt MIN blogg så jag skriver vad jag vill. Ha!

Grejen är denna: Min polares polare delade mitt blogginlägg om kvinnohat och dissade det. Min polare taggade mig i en kommentar men jag fick själv inte kommentera. Ve och fasa! Jag kan inte låta kritik stå oemotsagd (Visst är det ett ord..?) när jag väl har sett det. Så jag tänkte att jag ska bemöta det i ett blogginlägg istället. Dessutom så kanske det en gång för alla sätter stopp för den sortens kritik som framförs, helt enkelt på grund av att den är felaktig och lite dum. Here goes:

reaktionerkvinnohat

Jag vill börja med att poängtera att mitt blogginlägg inte handlade om “gnäll” utan om att uppmärksamma sexistiska skämt som jag finner högst osmakliga. På riktigt, jag kan inte förstå varför vissa så ilsket vill försvara skämt om våldtäkt? Där kan jag också säga: Kul vardag. Och nu kommer säkert nån fortsätta framhärda med “Det är ju bara på skooooooj!” och då rekommenderar jag att man läser den här artikeln. Jag har refererat till den i flera kommentarer till Kvinnohats-inlägget men någon har säkert missat den. Den säger allt, kan jag tycka. För den som inte orkar läsa artikeln (som faktiskt är rätt kort, men vill man veta mer kan man söka på t.ex forskarens namn) så kommer en kort sammanfattning här:

Sexistisk humor är inte något så enkelt som välvilligt nöje. Den kan påverka mäns omvärldsuppfattning och tillåta dem känna sig bekväma med att uttrycka sig sexistiskt utan att deras kompisar misstycker. […] Just tillägget “det är bara ett skämt” förkläder fördomarna och diskrimineringen till något på ytan harmlöst. Som sedan kan sprida sig med stor kraft på ett ofta helt legitimt sätt.

Så nej, det rör sig aldrig om “bara på skoj”. Och även om det skulle vara så, så har jag redan konstaterat detta: Ett sexistiskt skämt är fortfarande sexism. Skulle ni tycka att det var lika roligt om skämten handlade om er syster, dotter, mamma, flickvän, tjejpolare?

Det som faktiskt irriterar mig mer än icke-argumentet “det är ett skämt” är “det är en del av internets kultur”. Asså hallå?! Så bara för att något är på ett visst sätt idag så ska vi bara gå med på det utan att någonsin ifrågasätta? Seriöst, tänk efter lite nu va? Att det finns en särskild kultur på (vissa delar av) internet beror troligtvis på att de varit mansdominerade en ganska lång tid. Ett exempel är t.ex gamingkulturen där kvinnor generellt utsätts för väldigt mycket sexism. Ska vi då bara tänka att “äh, kvinnor kan la göra nåt annat än spela spel?” eller ska vi kanske tillsammans säga ifrån och aldrig acceptera att kvinnor särbehandlas?

Vad är ni rädda för? Varför vill ni inte släppa in kvinnor? Varför är det så svårt för män, särskilt unga män som det tycks, att ställa upp för allas lika värde? Var är kampen? Var är upprördheten över att vi blir så orättvist behandlade? Seriöst, både män och kvinnor som skrattar bort såna här saker, ni får faktiskt ta och skärpa er nu och sluta bortförklara sexism på internet.

 

Vilka står för näthatet? – eller “Dra den om Rödluvan också”

Posted on by

Vilka är det egentligen som står för näthatet? Det här har diskuterat fram och tillbaka sedan förra veckans Uppdrag Granskning. De flesta har dock kunnat hålla en ganska schysst ton och varit relativt överens om att näthat inte behöver ha någon särskild politisk tillhörighet och många anser heller inte att det behöver vara könsbundet. Det senare håller jag inte med om, då det har framgått tydligt att det främst är män som häver ur sig precis vad som helst via internet. Jo, det finns kvinnor som gör det också, men min uppfattning är inte att det är i alls samma utsträckning eller omfattning.

Men, det här inlägget ska inte handla om det. Många andra har skrivit om det bättre. Det här inlägget ska handla om den grupp människor som inte kan hålla en schysst ton och som tycks ha foliehattar som skaver lite extra mycket de här dagarna. Skärmdumpen nedan är från hatbloggen Avpixlat:

avnäthatSvenska journalister får skylla sig själva för näthatet och det är invandrare (framförallt muslimer) som står för det. Jag tycker det är väldigt intressant att kommentatorn påstår att “svennehora accepteras ibland av myndigheter och andra som tilltalsord”. Really?! Nej, faktiskt så känns det som en väldigt påhittad grej. Framkokt där under foliehattens mysiga värme…  Men kommentatorn i det här fallet erkänner iallafall att näthat existerar och förekommer. Värre är det då med följande kommentar, plockad från riksdagsledamoten Thoralf Alfssons blogg:

näthat1

Alltså okej, på sätt och vis är andra stycket i kommentaren ganska rimlig. Om vi alla stänger ner våra internetanslutningar så förekommer inget näthat. Korrekt. Men… men är det verkligen så vi ska lösa problemet? Oh wait! Hen har ju redan fastslagit att det inte finns något näthat. Det är en myt! Påhittad av vänsterextrema skribenter! Ja, alla vet ju att Blondinbella är fantastiskt mycket vänsterextremist. Självfallet är (vissa av) de frågor som lyfts fram i kommentaren seriösa och bör hanteras med allvar. Men någonstans kan jag känna att kommentaren är HELT ogiltigförklarad av sig själv. Jag menar… seriöst… “ingår säkert i någon plan” är inte en mening som inger särskilt mycket förtroende.

Nå, var vill jag komma med det hela då? Det här är inte de första eller enda kommentarer jag sett från främlingsfientligt och högerextremt håll som förnekar att det förekommer någon typ av näthat, eller som för den delen försöker bevisa att näthatet drabbar alla andra än t.ex de som medverkade i Uppdrag Granskning. Jag vet inte vad ni tycker, men jag blir rädd. Att de inte har någon som helst insikt eller begrepp om sin omvärld kan tyvärr leda till att de inte heller ser några gränser för sitt eget beteende. Igår stod Avpixlats överkucku på scenen under publicistklubbens debatt och bedyrade att Avpixlat är så snälla så.

I beg to differ.

 

Arbetarrörelsen kan bättre – eller “Det handlar inte om invandring!”

Posted on by

Jag läste det här, och jag blev upprörd. Vad händer med min älskade arbetarrörelse? Mitt älskade LO? Vi måste göra något åt saken. Vi kan inte låta ord som jämlikhet och solidaritet förlora sin betydelse. För är det något SD inte förstår, så är det just de två orden. Vi måste bli bättre, kära kamrater. Vi måste bli starkare. Tydligare.

Jag skrev om det här på Facebook också. Och fick en kommentar från en älskad vän som menade väl när hen skrev “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”. Min respons på det blev en lång kommentar och jag kände att det var något jag ville förmedla till fler. Att jag ville att fler skulle läsa, för det är viktigt. Så, här är min respons på “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”:

Fast det handlar inte om det. Även om vi så skulle säga nej till ALL invandring så skulle vi fortfarande rea ut vår gemensamma välfärd. Vi skulle fortfarande ha en befolkning som tycks bry sig mer om nån hundring i jobbskatteavdrag än om huruvida sjukhus har råd att anställa personal. Vi skulle fortfarande ha riskkapitalistbolag som inte jobbar för att vården och omsorgen ska bli så bra som möjligt, utan för att de ska tjäna mer pengar. Pengar som de kanske inte ens kommer skatta i Sverige.

Även om vi skulle sätta stopp för all invandring skulle vi ha en skola som är under all kritik, vi skulle ha storföretag som strävar efter högre och högre och HÖGRE vinst och hellre förhandlar fram krisavtal till sina anställda (med hot om varsel) än några år går med på mindre vinst, mindre bonus. Vi skulle fortfarande ha en regering som tycker att det viktigaste är att prioritera RUT, ROT, sänkt bolagsskatt och sänkts restaurangmoms istället för att göra något åt arbetslösheten. Typ, jag vet inte, se till att det byggs lite bostäder kanske?

Skulle bostäder byggas kanske det skulle kunna, på samma gång, lösa ett annat jätteproblem, nämligen bostadsbristen som ser till att unga vuxna får bo kvar hemma hos sina föräldrar och som leder till att det är i princip omöjligt att få tag på en lägenhet i Stockholm om man inte köper den, och hur många har råd att lägga ett par miljoner på det?

Självfallet är det enkelt att skylla alla dessa problem på invandrare och flyktingar. Men de har ingenting med saken att göra. Hur kan vi gå med på att se MÄNNISKOR som en ekonomisk belastning när vi samtidigt göttar oss med sänkt skatt som går raka vägen ner i fickan på de som redan har så mycket pengar att de aldrig, aldrig nånsin egentligen behöver oroa sig? Varför har vi låtit det bli så här? Jag tänker inte gå med på att skylla några problem på invandringen. Det är att köpa SD:s problembeskrivning och det jag vet allra tydligast är detta: SD har så jävla fel.

Näthat på SD-toppens fb-sida – eller “REAGERA Björn Söder!”

Posted on by

Det är många som har varit med i debatten om mäns hat mot kvinnor och särskilt då på nätet. Många kvinnliga politiker från olika partier har uttalat sig, diskussionen har fortfarande inte tystnat på Twitter (vilket är ovanligt…) och förhoppningsvis kommer något vettigt ur det hela. Samtidigt som en ändå relativt konstruktiv debatt har förts har Sverigedemokraterna valt en lite annan… approach. Jag har skrivit lite om det på IRM (Läs här och här) och det har förts en debatt på sidan Newsmill där Avpixlats överkucku Mats Dagerlind gråtit ut över att han blir näthatad. Samtidigt som han själv har kräkts hat över bland annat en ung kvinna vars moder tagit sitt liv.

Men det har ändå varit relativt tyst från SD. Och det är kanske inte så konstigt, när det tycks som att deras partisekreterare Björn Söder tycker att näthat är fullt acceptabelt. Eller hur kan man annars förklara att kommentaren nedan finns kvar på Björn Söders facebook-sida? Den publicerades den 5 februari och har fortfarande, än idag, inte tagits bort.

kvinnohatkommentar2

De senaste dagarna har jag diskuterat med flera SD-anhängare på Twitter som alla sagt samma sak: “Du har inget bevis för att SD-sympatisörer beter sig dåligt på nätet!” Oh well, jag tror faktiskt jag har det. Eller vad säger ni? (Och eftersom det alltid är någon som VILL missuppfatta: Ja, det finns folk från vänster som hotar och hatar över nätet också. Det finns folk från alla politiska inriktningar. Olika kön. Men MIN erfarenhet är att det främst är män som beter sig så här. Sorry, men så är det. Och hittills har ingen kunnat motbevisa mig.)

Jag hoppas innerligt att Björn Söder, eller vem som nu är ansvarig för hans FB-sida, genast tar bort kommentaren i fråga. Nog för att SD är ett parti som inte är som alla andra, men det är inte värdigt ens dem att publicera en sådan kvinnoföraktande och sexistisk kommentar. Eller säger SD emot mig i den frågan?

Ett gästinlägg – eller “Ingen kvinna vill bli våldtagen”

Posted on by

Gästinlägget är skrivet av Martina Sundman. En av de starkaste unga kvinnor jag har äran att känna. Hon är högljudd, klok och låter ingen trampa på henne. En äkta förebild!

***

Att bli våldtagen, sexuellt utnyttjad, sexuellt ofredad, sexuellt trakasserad är alltid ett reellt hot för en kvinna. Sedan vi var barn har vi fått lära oss av vuxna att vi ska akta oss för fula gubbar.Vi har alla fått höra att vi inte bör gå ensamma ute sent på kvällen. Att inte försätta oss i farliga situationer – gå inte hem till en kille du nyss har träffat, ha inte på dig utmanade kläder, somna inte på en fest. Listan är lång och rädslan vi känner är stor. När jag går hem sent på kvällen håller jag hårt i mina nycklar, alltid redo. Men ingen talade om för oss att oftast utförs våldtäkter av någon vi känner, någon vi litar på. Hur ska vi kunna skydda oss mot det? Ligger ansvaret på oss?

Vi har också fått lära oss att ett nej räcker. Men man måste vara tydlig. Är man otydlig så kan våldtäktsmannen hävda att han inte förstod att vi inte ville. Men räcker verkligen ett nej i lagens ögon för att det ska vara våldtäkt? Tyvärr inte. För att det ska vara våldtäkt i lagens ögon måste våldtäktsmannen använda våld eller hot om våld. Man kan alltså hota någon med annat än våld för att tvinga offret utan att det är våldtäkt i Sverige. Man får inte tvinga någon till sex har vi också fått lära oss. Men var går gränsen? Vad är tvång? Räcker det med att någon tjatar sig till sex för att det ska vara våldtäkt? Svaret är också där tyvärr nej i lagens ögon.

När en människa blir rädd så kan hon reagera på tre olika sätt. Antingen slåss man, flyr eller blir förstenad (spelar död). Det är inte alls ovanligt att man spelar död i en sån situation. Det är inte heller något man väljer. Man väljer inte vilken utväg man ska ta. Överlevnadsinstinkten tar över, precis som hos djur. Detta verkar inte lagen hängt med i, då offret ifrågasätts då man inte agerat som lagen förutsätter. Beslutsfattarna verkar ha en väldigt outvecklad bild av hur människor reagerar i krissituationer. Ansvaret måste läggas över på våldtäktsmannen. Hur gör vi det?

Vi som samhälle måste först och främst ändra hur vi ser på kvinnor. Vi skämtar om våldtäkter, vi drar förnedrande skämt om kvinnor, vi ser ner på de kvinnor som klär sig ”lättklätt”, vi ser ner på offret, vi lägger skulden där. Är det då konstigt att så många män tror sig ha rätten att kränka kvinnor sexuellt? För jag tror att det är där det ligger. De tror att de får, vilket vi lär dem. En våldtäktsman ser sig ofta inte som en förövare. Han skyller på offret. Offret har gett fel signaler, offret var inte tillräckligt tydlig, offret hade kort kjol, offret får skylla sig själv. Vi ser på män som att de inte går att stoppa när det väl har blivit upphetsade. Även där har vi fel. Många män är lyhörda och kan sluta så fort de märker att något är fel, så fort de hör ett nej. Men vi måste nå fram till de potentiella våldtäktsmännen. De män som tror att de får på grund av hur offret betett sig innan.

Kvinnor ska inte behöva bete sig på ett speciellt sätt för att slippa bli utsatta eller för att bli trodda. Vi måste lyssna på de utsatta och ta deras berättelser på allvar.Kvinnokroppen är inte till allmänt förfogande hur lättklädd den än är. Hur flirtiga vi än är. Hur många ”fel” signaler vi än ger så ska ett nej räcka. Eller varför inte skapa en lag där vi måste fråga varandra om vi vill? Först då för vi över ansvaret på våldtäktsmannen. I alla fall av sexuellt utnyttjande så ligger ansvaret på den utsatta. Men när det kommer till andra brott så är det tvärtom, gärningsmannen är den man ser ner på. Den som måste ta ansvar för sina handlingar. Vår våldtäktskultur gör det möjligt för män att våldta. Lagen gör det möjligt, hur vi uppfostrar våra barn gör det möjligt, samhället gör det möjligt, sättet vi ser på kvinnor gör det möjligt.

Vi vet också att mörkertalet är stort. Inte så konstigt när kvinnor som anmäler inte blir tagna på allvar. Många beskriver en rättegång som ännu ett övergrepp. Att kvinnor som blir våldtagna lägger skuld och skam på sig själva är inte heller konstigt eftersom det är vad lagen och samhället säger till oss. Vi vet hur stor skada en våldtäkt kan göra, vi hatar våldtäktsmän. Vi ser dem som monster. Men när det är någon vi känner som blir anklagad, när det inte är en överfallsvåldtäkt, när offret inte ses som trovärdig för att hon till exempel har legat med mannen tidigare eller om det är hennes partner? Då blundar vi. För vår vän är väl inget monster? Vår son kan inte vara en monster? Det måste vara kvinnan som lurat mannen. Indirekt bad hon om väl om det?

Nej, ingen kvinna vill bli våldtagen. Vi vill ha rätten att bestämma över våra kroppar oavsett situation. Vi borde redan ha det. Vi behöver lagar och samhället som skydd för att våga anmäla. Att våga gå hem sent på natten, att kunna gå hem till en man utan att vara rädd för att bli våldtagen, att våga somna på någons soffa utan den konstanta rädslan. Vi behöver politiker och lagar på vår sida.

Det är dags nu. Nu får det vara nog!

Mer kvinnohat – eller “Vad ska vi göra åt det här?”

Posted on by

Gårdagens “Uppdrag Granskning” kan inte riktigt lämna mitt huvud. Jag tänker mycket på vad som sades i programmet och jag tänker på mina egna erfarenheter. Det är smärtsamt att tänka på att det finns så många som vill tysta varenda kvinna. Som tycker sig ha rätten att skriva och säga vad som helst. Som tar sig friheten att uttrycka hot och dränka andra människor i renaste hat. Mitt i mina funderingar blir jag uppmärksammad på ett Facebook-evenemang (som jag hoppas att ni också går in och anmäler) och jag blir så ledsen. Arg. Förbannad.

ryckslöja

Evenemangets syfte är alltså att mana folk att på en given dag rycka slöjor av muslimska kvinnor. Varför? Ingen anledning lämnas, kanske för att det inte finns någon anledning till att bete sig som ett hatiskt svin. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan få för sig att starta ett sådant evenemang. Hur man kan vara så totalt uppfylld av hat? Finns det någon slags tanke att “kvinnorna måste räddas” från islam? Det är ett “argument” jag hört förr, vanligtvis från SD-sympatisörer. Men hur kan kvinnor räddas genom att de blir kränkta? Det är så ofantligt korkat rent ut sagt att jag häpnar. Vad som är värre än kvinnohat är, enligt mig, kvinnohat som döljs bakom en tunn hinna av falsk omtänksamhet. Var ärliga med ert hat, om ni nu måste välja att hata.

FB-gruppen har på kort tid spårat ur alldeles. Det är en salig blandning av sakliga, lugna argument och rent hat. Från båda sidor. Och här kan vi också se flera exempel på det som uppmärksammades i gårdagens Uppdrag Granskning, att även fast man skriver med sitt eget namn på Facebook så ser man inga hinder att uttrycka sig på sätt som är vidriga. Och i, vissa fall, på sätt som kan räknas som olagliga:

slöja22

Jag vet att både eventets skapare och flera kommentarer har polisanmälts.  Namnen står ju öppet på eventets sida så man kan ju ändå tycka att det inte vore helt omöjligt att få någon dömd för de olaga hot som finns i kommentarerna. Upp till bevis, Polisen. Hur mycket energi tänker ni lägga ner på kvinnohatet den här gången?

UPPDATERING:
Sidan är nu borttagen från Facebook. En liten seger kan tyckas, men ändå en seger!

Mäns näthat – eller “Gimme love to give to others!”

Posted on by

Ikväll önskar jag verkligen att alla ser “Uppdrag Granskning”. Jag brukar sällan göra det själv, för jag är verkligen ingen TV-människa, men kvällens program känns så otroligt viktigt och angeläget. Det handlar om mäns näthat mot kvinnor.

Jag har sett många skriva om just den saken de senaste dagarna, och det är bra. Skiten måste lyftas till ytan så att alla kan se den. Det finns så många som säger “Om ni pratar om det så går ni bara DERAS ärenden, då får de som de vill!” och förlåt, men nästa person som säger så till mig kommer jag kanske kräkas på. Iallafall i fantasin. För vad blir bättre av att tiga om problemet? Vad blir bättre av att de kvinnor som drabbas av de här vidriga hoten sitter tysta och tar skiten själv? Jag är helt övertygad om att alla kvinnor som medverkar ikväll är starka människor som inte ger sig så lätt. Men alla människor har en gräns. Alla människor kan känna smärta.

Här kan jag egentligen bara tala utifrån mig själv. Jag har varit ganska duktig på att raljera och skämta om det hat jag fått ta emot. Det är inte på långa vägar lika vidrigt som det många andra utstått och utstår, men det finns där. Och även om jag sällan velat erkänna det, ens för mig själv, så känns det när någon skriver “Du borde våldtas”, när man blir kallad “fetto”, “äckliga fitta” eller “jävla luder”. Och varje gång jag får en sådan kommentar, mail eller tweet så tänker jag att det kunde ha varit någon annan som fick läsa. Det kunde ha varit någon som inte orkar mer utan tänker “Nu får det räcka, nu ska jag vara tyst”.

Och det är väl det som är målet, antar jag? Att tysta oss. En kvinna ska veta sin plats. En kvinna ska inte sticka ut hakan och ha en åsikt. En kvinna ska väl helst vara mild, vän och undergiven. När vi vägrar anpassa oss efter de mallarna så ser vissa män rött. Vi ifrågasätter den makt vi har och därför vill de sätta oss på plats. De gör det med det effektivaste vapen de har: hot.

Som jag skrev i början så har jag sett att många har skrivit om det här den senaste tiden. Hittills har jag inte sett att någon har ett svar på hur vi får stopp på hatet. Det har heller inte jag. Men jag tror, helhjärtat, att ett stort första steg är att fler öppnar ögonen. Ser hur det faktiskt ser ut i Sverige idag. Att vi blir fler som säger ifrån och framförallt: fler som stöttar varandra.

Därför blev jag lycklig när jag idag såg hashtaggen #nätkärlek på Twitter. Med syfte att göra det näthatarna gör, fast helt tvärtom. Det vill säga att med kärlek riktigt överösa starka kvinnor, och män, som vågar ta ställning. Som vågar sticka ut hakan. Som vågar sträcka på ryggen, peka på problem i vårt samhälle och säga “Det här är inte rätt!”.

Vi är fler än de som hatar. Det är jag övertygad om. Och även om några kommer tycka att detta är klyschigt, så vill jag ändå avsluta med: Tillsammans är vi starka. För det är vi!

En uppföljning – eller “JO, det är ert ansvar!”

Posted on by

Jag hade ärligt talat inte trott att mitt inlägg om kvinnohat skulle sprida sig så mycket och så snabbt! Jag är dock glad, för jag märker att det fungerar som en ögonöppnare för vissa och en bekräftare för andra. Och tja, jag har blivit översköljd av kommentarer i stil med “Det är ett skämt, sluta vara så stel”, “Typiskt ni feminister”, “Varför ska jag som enskild man skuldbeläggas för det här?”.

Jag tycker det är lite tråkigt om individer känner att de har blivit skuldbelagda. Jag vet att skuld aldrig leder till något konstruktivt. Det jag försöker lyfta fram är dock att män har ett ansvar för de här frågorna. Det kanske låter konstigt först, lite “Varför skulle jag ha ansvar för en våldtäktsman?” men då tänker man återigen på individnivå. Och hur kul är det? Nej, förflytta ansvaret till en mer strukturell nivå. Som man är du ansvarig för en hel massa saker: Att inte ignorera sexism eller förminska dess betydelse och att inte vara delaktig i att sprida och förstärka attityder som leder till sexism eller ännu värre saker. Jag skulle önska så att alla män dagligen tänkte på sitt beteende och försökte applicera nån slags konsekvenstänkande. “Vad gör det med mig om jag ignorerar hur min tjejkompis blir behandlad?” eller “Hur påverkar jag min son om han ser att jag gillat en sexistisk bild på Facebook?”.

Som jag skrev i förra inlägget, det är männen som äger frågan. Det är männen som måste sluta våldta. Det betyder inte att alla män är våldtäktsmän, utan att en klar majoritet av våldtäktsmännen är män. Ni förstår skillnaden va?

Däremot fick jag en väldigt intressant kommentar på Twitter. “Hur kan du säga att många män tänker så här?”, angående bilden som föreställer anal våldtäkt på en sovande kvinna. Och jag önskar att det bara var något jag skrev för att överdriva, göra det lite mer dramatiskt. Men forskning visar annorlunda.

According to statistics in the 1988 book, “I Never Called It Rape,” by Robin Warshaw, 84% of college men who committed rape claimed that what they had done was not, in fact, rape. One in 15 male students reported that they raped someone or attempted to do so in the preceding year. And “nearly one third of college men said they were likely to have sex with an unwilling partner if they thought they could get away with it.

Nå, men det där var ju 1988. Mycket har ju säkert hänt sedan dess?

A more recent study published in the Journal of Social and Clinical Psychology in 1998 asked students to what extent it was acceptable for a man to verbally pressure or force a date to have sexual intercourse. The responses show that 17% of men considered that using force was an acceptable strategy to get their way.

Det finns också ett exempel som skulle kunna vara inspirerat av bilden i inlägget (eller tvärtom), där en man inleder analt samlag med sin flickvän medan hon sover. Han blev dömd till våldtäkt i tingsrätten men friad i hovrätten:

Hovrätten menade att mannen i och för sig varit medveten om att kvinnan sov och att hon inte tyckt om anala samlag. Dessutom hade kvinnan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd då hon sov.

Däremot ansåg rätten att det inte gick att bortse ifrån mannens förklaring att han hade “träffat fel” och att det därför inte var visat att det rört sig om ett analt samlag.

Så jo, nog är det många män som anser sig ha rätten till en kvinnas kropp. Särskilt om hon är deras partner. Det finns en hel uppsjö av studier som tyvärr bevisar detta. Jag som kvinna vill ha rätten till min egen kropp. Det tror jag att de flesta kvinnor vill. Därför är det en mansfråga. Det är männen som måste tänka om, lära sig och börja se attityder och strukturer som främjar våldtäkt. Det är ert ansvar, vare sig ni vill det eller inte.

(Och i vanlig ordning: Ja, det finns gott om kvinnor som upprätthåller skeva attityder och strukturer också. Men det är en annan sak som jag kan skriva om någon annan gång. Ok?)