Mäns näthat – eller “Gimme love to give to others!”

Ikväll önskar jag verkligen att alla ser “Uppdrag Granskning”. Jag brukar sällan göra det själv, för jag är verkligen ingen TV-människa, men kvällens program känns så otroligt viktigt och angeläget. Det handlar om mäns näthat mot kvinnor.

Jag har sett många skriva om just den saken de senaste dagarna, och det är bra. Skiten måste lyftas till ytan så att alla kan se den. Det finns så många som säger “Om ni pratar om det så går ni bara DERAS ärenden, då får de som de vill!” och förlåt, men nästa person som säger så till mig kommer jag kanske kräkas på. Iallafall i fantasin. För vad blir bättre av att tiga om problemet? Vad blir bättre av att de kvinnor som drabbas av de här vidriga hoten sitter tysta och tar skiten själv? Jag är helt övertygad om att alla kvinnor som medverkar ikväll är starka människor som inte ger sig så lätt. Men alla människor har en gräns. Alla människor kan känna smärta.

Här kan jag egentligen bara tala utifrån mig själv. Jag har varit ganska duktig på att raljera och skämta om det hat jag fått ta emot. Det är inte på långa vägar lika vidrigt som det många andra utstått och utstår, men det finns där. Och även om jag sällan velat erkänna det, ens för mig själv, så känns det när någon skriver “Du borde våldtas”, när man blir kallad “fetto”, “äckliga fitta” eller “jävla luder”. Och varje gång jag får en sådan kommentar, mail eller tweet så tänker jag att det kunde ha varit någon annan som fick läsa. Det kunde ha varit någon som inte orkar mer utan tänker “Nu får det räcka, nu ska jag vara tyst”.

Och det är väl det som är målet, antar jag? Att tysta oss. En kvinna ska veta sin plats. En kvinna ska inte sticka ut hakan och ha en åsikt. En kvinna ska väl helst vara mild, vän och undergiven. När vi vägrar anpassa oss efter de mallarna så ser vissa män rött. Vi ifrågasätter den makt vi har och därför vill de sätta oss på plats. De gör det med det effektivaste vapen de har: hot.

Som jag skrev i början så har jag sett att många har skrivit om det här den senaste tiden. Hittills har jag inte sett att någon har ett svar på hur vi får stopp på hatet. Det har heller inte jag. Men jag tror, helhjärtat, att ett stort första steg är att fler öppnar ögonen. Ser hur det faktiskt ser ut i Sverige idag. Att vi blir fler som säger ifrån och framförallt: fler som stöttar varandra.

Därför blev jag lycklig när jag idag såg hashtaggen #nätkärlek på Twitter. Med syfte att göra det näthatarna gör, fast helt tvärtom. Det vill säga att med kärlek riktigt överösa starka kvinnor, och män, som vågar ta ställning. Som vågar sticka ut hakan. Som vågar sträcka på ryggen, peka på problem i vårt samhälle och säga “Det här är inte rätt!”.

Vi är fler än de som hatar. Det är jag övertygad om. Och även om några kommer tycka att detta är klyschigt, så vill jag ändå avsluta med: Tillsammans är vi starka. För det är vi!