Tag Archives: politik

SD + LO = Nej – eller “Min åsikt om saken”

Posted on by

Jag har funderat lite under dagen på det här med att vara aktiv i ett LO-förbund och samtidigt vara aktiv i Sverigedemokraterna.

Transport är, vad jag vet, det enda fackförbundet som insett detta självklara: Som aktiv Sverigedemokrat står du inte för samma värderingar som inom LO-förbunden. Ett bra exempel på det är förstås en hel del av de beslut som togs på kongressen förra våren. Ja, jag tänker på besluten rörande hur LO ska arbeta för papperslösas rättigheter:

LO-kongressen beslutade att de papperslösas arbete bör bli avkriminaliserat. LO vill också hitta former för att kunna biträda de papperslösa.

Det är för närvarande problematiskt för facket att kunna hjälpa papperslösa. Det går inte att erbjuda ett traditionellt medlemskap eftersom detta kan innebära en risk för både uppsägning och att man måste lämna landet. Facket kan inte heller acceptera illegalt arbete och att man arbetar för lägre än avtalsenlig lön och utan sociala förmåner.

LO har redan idag kontakter med De papperslösas förening. Det finns möjligheter att utveckla detta till ett samarbete med syfte att förbättra situationen för papperslösa. Att stödja arbetstagare oavsett status och fackligt medlemskap är viktigt.

 

Kan man, som Sverigedemokrat, verkligen försvara de besluten? Kan man, ärligt, säga sig stå för de beslut som LO-kongressen har fattat? Jag har väldigt svårt att se hur det skulle gå till. Tillhör man ett politiskt parti som aktivt jobbar för att försämra för papperslösa… då ska man verkligen tänka över sina engagemang en gång till.

I grunden handlar det dock om att SD gillar att göra skillnad på folk och folk. Som vi skrev på IRM igår har de lagt ett antal motioner i riksdagen, motioner som visar det här tänket oerhört tydligt.

Jag tycker inte det är förenligt med LO:s värderingar. Tycker du?

En guide i 20 steg till hur du infiltrerar den antirasistiska rörelsen – eller “Ett Dagerlind-långt inlägg”

Posted on by

infiltrera

Infiltrera “antirasiströrelsen” alltså? Hm, ja kanske är det enkelt? Jag som är så snäll tänkte dock underlätta ytterligare lite för nazisterna genom att presentera en helt ny strategisk plan för infiltration av antirasismen! Det är ett grymt långt inlägg, jag vet jag vet! Men det går helt enkelt inte att korta ner så mycket mer. Jag hoppas att alla har tålamod att läsa det dock, för jag tror verkligen det är en bra guide till att lyckas som infiltrerande nazist…

1. Först och främst, nu måste du välja vilken del av antirasismen du vill tillhöra. Det finns ingen riktig “antirasiströrelsen” så du måste göra en del val helt enkelt. Ska du infiltrera socialisterna? Liberalerna? Eller kanske vara politiskt fristående och bara ha en åsikt om just rasism? Ska du kanske engagera dig i frågan fackligt, eller i någon annan organisation? Som du märker har du en del saker att fundera på och det är rätt viktiga saker som kommer definiera dina fortsatta framsteg. För jo, du måste liksom göra ett sådant val för bästa resultat. Dessutom så definierar det såklart dina åsikter. Du kan inte infiltrera antirasiströrelsen som socialist och sedan bara presentera liberala åsikter, nej det förstår du såklart!

2. Nu måste du skapa en egen plattform. Hur? Ett bra tips är att skapa en blogg, jag har hört att det är poppis. Då måste du först lära dig ett bloggverktyg men kanske kan du redan använda wordpress (det är iofs rätt enkelt och användarvänligt!). Du bör också komma på ett snitsigt namn som folk kommer ihåg. Och tja, ett namn som även funkar som domän och som inte redan är registrerat. Easy peasy!

3. Nu måste du börja publicera material! Har du en blogg behövs det förstås texter. Räkna med att lägga ner ett par timmar per dag för research och såklart för att skriva texterna. I början kanske du känner dig osäker och har lite problem med att hitta din egen ton i språket så att säga, men det ger med sig efter några veckor! Ovan skribent? Tja, då kanske det dröjer lite längre. Kom också på att det du skriver helst ska fylla en lucka. Det finns en viss charm i att kopiera vad andra skriver, men vill du skapa den där stora plattformen måste du vara unik på något sätt och sticka ut.

4. Nu har du din blogg, med en fräsig adress och bra material som du känner att “jo, folk vill nog läsa det här!”. Men… ingen läser? Hm, vad göra? Det är i det här skedet du måste lära dig sociala medier. Regga dig på Facebook och Twitter och börja bygga en följarkrets. Här gäller det såklart att du verkligen säkrat att det du producerar på bloggen är relevant. Du får räkna med att det går trögt några månader, ofta tar det ett tag att bygga upp en bra följarkrets och det kommer krävas hårt arbete. Du måste se till att vara aktiv, göra reklam för dig själv (och din blogg!) och vara med i alla aktuella diskussioner rörande antirasism så att du syns. Helt enkelt bygga ett namn i sociala medier!

5. Nu kanske du har en trogen skara läsare som tycker att din blogg är asabra. Nu gäller det att få ÄNNU mer uppmärksamhet. Det gör du kanske enklast genom att hitta en nyhet som du är exklusiv med. Du är helt enkelt först på bollen. Det här kräver förstås en hel del fantasi och arbete, men det är du väl beredd att lägga ner?

6. Nu har du för första gången blivit nämnd på en annan blogg och vunnit läsare därifrån. Du har också blivit retweetad av folk med många följare vilket gör att fler hittar dig. Nu gäller det att du vidareutvecklar materialet du producerar till din blogg. Du måste bli bättre, snabbare, smartare och snyggare.

7. OJ! Nu gick du på en mina. Du hade missat det här med upphovsrätt och får betala några tusenlappar i böter. Du får förstås skämmas lite, men det är sånt som händer när man börjar med något från grunden och lär sig efter vägen. Det är bara att bita ihop och betala.

8. Nu är det dags att skriva en debattartikel. Det ska vara om ett aktuellt ämne som också är kopplat till det du skriver om på din blogg. Se till att få den publicerad i en större tidning för att öka trovärdigheten på din blogg. Nej, det är inte att bara skicka in den. Det är nu du börjar bygga en relation till olika journalister och får dem att inse att det du skriver är bra. Och att du ofta publicerar saker som är helt unika just för dig, att du ofta är först med nyheter inom ditt område.

9. Nu börjar det helt plötsligt rasa in hotmail till dig. Det är folk som önskar att du ska dö, eller som skriver att de ska vänta på dig utanför ditt hem och våldta dig. Du tycker det är väldigt obehagligt och vissa dagar gråter du bara för att det är för mycket. Men du biter ihop och kämpar vidare ändå.

10. Nu blir du för första gången citerad i någon större tidning, till exempel DN! Helt plötsligt rasar det in läsare. Dags att höja nivån! Det innebär också att du måste lägga ner ännu mer tid och energi på ditt skrivande. Finslipa dina analyser och göra betydligt mer research än innan.

11. Vid det här laget har du kommit så långt att din blogg är vad man hänvisar till när någon pratar om ämnet du bloggar om. Ditt namn börjar bli känt även utanför de mest interna kretsarna. Folk vet vem du är när du presenterar dig.

12. Du blir uthängd med namn och adress på Flashback.

13. Kraven på det du gör är högre än du någonsin kunnat tänka dig. Ett stavfel gör folk nästan arga. Vissa dagar har du så mycket att skriva om, så många texter att arbeta med att du prioriterar bort sömn. Du kommer på dig själv med att aldrig prata om något annat än din blogg och dina vänner börjar lessna på det.

14. Helt plötsligt händer en jättegrej som rör just ämnet du bloggar om! Du kliver upp klockan 06:00 på morgonen för att hinna uppdatera dig och skriva. Du äter lunchen framför datorn, för du vet att du har två texter som du måste skriva idag, det kan liksom inte vänta.

15. Du får ditt första riktiga mordhot på posten. Du börjar gråta och gör en polisanmälan som inte ens leder till en förundersökning. Du pratar med andra antirasistiska kamrater och inser att de alla delar nästan samma erfarenhet. Samtidigt får du kommentarer på din blogg, på din mail, på twitter och på facebook som alla säger att du är en hemsk människa som borde dö. Eller iallafall flytta från landet. Självfallet tar det på dig ibland, även om du börjar bli ganska hårdhudad vid det här laget.

16. Du har börjat inse exakt hur mycket tid bloggen tar från dig. Vissa kvällar så tackar du nej till att umgås med kompisar, för det händer så mycket inom just “ditt område” och du måste skriva om det. Du sitter konstant och letar material, funderar och tänker ut olika vinklar.

17. Vid det här laget har du också blivit van att försvara dig även mot dina “vanliga kritiker” som ständigt vill berätta för dig vad du gör fel och vad du skulle kunna göra bättre. Du kommer ihåg punkt ett, att vara noga när du väljer inriktning på din antirasism? Nåväl, om du valde den socialistiska synen på det hela så kommer du få skit från liberalerna, och tvärtom såklart. Helt enkelt kommer du få skit från alla möjliga håll och kanter. Det gäller att inte ge upp eller börja tvivla på dig själv!

18. Du börjar fundera på hur du kan utveckla din blogg. Borde du börja hålla föreläsningar om ämnet du bloggar om? Borde du göra en bok baserad på din blogg? Bestämmer du dig för att göra något av dessa exempel, eller något annat, så får du räkna med att ännu mer tid kommer gå åt!

19. Har jag nämnt att du gör allt gratis, utan att någonsin få en krona för besväret? Har jag nämnt att den enda belöning du får, är dels snälla ord från de som läser dina texter, dels bekräftelsen när dina texter sprids eller blir till nyheter? Har jag nämnt att du fortsätter få hot och allmänt hat i alla dina brevlådor, den fysiska såväl som dina internetinboxar? Har jag nämnt att bloggen slukar allt mer tid, för varje dag som går?

20. Grattis, nazist! Du har nu din antirasistiska plattform. Det har tagit ett och ett halvt år för dig att komma hit, om du haft flyt. Och tja, om du skrivit saker som folk vill läsa. Det gäller som sagt att hitta något unikt, som gör att folk märker dig i den myllrande massan av antirasistiska bloggar.

Nackdelen är förstås att den här plattformen kommer försvinna under dina fötter i samma ögonblick som du försöker använda den för att sprida ditt nazistiska budskap. Å andra sidan kan man ju alltid hoppas att du på de här 18 månaderna kommit på bättre tankar – och helt enkelt BLIVIT antirasist. Isåfall så välkomnar jag ditt försök att “infiltrera” vår “rörelse”. Om inte… tja, då kanske du ska tänka över saken en gång till. Är det verkligen värt att lägga ner all energi på att bygga en plattform som du sedan inte kan använda för ditt egentliga syfte..?

Och du, har du tänkt på det här: Anledningen till att fler lyssnar till antirasister än till nazister/rasister, och alltså har större plattformar och större “impact”… det kanske helt enkelt är för att vi har rätt.

Och ni har fel.

Första Maj, en dag full av ideologi – eller “Amy Diamond”

Posted on by

Läser att Socialdemokraterna i Norrköping ersätter första maj-tåget med… Amy Diamond. Såklart upplagt för en mängd skämt och Twitter går bananer just nu (och då har det liksom bara startat).

Men för mig… alltså skrattet fastnar lite i halsen. Har (S) helt  glömt bort historien bakom Första Maj? Har de helt lämnat ideologi och historia, för att istället försöka… jag vet inte, smickra sig in och ragga röster? Visst, det kommer säkert komma en hel mängd människor till (S) Norrköpings “första maj-firande” men är det verkligen vad folk behöver just nu – lättsam underhållning och glättig yta? Eller är det tydligare politik och politiker man känner förtroende för som krävs för att nästa års valrörelse inte ska gå åt helvete.

Jag tycker det är en skymf mot alla arbetare som stridit, krigat, kämpat och vunnit så många strider åt oss. Vinster som vi nu tycker är så självklart vunna, som vi inte ens verkar anstränga oss för att försvara och beskydda. Jag tycker det är en skymf mot de döda i Haymarketmassakern.

Jag är helt övertygad om att alla mina döda släktingar, som i stort sett alla har varit såväl arbetare som arbetarkämpar, vrider sig i sina gravar. Så länge Amy Diamond inte tänkt sjunga “Internationalen” på repeat så tycker jag det är både pinsamt, skamligt och tyvärr en ganska tydlig indikator på att vi blivit för lata i svensk arbetarrörelse. Att vi slarvat med vår egen utbildning. Att vi glömt vår historia.

Och att vi glömt vad vår kamp handlar om.

(Misströsta inte Norrköpingsbor, det FINNS alternativ för er som fortfarande tror på kamp och solidaritet framför glättig underhållning: http://norrkoping.vansterpartiet.se/files/2013/04/1majAffisch.jpg)

Viljan att ge upp – eller “Min kamp, vår strid”

Posted on by

Igår skrev jag på Twitter att jag är alldeles för ödmjuk för mitt kändisskap. Ett skämt förstås, och ett rätt roligt sådant om jag får säga det själv faktiskt, men det finns ändå en gnutta sanning i det. Helt plötsligt vet folk vem jag är, vad jag gör, vad jag tycker och står för. Det är roligt för det innebär att vi på IRM gör saker på ett bra sätt, men det är också lite läskigt.

Senaste tiden har jag flera gånger varit med om att folk direkt när jag sagt mitt namn vet vem jag är. Ibland av typen “Åh, jag följer dig på Twitter!”, nångång har det varit nån som läst min blogg, andra gånger (och oftast) är det tack vare IRM. Jag tänker på något sätt inte på att folk läser vad jag skriver, och tur är väl det för annars skulle jag analysera varje bokstav. Nå, det kanske skulle leda till högre kvalitet men jag skulle skriva mycket mindre.

Men varför skriver jag egentligen om det här? Jag menar, det är ju som lite inte så blygsamt skryt egentligen. Jo, så här är det: Jag har insett att det troligtvis är nu jag har ett val. Där jag skulle kunna säga “Nä, jag hoppar av det här tåget” och ganska snart skulle jag vara bortglömd. Jag skulle kunna släcka bloggen, logga ut från Twitter för gott och aldrig tycka något igen.

Och herrejösses vad skönt det skulle vara ändå! Slippa höra att jag är ful, fet och misslyckad. Slippa våldtäktshoten, slippa mordhoten, slippa allt hat. Kunna skriva saker på Facebook utan att väga varenda bokstav. Kanske starta en ny blogg, en sån där tråkig där jag bara skriver om vad jag ätit idag. Och ingen skulle ha någon anledning att klaga på en sådan blogg, för ingen skulle veta vem jag är.

Jo, det vore väldigt skönt. För vissa dagar är jag så uppgiven att jag bara vill gråta. Vissa dagar kan jag bara se det som är fult i världen. Ni vet, vissa dagar blir jag verkligen översköljd av rasism och sexism och homofobi och fan och hans moster. Och då vill jag bara ge upp. Tänka: Det är någon annan som kan fixa det här. Eller oftare: Det här går inte att fixa.

Så många gånger har jag suttit med tårarna rinnande och tänkt “Det är fan ingen mening”.

Men samtidigt har jag lärt mig, det går faktiskt över. Och jag går in och läser något av de som får mig att orka kämpa. Jag läser vad Foujan skrivit och jag blir inspirerad och förbannad istället för uppgiven. Jag läser vad Marcus skriver och blir lite klokare än vad jag var innan. Jag läser en kommentar på Facebook, där min före detta kollega helt plötsligt tar debatten med en SD-anhängare och sedan skriver till mig: “Tack Anny, du har gett mig argumenten. Helt plötsligt vågar jag!”.

Och sen när jag läst, inspirerats, blåst lite på min glöd, så går jag in på Twitter och läser en Sverigedemokrat skylla terroristbrott på världens alla muslimer. Jag ser en kvinnofientlig bild på Facebook. Jag hittar en forumtråd full av hat mot homosexuella. Och jag blir arg. Jag fylls av vit, sprakande vrede – en drivkraft som blir destruktiv i längden men som behövs för att jag inte ska ge upp. Och helt plötsligt känner jag det igen – kampen finns i mig och jag skulle aldrig kunna ge upp. Det jag gör kanske bara förändrar små saker, men varför skulle jag förakta det? Om jag ger upp – då är det några små förändringar färre som sker i världen.

Ja, och ni vet väl vad man brukar säga om många bäckar små?

Det jag vill ha sagt, egentligen, är att vi alla är beroende av varandra på något sätt. Ni bär mig, och jag vill gärna bära er. För jag vet hur lätt det är att ge upp. Jag vet hur lätt det är att tänka “Skit i allt, det gör ändå ingen nytta”.
Men vi måste fortsätta. För vem skulle annars någonsin vilja börja?

Vård till papperlösa – eller “Jag vägrar vara missunnsam som SD”

Posted on by

Jag har ont i en tand. Det innebär att jag tuggar på andra sidan. Vilket i sin tur innebär att jag har sjukt ont i käken – och knäcker med den mer än vad jag egentligen borde. En ond cirkel av smärta och jag vet ju, ett tandläkarbesök så skulle problemet vara löst. Men jag har inte råd. Herrejösses, hur skulle någon som är arbetslös eller lever på aktivitetsstöd kunna ha råd med något sådant? Nej, det får vänta tills jag får ett jobb. Så får jag väl bita ihop (pun intended) så länge.

Varför skriver jag då om mina högst ointressanta tandproblem? Jo, Sverigedemokraterna har dragit igång en kampanj som bygger på en av de svenskaste sakerna jag vet – missunnsamhet. Det kanske egentligen inte är typiskt svenskt, utan typiskt mänskligt, men just den där inställningen att gnälla över att “de där får mer än vad jag får!” och sen är det ingen som gör något åt det. Mer än, förstås, få det till att “de där” ska få lika lite de. För hur skulle det se ut om de som är mest underprivilegierade får något? Nej usch så hemskt…

Ja, jag pratar såklart om att papperslösa nu får rätt till vård och tandvård för femtio kronor per besök. Och ja, jag tycker faktiskt det är fullkomligt rimligt. Vet ni varför? För jag tycker att ALLA borde ha rätt till det. Varför ska jag då bli arg över att en grupp faktiskt får det..? Nej usch, att vara missunnsam är inte min grej. Jag känner snarare en djup tacksamhet över att vi erbjuder en sådan sak till de fattigaste, de som farit mest illa, de som gått igenom saker som vi trygghetsnarkomaner aldrig någonsin kan föreställa oss.

Men självfallet handlar det inte om vanlig, hederlig missunnsamhet. Nej inte egentligen. Det handlar om ett “vi och dom”-tänk. För inte är det någon som blir arg över att jag slagit i taket i högkostnadsskyddet och nu slipper betala 250 kronor för ett läkarbesök?

“Meh asså du har ju betalat skatt iallafall!” – Jo, visserligen. Men det går inte att tänka så? För knappast har jag betalat så mycket skatt att jag ens täckt mina egna sjukvårdskostnader. Definitivt har jag inte betalat tillräckligt mycket för att täcka upp resten av det jag fått “gratis” – typ hela min skolgång.

“Meh asså det är ju tanken som räknas, typ!” – Jaha? Och hur kan någon veta att papperslösa Maria inte kommer starta ett eget företag om några år och bli multimiljonär och betala mer skatt än vad Du någonsin kommer göra i hela ditt liv? Just det, det kan Du inte veta. Även om Du tror dig veta, på grund av dina eventuella… fördomar? (Ja, jag uttrycker mig snällt för jag skulle egentligen vilja skriva “eventuella rasism” men så får man väl inte skriva i det här jävla landet längre. Eller hur var det nu igen?)

Fast även om Maria skulle förbli arbetslös resten av sitt liv – spelar det nån roll? Är det verkligen hur mycket skatt man betalar som bekräftar människovärdet? Nej. Nej det vill jag inte ställa upp på. Det är alldeles för cyniskt. Jag är övertygad om att alla har sin roll att fylla i samhället, på ett eller annat sätt. Skatt – eller inte skatt. Jobb – eller inte jobb. Men jag förstår att inte alla tänker som jag, så ni kan ju fundera på det här:

Nog är det väl så, att det är lättare att vara produktiv om man inte är sjuk eller har ont? Det är jag övertygad om. Och enligt inte bara SD tycks det allra viktigaste vara hur mycket man producerar, hur mycket skatt man betalar, hur mycket pengar man kan visa upp. Åtminstone om du har lite mörkare hy, lite mörkare hår. Då måste du bevisa att du är “värdig” att bo i Sverige – genom din ekonomi. Cyniskt och en ganska äcklig människosyn.

Så nej, jag anser inte att någon som flyttar till Sverige (på vilket sätt det än må vara) har något att bevisa för oss för att anses värdig. Jag anser inte att vi ska villkora sjukvård på det sättet. Jag anser inte att det är orättvist att en grupp människor får billig tandvård, fastän jag också skulle vilja ha det. Jag får väl engagera mig politiskt och se till att försöka förändra det så att jag också får billigare tandvård då? Istället för att tänka “alla ska ha det lika jävligt som jag” för det är ju bara… fel.

Nu har jag babblat nästan färdigt. Kanske lite osammanhängande, kanske säger jag emot mig själv på nåt sätt nånstans i texten. Så får det vara. Egentligen kan ni nämligen hoppa över hela inlägget och bara läsa följande mening, för det är den som är viktigast och oantastlig:

Sjukvård är en mänsklig rättighet.

Och svårare än så är det egentligen inte.

Om jag kunde förstå – eller “Två ämnen i samma inlägg? Jorå det funkar!”

Posted on by

Jag har, av lite olika anledningar, tänkt väldigt mycket på hat de senaste dagarna. Jag både skräms och fascineras över att det finns människor som hotar andra till livet, som trakasserar och förföljer. Hur kan man gå över den gränsen? Vad rör sig då i huvudet?

Jag menar, visst jag har också skrivit till folk att de är dumma i huvudet och bett folk dra åt helvete. Men hur går man från det (rätt vanliga, vill jag tro) till att önska livet ur någon? Till att börja hata? Och nej, jag varken kan eller vill skylla allting på mental ohälsa. Det är inte bara sjuka människor som beter sig så här. Jag har sett annars ganska resonliga människor helt plötsligt flippa och förvandlas till monster. Är vi människor så bräckliga? Är det så lätt att rubba våra cirklar?

Mänskligheten skrämmer mig ibland. Och det händer allt oftare, ju mer jag lär mig och ju mer jag ser. Jag har haft vänner som varit utsatta för hot och trakasserier och jag ser vad det gör med människor som utsätts för det. Även de som står bakom hoten, hatet, måste väl se? De måste väl förstå vad de gör? Och det är nog det som skrämmer mig mest. Att det går att vara så… cynisk? Hatisk? Ond..? Jag vet inte vilket rätt ord är, för jag har verkligen ingen uppfattning om vad som kan driva en människa så långt.

Men jag är naiv. Det är en del av mig som jag håller hårt i. Jag vill tro att det finns något gott i alla människor, jag vill tro att alla har någon anledning att bli älskad för. Jag vet, jag vet, jag framstår säkert som en mes men det gör ingenting. Jag kan inte släppa den tron. En stor del av min mänsklighet, min person, sitter i den tron. Jag önskar jag kunde se hur andra tänker, för jag vill så gärna förstå. Den som skriver hotet – var kommer det ifrån? Hur resonerar hen och vad skulle hens mamma säga om hon visste? Tänk, om jag bara kunde förstå…

Idag har Margaret Thatcher avlidit. Jag tänkte försöka liksom länka ihop det med det jag skrivit här ovan men jag är just nu så virrig i huvudet att jag inte riktigt kan göra det. Men lite har det att göra med det där naiva, att jag vill se något gott i varje människa. Jag har sett så många, på Twitter och Facebook, som hurrar och firar nu. Jag skulle jag aldrig kunna hurra åt att någon dör. Den där naiviteten sätter som stopp för det. Oavsett vad för hemska saker den personen har gjort. Vad skulle bli bättre av att jubla över att en person har dött? Har man inte då, jag vet inte, förbrukat en väldigt stor del av sitt moraliska kapital..?

Samtidigt, jag vill inte trycka ner några moralkakor i någons hals. Jag hoppas bara att någon läser det här och tänker efter ett par gånger. Världen är sällan svartvit. Det är bara i sagorna som det finns de som är absolut goda och absolut onda. I verkliga livet är vi alla mer eller mindre grå, fast i olika nyanser. Det är värt att tänka på. Komma ihåg. Och kanske, kanske någon gång erkänna att en själv inte heller är något helgon.

Dagerlinds kamp för jämställdhet – eller “Poppycock!”

Posted on by

Mats Dagerlind, inofficiell överkucku på Avpixlat och redaktionsmedlem på SD-kuriren, har bestämt sig för att slå ett slag för jämställdheten. Härligt, tänker ni kanske och blir lite glada över att karln blivit feminist.

Fniss, klart han inte har blivit det! Nejdå, i Mats värld är det nämligen så att det är kvinnan som har övertaget och det är stackars mannen som är förtryckt. Ja, en analys vi alla kan hålla med om? Nja. Det får en ju faktiskt att ställa vissa frågor. Jag menar, varför har kvinnor lägre betalt? Varför har kvinnor såpass få chefspositioner? Varför är kvinnor utsatta på så många sätt? Frukta icke, Mats Dagerlind har svaren!

dagerlind2

Ok, ska vi gå igenom det här tweet för tweet? Vi börjar med den första. Mats Dagerlind tycker alltså synd om männen för att de inte blir sedda som “sexobjekt”. Mannen ska “kräva en hand på sin rumpa av en kvinna idag”. Nå, nu vet jag inte hur det är med alla världens kvinnor därute, men jag skulle iallafall gladeligen byta bort den biten! För vad är det vi isåfall skulle byta bort? Vad är det männen skulle få med i paketet att “bli sedda som sexobjekt”?

Tja, de skulle få fingrar, främmande sådana, som nyper dem i rumpan. De skulle få händer som riktigt gräver runt i underliven på dem. De skulle bli klämda på, tittade på, skrattade åt, bli behandlade helt utan respekt och de skulle också riskerar våldtäkt. För tja, vare sig ni vill det eller inte så kan sexuella trakasserier på det sättet leda till värre saker. Och efter våldtäkten, tja då kanske mannen skulle få frågan “Vad hade du på dig?” eller “Var du full?” eller “Har du haft sex förut?”. Som sagt, jag kan inte tala för världens alla kvinnor. Men iallafall jag skulle glatt och utan eftertanke byta bort just det där “ses som ett sexobjekt”. Och jag skulle inte ens tvivla.

Men ska vi gå vidare då? Mannen ska alltså bli inkvoterad på jobb. Jamen dåså, den är ju redan uppnådd! För det sker dagligen, hela tiden och världen över att män blir valda över kvinnor just på grund av att de är… just det, män! Så grattis Mats, din kamp har lönat sig. (Eh, nej. Så här har det alltid varit. Sorry!)

Nummer tre då. Det är alltså synd om männen för att de aldrig får komplimanger, aldrig blir bjudna på krogen, aldrig träffar på någon som håller upp dörren? Hm, återigen kan jag bara tala utifrån mig själv och min omgivning men alltså… jag känner inte alls igen den här bilden av mänskligheten. Nog håller vi upp dörren för varandra (iallfall på tunnelbanan i Stockholm…), nog bjuder jag också mina killkompisar på drinkar på krogen, nog har jag varit med om inte bara en gång att män får komplimanger? Det här känns liksom mer som att.. som att Mats borde byta umgänge. Så jag säger det här och nu: Mats, du är varmt välkommen att följa med mig och mina vänner ut nån kväll i 08. Jag lovar att jag ska både bjuda dig på en öl och hålla upp dörren för dig! (Har du din Avpixlat-tröja på dig kommer jag däremot inte ge dig komplimanger för din klädsel)

Nummer fyra känns lite avhandlad redan. Så vi hoppar den va? (Fast nog är det spännande att Mats tycks tro att jämställdhet innebär vem som blir bjuden av vem på alkohol…)

Femman! Ja, jag håller med. Man ska inte förolämpa varandra. Varken kvinnor eller män. Det är liksom dumt och onödigt och allra främst otrevligt. Så vi bestämmer här och nu att kvinnor ska undvika att kalla män för “taliban” och “gubbslem”, så låter männen bli att kalla kvinnor för “hora”, “pissluder”, “fitta” och liknande. Jättebra ju!

Och nummer sex då. Jag kan inte låta bli att tänka så här: Vem är det som prompt säger att det är mannen som utför dessa sysslor? Och HUR många bygger egentligen en bastu? Och bygger de en ny bastu varje dag? Lagar de bilen varje dag? Klipper de gräset varje dag? Nä, så mycket växer inte gräset i Sverige väl? Medan det dagliga arbete kvinnor utför är just det: dagligt. Barnen tar liksom inte semester. Det funkar inte att låta bli att äta en dag. Tvätten tvättar inte sig själv, disken diskar inte sig själv och städningen gör inte sig själv. Nå, om man inte har en RUT-piga hemma då men det är ju liksom en helt annan historia. Så nej, Mats, du kan inte jämföra “bygga en bastu” med att sköta det vardagliga arbetet i hushållet. Sorry, men du får försöka bättre!

Och så den sista. Den som gör mig på riktigt förbannad. Den som antyder att kvinnor arbetar halvtid för att de inte orkar heltid. Jamen vad fint, då ser vi till att papporna i större grad är hemma och tar hand om barnen då! Så kan mammorna jobba heltid för ärligt talat tror jag att många skulle VILJA jobba heltid. Om bara mannen tog lite ansvar och hjälpte till att ta hand om de gemensamma avkommorna. Så jag tycker vi kan bestämma också det, här och nu, att männen från och med nu tar hälften av ansvaret för barn så att kvinnorna snabbare kan gå upp i heltid. Visst blir det bra va, Mats? Eller tänkte du inte på det där med att någon ska ta hand om ungarna också..?

Jadu Mats. Det är fint ändå att du slår ett slag för jämställdheten. Synd att du inte riktigt verkar dels förstå ordets innebörd, dels bara arbeta för ett enda kön. För du vet väl det här, att feminismen jobbar nästan lika mycket för män som för kvinnor. Patriarkatet tvingar in män i snäva könsroller som hämmar era liv. Det vill vi ändra på, på samma sätt som vi vill ändra på att kvinnornas villkor är betydligt sämre i dagens samhälle.

Men fortsätt du din kamp. Kanske är det någon som lyssnar. Troligtvis en man. Jag vet inte vilken förändring ni är ute efter dock, för det ni vill ha – det har ni redan. Grattis, ni är män.

 

Vinster i välfärden – eller “Därför är jag glad att vara icke-sosse”

Posted on by

Så, har jag förstått rätt att S-kongressen beslutat en ganska mesig uppgörelse angående vinster i välfärden? Isåfall är jag visserligen inte förvånad. Jag hade väl ändå hoppats att de skulle vara lika modiga som LO-kongressen, men jag förstod att det var naivt.

Jag är ingen ekonom eller expert eller superinsatt eller så. Men ändå tycker jag det känns så fel när man diskuterar vinster i välfärden med vissa sossar. De målar upp en domedagsbild, att om vi säger nej till vinstuttag inom välfärden så kommer det sluta med att varenda vårdcentral, skola, sjukhus, you name it, kommer få lägga ner.

Är jag naiv nu, eller är det inte så att vi har exakt samma behov av välfärdstjänster ändå? Är det inte så att vi betalar exakt lika mycket i skatt som ska gå till välfärdstjänsterna? Är det inte så att vi hade välfärd även innan privatiseringarna började härja som nåt slags virus?

Majoriteten av Sveriges befolkning säger nej till vinster i välfärden, enligt Katalys säger 90 procent nej. Sossarna säger nja. Jag är så väldigt glad att jag är del av inte bara en, utan två rörelser som precis som svenska folket säger nej. Nog för att jag försöker vara positiv och säga “ja” så ofta som möjligt, men i just den här frågan måste jag vara grinig. Min ideologiska övertygelse är alldeles för stark för något sådant.

Det är också en av anledningarna till att jag lämnade (S). Ett beslut jag aldrig ångrat.

Vi är många! – eller “Vad gör du?”

Posted on by

“Hur orkar du?” – frågan har jag fått så himla många gånger. Både välmenat, med omtanke. Men också snäsigt “Men att du orkar bry dig?”. Faktum är att jag inte alltid orkar. Faktum är att jag ibland vill stänga ner mitt Twitter-konto, sluta skriva för IRM och bara lägga ner.

Den tanken brukar hålla i typ… fem minuter. För sen kommer jag på att jag inte är så feg. De kan hota mig bäst de vill, jag tänker inte vara tyst. Fast det är inte bara min egen tjurighet som får mig att fortsätta. Nej, den är egentligen en ganska liten del. Däremot skulle jag aldrig orka utan det massiva stöd jag upplever. Det är ganska otroligt att en dålig dag kunna skicka ett uppgivet tweet och bli bemött med fina ord, stöd, kramar över internet.

Och ibland får jag sådant stöd fastän jag inte ber om det. Idag fick jag en länk skickad till mig på Twitter. En tjej som skriver upprört och argt över vad Sverige har blivit. Om ett Sverige där rasismen kanske inte växt större, men blivit synlig för fler. Om ett Sverige där politiker och medborgare blundar för problemen, diskrimineringen, rasismen. Ett Sverige där en bortklippt scen i Kalles jul upprör fler folk än vad riktiga, påtagliga problem gör. Och hon skriver sedan något som får mig att le världens största, fånigaste leende:

Jag är ändå samtidigt stolt. Och jag blir så enormt glad varje gång jag ser nån diskutera med rasisterna. Varje gång nån säger emot. Varje gång någon tänker. Det är så himla fint att sånna människor finns. Människor som är som dom här:
Tanvir Mansur
Ali Esbati
Anny Berglin
Cissi Wallin
Kawa Zolfagary
Rebecca
Soran Ismail
Lars Ohly
Magnus Betnér
Och organisationer(eller vad fan det nu räknas som) som:
Motkraft
Aktion mot deportation
Inte rasist men
Det är ni som gör Sverige bättre, snälla, sluta aldrig med det.
Och plötsligt är alla rasisters ord, förolämpningar och hån som bortblåst ur mitt minne. För hur skulle jag kunna tänka på något så trist, när jag får läsa så fina ord om mig och mina kamrater? När jag får läsa att någon får inspiration av det, ibland till synes, hopplösa jobb vi gör. Att någon läser våra ord och förstår. Ser oss, och börjar tänka. Hon avslutar sedan sitt inlägg med orden:
Jag ska börja kämpa igen.
Jag börjar med att ta bort alla rasister från min FB.
Jag ska börja ta varenda debatt igen.
Jag ska visa att det inte är OK att vara rasist.
Vad gör du?
Och jag blir så glad. Tacksam. Att veta att det finns fler som vill stå på vår sida, att det finns fler som vill höja sin röst och säga ifrån. Jag ler det där fåniga leendet och det värmer i hjärtat. För tillsammans är vi alltid starkara, ju fler vi är desto högre blir vår röst.

Och ja, även jag ställer frågan: Vad gör du?

Min älskade republik- eller “Ja, jag erkänner: jag ÄR nationalist”

Posted on by

Idag är det den tolfte mars. “Jaha?” tänker säkert ni och rycker på axlarna som om det vore vilken tisdag som helst. Men se, det är det inte för idag är det Republiken Jamtlands nationaldag! Anledningen till att vi firar just 12 mars är för att uppmärksamma motsveckan, alltså den veckan då man förr i tiden höll Jamtamot. Jamtamotet var det självständiga allting som hölls på Bynäset på Frösön. Det sägs att det existerade redan under tidig medeltid, kanske redan ännu tidigare.

flagga

Men, jag tänkte inte ge er en lektion i Jamtlandshistoria. Utan jag ska skriva om något jag allt som oftast får försvara mig mot. Många, många brukar nämligen anklaga mig för hyckleri och dubbelmoral då jag är såpass nationalistisk – fastän min nationalism inte riktar sig mot Sverige utan mot republiken Jamtland. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra, på skämt och på allvar, att jag inte kan vara motståndare till exempelvis Sverigedemokraternas nationalism och själv vara Jamtlandsnationalist.

Och faktiskt, jag är inte motståndare till all nationalism ens om den är riktad till Sverige. Eller vilket land som helst. Den nationalism jag är kraftigt motståndare till, det är den som inte släpper in andra människor. En vital del i att vara Jamtlandsnationalist är för mig att uppmärksamma allas lika värde och rätt – och att alla är välkomna till vår kära republik. Jag gör ingen skillnad på om du bott i Jamtland hela livet och kan peka på släktrötter långt bak i tiden, eller om du just flyttat dit. Vill du kalla dig jamte? Varsågod!

Detta är också något jag känner igen hos de flesta som är Jamtlandsnationalister. Inte minst märks det nästan varje år på det jamska nyåret (det vill säga tolvslaget på Yran-lördagen) då alla på torget är jamtar. Och jag tycker att denna passage ur president Ewert Ljusbergs tal från 2012 säger allt:

Lova att vi i Republiken ska ge skydd åt de förföljda, alltid visa respekt för oliktänkande och skänka kärlek till de medmänniskor som bäst behöver den.
Fortsätt att hålla hatbrotten borta, stå upp för humanismen, kärleken och människovärdet.

Så jo. Jag kan älska mitt Jamtland och samtidigt starkt ogilla Sverigedemokraternas nationalism. De använder sin kärlek till landet för att stänga in sig och bygga murar (Tänker främst på personer som exempelvis Erik Almqvist som framhärdade att “Det här är inte ditt land. Det är mitt land.”). Och jag? Jag använder min kärlek till Jamtland för att välkomna in alla som vill vara med. Och det, kära kamrater, är en gigantisk skillnad.

Jamtland, Jamtland, jamt och standut!