Tag Archives: Haters gonna hate

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

Posted on by

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.

Jag googlade mitt namn – eller “Varför är rasisterna så sopiga skribenter?”

Posted on by

Haha, jag hittade just ett inlägg om mig själv på en (inte särskilt känd) svensk rasistblogg:

luder5

Självfallet ska Avpixlats försvaras till varje pris. Gud förbjude att den rasistiska rörelsen skulle ägna sig åt nån slags självrannsakande kritik… Jag hade funnit det ganska uppfriskande om det lades fram nån typ av argument. Att säga “Det här är en märklig tweet” och sedan börja bladdra om stenkastning och knallskott känns bara så väldigt väldigt gjort. Kan de inte snälla komma med något nytt?

Men, som vanligt är det alltid kommentarsfältet som är mest fascinerande även om jag börjat lära mig hur det kommer se ut redan innan jag läser. För det första kommer någon kalla mig tjock eller på något sätt anmärka något om min vikt:

Vikt

Någon kommer också dra till med någon typ av lögn i syfte att svartmåla antingen mig eller IRM:

lögn

Så här är det att jag har ingen aning om vem det här skulle kunna vara. Visst, det kanske är nån av mina facebook-vänner som kommenterar anonymt. Men annars så nej, det är garanterat ingen jag “haft en del duster med via facebook” för man hittar helt enkelt inte igen mig där. Och även om det vore sant så… nä… vi sparar inga IP-adresser. Varför skulle vi? Vi vet inte ens HUR man gör om vi ens SKULLE vilja. Dessutom kan man bara kommentera på Facebook. S’att eh… nä. Helt enkelt bara: Lögn.

Sen kommer såklart nummer tre. Som egentligen borde vara nummer ett då det är i särklass vanligaste. Jag blir kallad för hora:

luder

Eller ja okej då, “luder”. Och tja, det är inte ens mig hen syftar på utan hen förväxlar mig med någon annan. Men ändå.

Men, nu kommer vi till det allra mest komiska och ironiska. Ovanför kommentarsfältet på rassebloggen kan man läsa en fin liten text om vilka kommentarsregler som gäller:

regler

“Håll god ton och var artig”. Haha. Jo eller hur.

Undrar ni vilken rasseblogg det är som skrivit mästerverket ovan så tänker jag inte länka, men för vissa kanske det blir tydligare om jag säger att de skrivit om mig förut. Då handlade det om Jamtlandsflaggan och att jag är inbiten Sverigehatare… ett blogginlägg som faktiskt ledde till att jag blev omskriven i en ledare i lokaltidningen. Så, tack för uppmärksamheten kära rasseblogg! Men, ni borde nog slipa på det där med att presentera nån typ av argument för er sak.

 

SD:s sympatisörer, ett problem? – eller “Det finns de med respekt också”

Posted on by

Jag har tänkt på en sak, och det här har jag ju bloggat om förut, det här att vissa av mina meningsmotståndare gör allt de kan för att framhäva mig som en hatisk person. Egentligen har jag väl tänkt att det är så det funkar, att alla på “den sidan” är så. Men jag har insett att jag nog har fel. Tyvärr är de en övervägande majoritet, åtminstone av de som väljer att diskutera med mig på Twitter. Men det finns de som är övertygade SD-anhängare men som också kan bete sig som folk.

Som diskuterar lugnt och sansat. Som ger mig beröm ibland, när jag skrivit något. Som säger “Jag håller inte med dig” snarare än “Du är ful” eller försöker förvrida vad jag sagt. Som diskuterat ärligt, på samma nivå som jag.

Sådana meningsmotståndare respekterar jag. För tyvärr, det är förbaskat svårt att respektera nån som antyder att jag skulle må bra av lite våldtäkt. Det är också svårt att respektera någon som kör fula diskussionsgrepp som typ “Jahaja, du tycker om kattungar du? Det innebär att du hatar hundvalpar”. Eller för den delen – de som subtweetar om mig och skriver “Anny är en hatisk och vidrig människa” och där och då har man helt plötsligt sett till att jag får ett antal hatiska kommentarer, för då har ju någon faktiskt godkänt att jag förtjänar sådant.

Och sen, när jag faktiskt hamnar i en diskussion med någon där respekten är ömsesidig, så kan jag tänka “Stackars SD ändå.” för deras anhängare (och en del av deras företrädare) måste ju verkligen anses vara ett problem för partiet? Jag kan liksom inte ens tänka mig hur det vore att som sansad människa sympatisera med ett parti som alldeles för ofta företräds av människor som kräks ur sig all möjlig dynga. Och nej, jag menar då inte personer som är kritiska och skeptiska till svensk invandrings- och flyktingpolitik. Jag menar de som skriver låga saker, rent rasistiska saker, de som skyller en minoritets våldsdåd på alla anhängare av en världsreligion, de som behandlar meningsmotståndare som skit och alldeles särskilt menar jag de som hotar och sprider hat. Eller ja, för den delen – de som gör det okej med att andra hatar.

Tänk er, ett Sverigedemokratiskt parti utan dessa anhängare. En rejäl utrensning. Hur skulle det se ut? Skulle politiken förändras, bli mjukare? Skulle de försvinna – eller växa? Det är en ganska spännande tanke egentligen. Och jag tänker den varje gång en av två saker sker – oftast när någon SD-anhängare sprider hat, eller de få gångerna jag träffar på någon som lugnt, sansat och respektfullt tar en diskussion.

Omotiverad bitterhet – eller “Skit ner dig.”

Posted on by

Ah, jag vet så väl vilka inlägg som kommer provocera fram störiga kommentarer. Här kommer en kommentar som jag fick på mitt förra inlägg, ja ni vet det där om kroppshets och normer och att världen är bajs när det gäller syn på kroppar:

Du har fel. Folk skiter i allmänhet i andras kroppar. Vi lever i ett fritt land. Alla äter vad de vill och i de mängder de finner lämpliga. Sluta gnäll. Är du för tjock för din egen smak? Dra ner på kalorierna och rör på dig. Annars, käka på.

Bloggposten stinker omotiverad bitterhet.

 

Men GUD så skönt! Här har jag liksom levt hela livet i tron om att folk har fördomar, att vi har en hel massa ideal och normer att anpassa oss efter för att passa in i den stora massans ögon. Och så ÄR det inte så? Jag jublar! “Vi lever i ett fritt land” – jamen såklart! Jag kan bara ropa “Eureka!” och öppna ögonen för att se – nej det finns inga ideal i Sverige. Nej, det händer inte att folk frågar mig “Ska du verkligen äta det där?”. Nej, det hände aldrig det där hos läkaren, när hon konstaterade att jag hade tokbra kolesterol och tittade på mig och sa “Men, du är ju fet!”.

Så härligt, jag känner mig så befriad! Här kommer en man, som jag gissar aldrig haft några större problem med vikten?, och berättar för mig hur det funkar. Mina upplevelser ogiltigförklaras och förkastas med ett “omotiverad bitterhet” för såklart vet Du, mäktige man, så mycket mer än vad jag gör om vad som rör sig i min lila hjärna. Haha, jadu så måste det ju vara!

Jag är så himla tacksam för att du berättat för mig hur världen, Sverige, verkligheten egentligen ser ut för mig. Att det jag varit med om hela livet, från det att jag var mobbad för att jag “var tjock” när jag var liten (fastän jag faktiskt aldrig var särskilt tjock då) till att jag hela mitt vuxna liv fått höra “Jamen det finns ju män som tänder på stora kvinnor också, så du ska se att du kommer få ligga!”. Åh, och då hade jag inte BETT om nåns åsikt om huruvida jag skulle få ligga. Hela mitt liv har jag fått åsikter om min vikt, min kropp, mitt utseende och mitt yttre nedtryckt i halsen.

Men vi lever ju i ett fritt land. Det har ju du berättat för mig nu. Så mina upplevelser var väl bara fantasier kanske. Framkallade av min förbannade bitterhet. Eller vad tror du?

En guide i 20 steg till hur du infiltrerar den antirasistiska rörelsen – eller “Ett Dagerlind-långt inlägg”

Posted on by

infiltrera

Infiltrera “antirasiströrelsen” alltså? Hm, ja kanske är det enkelt? Jag som är så snäll tänkte dock underlätta ytterligare lite för nazisterna genom att presentera en helt ny strategisk plan för infiltration av antirasismen! Det är ett grymt långt inlägg, jag vet jag vet! Men det går helt enkelt inte att korta ner så mycket mer. Jag hoppas att alla har tålamod att läsa det dock, för jag tror verkligen det är en bra guide till att lyckas som infiltrerande nazist…

1. Först och främst, nu måste du välja vilken del av antirasismen du vill tillhöra. Det finns ingen riktig “antirasiströrelsen” så du måste göra en del val helt enkelt. Ska du infiltrera socialisterna? Liberalerna? Eller kanske vara politiskt fristående och bara ha en åsikt om just rasism? Ska du kanske engagera dig i frågan fackligt, eller i någon annan organisation? Som du märker har du en del saker att fundera på och det är rätt viktiga saker som kommer definiera dina fortsatta framsteg. För jo, du måste liksom göra ett sådant val för bästa resultat. Dessutom så definierar det såklart dina åsikter. Du kan inte infiltrera antirasiströrelsen som socialist och sedan bara presentera liberala åsikter, nej det förstår du såklart!

2. Nu måste du skapa en egen plattform. Hur? Ett bra tips är att skapa en blogg, jag har hört att det är poppis. Då måste du först lära dig ett bloggverktyg men kanske kan du redan använda wordpress (det är iofs rätt enkelt och användarvänligt!). Du bör också komma på ett snitsigt namn som folk kommer ihåg. Och tja, ett namn som även funkar som domän och som inte redan är registrerat. Easy peasy!

3. Nu måste du börja publicera material! Har du en blogg behövs det förstås texter. Räkna med att lägga ner ett par timmar per dag för research och såklart för att skriva texterna. I början kanske du känner dig osäker och har lite problem med att hitta din egen ton i språket så att säga, men det ger med sig efter några veckor! Ovan skribent? Tja, då kanske det dröjer lite längre. Kom också på att det du skriver helst ska fylla en lucka. Det finns en viss charm i att kopiera vad andra skriver, men vill du skapa den där stora plattformen måste du vara unik på något sätt och sticka ut.

4. Nu har du din blogg, med en fräsig adress och bra material som du känner att “jo, folk vill nog läsa det här!”. Men… ingen läser? Hm, vad göra? Det är i det här skedet du måste lära dig sociala medier. Regga dig på Facebook och Twitter och börja bygga en följarkrets. Här gäller det såklart att du verkligen säkrat att det du producerar på bloggen är relevant. Du får räkna med att det går trögt några månader, ofta tar det ett tag att bygga upp en bra följarkrets och det kommer krävas hårt arbete. Du måste se till att vara aktiv, göra reklam för dig själv (och din blogg!) och vara med i alla aktuella diskussioner rörande antirasism så att du syns. Helt enkelt bygga ett namn i sociala medier!

5. Nu kanske du har en trogen skara läsare som tycker att din blogg är asabra. Nu gäller det att få ÄNNU mer uppmärksamhet. Det gör du kanske enklast genom att hitta en nyhet som du är exklusiv med. Du är helt enkelt först på bollen. Det här kräver förstås en hel del fantasi och arbete, men det är du väl beredd att lägga ner?

6. Nu har du för första gången blivit nämnd på en annan blogg och vunnit läsare därifrån. Du har också blivit retweetad av folk med många följare vilket gör att fler hittar dig. Nu gäller det att du vidareutvecklar materialet du producerar till din blogg. Du måste bli bättre, snabbare, smartare och snyggare.

7. OJ! Nu gick du på en mina. Du hade missat det här med upphovsrätt och får betala några tusenlappar i böter. Du får förstås skämmas lite, men det är sånt som händer när man börjar med något från grunden och lär sig efter vägen. Det är bara att bita ihop och betala.

8. Nu är det dags att skriva en debattartikel. Det ska vara om ett aktuellt ämne som också är kopplat till det du skriver om på din blogg. Se till att få den publicerad i en större tidning för att öka trovärdigheten på din blogg. Nej, det är inte att bara skicka in den. Det är nu du börjar bygga en relation till olika journalister och får dem att inse att det du skriver är bra. Och att du ofta publicerar saker som är helt unika just för dig, att du ofta är först med nyheter inom ditt område.

9. Nu börjar det helt plötsligt rasa in hotmail till dig. Det är folk som önskar att du ska dö, eller som skriver att de ska vänta på dig utanför ditt hem och våldta dig. Du tycker det är väldigt obehagligt och vissa dagar gråter du bara för att det är för mycket. Men du biter ihop och kämpar vidare ändå.

10. Nu blir du för första gången citerad i någon större tidning, till exempel DN! Helt plötsligt rasar det in läsare. Dags att höja nivån! Det innebär också att du måste lägga ner ännu mer tid och energi på ditt skrivande. Finslipa dina analyser och göra betydligt mer research än innan.

11. Vid det här laget har du kommit så långt att din blogg är vad man hänvisar till när någon pratar om ämnet du bloggar om. Ditt namn börjar bli känt även utanför de mest interna kretsarna. Folk vet vem du är när du presenterar dig.

12. Du blir uthängd med namn och adress på Flashback.

13. Kraven på det du gör är högre än du någonsin kunnat tänka dig. Ett stavfel gör folk nästan arga. Vissa dagar har du så mycket att skriva om, så många texter att arbeta med att du prioriterar bort sömn. Du kommer på dig själv med att aldrig prata om något annat än din blogg och dina vänner börjar lessna på det.

14. Helt plötsligt händer en jättegrej som rör just ämnet du bloggar om! Du kliver upp klockan 06:00 på morgonen för att hinna uppdatera dig och skriva. Du äter lunchen framför datorn, för du vet att du har två texter som du måste skriva idag, det kan liksom inte vänta.

15. Du får ditt första riktiga mordhot på posten. Du börjar gråta och gör en polisanmälan som inte ens leder till en förundersökning. Du pratar med andra antirasistiska kamrater och inser att de alla delar nästan samma erfarenhet. Samtidigt får du kommentarer på din blogg, på din mail, på twitter och på facebook som alla säger att du är en hemsk människa som borde dö. Eller iallafall flytta från landet. Självfallet tar det på dig ibland, även om du börjar bli ganska hårdhudad vid det här laget.

16. Du har börjat inse exakt hur mycket tid bloggen tar från dig. Vissa kvällar så tackar du nej till att umgås med kompisar, för det händer så mycket inom just “ditt område” och du måste skriva om det. Du sitter konstant och letar material, funderar och tänker ut olika vinklar.

17. Vid det här laget har du också blivit van att försvara dig även mot dina “vanliga kritiker” som ständigt vill berätta för dig vad du gör fel och vad du skulle kunna göra bättre. Du kommer ihåg punkt ett, att vara noga när du väljer inriktning på din antirasism? Nåväl, om du valde den socialistiska synen på det hela så kommer du få skit från liberalerna, och tvärtom såklart. Helt enkelt kommer du få skit från alla möjliga håll och kanter. Det gäller att inte ge upp eller börja tvivla på dig själv!

18. Du börjar fundera på hur du kan utveckla din blogg. Borde du börja hålla föreläsningar om ämnet du bloggar om? Borde du göra en bok baserad på din blogg? Bestämmer du dig för att göra något av dessa exempel, eller något annat, så får du räkna med att ännu mer tid kommer gå åt!

19. Har jag nämnt att du gör allt gratis, utan att någonsin få en krona för besväret? Har jag nämnt att den enda belöning du får, är dels snälla ord från de som läser dina texter, dels bekräftelsen när dina texter sprids eller blir till nyheter? Har jag nämnt att du fortsätter få hot och allmänt hat i alla dina brevlådor, den fysiska såväl som dina internetinboxar? Har jag nämnt att bloggen slukar allt mer tid, för varje dag som går?

20. Grattis, nazist! Du har nu din antirasistiska plattform. Det har tagit ett och ett halvt år för dig att komma hit, om du haft flyt. Och tja, om du skrivit saker som folk vill läsa. Det gäller som sagt att hitta något unikt, som gör att folk märker dig i den myllrande massan av antirasistiska bloggar.

Nackdelen är förstås att den här plattformen kommer försvinna under dina fötter i samma ögonblick som du försöker använda den för att sprida ditt nazistiska budskap. Å andra sidan kan man ju alltid hoppas att du på de här 18 månaderna kommit på bättre tankar – och helt enkelt BLIVIT antirasist. Isåfall så välkomnar jag ditt försök att “infiltrera” vår “rörelse”. Om inte… tja, då kanske du ska tänka över saken en gång till. Är det verkligen värt att lägga ner all energi på att bygga en plattform som du sedan inte kan använda för ditt egentliga syfte..?

Och du, har du tänkt på det här: Anledningen till att fler lyssnar till antirasister än till nazister/rasister, och alltså har större plattformar och större “impact”… det kanske helt enkelt är för att vi har rätt.

Och ni har fel.

Min vardag – eller “Läs inte det här om du är less på hat”

Posted on by

Jag fick en kommentar på mitt förrförra inlägg. Ja, ni vet det som handlade om hat och äckliga människor som försöker terrorisera sina meningsmotståndare till tystnad. Och att jag inte ger upp. Aldrig ger upp. Men det här är alltså en del av responsen jag fick:

Du är en hatande naiv antidemokrat som inte gör någon nytta alls, så ja, det bästa är om du ger upp och skaffar ett jobb och gör något meningsfullt, jävla hippie!

Den sverigevänliga rörelsen växer så det knakar och det kan ingen fläskig, verklighetsfrånvänd bolsjevik ändra på.

Eller jo, du gagnar faktiskt oss sverigevänliga, på din patetiska blogg och på er hatiska facebook-sida kan man öppet se hur korkade, dogmatiska och hatiska ni är vilket bara stjälper ert egna syfte, tack för det i alla fall.

Så, skaffa ett jobb och sluta se ut som ett jävla socialist-slödder. Mår illa!

Förresten, såg att dina lika överintelligenta och demokratiska vänner höll dialog igår. Ni är ett tankebefriat värdelöst slödder, varför inte bara fatta det någon gång?

http://avpixlat.info/2013/04/22/direktsand-debatt-mellan-akesson-och-ullenhag/#more-55611

Inlägget är skrivet av “Anna” och jag misstänker att hen är en återkommande kommenterare på bloggen, för jag börjar känna igen stilen. Nu tänkte jag göra vissa förtydliganden här, för det känns som att “Anna” behöver lite hjälp på traven vad gäller… tja, det mesta faktiskt. (Och JO allt jag vill är att svara “Dra åt helvete” men where’s the fun in that? Dessutom tror jag inte på helvetet.)

För det första “Anna” så vet jag inte riktigt vad jag gör som är antidemokratiskt. Är det att jag utnyttjar min rättighet att granska ett politiskt parti, en rättighet som man har i… eh, ja i en demokrati helt enkelt. Eller är det för att jag har åsikter? Åsikter som inte du har? Vad tycker du egentligen är mest antidemokratiskt – att jag uttrycker åsikter eller att du uppenbarligen gör ditt bästa (nåväl) för att tysta samma åsikter? Hmm? Tänk på den en stund va.

Att jag är naiv är kanske sant dock, men det är ingenting jag lider av. Hellre naiv än cynisk, om jag måste välja. Att du kallar mig hippie är också lite spännande, vad grundar du det på? Ytterst lite med mig känns särskilt “hippie-aktigt” om jag får säga det själv. Jag varken klär mig i batikmönstrade kläder, är vegetarian eller gillar skogen. Fast nu kanske det var mina fördomar om hippies som talade? Jag vet ärligt talat inte hur man är när man är hippie. Kan du inte förtydliga lite för mig, “Anna”?

Du råder mig också att skaffa ett jobb. TACK! Jag hade inte tänkt på det faktiskt! Det är absolut inte så att jag sökt rätt många jobb senaste månaderna, det är absolut inte så att jag varit på intervjuer, det är absolut inte så att jag ansträngt mig. Nej nej, men tack vare din uppmaning kommer jag nog bli anställd på DIREKTEN! För jag hade ju inte tänkt på att det är bra att ha ett jobb, herrejösses vad dum jag känner nu va?! Haha! (Och eftersom du, “Anna”, inte verkar ha alla knivar slipade så ett förtydligande: Det som skrivs i det här stycket är ironi. Varsågod för förtydligande.)

Och sen gör du också två klassiska hatgrejer. 1. Du ger dig på mitt utseende. Åh, jag blir SÅ ledsen över att du tycker att jag är “fläskig” och ser ut som ett “socialist-slödder” (vilket btw ska skrivas ihop – alltså “socialistslödder”.)
2. Du har fått för dig att jag är kommunist. Hm, vet du vad… det är jag faktiskt inte. Och jag borde väl veta bättre än du va? Så i fortsättningen, för sakens skull, kan du väl hålla dig till vänsterpartist? Tack på förhand.

Nåväl, jag tror ju inte att “Anna” kommer läsa det här. Men jag kände ändå att jag var tvungen att lyfta upp skiten. Lite roas jag av den här typen av kommentarer, för det är så FANTASTISKT FANTASILÖST, men samtidigt får jag ont i magen av dem. Samtidigt är det den här typen av kommentaren som får mig att vilja stänga ner internet och aldrig återvända. Men precis som jag skrev i mitt förra inlägg – det kommer aldrig hända på riktigt. För jag gör bra saker. Jag har ett syfte. Jag har en kamp att föra.

Tack och lov att vi är fler som för den kampen!

 

Viljan att ge upp – eller “Min kamp, vår strid”

Posted on by

Igår skrev jag på Twitter att jag är alldeles för ödmjuk för mitt kändisskap. Ett skämt förstås, och ett rätt roligt sådant om jag får säga det själv faktiskt, men det finns ändå en gnutta sanning i det. Helt plötsligt vet folk vem jag är, vad jag gör, vad jag tycker och står för. Det är roligt för det innebär att vi på IRM gör saker på ett bra sätt, men det är också lite läskigt.

Senaste tiden har jag flera gånger varit med om att folk direkt när jag sagt mitt namn vet vem jag är. Ibland av typen “Åh, jag följer dig på Twitter!”, nångång har det varit nån som läst min blogg, andra gånger (och oftast) är det tack vare IRM. Jag tänker på något sätt inte på att folk läser vad jag skriver, och tur är väl det för annars skulle jag analysera varje bokstav. Nå, det kanske skulle leda till högre kvalitet men jag skulle skriva mycket mindre.

Men varför skriver jag egentligen om det här? Jag menar, det är ju som lite inte så blygsamt skryt egentligen. Jo, så här är det: Jag har insett att det troligtvis är nu jag har ett val. Där jag skulle kunna säga “Nä, jag hoppar av det här tåget” och ganska snart skulle jag vara bortglömd. Jag skulle kunna släcka bloggen, logga ut från Twitter för gott och aldrig tycka något igen.

Och herrejösses vad skönt det skulle vara ändå! Slippa höra att jag är ful, fet och misslyckad. Slippa våldtäktshoten, slippa mordhoten, slippa allt hat. Kunna skriva saker på Facebook utan att väga varenda bokstav. Kanske starta en ny blogg, en sån där tråkig där jag bara skriver om vad jag ätit idag. Och ingen skulle ha någon anledning att klaga på en sådan blogg, för ingen skulle veta vem jag är.

Jo, det vore väldigt skönt. För vissa dagar är jag så uppgiven att jag bara vill gråta. Vissa dagar kan jag bara se det som är fult i världen. Ni vet, vissa dagar blir jag verkligen översköljd av rasism och sexism och homofobi och fan och hans moster. Och då vill jag bara ge upp. Tänka: Det är någon annan som kan fixa det här. Eller oftare: Det här går inte att fixa.

Så många gånger har jag suttit med tårarna rinnande och tänkt “Det är fan ingen mening”.

Men samtidigt har jag lärt mig, det går faktiskt över. Och jag går in och läser något av de som får mig att orka kämpa. Jag läser vad Foujan skrivit och jag blir inspirerad och förbannad istället för uppgiven. Jag läser vad Marcus skriver och blir lite klokare än vad jag var innan. Jag läser en kommentar på Facebook, där min före detta kollega helt plötsligt tar debatten med en SD-anhängare och sedan skriver till mig: “Tack Anny, du har gett mig argumenten. Helt plötsligt vågar jag!”.

Och sen när jag läst, inspirerats, blåst lite på min glöd, så går jag in på Twitter och läser en Sverigedemokrat skylla terroristbrott på världens alla muslimer. Jag ser en kvinnofientlig bild på Facebook. Jag hittar en forumtråd full av hat mot homosexuella. Och jag blir arg. Jag fylls av vit, sprakande vrede – en drivkraft som blir destruktiv i längden men som behövs för att jag inte ska ge upp. Och helt plötsligt känner jag det igen – kampen finns i mig och jag skulle aldrig kunna ge upp. Det jag gör kanske bara förändrar små saker, men varför skulle jag förakta det? Om jag ger upp – då är det några små förändringar färre som sker i världen.

Ja, och ni vet väl vad man brukar säga om många bäckar små?

Det jag vill ha sagt, egentligen, är att vi alla är beroende av varandra på något sätt. Ni bär mig, och jag vill gärna bära er. För jag vet hur lätt det är att ge upp. Jag vet hur lätt det är att tänka “Skit i allt, det gör ändå ingen nytta”.
Men vi måste fortsätta. För vem skulle annars någonsin vilja börja?

Är jag så viktig? – eller “Där ute finns det gott om ormar”

Posted on by

Ska jag bli smickrad eller oroad över att det hålls koll på var jag är, vad jag gör? Väljer nog att inte bli vare sig det ena eller det andra, utan mer… förundrad. Varför är jag så viktig i vissa personers liv? Har jag verkligen så stor påverkan på deras tillvaro?

hållerkoll

Tänk vad många som redan från starten sa “IRM kommer inte påverka, IRM är en fjuttig liten blogg”. Det är inte bilden jag får idag, när jag knappt kan skriva något utan att få respons på det. Både positiv och negativ, såklart. Mest positiv om jag ska vara ärlig och det gör mig så otroligt tacksam för det är ju så jag orkar. Men ändå… jag har inte riktigt hunnit med. Jag har inte liksom förstått att det finns folk som lyssnar på mig, läser mina ord – och som vet vem jag är. På samma sätt har jag inte riktigt hunnit vänja mig vid att det finns de som vill mig ont.

Varför? För att jag har en annan åsikt. För att jag tycker olika. För att jag inte är tyst om det. Ja, vi har varit igenom det här förut. Jag tänker inte skriva ett likadant inlägg, men jag har funderat på en sak. De som jag häpnar mest över är nog trots allt inte de som kommer med de riktiga hoten, de som skriver hatiska kommentarer eller mail. Nej, de jag är mest oroad över är nog de som faktiskt ser till att göda hatet mot mig. De som håller en rätt så okej ton mot mig, inte går över gränsen, men som ändå gödslar hej vilt med uttalanden och kommentarer som syftar till att framställa mig som en hatisk människa. En ond människa. En människa som förtjänar all skit jag får.

De där människorna som inte kan låta bli att anmärka “Du är mänsklig ändå” när jag skrivit ett öppenhjärtigt inlägg. De som skriver om mig på Twitter, dunkar varandras ryggar och “höhö”-skrattar när de får till en extra spetsig formulering som misstänkliggör mig på något sätt.

“Men, du gör ju samma sak mot SD Anny!” – gör jag verkligen det? Jag tycker det är en otroligt stor skillnad mellan att granska ett politiskt parti och att granska en enskild person. För att inte tala om att när det gäller det som slängs i mitt ansikte är ytterst lite sant. Det mesta är hittepå, enbart till för att någon annan ska plocka upp bollen och slunga lite hat i min riktning. Är IRM:s syfte hat? Nej. Vårt syfte är att visa upp vad SD gör, vad deras företrädare gör och vi hittar inte på. Vinklar? Tja, det gör väl ändå alla, men vi ljuger inte. Om vi var ute efter något slags korståg mot hela SD hade vi hängt ut varje anhängare och sympatisörer. Det hade jag dock aldrig kunnat stå för – då hade jag inte varit med. Jag tror inte att någon skulle komma på tanken ens att starta en sån sajt? Jag hoppas inte det iallafall.

Men riksdagspartier måste tåla granskning. Partier som har representanter i fullmäktige, landsting osv måste tåla granskning. I dagens öppna samhälle där sociala medier och internet är en stor del så är det fritt fram för vem som helst att bedriva den granskningen. Många gnäller och säger “Men ni bevakar ju inte *insert valfri grej/parti/person/händelse* och nej, det gör vi inte. Vi bevakar Sverigedemokraterna. Men det är förstås helt okej för vem som helst att starta en egen sajt för att bevaka… tja, vad man nu finner borde bevakas. Kör hårt, liksom. Det behövs inte ens några pengar för att komma igång!

Nåväl, för att återgå till grunden i det här inlägget: Varför det här hatet mot mig? Varför den här besattheten av mig som person? Är jag verkligen ett så stort hot..? Jag gör bara det som demokratins rättigheter tillåter mig att göra. Vad är så farligt med det? Helt enkelt känns det så här: Hade man inte haft något att dölja, då hade man kanske inte behövt vara orolig heller.

Eller så tycker de bara att jag är awesome men vågar inte erkänna det. *Det kan ju faktiskt vara så…

 

*Fniss.

Vapenvurmaren Anny? – eller “Tillåt mig asgarva”

Posted on by

Häromdagen twittrade jag en fyra år gammal bild på mig, där jag sitter med min kompis älgstudsare. Om jag gjorde det för att provocera? Självfallet. Någon försökte få mig till att vara en vapenälskande extremist och jag tyckte bilden var lite rolig. Kanske mest för att det tydligt syns att jag inte har en aning om hur man ens håller i ett gevär. (Visst räknas det som gevär va?)

Men, som de som känner mig vet, så har jag aldrig använt något annat vapen än pennan. Jag skulle aldrig kunna heller, av den enkla anledningen att jag är pacifist och tycker att våld mot andra är förbannat onödigt och dumt. Dock kan jag inte ta avstånd från vapen. För hur skulle jag kunna? För det första kan väl nästan allt användas som vapen? För det andra så används vapen till saker som jag gillar också. Typ älgjakt. Och vad jag vet är det jättesvårt att strypa ihjäl älgar. (Och nu blev jag sugen på älglasagne… mmm…)

Nåväl, det är liksom inga konstigheter vare sig med bilden eller med min inställning till vapen. Att försöka utmåla mig som en vapenvurmande galning är bara till för att… jag vet faktiskt inte? Är det för att de ska kunna klappa varandra på ryggen och skratta åt mig? Är det för att försöka övertyga någon annan om att jag är farlig (jättefarlig grrr…) eller är även det här med slutmålet att tysta mig? Nja, jag gissar på det första alternativet faktiskt. Kommentarerna på inlägget är dock helt uppenbart till för att bryta ner mig. Hur har man valt att kommentera inlägget: med argument och rimlighet? Näää… nästan uteslutande har man valt att rikta in sig på mitt utseende. Ja, för jag är ju kvinna och det som gör ondast är ju när någon kallar mig tjock. Tydligen.

fettofläskfialolnyckelbensmulor

Jaha, buhu jag är tjock på bilden. Grattis kommentatörer, ni aspirerar alla till titeln Captain Obvious!

Det hela fortsatte i ungefär samma stil på Twitter igår, där flera kände sig nödgade att berätta hur tjock jag är på bilden. Suck. Jag har också ögon, ni VET det va? För att inte tala om att… tja… det är jag på bilden. Jag om någon kan intyga att jag var ordentligt fet. Idag är jag bara halvfet. Eller ja, kanske tre fjärdedelars fet…

Aja, saken är att jag inte förstår vad ni hoppas få ut av era kommentarer. Ska jag bryta ihop för att ni inte tycker att jag är attraktiv? Varför skulle jag vilja vara attraktiv i era ögon..? Men jo, jag får väl kanske lära mig att som kvinna ska jag fullkomligt kollapsa av bedrövelse om en man finner mig oattraktiv. (Nä, nä det tänker jag verkligen inte göra).

Men, det är inte bara att jag är tjock som de goda kommentatörerna tyckte att de skulle skriva om. Nej, de gav sig också in på det spännande området som jag vill kalla “Mitt Sexliv”. Fast det är tydligen inte så mitt, för tydligen vet de mer om det än vad jag gör. Ehm… ja… jag vet inte riktigt om det är så, men de är åtminstone bra på att låtsas att de har någon som helst insyn i det!

130kgvänsterkvinnor

Fräscht.

Vill också påminna alla om att det här är typ samma skara män som annars skriker sig blå i ansiktet för att “de ska skydda kvinnorna från de hemska muslimerna och deras hemska kvinnosyn”. Host host. Ja, jag föredrar verkligen den här kvinnosynen, där en kvinna som säger något de inte håller med om får liksom tåla att bli kallad såväl ful, fet och vidrig. Där en avvikande åsikt är så provocerande att det inte längre finns några gränser för vad som känns anständigt. Där en åsikt som skiljer sig från ens egna tydligen är så hemsk och farlig att man måste kämpa för att tysta den.

Yttrandefrihetens kämpar? Svenska kvinnors beskyddare?
Tillåt mig asgarva.

Hat igen – eller “Ni kan faktiskt låta bli att läsa”

Posted on by

Alla dessa odemokratiska män som gör allt som står i deras makt att försöka tysta mig. För ja, det måste väl vara det som är målet när de överöser mig med hat?

“Amen du då, du hatar ju SD!” brukar jag få höra. Jag tänkte reda ut det här lite nu. Jag hatar inte SD. Jag hatar politiken som de för. Att hata SD skulle ju också innebära att jag hatar alla Sverigedemokrater, eller hur? Och det gör jag verkligen inte. Till skillnad från vad många tror har jag flera vänner som kommit ut som SD:are för mig. Och jag har inget problem med det, men de får ju förstås finna sig i att jag kommer vilja diskutera det med dem. Varför skulle jag hata någon grundat på den personens politiska övertygelse? Det vore ju bara… hemskt.

Och just det utsätts jag för. Är det inte för att jag är feminist, så är det för att jag är antirasist eller vänsterinriktad. Som politisk meningsmotståndare blir jag oftast beskylld för att vara kommunist (börjar inte det bli lite uttjatat nu? Ärligt, det vore mer förolämpande om ni kallade mig nyliberal.) och som kvinna får jag höra att jag är ful, fet, att ingen vill ligga med mig (buhu) och alla andra möjliga förolämpningar som angriper mitt yttre. Allt detta på grund av att jag:

1) Inte tycker som de.

2) Inte är tyst om att jag inte tycker som de.

Herrejösses, jag förstår inte ens hur de har energin? Jag menar, det finns JÄTTEmånga som inte tycker som jag. Om jag skulle skicka hatmejl till alla så… nä, jag skulle ju aldrig få något annat gjort?

Nåväl. Jag är less på att bli överöst med hat. Och vet ni, även om ni tycker att jag får skylla mig själv så är det inget giltigt argument för att fortsätta hata. Det är lite som när yngsta syskonbarnet slår sin bror – blir det bättre av att han då slår tillbaka? Nä. Det enda det slutar med är att det är två ungar som skriker istället för en.

Tycker ni att jag är hemsk och förkastlig och hatisk? Sluta läs vad jag skriver då. För det är inte så att det är något tvång. Och tja, tycker ni verkligen att jag är full av hat och att det är något väldigt negativt så är det lite hyckleri att själva bemöta mig med hat. Eller hur?