Ibland vill jag bara förbanna oturen jag hade när jag råkade födas som kvinna. För jo, i vissa fall är det bara otur. En belastning. Som till exempel när det kommer till vem som egentligen har rätten till min kropp. För det mesta tyder på att det inte är jag själv.

Idag har ett rättsfall från Umeå uppmärksammats i såväl sociala som traditionella media. Det handlar om en tjej som fått en vinflaska uppkörd i sitt underliv, när hon blivit fasthållen. Men det är inte våldtäkt.

Tingsrätten menar att tjejens uppgifter om att hon till en början höll ihop benen är trovärdiga men att det kan tyda på att hon var blyg eller tvekade. Tingsrätten slår även fast att det var omdömeslöst av killarna att föra in den tomma vinflaskan i tjejens underliv men att det de inte hade uppsåt att skada henne och att de slutade när de såg att tjejens underliv började blöda.

 

Eller som det står i domen:

 

Personer  som är invecklade  i sexuella aktiviteter  med  varandra gör ju  naturligen  saker med  varandras  kroppar på ett spontant  sätt utan  att fråga om den som berörs  av det samtycker  eller inte. Därtill kommer  att A  under händelseförloppet  inte heller givit något verbalt uttryck  för bristande  samtycke.

Ja, personer som är invecklade i sexuella aktiviteter med varandra gör saker med varandras kroppar på ett spontant sätt. Mycket riktigt. Men man kan tycka att när det gäller att penetrera någon med en glasflaska så kanske man ska vara väldigt noga med att kolla om den som blir penetrerad också vill det?

Men det blir liksom ännu sjukare, det här är också ett utdrag direkt från domen:

Vid bedömningen  av om  så ska ske får då inledningsvis  konstateras,  att det  inte finns något  som tyder på  att den blödning  och de smärtor  hos A som  penetreringen med  flaskan medfört, orsakats  av att  Saman  fört flaskan in och  ut i A:s  underliv  med överdriven kraft, utan allt tyder på att de sagda  effekterna uppkommit  till  följd av att en del av den aluminiumfolie som omger  den övre delen  av halsen på  en vinflaska funnits kvar på den urdruckna  vinflaskan och  att en kant  av  folien  orsakat en sårskada  i A:s  underliv.

 

Jamen dåså! En sårskada i underlivet är ju inget att bråka över, eller? Ärligt talat förstår jag inte riktigt på vilket sätt det spelar roll hur hon började blöda: Hon säger själv att hon inte var med på att glasflaskan användes, hon knep ihop benen (även om Tingsrätten säger att detta kan bero på blygsel…och då är det okej att tvinga isär någons ben och köra upp en glasflaska i underlivet på henne…eeeh…) och har gjort en anmälan om våldtäkt. Seriöst, Umeå Tingsrätt, vad håller ni på med?

Men, tragiskt nog: Jag är inte det minsta förvånad. Det är egentligen inte domen det är fel på, enligt min högst amatörmässiga bedömning. Det är såklart hos lagen felet ligger. Att vi 2013 fortfarande inte har en samtyckeslagstiftning i Sverige tycker jag är rent bedrövligt. Hur svårt kan det vara egentligen, att se till att den man har sex med faktiskt VILL ha sex med en? Och nej, det räcker inte med att säga “Ja jag vill ha sex med dig” och sen får man göra vad man vill med personens kropp. Att använda en glasflaska som sexleksak får nog räknas som en sådan sak som man bör ha särskilt samtycke för.

Jag blir så galet provocerad av det här. Det är så uppenbart att vi kvinnor inte har nån egentlig rätt till våra egna kroppar. Vi får liksom räkna med att bli våldtagna med glasflaskor, få fingrar uppkörda i underlivet för att “kontrollera vår oskuld” och att män har analsex med oss när vi sover, fastän vi inte vill. Vad ger det här egentligen för signaler? För mig framstår en sak som extra tydlig: Det är nog fan ingen mening att ens anmäla en våldtäkt.

För om du gör en anmälan får du räkna med att själv bli misstänkliggjord, utfrågad om dina sexvanor och om du var full och hur du var klädd. Du får räkna med att folk vänder sig mot dig och tar förövarens sida istället. Du får räkna med att du blir ifrågasatt, sa du verkligen “Nej” på rätt sätt? Du får också räkna med att det troligtvis inte blir någon fällande dom, för som det ser ut i Sverige idag är det förbannat svårt att få någon fälld för våldtäkt.

Jag vet detta, och det är hjärtskärande och ger mig en stor klump av ångest i magen. Skulle jag själv bli utsatt för våldtäkt så skulle jag inte våga anmäla. Jag skulle inte vilja följa upp ett övergrepp med en såpass påfrestande och ofta förnedrande process som en våldtäktsanmälan, och eventuell rättegång, faktiskt är. Domen från Umeå tingsrätt kanske är helt rimlig sett till lagen, men den visar också det här för Sveriges alla flickor och kvinnor:

Lite våldtäkt får du faktiskt tåla.