Category Archives: Ett Hjärta Rött

Heja Vänsterpartiet – eller “Kön är inte allt”

Posted on by

Jag är alltid stolt över att vara en del av den fantastiska röda rörelsen, men extra stolt blir jag när jag ser motioner som den här:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning som ser över möjligheten att införa ett tredje kön som juridiskt sett är jämställt med kvinna och man.

 

Heja, Vänsterpartiet! Jag älskar det här. För seriöst, det är 2013. Det borde redan finnas, för det finns så väldigt många som definierar sig som annat än kvinna eller man. Varför ska vi tvinga in dem i något som de inte är bekväma i? I en mall som de inte vill passas in i, en mall som de inte BORDE passas in i.

Nu är jag tyvärr inte så naiv att jag tror att motionen kommer få särskilt stort gehör. Fortfarande lever det så många fördomar och stela uppfattningar om kön kvar i samhället. Men det är ett utmärkt första steg och kanske, kanske leder det till att fler vågar. Att fler öppnar ögonen och ser att allt kanske inte är som de tar för givet att det ska vara. Att människor är komplexa varelser – och det gäller även könstillhörighet.

Min dröm är förstås ett samhälle där kön inte spelar roll överhuvudtaget. Där vi slutar fästa så otroligt stor vikt vid kön, där man istället blir fri att få vara den man vill vara. Och jag hoppas, jag tror, att ett sådant samhälle kommer bli möjligt. Kanske inte nu, men i framtiden.

Och jag längtar till den dagen.

Första Maj – eller “Upp till kamp!”

Posted on by

Idag är det första maj, arbetarnas egen dag. Den enda högtid jag egentligen finner ett värde i att fira. Dagen som får det att liksom pirra i magen, för jag är så stolt över att tillhöra en rörelse som strider för rättvisa och solidaritet.

Idag är mitt hjärta extra, flammande rött. För idag sträcker jag på ryggen och bär stolt med mig mitt engagemang i den fackliga rörelsen och lika stolt är jag över att tillhöra Vänsterpartiet.

Idag minns jag alla som stridit för det vi har idag. Jag minns de som kämpat för åtta timmas arbetsdag, semester, föräldraledighet, kollektivavtal och A-kassa. Jag minns de som dött i sin kamp. De som faktiskt förlorat sina liv för vår skull.

Och jag tänker att vi har så väldigt långt kvar. Vi har så mycket mer att kämpa för! Vi får inte sluta strida nu, vi får inte bli för bekväma. Vi får inte ge efter på någon punkt, för vi har börjat förlora det vi har haft. Vi måste försvara det vi har, vi måste kämpa för mer.

Min förhoppning är att jag idag möter många kamrater i första maj-tåget, att vi alla går med raka ryggar under de röda fanorna och att vi får förnyad energi för vår fortsatta kamp. Att vi stöttar varandra, att vi berättar för fler vad vi gör och varför det är så viktigt.

Jag önskar kanske mest av allt att ordet “solidaritet” återigen ska bli ett vanligt och känt ord i vår vokabulär. Att vi åter ska klargöra att det är grundstenen i allt vi kämpar för. För utan solidaritet, vad är vi då? Vad har vi då? Vi bär varandra. Jobbskatteavdrag i all ära, nästa år ryker Alliansen och förhoppningsvis ersätts de av ett alternativ som vill ha rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Nästa år, hoppas jag, är året då vi återigen kan börja bygga upp Sverige. Bygga upp vår välfärd, bygga upp våra skyddsnät och bygga upp ett nytt samhällsklimat där vad vi får tillbaka i jobbskatteavdrag är något vi inte bryr oss om.

Ett samhällsklimat där vi istället håller de svagaste om ryggen, där vi tänker mindre på oss själva och mer på de som har det sämst. Ett samhällsklimat där vi arbetar för viktiga saker – för arbetarrätt, för att de som flyr till Sverige ska bli välkomnade, för att de som inte har någonstans att bo ska få ett hem och chansen till ett liv.

Tillsammans är vi starka kamrater, glöm aldrig det. Så prata politik, prata facket! Prata på arbetsplatsen, med familjen, med vännerna. För de som säger “Jag bryr mig inte om sådant” har kanske inte förstått vad som händer om vi inte står starka tillsammans. Ju fler vi är, desto starkare blir vi.

Enade vi stå, söndrade vi falla.Vi ses under de röda fanorna, kamrater!

SD + LO = Nej – eller “Min åsikt om saken”

Posted on by

Jag har funderat lite under dagen på det här med att vara aktiv i ett LO-förbund och samtidigt vara aktiv i Sverigedemokraterna.

Transport är, vad jag vet, det enda fackförbundet som insett detta självklara: Som aktiv Sverigedemokrat står du inte för samma värderingar som inom LO-förbunden. Ett bra exempel på det är förstås en hel del av de beslut som togs på kongressen förra våren. Ja, jag tänker på besluten rörande hur LO ska arbeta för papperslösas rättigheter:

LO-kongressen beslutade att de papperslösas arbete bör bli avkriminaliserat. LO vill också hitta former för att kunna biträda de papperslösa.

Det är för närvarande problematiskt för facket att kunna hjälpa papperslösa. Det går inte att erbjuda ett traditionellt medlemskap eftersom detta kan innebära en risk för både uppsägning och att man måste lämna landet. Facket kan inte heller acceptera illegalt arbete och att man arbetar för lägre än avtalsenlig lön och utan sociala förmåner.

LO har redan idag kontakter med De papperslösas förening. Det finns möjligheter att utveckla detta till ett samarbete med syfte att förbättra situationen för papperslösa. Att stödja arbetstagare oavsett status och fackligt medlemskap är viktigt.

 

Kan man, som Sverigedemokrat, verkligen försvara de besluten? Kan man, ärligt, säga sig stå för de beslut som LO-kongressen har fattat? Jag har väldigt svårt att se hur det skulle gå till. Tillhör man ett politiskt parti som aktivt jobbar för att försämra för papperslösa… då ska man verkligen tänka över sina engagemang en gång till.

I grunden handlar det dock om att SD gillar att göra skillnad på folk och folk. Som vi skrev på IRM igår har de lagt ett antal motioner i riksdagen, motioner som visar det här tänket oerhört tydligt.

Jag tycker inte det är förenligt med LO:s värderingar. Tycker du?

Första Maj, en dag full av ideologi – eller “Amy Diamond”

Posted on by

Läser att Socialdemokraterna i Norrköping ersätter första maj-tåget med… Amy Diamond. Såklart upplagt för en mängd skämt och Twitter går bananer just nu (och då har det liksom bara startat).

Men för mig… alltså skrattet fastnar lite i halsen. Har (S) helt  glömt bort historien bakom Första Maj? Har de helt lämnat ideologi och historia, för att istället försöka… jag vet inte, smickra sig in och ragga röster? Visst, det kommer säkert komma en hel mängd människor till (S) Norrköpings “första maj-firande” men är det verkligen vad folk behöver just nu – lättsam underhållning och glättig yta? Eller är det tydligare politik och politiker man känner förtroende för som krävs för att nästa års valrörelse inte ska gå åt helvete.

Jag tycker det är en skymf mot alla arbetare som stridit, krigat, kämpat och vunnit så många strider åt oss. Vinster som vi nu tycker är så självklart vunna, som vi inte ens verkar anstränga oss för att försvara och beskydda. Jag tycker det är en skymf mot de döda i Haymarketmassakern.

Jag är helt övertygad om att alla mina döda släktingar, som i stort sett alla har varit såväl arbetare som arbetarkämpar, vrider sig i sina gravar. Så länge Amy Diamond inte tänkt sjunga “Internationalen” på repeat så tycker jag det är både pinsamt, skamligt och tyvärr en ganska tydlig indikator på att vi blivit för lata i svensk arbetarrörelse. Att vi slarvat med vår egen utbildning. Att vi glömt vår historia.

Och att vi glömt vad vår kamp handlar om.

(Misströsta inte Norrköpingsbor, det FINNS alternativ för er som fortfarande tror på kamp och solidaritet framför glättig underhållning: http://norrkoping.vansterpartiet.se/files/2013/04/1majAffisch.jpg)

Vapenvurmaren Anny? – eller “Tillåt mig asgarva”

Posted on by

Häromdagen twittrade jag en fyra år gammal bild på mig, där jag sitter med min kompis älgstudsare. Om jag gjorde det för att provocera? Självfallet. Någon försökte få mig till att vara en vapenälskande extremist och jag tyckte bilden var lite rolig. Kanske mest för att det tydligt syns att jag inte har en aning om hur man ens håller i ett gevär. (Visst räknas det som gevär va?)

Men, som de som känner mig vet, så har jag aldrig använt något annat vapen än pennan. Jag skulle aldrig kunna heller, av den enkla anledningen att jag är pacifist och tycker att våld mot andra är förbannat onödigt och dumt. Dock kan jag inte ta avstånd från vapen. För hur skulle jag kunna? För det första kan väl nästan allt användas som vapen? För det andra så används vapen till saker som jag gillar också. Typ älgjakt. Och vad jag vet är det jättesvårt att strypa ihjäl älgar. (Och nu blev jag sugen på älglasagne… mmm…)

Nåväl, det är liksom inga konstigheter vare sig med bilden eller med min inställning till vapen. Att försöka utmåla mig som en vapenvurmande galning är bara till för att… jag vet faktiskt inte? Är det för att de ska kunna klappa varandra på ryggen och skratta åt mig? Är det för att försöka övertyga någon annan om att jag är farlig (jättefarlig grrr…) eller är även det här med slutmålet att tysta mig? Nja, jag gissar på det första alternativet faktiskt. Kommentarerna på inlägget är dock helt uppenbart till för att bryta ner mig. Hur har man valt att kommentera inlägget: med argument och rimlighet? Näää… nästan uteslutande har man valt att rikta in sig på mitt utseende. Ja, för jag är ju kvinna och det som gör ondast är ju när någon kallar mig tjock. Tydligen.

fettofläskfialolnyckelbensmulor

Jaha, buhu jag är tjock på bilden. Grattis kommentatörer, ni aspirerar alla till titeln Captain Obvious!

Det hela fortsatte i ungefär samma stil på Twitter igår, där flera kände sig nödgade att berätta hur tjock jag är på bilden. Suck. Jag har också ögon, ni VET det va? För att inte tala om att… tja… det är jag på bilden. Jag om någon kan intyga att jag var ordentligt fet. Idag är jag bara halvfet. Eller ja, kanske tre fjärdedelars fet…

Aja, saken är att jag inte förstår vad ni hoppas få ut av era kommentarer. Ska jag bryta ihop för att ni inte tycker att jag är attraktiv? Varför skulle jag vilja vara attraktiv i era ögon..? Men jo, jag får väl kanske lära mig att som kvinna ska jag fullkomligt kollapsa av bedrövelse om en man finner mig oattraktiv. (Nä, nä det tänker jag verkligen inte göra).

Men, det är inte bara att jag är tjock som de goda kommentatörerna tyckte att de skulle skriva om. Nej, de gav sig också in på det spännande området som jag vill kalla “Mitt Sexliv”. Fast det är tydligen inte så mitt, för tydligen vet de mer om det än vad jag gör. Ehm… ja… jag vet inte riktigt om det är så, men de är åtminstone bra på att låtsas att de har någon som helst insyn i det!

130kgvänsterkvinnor

Fräscht.

Vill också påminna alla om att det här är typ samma skara män som annars skriker sig blå i ansiktet för att “de ska skydda kvinnorna från de hemska muslimerna och deras hemska kvinnosyn”. Host host. Ja, jag föredrar verkligen den här kvinnosynen, där en kvinna som säger något de inte håller med om får liksom tåla att bli kallad såväl ful, fet och vidrig. Där en avvikande åsikt är så provocerande att det inte längre finns några gränser för vad som känns anständigt. Där en åsikt som skiljer sig från ens egna tydligen är så hemsk och farlig att man måste kämpa för att tysta den.

Yttrandefrihetens kämpar? Svenska kvinnors beskyddare?
Tillåt mig asgarva.

Hat igen – eller “Ni kan faktiskt låta bli att läsa”

Posted on by

Alla dessa odemokratiska män som gör allt som står i deras makt att försöka tysta mig. För ja, det måste väl vara det som är målet när de överöser mig med hat?

“Amen du då, du hatar ju SD!” brukar jag få höra. Jag tänkte reda ut det här lite nu. Jag hatar inte SD. Jag hatar politiken som de för. Att hata SD skulle ju också innebära att jag hatar alla Sverigedemokrater, eller hur? Och det gör jag verkligen inte. Till skillnad från vad många tror har jag flera vänner som kommit ut som SD:are för mig. Och jag har inget problem med det, men de får ju förstås finna sig i att jag kommer vilja diskutera det med dem. Varför skulle jag hata någon grundat på den personens politiska övertygelse? Det vore ju bara… hemskt.

Och just det utsätts jag för. Är det inte för att jag är feminist, så är det för att jag är antirasist eller vänsterinriktad. Som politisk meningsmotståndare blir jag oftast beskylld för att vara kommunist (börjar inte det bli lite uttjatat nu? Ärligt, det vore mer förolämpande om ni kallade mig nyliberal.) och som kvinna får jag höra att jag är ful, fet, att ingen vill ligga med mig (buhu) och alla andra möjliga förolämpningar som angriper mitt yttre. Allt detta på grund av att jag:

1) Inte tycker som de.

2) Inte är tyst om att jag inte tycker som de.

Herrejösses, jag förstår inte ens hur de har energin? Jag menar, det finns JÄTTEmånga som inte tycker som jag. Om jag skulle skicka hatmejl till alla så… nä, jag skulle ju aldrig få något annat gjort?

Nåväl. Jag är less på att bli överöst med hat. Och vet ni, även om ni tycker att jag får skylla mig själv så är det inget giltigt argument för att fortsätta hata. Det är lite som när yngsta syskonbarnet slår sin bror – blir det bättre av att han då slår tillbaka? Nä. Det enda det slutar med är att det är två ungar som skriker istället för en.

Tycker ni att jag är hemsk och förkastlig och hatisk? Sluta läs vad jag skriver då. För det är inte så att det är något tvång. Och tja, tycker ni verkligen att jag är full av hat och att det är något väldigt negativt så är det lite hyckleri att själva bemöta mig med hat. Eller hur?

Ni undrar hur hatet ser ut? – eller “Ondskan personifierad.”

Posted on by

Jag skrev ett inlägg som handlade om hat. Om vad som kan driva en människa till att ösa hat över någon annan. Jag kommer nog aldrig få svar på den frågan. Däremot var det tydligt väldigt provocerande, det jag skrev. Ja, visst är jag hemsk som anser att det finns något gott i alla människor? Men Ellen, jag är övertygad om att det finns något fint och gott i dig också. Jag är säker på att någon älskar dig, eller jag hoppas verkligen det. Jag är säker på att det finns människor i din närhet som skulle skämmas om de såg vad du skrivit. Vad driver dig? Varför hatar du mig så? Vad vill du uppnå med din kommentar, ditt hat?

Snälla. Du kan väl försöka förklara?

kommentarhat

Om jag kunde förstå – eller “Två ämnen i samma inlägg? Jorå det funkar!”

Posted on by

Jag har, av lite olika anledningar, tänkt väldigt mycket på hat de senaste dagarna. Jag både skräms och fascineras över att det finns människor som hotar andra till livet, som trakasserar och förföljer. Hur kan man gå över den gränsen? Vad rör sig då i huvudet?

Jag menar, visst jag har också skrivit till folk att de är dumma i huvudet och bett folk dra åt helvete. Men hur går man från det (rätt vanliga, vill jag tro) till att önska livet ur någon? Till att börja hata? Och nej, jag varken kan eller vill skylla allting på mental ohälsa. Det är inte bara sjuka människor som beter sig så här. Jag har sett annars ganska resonliga människor helt plötsligt flippa och förvandlas till monster. Är vi människor så bräckliga? Är det så lätt att rubba våra cirklar?

Mänskligheten skrämmer mig ibland. Och det händer allt oftare, ju mer jag lär mig och ju mer jag ser. Jag har haft vänner som varit utsatta för hot och trakasserier och jag ser vad det gör med människor som utsätts för det. Även de som står bakom hoten, hatet, måste väl se? De måste väl förstå vad de gör? Och det är nog det som skrämmer mig mest. Att det går att vara så… cynisk? Hatisk? Ond..? Jag vet inte vilket rätt ord är, för jag har verkligen ingen uppfattning om vad som kan driva en människa så långt.

Men jag är naiv. Det är en del av mig som jag håller hårt i. Jag vill tro att det finns något gott i alla människor, jag vill tro att alla har någon anledning att bli älskad för. Jag vet, jag vet, jag framstår säkert som en mes men det gör ingenting. Jag kan inte släppa den tron. En stor del av min mänsklighet, min person, sitter i den tron. Jag önskar jag kunde se hur andra tänker, för jag vill så gärna förstå. Den som skriver hotet – var kommer det ifrån? Hur resonerar hen och vad skulle hens mamma säga om hon visste? Tänk, om jag bara kunde förstå…

Idag har Margaret Thatcher avlidit. Jag tänkte försöka liksom länka ihop det med det jag skrivit här ovan men jag är just nu så virrig i huvudet att jag inte riktigt kan göra det. Men lite har det att göra med det där naiva, att jag vill se något gott i varje människa. Jag har sett så många, på Twitter och Facebook, som hurrar och firar nu. Jag skulle jag aldrig kunna hurra åt att någon dör. Den där naiviteten sätter som stopp för det. Oavsett vad för hemska saker den personen har gjort. Vad skulle bli bättre av att jubla över att en person har dött? Har man inte då, jag vet inte, förbrukat en väldigt stor del av sitt moraliska kapital..?

Samtidigt, jag vill inte trycka ner några moralkakor i någons hals. Jag hoppas bara att någon läser det här och tänker efter ett par gånger. Världen är sällan svartvit. Det är bara i sagorna som det finns de som är absolut goda och absolut onda. I verkliga livet är vi alla mer eller mindre grå, fast i olika nyanser. Det är värt att tänka på. Komma ihåg. Och kanske, kanske någon gång erkänna att en själv inte heller är något helgon.

Vinster i välfärden – eller “Därför är jag glad att vara icke-sosse”

Posted on by

Så, har jag förstått rätt att S-kongressen beslutat en ganska mesig uppgörelse angående vinster i välfärden? Isåfall är jag visserligen inte förvånad. Jag hade väl ändå hoppats att de skulle vara lika modiga som LO-kongressen, men jag förstod att det var naivt.

Jag är ingen ekonom eller expert eller superinsatt eller så. Men ändå tycker jag det känns så fel när man diskuterar vinster i välfärden med vissa sossar. De målar upp en domedagsbild, att om vi säger nej till vinstuttag inom välfärden så kommer det sluta med att varenda vårdcentral, skola, sjukhus, you name it, kommer få lägga ner.

Är jag naiv nu, eller är det inte så att vi har exakt samma behov av välfärdstjänster ändå? Är det inte så att vi betalar exakt lika mycket i skatt som ska gå till välfärdstjänsterna? Är det inte så att vi hade välfärd även innan privatiseringarna började härja som nåt slags virus?

Majoriteten av Sveriges befolkning säger nej till vinster i välfärden, enligt Katalys säger 90 procent nej. Sossarna säger nja. Jag är så väldigt glad att jag är del av inte bara en, utan två rörelser som precis som svenska folket säger nej. Nog för att jag försöker vara positiv och säga “ja” så ofta som möjligt, men i just den här frågan måste jag vara grinig. Min ideologiska övertygelse är alldeles för stark för något sådant.

Det är också en av anledningarna till att jag lämnade (S). Ett beslut jag aldrig ångrat.

Facebook what r u doin – eller “Facebook, stahp”

Posted on by

Det är inte bara jag som brukar springa på rasistiska, kvinnohatiska eller på andra sätt vidriga Facebookgrupper. Faktiskt ser jag det varje dag, hur de delas med uppmaningar om att gå in och anmäla. Men hjälper det då? Hjälper det verkligen att anmäla en grupp till Facebook?

Nja, är nog mitt svar. Nog för att vi sett till att några sidor och grupper faktiskt stängts ner, men de måste vara riktigt grova. För Facebook har inte samma syn på vad som är rätt och riktigt som kanske jag har. De ser till exempel inga problem med en grupp som har namnet “Kontroversiell humor – Alla tjejer är horor”. Gruppen har fått mycket uppmärksamhet under dagen, bland annat har Nyheter24 skrivit om den. Gruppen hette från början “Alla tjejer är horor” men just det där lilla tillägget i början gjorde att den inte togs bort.

Facebook, vad håller ni på med?

Visst är det bra och förbannat viktigt med yttrandefrihet. Men yttrandefrihet behöver inte betyda samma sak som “rätten att uttrycka sig kränkande”. När ska vi lära oss, att det vi läser på internet också påverkar oss? När ska vi lära oss att det inte funkar att bara blunda, vifta undan sånt här med “humor” och sedan bli förvånade när någon far illa? Jag är så innerligt less på den här attityden om internet, att det skulle råda någon annans slags spelregler där. Att det ska vara okej att skämta om att kvinnor är horor eller borde hålla sig i köket. Att det är okej med lite homofobi. Att det är okej att skratta åt rasistiska bilder.

Internet är inte en parallell värld där saker sker i något slags vakuum. Det som händer på nätet är högst verkligt och påverkar. Sexistiska bilder, kvinnohatiska budskap – bidrar till att sexism och kvinnohat fortfarande är ett problem 2013. På samma sätt bidrar homofobi, rasism, etc till att fenomenen kan fortsätta frodas även i resten av samhället.

Nej, jag menar inte att utan internet skulle allt i världen vara frid och fröjd. Problemet är självfallet djupare än så. Jag önskar bara att fler kunde tänka efter innan de började sprida sån där skit på nätet. Tänk efter innan ni trycker på “gilla”: Är det här något ni verkligen kan stå för? Hur hade er mamma/pappa/syskon/barn reagerat om hen hade vetat att du gillat det här?

Det är allt jag begär. Lite eftertanke. För jag vill inte tro att så många är sexister, rasister eller allmänna as. Jag vill hellre tro då, att de bara glömt bort att tänka för en stund.