Snubbiga snubbar – ni har inte veto

Alltså jag är så FED UP när det kommer till snubbiga snubbar. De finns överallt, hela tiden, och deras främsta mission tycks vara att gå mig på nerverna. Och jag är ledsen att säga det, men de värsta snubbiga snubbarna finns nog till vänster. Missförstå mig rätt: till höger finns de också. Men där förväntar man sig ju liksom ett ojämställt synsätt och lite allmänt översitteri. Det hör ju till, på något sätt.

Därför blir jag alltid dubbelt så less när den snubbiga snubben påstår sig vara vänster på något sätt. Eller feminist. Och man ba… gubben, nej. Att vara feminist är att bete sig som en feminist, det räcker inte att ge sig själv titeln.

Men det är egentligen inte det jag ska skriva om. Utan jag tänker skriva om snubbiga snubbar som tror att allt de gör är helt rätt, och allt som andra gör annorlunda är helt fel. Den typen av snubbe som kröker lite på överläppen i en föraktfull grimas och säger “aja, det är ju lätt att vara aktiv på twitter men alltså JAG, jag gör faktiskt saker. Viktiga saker. På riktigt”.

stop

Newsflash: det är inte snubbiga snubbar som bestämmer vad som är viktiga saker, på riktigt. Det är inte snubbiga snubbar som har veto. Och snubbiga snubbar borde ärligt talat visa lite ödmjukhet inför att andra kanske inte har samma förutsättningar.

Ta mig som ett exempel! Mitt engagemang består främst av att tycka saker. Jag skriver. Jag debatterar på Twitter. Jag får debattartiklar publicerade lite överallt. Varför skulle det vara mindre värt? Saken är den att visst, jag skulle också kunna göra “viktiga saker, på riktigt”. I teorin. För i praktiken skulle jag troligen inte klara det särskilt länge. Mitt främsta fokus nu är att skaffa ett jobb, när jag väl har det kommer jag inte ha så mycket energi att lägga på annat. Då är det väl alldeles utmärkt att jag kan engagera mig med hjälp av ord och text och argument?

Jag är verkligen kräkless på människor som ska ha åsikter om andras engagemang. Den typen av människor som ser ner på vad andra gör. Som tror sig ha rätt hela tiden. Den typen av människor som i en överväldigande majoritet av fallen är snubbiga snubbar.

Ta er snubbighet och stick. Vi är många som skiter i era råd. Vi är många som klarar oss utan er små gliringar. Fortsätt ni med era “viktiga saker, på riktigt” men fatta också detta: det finns andra saker som också är viktiga på riktigt. Ni har inte veto. Ni har inte alltid rätt.

Skaffa er lite jävla ödmjukhet.

Mr. Bean Flipping the Bird

Hjärtat sitter vänster!

På söndag är det val. Ja, det lär ju knappast någon ha missat. Och troligen har väl de flesta ändå bestämt sig vid det här laget, men kanske kan jag få någon att tänka till en gång till. Det är nämligen ett asviktigt val på söndag. Vi kan välja två olika vägar: antingen fortsätter vi med en borgerlig regering som bygger samhället på girighet, egoism och sparkar mot de svagaste. Eller så tar vi ett steg mot ett samhälle byggt på omtanke och solidaritet. För att lyckas med det senare behöver vi en rödgrön regering.

De senaste åtta åren har vi haft borgerligt styre i Sverige. Visst, de har kanske hanterat den ekonomiska krisen bra men på vems bekostnad? Det har skett på bekostnad av de sjuka. De arbetslösa. Pensionärerna. Skoleleverna. Vårdpersonalen. De utrikesfödda. Kvinnorna. Listan kan säkert göras ännu längre, men jag tror ni fattar ändå.

De senaste åtta åren har vi lärt oss att hungriga vargar inte alls jagar bäst, tvärtom börjar de jaga varandra. När de som har det sämst får det sämre så är det lätt att leta första, bästa enkla syndabock. Och så växer Sverigedemokraterna, denna skamfläck för Sverige. Vi har rasister i Riksdagen men lyssnar vi på de borgerliga så är det viktigare att fördöma demonstrationer mot rasisterna, än vad det är att fördöma rasisterna själva. Varför? För att de gynnas av SD.

Sen kan Reinfeldt stå bäst han vill och basha SD i bästa sändningstid, faktum är ändå att SD i nio gånger av tio röstar med Alliansen. SD säger så fint att de vill ha förändring på riktigt, att de är det enda oppositionspartiet. De ljuger.

Ett annat, stort, problem med att rösta på SD är förstås att man aldrig vet vad man får för sin röst. Kommer man bli representerad, eller har man lagt sin röst på en anonym näthatare som blir utkastad ur partiet? Eller har man kanske lagt sin röst på någon som “plötsligt” kom på att hen nog bättre hör hemma i nazistiska Svenskarnas Parti? Att NÅGON vågar rösta på Sverigedemokraterna efter de senaste fyra åren skrämmer mig. För det är ett tecken på hur ruttet det blivit i Sverige.

Men det finns mycket annat som skrämmer mig, utöver Sverigedemokraternas rasism. Vi har fått ett land där Fas 3 inte är en valfråga, men där det är fy fy fy att prata om det absurda i att vi har en skattesubvention för rika personers bartendrar och läxläsningshjälp. Utförsäkringarna har knappt diskuterats alls, men Moderaterna ondgör sig över att “med MPs politik blir Thailandsresan nästan 2200kr dyrare”. Ett samhälle där jobbskatteavdrag och politik som gynnar mig mig MIG trumfar solidaritet. Det egoistiska, kalla och giriga har Sverige i ett dödsgrepp.

Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökar. “Feminism utan socialism!” skriks det och absolut ingenting händer för att förändra något. Ojämlikheten kvarstår. Männen fortsätter sitta på makten. Männen blir rikare och rikare. Kvinnorna får det tuffare. Kvinnorna känner sig fortfarande otrygga på gator i sina egna städer, men det är fult att prata om att män som grupp är ett problem som vi måste hantera. Genuspedagogik i förskolan? Usch! Men har man några andra förslag? Nä.

Män springer förbi kvinnor och vita springer ifrån de som har andra pigment. Rasismen härjar, river och skär i vårt samhälle. Kan vi börja prata om strukturerna snart? Kan vi börja göra skillnad – på riktigt? En antirasism baserad på mer än SD-motstånd.

Kanske går det inte att vädja till människors solidaritet längre. Kanske är vi för indoktrinerade i jag-tänkandet. Ska jag formulera mig utifrån det så jodå, du vinner saker personligen även på rödgrön politik. Du vet att du har trygghet om du blir arbetslös. Du vet att du får tid att bli frisk om du blir sjuk. Du vet att dina föräldrar, eller du själv, får det bra när de eller du blir gamla. Du vet att någon arbetar för att klimatkatastrofen ska kunna avvärjas, att jorden ska finnas kvar även till dina barn. Det är vinster som trumfar alla jobbskatteavdrag, skattesubventioner och momssänkingar som finns, om du frågar mig.

På söndag kan vi ta ett steg mot en förändring. Vissa saker kan återställas. Välfärden kan räddas. Men det måste ske nu. Väntar vi ytterligare fyra år så kanske det är för sent sedan. Väntar vi fyra år så är det fyra år till då det ska sparkas och spottas på de svagaste i samhället. Är det verkligen så vi vill ha det?

Valet är ditt.

Jag vill inte ha en sandlådevalrörelse!

Idag är det den 14:e augusti och det är på pricken en månad kvar till valet. Jag har varit så peppad inför det här hela året. För en politiknörd, som jag är, brukar sista månaderna innan valet vara intressanta och roliga. Men jag är besviken, väldigt besviken.

Kanske är det så att jag ser saker annorlunda eftersom jag jobbar med valet på ett helt nytt sätt i år, i egenskap av valombudsman. Eller kanske är det så att svensk politik har förändrats. Jag la märke till i förra valet att politiken har blivit personiferad, det kretsar mer om personer och individer istället för sakfrågor. Det gäller både de som röstar (“Vad kan JAG vinna på det här? Vad kan ni göra för MIG?”) men framförallt gäller det hur politik presenteras. Det är större fokus på de individuella politikerna än på vad de egentligen VILL.

Moderaternas nya affischeringskampanj är ett så sjukt bra exempel på vad jag menar. Istället för att de fokuserar på att lyfta fram sina egna frågor, istället för att fläska ut sina egna budskap och vad de tänker göra om de får makten i fyra år till så lägger de 24 MILJONER kronor på att basha de rödgröna partierna.

Jag blir bara så arg, för det är så himla…töntigt!

Ännu töntigare blir det om man kollar på Centern, som skapat en HEL HEMSIDA som typ bara riktar sig mot Ali Esbati (V), då de tycker att han ska ta tillbaka att han sa “tjänstefolk” i en TV-debatt. På riktigt: de har gjort en hel hemsida tillägnat detta. Samtidigt kliar sig de flesta i huvudet och ser lite vilsna ut när man ställer frågan “Vad vill egentligen Centerpartiet?” NO BODY KNOWS!

Och Folkpartiet? Ja, de kör på sin “feminism utan socialism”-kampanj och jag ba “jamenvisst, kör på ni, men vad vill ni ÅSTADKOMMA mer den feminismen då?”. Jag menar seriÖST det funkar inte att bara “jag är feminist” och så är allt frid och fröjd. Man måste kanske berätta VARFÖR man är det också. Jan Björklund tycks ju dock vara väldigt bekväm nere i sandlådan:

infantil

Ärligt talat är det inte så att rödgröna blocket är så mycket bättre. Eller jo: jag kan inte riktigt se att de är lika personfixerade. Men ärligt: vad går sossarna till val på? Vad kommer de göra om de får makten? Är de för eller emot, fågel eller fisk, upp eller ner?

Jennifer Lawrence IDK

Ni kanske märker att jag är lite upprörd. Det är jag. Upprörd och besviken! Jag vill ju se en valrörelse som handlar om politik, om riktiga frågor, om förändring och visioner. Jag vill inte se en valrörelse som dels handlar om att puckla på “motståndarlaget” på ett sätt värdigt förskolebarn. Jag vill inte ha en sandlådevalrörelse!

För vet ni vilka som vinner på en sandlådevalrörelse som är så otydlig så att inte ens jag, som ändå JOBBAR med valet, förstår vad partierna egentligen vill? Ni får tre alternativ. Är det A) Små söta kaniner, B) Jesus eller C) Det där hemska rasistpartiet som alla är så angelägna att bli av med?

The 33 Most Important Bunny GIFs On The Internet

Well. Det är varken Jesus eller kaninerna, åtminstone inte såvitt jag vet. Men SD går ut och säger “Vi vill stoppa det organiserade tiggeriet” och för den som inte är så insatt, för den som är fördomsfull, den som redan bestämt sig för att hata de mest utsatta i vårt samhälle så låter det tydligt och bra. SD säger “Vi vill se till att pensionärerna får det bättre” och för den som är pensionär och tvingas leva på snabbnudlar som nån jäkla student så låter det kanske jäkligt gött.

Det får fasen vara nog nu. Ge inte bort NÅGOT på walkover till Sverige”demokraterna”. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning efter opinionsundersökning säger samma sak: folk tycks skita fullständigt i att SD är rasister. Så det kanske är dags för en ny strategi. Rasismen ska krossas – JA. Men rasismen varken kom eller kommer försvinna med SD. Vill vi verkligen kicka ut Åkesson, Ekeroth, Söder och resten av dem ur Riksdagen så måste politiker, partier såväl som företrädare, bli bättre på att berätta vad de själva vill åstadkomma och förändra, samt upplysa om att SD säger sig jobba för en sak, men i samma veva röstar de emot det i Riksdagen.

Det är farligt, det som händer just nu. Förvirring är inte bra. Förvirring leder alltför ofta till att folk antingen inte bryr sig, eller väljer att rösta på det tydligaste alternativet. Är det alternativet ett rasistiskt parti, tja då är det läskigt på riktigt.

Ingrid Carlqvist, Sveriges främsta homofobiförespråkare?

Okej, det blir ett till inlägg om homofobiska bloggen Dispatch International och Ingrid Carlqvist. Jag tänkte att om ni inte blev övertygade av förra inlägget, så blir ni det nu. Dispatch International är så tydligt inte bara en rasistisk blogg, utan grov homofobisk. Något som syns extra tidigt i dessa Pride-tider.

OBS även detta inlägg kan vara obehagligt att läsa så en stor fet triggervarning för homofobi och rasism. Klicka här om du känner att du inte vill läsa, så kommer du istället till söta katt-GIFs.

Jag tänkte börja med en krönika som publicerats på bloggen. Den är undertecknad Fredrik Nilsson och hävdar att RFSL är som islamister. Jepp, det gör den faktiskt. Hur kommer denne Fredrik Nilsson då fram till denna helt fantastiskt korkade slutsats?

Hbtq-rörelsen och Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, RFSL, är kapade av vänstern. Vänsterns syn på familjen är den motsatta till borgerliga kärnvärderingar – där livslånga monogama förhållanden står högst upp på agendan. I hbtq-rörelsen och RFSLs värld är bögen, flatan och transpersonen utelämnad till ett liv i ensamhet – utan skydd från omgivningen att hantera livskriser. I hbtq-rörelsen och RFSLs värld ska alla normer rivas ned, och i ivern efter att allt ska raseras står den enskilde hbt-människan helt ensam och övergiven av RFSL – som påstår sig kämpa för sexuella minoriteters välbefinnande.

Yes, krossa normerna! Eller va, vänta nu, är det något negativt att rasera normer som förtrycker och förminskar människor? Ja, tydligen då. Det är fint (“fint”) att Fredrik Nilsson bryr sig så mycket om HBTQ-personer som han påstår i sin text. Det är verkligen superrart av honom. Vilken kämpe!

Utan tvekan delar RFSL den värdegrund som också återfinns inom jihadismen. Bägge grupperingarna använder sig av hot, åsiktsförtryck och icke-demokratiska metoder för att tilltvinga sig särrättigheter som inte är förenliga med ett demokratiskt samhällsbygge. Tillsammans med jihadister utmålar RFSL det kristna Ryssland som homofientligt. När ryssarna endast velat skydda sina minderåriga från homopropaganda, och risken att hamna i en situation där en ryske pojke eller flicka tvingas sälja sextjänster till västerländska gayturister.

Aaaaah nej. Han brydde sig inte om HBTQ-personer EGENTLIGEN ju! Vilken besvikelse va, jag är så himla förvånad. Jag kan knappt ens läsa stycket här ovanför utan att vilja skrika. Det är så dumt! Vilka särrättigheter är det RFSL försöker tilltvinga sig? Och när har RFSL hotat folk? Jag är nästan nyfiken. Vill också tillägga att alla som använder ord som “homopropaganda” borde bli på livstid diskvalificerade från att yttra sig om HBTQ-frågor. Men det är min högst personliga åsikt!

I muslimska länder i Afrika och Mellanöstern förtrycks och mördas hbt-personer kallblodigt utan att RFSL ens höjer på ögonbrynen. I stället använder RFSL sina lakejer Jonas Gardell och Mona Sahlin som språkrör för att kräva att utomeuropeiska bögar och lesbiska som bär på den livsfarliga sjukdomen hiv, ska ha rätt till uppehållstillstånd i Sverige – trots att detta ökar risken för att oskyldiga svenskar utsätts för faran att bli hiv-smittade.

Men VA? Utomeuropeiska HBTQ-personer mördas kallblodigt, men när RFSL kämpar för att de ska få en fristad i Sverige så är det FEL? Det där med logiskt tänkande är visst inget krav om man vill få sin dynga publicerad på Disssssspatch International.

Vänsterextremisterna inom RFSL har tagit ett strypgrepp kring den svenska demokratin.

I don’t even….

Jag menar att ju fler tillfälliga sexuella partner man skaffar sig, desto troligare är det att man slutar som en känslomässigt avtrubbad människa.

Oj. Undrar om det finns nån slags övre gräns? Som en person som haft en hel del tillfälliga sexuella partners så blir jag fundersam om jag är onormal som nu lever i ett stabilt, kärleksfullt förhållande? Kära Bullen…

Men nu kommer jag till det värsta. Och jag har redan gjort en triggervarning, men här är en till. För det som citeras här nedanför är så genomvidrigt.

 

Du har fortfarande chans att göra något annat.

 

Okej, du är kvar? Brace yourself:

Det sägs att bögar är trendkänsliga. Kanske det? Förut rakade bögarna sina pungar och rövar för att underlätta penetrering av anus. Numera är ”Arab Chic” högsta mode bland svenska bögar. Talibanskägg kittlar gott när det ska rövslickas – och särade håriga skinkor gör att alla kan komma åt ordentligt.

Nästa steg i RFSLs jihad mot svenskarna blir väl att svenska bögar och lesbiska hänger livlösa i lyktstolpar runtom i Sverige?

Jag mår lite illa nu. Eller inte så lite faktiskt, utan rätt ordentligt illa. HUR kan man få för sig att det är en bra idé att publicera en sådan här krönika? Jo – man är gravt homofobisk. Och rasistisk.

Ingrid Carlqvist kämpar verkligen hårt för att bli erkänd som rikshomofob, särskilt då hon i ännu en “artikel” om Pride gör en hel del konstiga kopplingar. Det handlar om “Kinkykvarteret” där personer med fetischer och kinksters får något av en fristad. Här får man också möjlighet att prova på olika saker.

Kinkykvarteret kommer vara “en park i parken”, ett avgränsat område i Pride park på Östermalms IP, med 18-årsgräns.

– Anledningen till att det är avskilt är lika mycket för folk som inte förstår det här eller ska behöva se något de inte vill se och lika mycket för de som vill leva ut, som inte ska behöva få sneda blickar. Det är en säker plats – folk ska må bra och känna sig hemma.

Med Kinkykvarteret vill intiativtagarna skapa en egen värld med andra normer.

– Även Pride har ju normer, det finns en hetero-norm, en homo-norm – och vi vill bryta mot det normativa uttrycket för kärlek. Mest av allt vill vi belysa att det finns en verklighet som ser annorlunda ut, det finns ju mycket fördomar om BDSM – utifrån kan det te sig väldigt brutalt. Men grunden till allt är kärlek och respekt, säger Erik Sundbäck.

Det här är något Ingrid Carlqvist har väldigt lite förståelse för. Ingen alls faktiskt. I “artikeln” larmar hon om att det kan finnas folk på plats som kan tänkas vilja ha sex med varandra. Hugaligen. Och återigen, denna hycklande “bry sig om”-attityden:

Frågan är om det verkligen är vettigt att skicka unga, lätt påverkbara tonåringar till Pride?

Carlqvist avslutar sedan det hela med:

Man kan undra hur Svenska kyrkan har hamnat i detta Sodom och Gomorra.
Men det är ett faktum att kyrkan allt mer överger Gud och Jesus – för att i stället föra fram saker som klimat och homosexualitet. På senaste kyrkomötet beslutade en majoritet att Svenska kyrkans stift ska verka för att kyrkans arbetsplatser ska utbildas om hbt-frågor genom så kallad hbt-certifiering – vilket kan leda till omskrivningar av Bibeln!

Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL som utför så kallade hbt-certifieringar, har sagt att kyrkan nog måste stryka vissa partier ur Bibeln (!) om de ska klara en certifiering:

”Det finns ju inslag i religiösa skrifter som används som argument mot hbt-personer till exempel. Då får vi diskutera om det i så fall innebär att vi får säga att i och med den här certifieringen så önskar vi att ni inte citerar de här avsnitten i Bibeln.”

“Omskrivningar av Bibeln”? Att aktivt välja att inte citera vissa saker, det är inte helt samma sak som att skriva om Bibeln. Men varför hålla sig till nån slags sanning och rimlighet, när man försöker pusha fram sin homofobiska och hatiska agenda.

Nu ska jag inte blogga mer om Dispatch International och Ingrid Carlqvist. Åtminstone inte på ett tag. Är ni inte övertygade om att bloggen är både rasistiskt och homofobisk, ja då tror jag inte att ni är villiga att öppna er för koncept som “allas lika värde” och “mänskliga rättigheter”. Förhoppningsvis har dock någon fått upp ögonen för att Dispatch International är en hatisk blogg.

Förhoppningsvis har ingen glömt att Sverigedemokraterna stöttat bloggen ifråga.

Förhoppningsvis läggs skiten ner snart.

Fall inte för SD:s hatpropaganda

Så händer det igen. En tiggare har blivit misshandlad:

– Det var en förbipasserande som hade svårt att acceptera att han satt och tiggde och började slå efter honom med en krycka, säger Håkan Klein, biträdande närpolischef i Lund.

Och ja, jag skriver igen. För det har hänt alldeles för många gånger senaste tiden. En googling och jag hittar tre artiklar om tre olika fall där tiggare blivit misshandlade på olika sätt. Säkerligen har det hänt ännu fler gånger.

Jag undrar vad det är som är så provocerande med en person som ber om hjälp. Vad är så oerhört upprörande med en tiggare att någon som passerar känner “Jag måste slå hen”. Vad händer med vårt land?

Kanske är det så att de som misshandlar mår dåligt själva. Att de projicerar sin egen ilska, en ilska mot sig själva och mot samhället, på den som är svagare. Så kan det vara. Det är omöjligt att säga.

Men något jag vågar drista mig till att skriva är detta: det är fasen inte så konstigt att det händer nu. Vi har ett riksdagsparti som gått all in för att demonisera varenda tiggare och hemlös i Sverige. Ett parti som tapetserat med stora affischer som pekar ut tiggarna som något farligt, något ont. Något vi måste bli av med. Då är det inte så konstigt att människor slutar se tiggarna som medmänniskor, och istället ser dem som hot.

Sverigedemokraterna hetsar mot de som har det sämst i samhället. De hetsar mot de som är svagast. De inte bara sparkar på dem, de uppmuntrar indirekt andra att sparka på dem också.

Och jag vill bara gråta när jag tänker på det. För hur stoppar vi det? Hur hindrar vi folk från att falla för SD:s hatpropaganda? Ett första steg är kanske att vi börjar prata om det. Och att vi börjar prata om men framförallt MED tiggare. De är människor. Bjud in dem. Välkomna dem. Prata med dem. Behandla dem som om de vore din granne. Behandla dem som du själv skulle ha velat bli behandlad i deras situation.

De har samma värde som vi.

Det är vårt förbannade ansvar att se till att de inte blir skadade.

Tre år sedan idag

För tre år sedan skulle jag gå ut. Stråket hade öppnat, och vi var ett gäng som skulle ses. Jag hade ett ragg på gång och var förväntansfull. Nån gång på eftermiddagen såg jag att en kompis delat en länk på Facebook: “Bomb i Oslo”. Det stod inte så mycket och jag tänkte att det säkert inte var så allvarligt. Var det ens en bomb?

Jag fortsatte med mitt. Sneglade då och då in på nyhetssidorna. Plötsligt började det bli tydligt: det var en bomb, och det var allvarligare än vad som först framgick. “Läskigt!”, tänkte jag och fortsatte sminka mig, byta kläder, lyssna på musik, förfesta på egen hand. Så plötsligt kommer de första rapporterna: något händer på Utøya. Någon skjuter på Utøya. Någon skjuter ungdomar på Utøya.

Jag sätter på teven. Jag uppdaterar nyhetssidorna. Jag ser uppdateringar på Facebook och Twitter. Vad är det som händer?

Jag blev sen till utekvällen, men jag gick ändå. Närmast gråtfärdig berättar jag för mina kompisar vad som hänt. “Det är säkert nån jävla muslim!”, får jag till svar från en av dem. Jag ifrågasätter, varför skulle en muslim vilja skjuta AUF-medlemmar? “De skjuter väl allt som rör sig.”

Senare framgår precis vad som hänt. Vem som gjort det. Och jag mår illa. Min kompis uttalande var bara så…äckligt. Och jag blev rädd. Det skulle visa sig att hen inte var ensam om att dra de slutsatserna. Det var obehagligt att se det omaskerade hat mot muslimer som en stund blev helt accepterat att vädra.

Vi skulle snart bli varse att det var just hat som drev honom. Glödande, brinnande hat mot de som han tyckte förstörde Norge. Mot socialister, feminister, muslimer. Samtidigt fick man inte riktigt prata om det. De flesta avfärdade det hela med “Han måste vara sinnessjuk, han är galen”. Den enorma rädslan för att prata om vad som låg bakom. Vad det egentligen var han ville uppnå. Varför han valde just Utøya. Det var ett terrorattentat, men få beskrev det så då.

“Politisera inte det här Anny, det är ett vansinnesdåd och inget annat”. Jag ville bara skrika.

Idag är det tre år sedan det ofattbara hände. Tre år sedan och jag vill gråta när jag tänker på det. Jag vill gråta när jag tänker på att inget egentligen förändrats till det bättre. Jag vill gråta när jag tänker på att det sitter nazister i EU-parlamentet. Jag vill gråta när jag tänker på att Sverigedemokraterna bara ökar. Jag vill gråta när jag tänker på att Fremskrittspartiet har ökat i Norge.

Vi måste öppna ögonen nu. Vi måste våga se fascismen och hatet som finns runtomkring oss. För om vi inte vågar eller vill se, så kan vi inte stoppa det. Och det, det är vi faktiskt skyldiga att göra. För att hedra de som dog. För att stå sida vid sida med de som överlevde. För att se till att världen blir ett lite bättre ställe, för de som sedan kommer ärva den.

Tre år sedan idag. Ikväll tänder jag ett ljus i mitt fönster. Imorgon fortsätter jag kämpa mot hatet.

Läs också:
Dagen vi aldrig glömmer

 

 

Låt Palestinas barn vila i frid

En öronbedövande smäll. En till. Eld. Rök. Delar av hus som flyger iväg som fyrverkerier. Någon skriker. En siren ljuder någonstans. Salta tårar, bittert blod. All denna ohyggliga död. Palestina bombas och här sitter vi, i trygga lilla Sverige, och följer det via bilder och filmer. Vi läser berättelserna från de som bor i husen vi sedan ser som bråte på fotografierna. Vi följer dem på Twitter, när de berättar om sin dödsångest. De kan inte fly. De kan inte ta skydd.

Och vi följer dem på Twitter. Vi retweetar deras berättelser. Vi förfasas. Vi bloggar om det. Vi blir arga på en svensk politisk ledare för att han uttrycker sig klumpigt. Vi bråkar, med ord, med liberaler som säger “lika goda kålsupare!”. Vi försöker skrika så att anda också hör, när rösterna från Palestina inte hörs över bombningarna. Vi försöker skrika så att fler märker vad som händer. Salta tårar, bittert blod. All denna ohyggliga död.

Vi följer dem på Twitter. Vi följer dem på Facebook. Vi delar vidare bilder på deras dödade barn. Varför? För att andra ska se att det inte är på skämt? För att andra ska se att det är barn som dör? Men vi vet det redan. Vi behöver inte se fler döda, lemlästade barn nu. Låt barnen få den frid som döden kanske gett dem. Låt dem inte bli verktyg i en politisk kamp i ett litet, tryggt land långt i norr.

Vi följer dem på Twitter. Vi följer dem på Facebook. Vi delar vidare bilder på deras dödade barn, och tänker att vi gör något bra. “Det är privilegierat att kunna välja att inte se dem!”. Men jag, jag vill hellre ge barnen privilegiet att inte delas på Facebook. Jag vill ge barnen privilegiet att få vila i frid, att slippa bli politiska verktyg när de slutat skratta, slutat le, slutat leka. Jag vill ge barnen privilegiet att få vara ifred, äntligen ifred.

Palestina bombas. Palestina gråter. Vi följer dem på Twitter. Vi följer på Facebook. Låt oss fortsätta skrika så att deras röster hörs även här i trygga, lilla Sverige. Låt oss fortsätta berätta deras historier. Låt oss fortsätta vråla av vanmakten att ingen gör något, och låt den vanmakten förvandlas till aktion och press på de som borde agera. Låt oss ta strid och låt oss våga se vad som händer. Men snälla. Snälla.

Snälla låt oss sluta dela bilderna på deras dödade barn. Vi behöver inte se fler bilder nu, för att kunna berätta för andra. Salta tårar, bittert blod.

All denna ohyggliga död.

Ta det lite lugnt

Som ingen kan ha missat så pågår Almedalsveckan just nu. En roséfärgad festival för vuxna människor. En vecka som blandar högt med lågt. En vecka där alla politiska partier är representerade, inklusive rasisterna i Sverigedemokraterna och nazisterna i Svenskarnas parti.

Dit SD går, följer också rubriker. Helt enkelt för att de oftast gör bort sig på ett eller annat sätt. De “kladdar sitt kladdiga kladd” på det mesta de närvarar vid, helt enkelt. Årets Almedalsvecka är inget undantag, eller vad sägs om en SD-ordförande med keps från ett klädmärke högt älskat av nazister? Mm, så mysigt. “Men det där hade kunnat hända vem som helst juee…!” NEJ för om någon i ett annat parti hade nazimärken på sina kläder skulle hen troligtvis bränna upp skiten. Just sayin’.

Även SDU är i Visby och idag blev det lite av en snackis när en av dem la upp en bild där ett gäng “sverigevänner” (ni vet, de där som hatar typ allt svenskt) poserar med Erik Hamrén och Pia Sundhage. Internet fick fnatt. HUR kunde dessa (tydligen) sporthjältar posera med rasisternas ungdomsklubb?

Det visade sig att de inte hade en aning om vilka de poserade med. Pia Sundhage tog tillfället i akt och berättade att hon kommer rösta antingen på FI eller V i valet. Applåder för det!

Men det som genuint bekymrar mig är att folk tycks ha svårt att köpa deras förklaring. Jag rör mig i kretsar med politiskt intresserade människor som utan tvekan kan skilja SDU från icke-rasister. Men bara för det, måste man inte förutsätta att alla andra kan det. Det finns ordentligt många människor i Sverige som inte skulle kunna peka ut SDU:s logga om de blev tillfrågade. Och det är lite farligt att förutsätta att alla andra är jätteinsatta i vad en själv bryr sig om.

Jag ser det här rätt ofta och det är ingen ny grej. Man tar för givet att alla andra besitter samma kunskaper som en själv. Och sen blir man arg när någon missförstår eller gör något tokigt utan att hen ens vet om att hen gör det. Det gäller allt från att råka posera med rasister (JO det ÄR möjligt!) till att inte veta vad vissa ord betyder. Det kanske är dags att vi blir lite mer pedagogiska. Förväxla mig inte med god ton-förespråkare nu bara, det jag försöker säga är något helt annat. Nämligen att vi inte kan förutsätta att alla kan och vet saker.

Jag tror att en sån insikt skulle underlätta för många. Inte minst för mig själv, som aldrig gått nån högre utbildning och ibland har rätt svårt att hänga med i akademikerspråk. Så kanske, kanske vi bör vara lite försiktiga med att använda ord som “diskurs” i tid och otid, och kanske kanske bör vi låta idrottsmänniskor få göra misstag och ställa upp på bild med fel människor utan att vi för den delen tycker att de är idioter.

Alla kan göra fel. Alla kan inte veta allt.
Men om vi är lite pedagogiska, så kommer vi iallafall en bit på vägen till ett bättre samhälle. Don’t ya’ think?

Första maj-tal 2014

Hej kamrater, det är väldigt trevlig att få vara här och tala. Första maj har alltid varit speciellt för mig. Jag kommer ihåg vaga minnesbilder från första maj från när jag var väldigt liten och fick sitta på pappas axlar i tåget. I jämnhöjd med plakaten som jag inte kunde läsa förstod jag ändå att det var en viktig dag. Det var den när jag var liten, det var den redan på 1800-talet och den är det idag. Vi har mycket att vinna tillbaka och ett stort arbete väntar framför oss.

Det är ett nämligen ett viktigt år i år. Supervalår, kallas det, eftersom det är val inte bara till riksdag, kommun och region, utan även till europaparlamentet. Särskilt viktigt är det här valåret kanske för oss, Vänsterpartiet.

Självfallet vill vi växa och bli större i både kommun, riksdag och region. Vi vill påverka, och vi kan styra. Det har vi visat i många kommuner där vi redan idag är med och styr. Vi har en politik som många kan ställa sig bakom. Och vi är det enda partiet som säger bestämt nej till vinster i välfärden. Kanske tycker ni att just den där sista meningen, nej till vinster i välfärden, har upprepats många gånger nu? Bra. Det ska den göra. När valdagen är här den 14 september ska hela Sverige veta var vi står i den frågan.

Det är den frågan som är vår viktigaste, inte bara för att en stor del av Sveriges befolkning står bakom oss i den, utan också för att vi alla är överens om att det får räcka nu. Våra skattepengar ska gå till det som vi hade tänkt oss, inte ner i fickan på redan rika riskkapitalister som tar med sig dem till skatteparadis och lever gott. På våra skattepengar!

Därför är det så oerhört viktigt att vi mobiliserar inför höstens val. Att vi kämpar med varje gnutta energi vi kan uppbåda. Ut på gator och torg, ta diskussionen vid fikabordet, skriv debattinlägg, blogga och twittra. Visa och berätta vad Vänsterpartiet står för. Det är det bästa sättet på vilket vi kan växa. Vi blir inte större genom tystnad, vi blir större genom engagemang och glöd.

På samma sätt måste vi ta valet till europaparlamentet på största allvar. Röstdeltagandet är historiskt sett lågt i det valet. Det måste vi ändra på. För det är många av våra egna som inte röstar, just för att vårt parti är eu-kritiskt. Men någonstans måste även den mest eu-negativa förstå att om vi ändå är med, så måste vi delta och påverka. Vi kan förändra. Vi har visat det med det arbete vi redan bedrivit i europaparlamentet så här långt.

Vi har gått före och visat vägen när det gäller jämställdhet och feministiska frågor. Det är något som gör mig väldigt stolt. Jag hoppas att vi fortsätter med det arbetet, för det behövs. Det finns många ute i Europa som tycker att feminismen har gått för långt. Det tycker inte jag, jag tycker att den knappt börjat ta sig någonstans.

Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra aborträtten.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra villkoren för arbetande kvinnor.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att inskränka rättigheterna ytterligare för hbtq-personer.

Vi måste motverka det. Vi är det parti som tar de här frågorna på störst allvar och därför behövs vi i europaparlamentet. Vi kan inte låta antifeministerna, kvinnohatarna och bakåtsträvarna roffa åt sig all makt. Det finns många därute som slåss hårt för att krossa rättigheter som vi kämpat för i åratal. Låt dem inte göra det. Låt oss istället kämpa tillbaka, ännu hårdare!

Vi har ett annat viktigt arbete att göra i Europaparlamentet. Idag dör människor när de flyr från krigsdrabbade länder. Människor från Syrien är så desperata att ta sig från kriget och terrorn i det egna hemlandet att säkerheten på båtarna de färdas med inte ens är sekundär fråga, det är inte överhuvudtaget något de har råd att fundera på. De dör, där på Medelhavet. I sin vilja att rädda sina liv, förlorar de dem istället.

Det behöver inte vara så här. Europa är ett fort med tjocka murar. De murarna kan vi hjälpa till att riva ner. Ingen borde behöva dö för att kunna ta sig från kriget i sitt hemland till någon typ av trygghet i Europa. Rätten till liv måste stå över viljan att sluta sig mot omvärlden. Men även här finns det många som kämpar med allt de har, för att vi ska sluta oss allt mer. Låt det inte ske. Låt inte fler dö på Medelhavet. Deras tårar är våra tårar. Deras rädsla ska vara vår rädsla. Deras kamp ska vara vår. Deras blod ska inte finnas på våra händer.

Men det är inte bara i EU vi måste kämpa och slå tillbaka. Vi har en kamp i Sverige som vi måste ta på stort allvar. Idag har nazistiska svenskarnas parti demonstrerat i Jönköping. Nazister. På arbetarrörelsens dag. Jag känner hur hela min släkt, bestående av arbetarklass och fackliga aktivister, roterar i sina gravar.

Det här är tyvärr bara ett tecken i tiden. Rasismen normaliserades i rasande takt efter att Sverigedemokraterna tog plats i Riksdagen. Vi gick från att tycka att antirasism var ett normaltillstånd, till att vissa tycker att det är något extremt. Något bara vi på vänsterkanten ska hålla på med, för det är något farligt och odemokratiskt som de inte själva vill befatta sig med. Det är en utveckling som, ärligt talat, skrämmer skiten ur mig.

Jag kommer ihåg så väl hur det kändes för fyra år sedan, när det stod klart att SD kom in i riksdagen. Den vanmakt jag kände. Hur kunde detta ske? Hur kunde vi släppa in rasister i Sveriges riksdag? Den frågeställningen har jag haft med mig sedan dess. Och jag ser sambandet mellan det, och vilka som styrt vårt land i regeringsställning i åtta år.

Vi har haft en regering som sakta men säkert försämrat villkoren för de som har det sämst i landet. De har försämrat för arbetslösa, för sjuka, för ensamstående kvinnor, för icke svenskfödda. Arbetslösheten har ökat. Och det är då inte så konstigt att SD, som har en enkel lösning på varje problem som finns, då ökar. För tyvärr måste jag också säga detta: det har inte funnits några andra som skrikit lika högt som Sverigedemokraterna. SD övervann internet, de var tillsammans med sina högerextrema kusiner, pionjärer på nätet.

Vi i de övriga partierna stod och trampade utanför våra valstugor, ovetande om att en stor del av valkampanjen 2010 bestod av ettor och nollor. Jag säger inte att det är vårt fel att SD fick sin makt, men jag säger att vi hade kunnat arbeta hårdare för att förhindra det.

Därför är det viktigare än nånsin att vi vågar ta den här kampen nu. Det är inte bara SD som vi måste kämpa mot, nazisterna marscherar på våra gator. De skadar våra kamrater, våra systrar och bröder. Vi kan inte sitta stilla och tigande stå på. Vi är det parti som står för solidaritet, feminism, samhörighet, rättvisa. Det är vi som måste stå på tå och skrika allra högst. Jag hoppas att jag har er vid min sida i den kampen, för tillsammans kan vi skrika så mycket högre. Tillsammans kan vi skydda varandras ryggar. Tillsammans kan vi visa både SD och de nazistiska rörelserna att de inte är välkomna här. Inte i vårt Sverige. Inte i vårt Halland.

Och jag vill att vi skänker en tanke till de som rest från hela landet till Jönköping idag, för att protestera och demonstrera mot nazisterna. Jag vill att vi skänker en tanke till de som riskerar sin trygghet, sin säkerhet, för att med raka ryggar kunna säga “vi gjorde något”. Jag vill att vi skänker en tanke till kyrkorna i Jönköping som för första gången sedan 1939 lät klockarna ringa för att varna för fara, när nazisterna marscherade genom staden.

Och jag vill till och med att vi skänker en tanke till det moderata kommunalråd som sa “Vi vill inte förknippas med nazism!” och lät skylta om infartsskyltarna så att det där står “Jönköping mot nazism”. Han tycks ha förstått att kampen mot nazism har ingen partitillhörighet.. Och jag hoppas att fler av hans partikamrater, hans allianskompisar och alla som tänker samma liberala tankar som han förstår detsamma: kampen mot nazism är inget extremt, det är ett demokratiskt måste.

Jag är som sagt väldigt glad att få vara här och tala idag. Det är skönt att få ladda upp med energi och engagemang. Vi kommer behöva varandra i kommande valrörelser. Varje gång vi känner tröttheten måste vi tänka på vad det är vi kämpar för. Det är värt lite trötthet när vi kämpar för ett socialistiskt och solidariskt samhälle där alla är välkomna. Det är värt lite huvudvärk när vi kämpar för att kvinnor ska våga gå ute på kvällen, för att kvinnor ska känna sig trygga, för att kvinnors rättigheter inte ska tas ifrån dem. Det är värt lite träningsvärk efter spring i trappor för att dela ut flygblad, för vi kämpar för ett Sverige, och ett EU, byggt på rättvisa och solidaritet.

Vi är Vänsterpartiet. Vi är feminister och socialister. Vi kämpar för de som inte kan. Vi skriker för de som inte har någon röst. Vi är stolta över vår politik och vi vill prata om den. Vi vill göra skillnad och vi vill påverka. Vi är Vänsterpartiet och vi är inte till salu!

första maj

 

Tystnad är inte ett alternativ när nazister marscherar

Om en dryg halvtimme marscherar nazister i Jönköping. På arbetarnas dag. 2014. Det är för mig helt svindlande att vi inte kommit längre än så. Vad som är än mer svindlande är den totala oförståelse som i många fall finns för de som åker dit för att protestera.

“De vill ju bara skapa bråk”, “Det är bättre att ignorera det hela”, “Det är ju bara maskerade extremister ändå, samma skit som nazisterna!”. Det finns många åsikter om vilka som valt att åka dit, och varför. Men kan vi inte bara komma överens om en sak:

Det är aldrig fel att protestera mot nazism.

För ärligt talat, det som vi alla fick lära oss om Hitlers framgångar i Tyskland var väl att det går ohyggligt fel om ingen protesterar och säger nej. En av de mest återkommande frågeställningarna är ändå “Varför lät folk det hända?”. Varför ska det då vara så kontroversiellt att idag säga ifrån?

Jag skrev på Twitter idag att jag förstår att man hellre är maskerad och missförstådd, än uppsökt av nazister. För tyvärr är det så verkligheten ser ut för många som vågar ta ställning och säga nej. Även jag har märkt av det, då det tydligt har visats för mig att “vi vet var du bor”. Den blotta insikt att de vet det har förändrat något i mig. Nu har jag den turen att jag jobbar för ett politiskt parti. Polisen måste ta eventuella hotbilder mot mig på allvar. Det ger mig ändå en känsla av trygghet.

Men för de som inte kan finna trygghet i polisen? För de som har alldeles  för många dåliga erfarenheter av polisen för att de ens ska söka stöd och hjälp där? Jag har full förståelse för att de maskerar sig. För ibland har man inget val, man måste vara med i motdemonstrationer. Man måste protestera. Man måste säga ifrån och vara på plats, även om det är att riskera sin egen trygghet.

För det skulle kunna bli så mycket värre. Om man är tyst. Om man sitter hemma och låter nazismen och rasismen normaliseras ytterligare. För då har man kanske inget att välja på till slut, då är all trygghet förlorad.

Jag vill skicka ett meddelande till alla mina vänner och kamrater i Jönköping idag: Jag är med er, i tanken. Ta hand om varandra, var rädd om varandra och skydda varandras ryggar. Ta det försiktigt men sträck på era ryggar. Var stolta över er själva. Era protester är värda så oerhört mycket för så oerhört många av oss. Jag är stolt över er. Jag väljer att inte se det som att idag är dagen då nazister marscherar på arbetarnas dag. Jag väljer att se det som att idag är dagen då så väldigt många var modiga, protesterade och tog ställning. Tack!