Tag Archives: samhälle

Får man skämta om allt? – eller “DU ÄR TJOCK HAHA SKOJABARA!”

Posted on by

Ok, så jag tänker ta för givet att de flesta hört talas om eller läst Jonas Gardells tweet om muslimska kvinnor, där han jämför dem med “ambulerande enmanstält”. Tweeten har, med all rätta enligt mig, väckt stor kritik. För de flesta är det en självklarhet att inte sparka neråt, att inte ge sig på grupper som redan har det svårt. För de flesta är det också en självklarhet att inte späda på fördomar.

Jag skulle tillexempel inte få för mig att skämta om funktionshindrade, eller transsexuella, eller romer. Skulle jag skriva eller säga något som uppfattas som stötande så förväntar jag mig att någon berättar det för mig så jag kan ändra mitt beteende. Visst, när någon säger ifrån så är det lätt att man blir lite stött. Sårad stolthet kanske. Men man måste kunna komma över det och istället lära sig något av det.

Men det som gör mig mest bedrövad är trots allt inte Gardells klantiga och osmakliga skämt. Nej, det är reaktionerna på reaktionerna. Många har kritiserat hans tweet och jag tycker det är ganska sunt att göra det. Men nu börjar folk bli griniga. Jag har hört och läst både “Det var ju ett skämt!” och “Ska folk börja bestämma vad man får och inte får skämta om nu?!”. Så jag vill liksom reda ut lite saker här, och visst att det är mina åsikter men jag tror att ganska många tycker som jag här.

Angående “Det var ju ett skämt!” så är det den sämsta undanflykten som kanske någonsin existerat. Världen funkar inte så, människor funkar inte så. Om någon drar ett tjockisskämt så kommer jag vara lika sårad, förbannad, ledsen och upprörd även om hen följer upp med “Jag skojade ju bara!”. Tänk er in i det själva, om någon går på er allra ömmaste punkt: hur skulle ni må? Skulle ni må bättre av “SKOJABARA!” som ursäkt? Nä. Nä jag tror faktiskt inte det.

Och sen det här med “Ska folk börja bestämma vad man får och inte får skämta om nu?!” så nä, det ska vi inte. Ingen kan säga vad nån annan FÅR skämta om. Däremot kan man säga vad man BÖR skämta om och det är väl helt vanlig jäkla hyfs att göra det? Jag kan inte ta för givet att folk vet allt. Jag kan inte ta för givet att folk förstår allt. Är det min uppgift att berätta för folk om saker, få dem att förstå att saker? Ja. Det är väl allas uppgift att göra det..?

Samhället utvecklas av kunskap och förståelse. Samhället utvecklas också av tolerans och acceptans. Så kan vi inte bara sluta sparka neråt, sluta acceptera sexistiska och rasistiska skämt, sluta bortförklara fördomar med “Det var bara skoj!”? Jag tror att världen blir lite bättre av det. Och en bättre värld vill väl alla ha?

“Alla som inte är feminister är våldtäktsmän” – eller BLI FEMINIST

Posted on by

“vilket jävla skämt! Fula tjejer som klagar på att män inte vill ha dem och som inte kan ta ett skämt. Nackskott”

Det ovan är ett tweet skrivet till @vardagssexismen, ett konto som tillhör de absolut viktigaste på Twitter. Självfallet är avsändaren en man och självfallet måste han ha vissa problem. Och jag kan inte hjälpa det: jag blir provocerad. Det är så grundmurat vidrigt att skriva en sån sak. Inte nog med att han tror att hans åsikt om nåns utseende skulle vara viktigt för NÅN, så förespråkar han nackskott av feminister.

Han bekräftar, i ett litet tweet, varför feminism behövs. Feminism och feminister blir fortfarande, 2013, bemötta på det lägsta av alla sätt. Det handlar inte om diskussion eller argument, det handlar om att försöka tysta ner. Att trycka ner någon, fullständigt. Att skrämma till tystnad, undergivenhet och… ja, vad är målet? Vad ÄR egentligen syftet med tweeten ovan, förutom det uppenbara att försöka få någon att sluta uttrycka sin åsikt?

Det som egentligen står i hans tweet är att vi kvinnor främst ska vara snygga. Vackra. Söta. Det är vårt utseende som är det viktiga. För vi måste såklart se det som vårt främsta mål med livet att tillfredsställa männen. Det är männen som härskar, männen som bestämmer. Och de har bestämt att vi inte bör vara mer än yta.

Jag tror män som han som skrivit tweeten ovan egentligen är dyngrädda. De darrar, skakar av skräck. För jag tror ärligt att vi blir fler och fler, vi kvinnor som högljutt säger att nu får det väl för fan räcka. Nu är det nog med att ställa upp på männens villkor, VI har också rätt att finnas för VÅR egen skull. Vi har rätt att ha egna mål med livet, egna åsikter, egna vägar att gå. Det får räcka nu, med att anpassa oss efter männen. Och det kan jag nånstans förstå är skrämmande för vissa män. Män som njuter av sin nuvarande makt. Män som kanske inte har annat än just det – sin medfödda makt. Den som de får av att vara (vita) män. Den som ställer dem högst upp i näringskedjan.

Men vet ni. Det kanske är dags att sätta stopp för er makt. Det kanske är dags för er att dela med er. Innebär det att ni får mindre makt? Japp. Innebär det att vi får mer makt än er? Nä. Det är inte det feminism går ut på. Feminism går ut på att vi ska ha lika mycket makt. Få leva på samma villkor.

Det är för fasen pinsamt att kvinnor ska få lägre lön enbart på grund av sitt kön. Att kvinnor ska tvingas vara livrädda för att gå ute ensamma på kvällen. Att kvinnor ska bli tafsade på. Att kvinnor ska bli utstirrade, att vi ska få höra att om vi har urringat får vi “skylla oss själva” om nåt händer. Att kvinnor ska bli tutade på, visslade på, antastade på olika sätt. Det får vara nog nu. Låt oss leva i samhället på samma villkor som män. Låt oss få vara människor, vi också.

Vi kan bättre. Så ni män, som likt tweetens upphovsman, darrar och nervöst biter naglarna: ge er nu. Väx upp och bli det enda en vettig person kan välja att vara: feminist.

Hej antirasister, vi måste prata lite – eller “Så här tänker jag”

Posted on by

Hej antirasister. Jag vill prata lite med er. Och jag ber, bli inte griniga nu. Visst, det kanske känns konstigt att jag ska säga saker till er som egentligen borde vara självklara, men vi kan väl se det som nyttig repetition? Och blir ni griniga…tja, då hoppas jag ändå att något gott ska komma ur det.

Ni förstår, antirasister, att vi är en väldigt bred skara. Det finns kvinnliga antirasister, manliga, vita, svarta, liberaler, kommunister, långa, korta… ja alltså ni fattar va? Och jag har insett att vi alla har olika metoder, olika sätt att bemöta rasism på. Det är väldigt fint och jag tror det är en vinst för vår spretiga rörelse. Om vi jobbar på det lite så kan vi liksom plocka det bästa från alla världar, och hur awesome är inte det?

Men. Jag har sett lite problem. Eller okej, saker som JAG anser vara problem. Saker som jag tycker att vi alla borde jobba med. Och det här är kanske biten när några kommer bli griniga för det är nu jag kommer kritisera vissas metoder. Det brukar sällan vara poppis när jag gör det, och jag vet ju inte ens om jag har rätt i min kritik. Men magkänslan säger det.

Och ärligt talat, tycker ni att det jag skriver är rena tramset så behöver ni ju inte göra mycket mer än muttra några förolämpningar och kanske, om det är riktigt illa, avfölja mig på Twitter

Det är så här, att jag har lagt märke till två saker som stör mig. Två saker som jag anser är ett problem, ett hinder för svensk antirasism. Den första grejen är att vi är alldeles för bra på att lyfta upp, uppmärksamma, rikta rampljus mot… rasister.

Och missförstå mig inte här, jag förstår visst meningen med att retweeta vidriga rasistiska inlägg. För man vill inte vara ensam – jag vet, jag gör det också. Men kan vi inte hitta nya metoder för att slippa den ensamheten? Istället för att sprida vidare deras budskap, vilket vi gör med en retweet, kan vi inte skriva OM det istället? Hänger ni med? Och lite same goes för saker som “Shit Ingrid Carlqvist says”. Jag förstår, jag fattar verkligen, meningen bakom. Men det blir liksom knasigt nånstans på vägen. För helt plötsligt får hon mer uppmärksamhet än hon förtjänar.

Seriöst, hon är chefredaktör för en liten fjantig tidning. Hon har inte så mycket makt som hon själv skulle vilja. Men vi, antirasisterna, ger henne mer makt varje gång vi käftar med henne. Varje gång vi sprider hennes budskap. Varje gång vi tar en diskussion som vi ändå VET inte leder någonstans. Kan vi inte sluta med det? Kan vi inte helt enkelt… jag vet inte, ignorera henne? Och det finns såklart fler som hon. Fler som vi kanske inte måste ge så himla mycket uppmärksamhet. För de lever på den – uppmärksamheten. De lever, växer sig feta, växer sig mäktiga. Och det är väl jäkligt onödigt va?

Okej, det där var den första saken. Nu kommer vi till den andra: tolkningsföreträde. SERIÖST ibland blir jag less på att tillhöra gruppen vita antirasister för vi är väl den grupp som är minst lyhörda. Snälla, kära ni: det är inte vi som är utsatta. Vi kan inte komma springande som nå räddande änglar och förvänta oss en guldstjärna. Att vara antirasist ska vara en självklar sak – för det är mänskligt. Men vi måste lära oss att lyssna. Lyssna till de som faktiskt utsätts för rasismen. Vi kan inte, som antirasister, fnysa bort vissa debatter som obetydliga. Det är nämligen inte vår rätt. Vi måste, som antirasister och människor, bli bättre på att se våra egna privilegier och helst av allt – avsäga oss dem.

Det funkar inte att jag, som vit antirasist, nedlåtande säger “Vadå, vad är det för fel på att säga negerboll?”. Det är väl ändå inte min sak att avgöra, för det är inte mig ordet berör. Fattar ni hur jag tänker? Eller som pepparkaksdebatten i julen. Herregud, jag såg annars väldigt kloka antirasister flippa fullständigt över tanken att det kunde finnas rasistiska undertoner i skolornas luciatåg. DET ÄR INTE VÅR RÄTT ATT FNYSA.

Vi måste börja lyssna. Vi måste bli bättre på att lära oss. Vi måste förstå vad tolkningsföreträde är – och när vi har det. Vi måste helt enkelt bli bättre antirasister. Lyckas vi med det så lyckas vi också bli så sjukt mycket starkare. Och ju starkare vi är, desto svagare blir rasismen.

Mm, jag skrev rasismen med flit. För det handlar inte om att debattera mot enskilda rasister – det handlar om att kämpa mot rasismen i sin helhet. Jäkla svårt. Men tillsammans är jag övertygad om att vi lyckas. Även om vi kanske måste omgruppera lite, även om vi måste lära upp vår fingertoppskänsla lite och även om vi troligtvis kommer bli osams flera gånger på vägen.

Så snälla antirasister. Läs iallafall vad jag läst. Och tänk över det en stund. Det är allt jag begär. (Plus en tam tapir.)

Allt ordnar sig – eller “Jag hatar att vara arbetslös!”

Posted on by

Man kan ha det rätt bra, fast livet är kaos. Det är en tröst ändå att det alltid finns något positivt att tänka på. Var vore jag utan min optimism? Jag vill inte ens tänka tanken.

Grejen med mig är liksom att jag utåt kan framstå som rätt cynisk och negativ, men det är ju bara ett skydd. Det är enkelt att säga “Aja, allt går åt helvete iallafall” men det är svårare att övertyga sig själv om det. Ja, det vill säga om man som jag är en obotlig optimist. För på insidan hörs den där, ibland irriterande, rösten som enträget säger “Amen du. Det ordnar sig ska du se!”. Förr tyckte jag att den där rösten störde. Herregud, kunde jag inte få ha misär ifred? Kunde jag liksom inte få bli ordentligt jävla deprimerad nån gång? Men nuförtiden inser jag vilket värde den där rösten har ändå.

Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte deprimerad. Jag vill ju vara glad, jag vill leva mitt liv. Den där viljan, den räddar mig just nu. För även om det inte är så mycket som gått åt helvete senaste tiden, så räcker det och blir över. Dödsfall. Jag är fortfarande arbetslös. Jag är rätt vilsen och vet inte riktigt var jag bor (missförstå mig rätt, ibland trivs jag väldigt bra med det men det vore skönt att ha någon fast punkt i tillvaron). Oro för framtiden. Panik över ekonomin.

För vad än Alliansen säger så ligger jag inte hemma och göttar mig i min arbetslöshet. Hur skulle jag kunna? Jag har inte råd att vara arbetslös för det första. För det andra så är det mördande tråkigt. För det tredje så mördar det nästan all min inspiration. Under Almedalsveckan skrev jag som jag inte skrivit sedan jag avslutade min praktik. Och jag behövde det, behövde få en orsak till min inspirationsbrist. Det beror helt enkelt på att jag inte varit utmanad.

Jag behöver utmaningar. Jag behöver något att lägga min tid på – inte bara sådant jag numer gör på rutin större delen av tiden (typ IRM och den här bloggen) utan något som jag faktiskt tänker “Shit, vilken grej, och jag fixade det!” när jag är färdig. Jag hoppas innerligt att jag blir anställd snart. Och faktiskt inte bara för min och mina närståendes skull (min ekonomiska situation smittar liksom av sig på både familj och förhållande) utan även för att jag faktiskt VET att jag är awesome på en hel massa saker. Det är ett slöseri att jag sitter här arbetslös. Ödmjukt? Nej. Men så har inte ödmjukhet lett mig till särskilt mycket gott i dåtiden så jag försöker hitta nån slags balans istället.

Och det här inlägget? Det kommer jag själv gå in och läsa varje gång jag viskar för mig själv att allt går åt helvete och jag kommer vara arbetslös resten av livet. Jag kommer läsa och tänka “Fan, jag borde lyssna på den andra rösten istället. Den som säger att allt kommer ordna sig.”

För vet ni. Hittills har det alltid ordnat sig.

Plötsligt händer det – eller “HÅLL SVERIGE RENT!”

Posted on by

Ibland händer det såna där superroliga saker på Almedalsveckan. Såna som man efteråt tänker “Herrejösses, vilken tur att jag råkade vara just DÄR just DÅ!”. Igår kväll hade jag ett sådant ögonblick, när jag helt plötsligt fick beskåda en spontandebatt mellan en superliberal och en superrojalist som diskuterade monarki vs republik. Liberalen vann, till min stora förtjusning, då jag delar hens åsikt om att Sverige borde vara en republik.

Men idag hände något som slog det. Det slog det med hästlängder! Och det var ett ögonblick på några sekunder bara, det var så perfekt tajming att jag nästan tror att det var ödet att jag skulle se det. Jag var på väg uppför Visbys vidrigt branta backar och då passerar man ett antal torg. På ett av dem stod ett gäng från nazistiska Svenskarnas Parti och delade ut flygblad. Eller ja, det gick inte så bra för dem: ingen ville ta emot flygbladen de sträckte fram. Således började de kasta dem ut över människor, som någon slags tråkig variant av godisregn. Samtidigt skanderade de ”Pengarna åt svenskarna, pengarna åt svenskarna!”

Och historien kunde ha slutat här. Att jag rynkade på näsan och gick förbi. Men precis när jag ska passera dem kommer en kvinna från höger som också ska gå förbi. Som besvarar detta ”pengarna åt svenskarna” med ”HÅLL SVERIGE RENT!”. Jag hajade till ordentligt och tänkte ”Shit… att säga så till en nazist, han kommer bli tokig!”. Och det hade han säkert blivit också. Men hon hade ett alibi, för samtidigt som hon sa det visade hon upp sin knapp från stiftelsen HSR, Håll Sverige Rent.

Ja. Jag vet inte hur bra det här gick att förmedla i text. Vilket MOMENT det var ändå. Men tro mig, det var en rätt underbar känsla att vara med om sådan kvicktänkthet och mod. Att säga emot SvP, men inte bara med ”ni är nazister, ni är dumma” utan med ”ni är nazister som skräpar ner, ni är dumma”. Du okända kvinna: Du är min nya idol. Tack för att du gjorde min dag!

Jag är här! – eller “Rasisternas förbannade dubbelmoral”

Posted on by

För den som har missat det: Jag är alltså i Almedalen. Hipp hipp hurra. Jag dricker inte rosé (faktiskt inte ett enda glas hittills) och den enda politiker jag skakat hand med hittills är Linus Bylund från SD. Jo, ni fattar: Jag lever loppan.

Nä, faktiskt springer jag runt mellan olika seminarium och försöker däremellan få tid över till att skriva skriva skriva. Jag bevakar nämligen veckan åt nättidningen Sourze, vilket är tokskoj! Dessutom har vi såklart fullt upp med IRM. Men jag är inte den som klagar, tvärtom faktiskt. Äntligen är min inspiration tillbaka! Jag skriver så tangenterna glöder på datorn och spottar ur mig text efter text. Och, om jag får säga det själv, så är det rätt bra texter också.

Men, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte skriva om det här:

Tolv papperslösa invandrare ansökte om att få betala skatt i Sverige. Då läckte Skatteverket hemliga uppgifter om var de arbetade till gränspolisen. Nu jagas de för att kunna utvisas.

 

Jomen, det är väl rart? Ett fint samhälle? De som vill betala skatt, och som Åkesson och hans blågula anhängare kallar “bidra”, de ska vi kasta ut. Nu tycker jag visserligen att alla papperslösa ska få stanna i Sverige, men nog blir det extra påtagligt extra i fall som dessa. Då funkar inte längre argumentet “De kostar mer än de tillför”. Då biter det inte längre att kalla dem för utsugare. För helt plötsligt är de ju som vem som helst av oss?

Samtidigt så jagar fogden Mats Dagerlind, frontman för rasistbloggen Avpixlat:

Mats Dagerlind driver själv på sajten en aggressiv retorik mot invandring. Bland annat för han fram ekonomiska argument. I en krönika inför midsommarhelgen uppmade han läsarna att ”säga nej till brinnande förorter, nej till “svenska” jihadister, nej till fri rörlighet för utländsk mångkriminalitet, nej till ansvarslös massinvandring med en årlig åderlåtning av skattebetalarna på 100 miljarder kronor.

Men Mats Dagerlind berättar inte att han själv har kostat svenska skattebetalare miljonbelopp.

2004 begärdes han i personlig konkurs av staten. Sedan dess har han samlat på sig mer än 1,5 miljoner i skulder, varav merparten härrör från obetald skatt.

 

Och han hyllas av rasister, SD-anhängare och andra “Sverigevänliga” (vilket hån det är att använda det ordet om dem, egentligen. Kan vi inte börja kalla dem för vad de egentligen är: Sverigefientliga.). Men papperslösa, de får skit. Usch, jag blir så äcklad av den uppenbara dubbelmoral som råder. Så kära rasister, från och med nu tänker jag aldrig någonsin tolerera att ni använder ekonomiska argument när ni kritiserar papperslösa om ni någonsin hänvisat till Avpixlat eller skrivit något positivt om Mats Dagerlind.

Bara så ni vet.

 

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

Posted on by

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.

SD ska inte få bestämma – eller “Läs min krönika!”

Posted on by

Idag har jag en text publicerad i Dagens ETC:

Jag spenderade förra veckan i Malmö, för att insupa lite schlageratmosfär och gå på repetitionerna av Eurovision Song Contest. Nog för att Malmö alltid är en härlig stad, särskilt på våren och sommaren, men det här var något alldeles extra. Det är något speciellt med att stå i hotellobbyn och småprata med en schlagerturist från Montenegro, att morsa på en medlem av Irlands delegation och att visa vägen när en körsångare från Norge gått vilse. Och jag inser: Det är så jag alltid vill ha det.

Jag vill ha ett liv, ett samhälle, där vi är olika. Där jag har chansen att möta andra kulturer att inspireras och influeras av. Där jag får träffa spännande människor som kan berätta historier som berör. Jag vill ha ett samhälle där vi låter bli att säga ”Du får inte komma hit” för jag är övertygad om att alla har något att ge, något att tillföra. Om inte annat så av den enkla anledningen att vi alla är människor och vi alla har en historia att berätta.

Och det är detta Sverigedemokraterna vill stoppa.

Läs hela här: http://dagens.etc.se/debatt/sd-ska-inte-fa-bestamma-vilka-som-kommer-hit (Och sprid den gärna!)

Ledsen tjejer, det är visst aldrig våldtäkt – eller “Samtyckeslagstiftning NU!”

Posted on by

Ibland vill jag bara förbanna oturen jag hade när jag råkade födas som kvinna. För jo, i vissa fall är det bara otur. En belastning. Som till exempel när det kommer till vem som egentligen har rätten till min kropp. För det mesta tyder på att det inte är jag själv.

Idag har ett rättsfall från Umeå uppmärksammats i såväl sociala som traditionella media. Det handlar om en tjej som fått en vinflaska uppkörd i sitt underliv, när hon blivit fasthållen. Men det är inte våldtäkt.

Tingsrätten menar att tjejens uppgifter om att hon till en början höll ihop benen är trovärdiga men att det kan tyda på att hon var blyg eller tvekade. Tingsrätten slår även fast att det var omdömeslöst av killarna att föra in den tomma vinflaskan i tjejens underliv men att det de inte hade uppsåt att skada henne och att de slutade när de såg att tjejens underliv började blöda.

 

Eller som det står i domen:

 

Personer  som är invecklade  i sexuella aktiviteter  med  varandra gör ju  naturligen  saker med  varandras  kroppar på ett spontant  sätt utan  att fråga om den som berörs  av det samtycker  eller inte. Därtill kommer  att A  under händelseförloppet  inte heller givit något verbalt uttryck  för bristande  samtycke.

Ja, personer som är invecklade i sexuella aktiviteter med varandra gör saker med varandras kroppar på ett spontant sätt. Mycket riktigt. Men man kan tycka att när det gäller att penetrera någon med en glasflaska så kanske man ska vara väldigt noga med att kolla om den som blir penetrerad också vill det?

Men det blir liksom ännu sjukare, det här är också ett utdrag direkt från domen:

Vid bedömningen  av om  så ska ske får då inledningsvis  konstateras,  att det  inte finns något  som tyder på  att den blödning  och de smärtor  hos A som  penetreringen med  flaskan medfört, orsakats  av att  Saman  fört flaskan in och  ut i A:s  underliv  med överdriven kraft, utan allt tyder på att de sagda  effekterna uppkommit  till  följd av att en del av den aluminiumfolie som omger  den övre delen  av halsen på  en vinflaska funnits kvar på den urdruckna  vinflaskan och  att en kant  av  folien  orsakat en sårskada  i A:s  underliv.

 

Jamen dåså! En sårskada i underlivet är ju inget att bråka över, eller? Ärligt talat förstår jag inte riktigt på vilket sätt det spelar roll hur hon började blöda: Hon säger själv att hon inte var med på att glasflaskan användes, hon knep ihop benen (även om Tingsrätten säger att detta kan bero på blygsel…och då är det okej att tvinga isär någons ben och köra upp en glasflaska i underlivet på henne…eeeh…) och har gjort en anmälan om våldtäkt. Seriöst, Umeå Tingsrätt, vad håller ni på med?

Men, tragiskt nog: Jag är inte det minsta förvånad. Det är egentligen inte domen det är fel på, enligt min högst amatörmässiga bedömning. Det är såklart hos lagen felet ligger. Att vi 2013 fortfarande inte har en samtyckeslagstiftning i Sverige tycker jag är rent bedrövligt. Hur svårt kan det vara egentligen, att se till att den man har sex med faktiskt VILL ha sex med en? Och nej, det räcker inte med att säga “Ja jag vill ha sex med dig” och sen får man göra vad man vill med personens kropp. Att använda en glasflaska som sexleksak får nog räknas som en sådan sak som man bör ha särskilt samtycke för.

Jag blir så galet provocerad av det här. Det är så uppenbart att vi kvinnor inte har nån egentlig rätt till våra egna kroppar. Vi får liksom räkna med att bli våldtagna med glasflaskor, få fingrar uppkörda i underlivet för att “kontrollera vår oskuld” och att män har analsex med oss när vi sover, fastän vi inte vill. Vad ger det här egentligen för signaler? För mig framstår en sak som extra tydlig: Det är nog fan ingen mening att ens anmäla en våldtäkt.

För om du gör en anmälan får du räkna med att själv bli misstänkliggjord, utfrågad om dina sexvanor och om du var full och hur du var klädd. Du får räkna med att folk vänder sig mot dig och tar förövarens sida istället. Du får räkna med att du blir ifrågasatt, sa du verkligen “Nej” på rätt sätt? Du får också räkna med att det troligtvis inte blir någon fällande dom, för som det ser ut i Sverige idag är det förbannat svårt att få någon fälld för våldtäkt.

Jag vet detta, och det är hjärtskärande och ger mig en stor klump av ångest i magen. Skulle jag själv bli utsatt för våldtäkt så skulle jag inte våga anmäla. Jag skulle inte vilja följa upp ett övergrepp med en såpass påfrestande och ofta förnedrande process som en våldtäktsanmälan, och eventuell rättegång, faktiskt är. Domen från Umeå tingsrätt kanske är helt rimlig sett till lagen, men den visar också det här för Sveriges alla flickor och kvinnor:

Lite våldtäkt får du faktiskt tåla.

Inte roligt – eller “Varför är era såkallade skämt så trötta?”

Posted on by

Få saker gör mig så trött nuförtiden som tråkiga, ogenomtänkt skämt. Typ som det här:

kvinnaman

Haha, jättekul va! Kvinnor lockar till sig män, sen förvandlas de till monster och snor alla deras pengar! SÅ JÄVLA KUL!

Nä. Tvärtom faktiskt. Det här är så tröttsamt! Inte nog med att det visar på en vidrig kvinnosyn (och faktiskt, även en vidrig syn på män) utan det är ju bara så tråkigt! Vad hände med humor med finess? Vad hände med att faktiskt vara genuint roligt och få folk att skratta – inte bara skrocka “höhöhö” och dela på Facebook för att vara en av alla ryggdunkande karlar?

Är det någon som kan försvara den här “skämt”bilden? Ska bli mycket spännande att se kommentarerna jag säkert kommer få. För visst, jag förstår om det finns de som väljer att inte se föraktet i budskapet, men… alltså… på riktigt, finns det någon som skrattar åt det här? Snälla. Jag måste veta.

Jag antar att det måste göra det, annars skulle väl bilder av den här typen inte finnas längre. Nu kanske jag framstår som orättvis, men jag kan inte låta bli att fråga mig om det är samma personer som skrattar åt det här, som skrattar åt sånt här:

She-didnt-make-me-a-sandwich-She-deserved-it