Tag Archives: Sverige

Arbetarrörelsen kan bättre – eller “Det handlar inte om invandring!”

Posted on by

Jag läste det här, och jag blev upprörd. Vad händer med min älskade arbetarrörelse? Mitt älskade LO? Vi måste göra något åt saken. Vi kan inte låta ord som jämlikhet och solidaritet förlora sin betydelse. För är det något SD inte förstår, så är det just de två orden. Vi måste bli bättre, kära kamrater. Vi måste bli starkare. Tydligare.

Jag skrev om det här på Facebook också. Och fick en kommentar från en älskad vän som menade väl när hen skrev “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”. Min respons på det blev en lång kommentar och jag kände att det var något jag ville förmedla till fler. Att jag ville att fler skulle läsa, för det är viktigt. Så, här är min respons på “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”:

Fast det handlar inte om det. Även om vi så skulle säga nej till ALL invandring så skulle vi fortfarande rea ut vår gemensamma välfärd. Vi skulle fortfarande ha en befolkning som tycks bry sig mer om nån hundring i jobbskatteavdrag än om huruvida sjukhus har råd att anställa personal. Vi skulle fortfarande ha riskkapitalistbolag som inte jobbar för att vården och omsorgen ska bli så bra som möjligt, utan för att de ska tjäna mer pengar. Pengar som de kanske inte ens kommer skatta i Sverige.

Även om vi skulle sätta stopp för all invandring skulle vi ha en skola som är under all kritik, vi skulle ha storföretag som strävar efter högre och högre och HÖGRE vinst och hellre förhandlar fram krisavtal till sina anställda (med hot om varsel) än några år går med på mindre vinst, mindre bonus. Vi skulle fortfarande ha en regering som tycker att det viktigaste är att prioritera RUT, ROT, sänkt bolagsskatt och sänkts restaurangmoms istället för att göra något åt arbetslösheten. Typ, jag vet inte, se till att det byggs lite bostäder kanske?

Skulle bostäder byggas kanske det skulle kunna, på samma gång, lösa ett annat jätteproblem, nämligen bostadsbristen som ser till att unga vuxna får bo kvar hemma hos sina föräldrar och som leder till att det är i princip omöjligt att få tag på en lägenhet i Stockholm om man inte köper den, och hur många har råd att lägga ett par miljoner på det?

Självfallet är det enkelt att skylla alla dessa problem på invandrare och flyktingar. Men de har ingenting med saken att göra. Hur kan vi gå med på att se MÄNNISKOR som en ekonomisk belastning när vi samtidigt göttar oss med sänkt skatt som går raka vägen ner i fickan på de som redan har så mycket pengar att de aldrig, aldrig nånsin egentligen behöver oroa sig? Varför har vi låtit det bli så här? Jag tänker inte gå med på att skylla några problem på invandringen. Det är att köpa SD:s problembeskrivning och det jag vet allra tydligast är detta: SD har så jävla fel.

Näthat på SD-toppens fb-sida – eller “REAGERA Björn Söder!”

Posted on by

Det är många som har varit med i debatten om mäns hat mot kvinnor och särskilt då på nätet. Många kvinnliga politiker från olika partier har uttalat sig, diskussionen har fortfarande inte tystnat på Twitter (vilket är ovanligt…) och förhoppningsvis kommer något vettigt ur det hela. Samtidigt som en ändå relativt konstruktiv debatt har förts har Sverigedemokraterna valt en lite annan… approach. Jag har skrivit lite om det på IRM (Läs här och här) och det har förts en debatt på sidan Newsmill där Avpixlats överkucku Mats Dagerlind gråtit ut över att han blir näthatad. Samtidigt som han själv har kräkts hat över bland annat en ung kvinna vars moder tagit sitt liv.

Men det har ändå varit relativt tyst från SD. Och det är kanske inte så konstigt, när det tycks som att deras partisekreterare Björn Söder tycker att näthat är fullt acceptabelt. Eller hur kan man annars förklara att kommentaren nedan finns kvar på Björn Söders facebook-sida? Den publicerades den 5 februari och har fortfarande, än idag, inte tagits bort.

kvinnohatkommentar2

De senaste dagarna har jag diskuterat med flera SD-anhängare på Twitter som alla sagt samma sak: “Du har inget bevis för att SD-sympatisörer beter sig dåligt på nätet!” Oh well, jag tror faktiskt jag har det. Eller vad säger ni? (Och eftersom det alltid är någon som VILL missuppfatta: Ja, det finns folk från vänster som hotar och hatar över nätet också. Det finns folk från alla politiska inriktningar. Olika kön. Men MIN erfarenhet är att det främst är män som beter sig så här. Sorry, men så är det. Och hittills har ingen kunnat motbevisa mig.)

Jag hoppas innerligt att Björn Söder, eller vem som nu är ansvarig för hans FB-sida, genast tar bort kommentaren i fråga. Nog för att SD är ett parti som inte är som alla andra, men det är inte värdigt ens dem att publicera en sådan kvinnoföraktande och sexistisk kommentar. Eller säger SD emot mig i den frågan?

Ett gästinlägg – eller “Ingen kvinna vill bli våldtagen”

Posted on by

Gästinlägget är skrivet av Martina Sundman. En av de starkaste unga kvinnor jag har äran att känna. Hon är högljudd, klok och låter ingen trampa på henne. En äkta förebild!

***

Att bli våldtagen, sexuellt utnyttjad, sexuellt ofredad, sexuellt trakasserad är alltid ett reellt hot för en kvinna. Sedan vi var barn har vi fått lära oss av vuxna att vi ska akta oss för fula gubbar.Vi har alla fått höra att vi inte bör gå ensamma ute sent på kvällen. Att inte försätta oss i farliga situationer – gå inte hem till en kille du nyss har träffat, ha inte på dig utmanade kläder, somna inte på en fest. Listan är lång och rädslan vi känner är stor. När jag går hem sent på kvällen håller jag hårt i mina nycklar, alltid redo. Men ingen talade om för oss att oftast utförs våldtäkter av någon vi känner, någon vi litar på. Hur ska vi kunna skydda oss mot det? Ligger ansvaret på oss?

Vi har också fått lära oss att ett nej räcker. Men man måste vara tydlig. Är man otydlig så kan våldtäktsmannen hävda att han inte förstod att vi inte ville. Men räcker verkligen ett nej i lagens ögon för att det ska vara våldtäkt? Tyvärr inte. För att det ska vara våldtäkt i lagens ögon måste våldtäktsmannen använda våld eller hot om våld. Man kan alltså hota någon med annat än våld för att tvinga offret utan att det är våldtäkt i Sverige. Man får inte tvinga någon till sex har vi också fått lära oss. Men var går gränsen? Vad är tvång? Räcker det med att någon tjatar sig till sex för att det ska vara våldtäkt? Svaret är också där tyvärr nej i lagens ögon.

När en människa blir rädd så kan hon reagera på tre olika sätt. Antingen slåss man, flyr eller blir förstenad (spelar död). Det är inte alls ovanligt att man spelar död i en sån situation. Det är inte heller något man väljer. Man väljer inte vilken utväg man ska ta. Överlevnadsinstinkten tar över, precis som hos djur. Detta verkar inte lagen hängt med i, då offret ifrågasätts då man inte agerat som lagen förutsätter. Beslutsfattarna verkar ha en väldigt outvecklad bild av hur människor reagerar i krissituationer. Ansvaret måste läggas över på våldtäktsmannen. Hur gör vi det?

Vi som samhälle måste först och främst ändra hur vi ser på kvinnor. Vi skämtar om våldtäkter, vi drar förnedrande skämt om kvinnor, vi ser ner på de kvinnor som klär sig ”lättklätt”, vi ser ner på offret, vi lägger skulden där. Är det då konstigt att så många män tror sig ha rätten att kränka kvinnor sexuellt? För jag tror att det är där det ligger. De tror att de får, vilket vi lär dem. En våldtäktsman ser sig ofta inte som en förövare. Han skyller på offret. Offret har gett fel signaler, offret var inte tillräckligt tydlig, offret hade kort kjol, offret får skylla sig själv. Vi ser på män som att de inte går att stoppa när det väl har blivit upphetsade. Även där har vi fel. Många män är lyhörda och kan sluta så fort de märker att något är fel, så fort de hör ett nej. Men vi måste nå fram till de potentiella våldtäktsmännen. De män som tror att de får på grund av hur offret betett sig innan.

Kvinnor ska inte behöva bete sig på ett speciellt sätt för att slippa bli utsatta eller för att bli trodda. Vi måste lyssna på de utsatta och ta deras berättelser på allvar.Kvinnokroppen är inte till allmänt förfogande hur lättklädd den än är. Hur flirtiga vi än är. Hur många ”fel” signaler vi än ger så ska ett nej räcka. Eller varför inte skapa en lag där vi måste fråga varandra om vi vill? Först då för vi över ansvaret på våldtäktsmannen. I alla fall av sexuellt utnyttjande så ligger ansvaret på den utsatta. Men när det kommer till andra brott så är det tvärtom, gärningsmannen är den man ser ner på. Den som måste ta ansvar för sina handlingar. Vår våldtäktskultur gör det möjligt för män att våldta. Lagen gör det möjligt, hur vi uppfostrar våra barn gör det möjligt, samhället gör det möjligt, sättet vi ser på kvinnor gör det möjligt.

Vi vet också att mörkertalet är stort. Inte så konstigt när kvinnor som anmäler inte blir tagna på allvar. Många beskriver en rättegång som ännu ett övergrepp. Att kvinnor som blir våldtagna lägger skuld och skam på sig själva är inte heller konstigt eftersom det är vad lagen och samhället säger till oss. Vi vet hur stor skada en våldtäkt kan göra, vi hatar våldtäktsmän. Vi ser dem som monster. Men när det är någon vi känner som blir anklagad, när det inte är en överfallsvåldtäkt, när offret inte ses som trovärdig för att hon till exempel har legat med mannen tidigare eller om det är hennes partner? Då blundar vi. För vår vän är väl inget monster? Vår son kan inte vara en monster? Det måste vara kvinnan som lurat mannen. Indirekt bad hon om väl om det?

Nej, ingen kvinna vill bli våldtagen. Vi vill ha rätten att bestämma över våra kroppar oavsett situation. Vi borde redan ha det. Vi behöver lagar och samhället som skydd för att våga anmäla. Att våga gå hem sent på natten, att kunna gå hem till en man utan att vara rädd för att bli våldtagen, att våga somna på någons soffa utan den konstanta rädslan. Vi behöver politiker och lagar på vår sida.

Det är dags nu. Nu får det vara nog!

Mer kvinnohat – eller “Vad ska vi göra åt det här?”

Posted on by

Gårdagens “Uppdrag Granskning” kan inte riktigt lämna mitt huvud. Jag tänker mycket på vad som sades i programmet och jag tänker på mina egna erfarenheter. Det är smärtsamt att tänka på att det finns så många som vill tysta varenda kvinna. Som tycker sig ha rätten att skriva och säga vad som helst. Som tar sig friheten att uttrycka hot och dränka andra människor i renaste hat. Mitt i mina funderingar blir jag uppmärksammad på ett Facebook-evenemang (som jag hoppas att ni också går in och anmäler) och jag blir så ledsen. Arg. Förbannad.

ryckslöja

Evenemangets syfte är alltså att mana folk att på en given dag rycka slöjor av muslimska kvinnor. Varför? Ingen anledning lämnas, kanske för att det inte finns någon anledning till att bete sig som ett hatiskt svin. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan få för sig att starta ett sådant evenemang. Hur man kan vara så totalt uppfylld av hat? Finns det någon slags tanke att “kvinnorna måste räddas” från islam? Det är ett “argument” jag hört förr, vanligtvis från SD-sympatisörer. Men hur kan kvinnor räddas genom att de blir kränkta? Det är så ofantligt korkat rent ut sagt att jag häpnar. Vad som är värre än kvinnohat är, enligt mig, kvinnohat som döljs bakom en tunn hinna av falsk omtänksamhet. Var ärliga med ert hat, om ni nu måste välja att hata.

FB-gruppen har på kort tid spårat ur alldeles. Det är en salig blandning av sakliga, lugna argument och rent hat. Från båda sidor. Och här kan vi också se flera exempel på det som uppmärksammades i gårdagens Uppdrag Granskning, att även fast man skriver med sitt eget namn på Facebook så ser man inga hinder att uttrycka sig på sätt som är vidriga. Och i, vissa fall, på sätt som kan räknas som olagliga:

slöja22

Jag vet att både eventets skapare och flera kommentarer har polisanmälts.  Namnen står ju öppet på eventets sida så man kan ju ändå tycka att det inte vore helt omöjligt att få någon dömd för de olaga hot som finns i kommentarerna. Upp till bevis, Polisen. Hur mycket energi tänker ni lägga ner på kvinnohatet den här gången?

UPPDATERING:
Sidan är nu borttagen från Facebook. En liten seger kan tyckas, men ändå en seger!

Mäns näthat – eller “Gimme love to give to others!”

Posted on by

Ikväll önskar jag verkligen att alla ser “Uppdrag Granskning”. Jag brukar sällan göra det själv, för jag är verkligen ingen TV-människa, men kvällens program känns så otroligt viktigt och angeläget. Det handlar om mäns näthat mot kvinnor.

Jag har sett många skriva om just den saken de senaste dagarna, och det är bra. Skiten måste lyftas till ytan så att alla kan se den. Det finns så många som säger “Om ni pratar om det så går ni bara DERAS ärenden, då får de som de vill!” och förlåt, men nästa person som säger så till mig kommer jag kanske kräkas på. Iallafall i fantasin. För vad blir bättre av att tiga om problemet? Vad blir bättre av att de kvinnor som drabbas av de här vidriga hoten sitter tysta och tar skiten själv? Jag är helt övertygad om att alla kvinnor som medverkar ikväll är starka människor som inte ger sig så lätt. Men alla människor har en gräns. Alla människor kan känna smärta.

Här kan jag egentligen bara tala utifrån mig själv. Jag har varit ganska duktig på att raljera och skämta om det hat jag fått ta emot. Det är inte på långa vägar lika vidrigt som det många andra utstått och utstår, men det finns där. Och även om jag sällan velat erkänna det, ens för mig själv, så känns det när någon skriver “Du borde våldtas”, när man blir kallad “fetto”, “äckliga fitta” eller “jävla luder”. Och varje gång jag får en sådan kommentar, mail eller tweet så tänker jag att det kunde ha varit någon annan som fick läsa. Det kunde ha varit någon som inte orkar mer utan tänker “Nu får det räcka, nu ska jag vara tyst”.

Och det är väl det som är målet, antar jag? Att tysta oss. En kvinna ska veta sin plats. En kvinna ska inte sticka ut hakan och ha en åsikt. En kvinna ska väl helst vara mild, vän och undergiven. När vi vägrar anpassa oss efter de mallarna så ser vissa män rött. Vi ifrågasätter den makt vi har och därför vill de sätta oss på plats. De gör det med det effektivaste vapen de har: hot.

Som jag skrev i början så har jag sett att många har skrivit om det här den senaste tiden. Hittills har jag inte sett att någon har ett svar på hur vi får stopp på hatet. Det har heller inte jag. Men jag tror, helhjärtat, att ett stort första steg är att fler öppnar ögonen. Ser hur det faktiskt ser ut i Sverige idag. Att vi blir fler som säger ifrån och framförallt: fler som stöttar varandra.

Därför blev jag lycklig när jag idag såg hashtaggen #nätkärlek på Twitter. Med syfte att göra det näthatarna gör, fast helt tvärtom. Det vill säga att med kärlek riktigt överösa starka kvinnor, och män, som vågar ta ställning. Som vågar sticka ut hakan. Som vågar sträcka på ryggen, peka på problem i vårt samhälle och säga “Det här är inte rätt!”.

Vi är fler än de som hatar. Det är jag övertygad om. Och även om några kommer tycka att detta är klyschigt, så vill jag ändå avsluta med: Tillsammans är vi starka. För det är vi!

En uppföljning – eller “JO, det är ert ansvar!”

Posted on by

Jag hade ärligt talat inte trott att mitt inlägg om kvinnohat skulle sprida sig så mycket och så snabbt! Jag är dock glad, för jag märker att det fungerar som en ögonöppnare för vissa och en bekräftare för andra. Och tja, jag har blivit översköljd av kommentarer i stil med “Det är ett skämt, sluta vara så stel”, “Typiskt ni feminister”, “Varför ska jag som enskild man skuldbeläggas för det här?”.

Jag tycker det är lite tråkigt om individer känner att de har blivit skuldbelagda. Jag vet att skuld aldrig leder till något konstruktivt. Det jag försöker lyfta fram är dock att män har ett ansvar för de här frågorna. Det kanske låter konstigt först, lite “Varför skulle jag ha ansvar för en våldtäktsman?” men då tänker man återigen på individnivå. Och hur kul är det? Nej, förflytta ansvaret till en mer strukturell nivå. Som man är du ansvarig för en hel massa saker: Att inte ignorera sexism eller förminska dess betydelse och att inte vara delaktig i att sprida och förstärka attityder som leder till sexism eller ännu värre saker. Jag skulle önska så att alla män dagligen tänkte på sitt beteende och försökte applicera nån slags konsekvenstänkande. “Vad gör det med mig om jag ignorerar hur min tjejkompis blir behandlad?” eller “Hur påverkar jag min son om han ser att jag gillat en sexistisk bild på Facebook?”.

Som jag skrev i förra inlägget, det är männen som äger frågan. Det är männen som måste sluta våldta. Det betyder inte att alla män är våldtäktsmän, utan att en klar majoritet av våldtäktsmännen är män. Ni förstår skillnaden va?

Däremot fick jag en väldigt intressant kommentar på Twitter. “Hur kan du säga att många män tänker så här?”, angående bilden som föreställer anal våldtäkt på en sovande kvinna. Och jag önskar att det bara var något jag skrev för att överdriva, göra det lite mer dramatiskt. Men forskning visar annorlunda.

According to statistics in the 1988 book, “I Never Called It Rape,” by Robin Warshaw, 84% of college men who committed rape claimed that what they had done was not, in fact, rape. One in 15 male students reported that they raped someone or attempted to do so in the preceding year. And “nearly one third of college men said they were likely to have sex with an unwilling partner if they thought they could get away with it.

Nå, men det där var ju 1988. Mycket har ju säkert hänt sedan dess?

A more recent study published in the Journal of Social and Clinical Psychology in 1998 asked students to what extent it was acceptable for a man to verbally pressure or force a date to have sexual intercourse. The responses show that 17% of men considered that using force was an acceptable strategy to get their way.

Det finns också ett exempel som skulle kunna vara inspirerat av bilden i inlägget (eller tvärtom), där en man inleder analt samlag med sin flickvän medan hon sover. Han blev dömd till våldtäkt i tingsrätten men friad i hovrätten:

Hovrätten menade att mannen i och för sig varit medveten om att kvinnan sov och att hon inte tyckt om anala samlag. Dessutom hade kvinnan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd då hon sov.

Däremot ansåg rätten att det inte gick att bortse ifrån mannens förklaring att han hade “träffat fel” och att det därför inte var visat att det rört sig om ett analt samlag.

Så jo, nog är det många män som anser sig ha rätten till en kvinnas kropp. Särskilt om hon är deras partner. Det finns en hel uppsjö av studier som tyvärr bevisar detta. Jag som kvinna vill ha rätten till min egen kropp. Det tror jag att de flesta kvinnor vill. Därför är det en mansfråga. Det är männen som måste tänka om, lära sig och börja se attityder och strukturer som främjar våldtäkt. Det är ert ansvar, vare sig ni vill det eller inte.

(Och i vanlig ordning: Ja, det finns gott om kvinnor som upprätthåller skeva attityder och strukturer också. Men det är en annan sak som jag kan skriva om någon annan gång. Ok?)

Kvinnohat del 2 – eller “Jämställdisterna rycker ut!”

Posted on by

Jag la upp mitt förra blogginlägg på Facebook. Det tog ingen lång stund innan de hittade dit: Männen som säger sig kämpa för jämställdhet. Genom att ignorera strukturer och problemet med en kvinnosyn som är allmänt rutten och genomvidrig. Jag skrev en kommentar som svar. En arg kommentar. Som nästan fick mina tangenter att glöda. Och jag tror det är viktigt att fler än mina FB-vänner läser, så det får bli ett till blogginlägg också. I vanlig ordning tar jag bort namn och bild. Det är inte individerna som är problemet, det är att det här är ett utbrett tänk. Och ett skrämmande sådant, som visar sig överallt i vårt samhälle. Och så väldigt, väldigt många väljer, precis som de här nedan, att totalt blunda för det. Att helt strunta i sin egen skuld. De väljer bort att se problemet och försöker istället skylla ifrån sig. Varför? Varför är det så fruktansvärt skrämmande för män att vi pratar om män som grupp? Varför blunda, när de istället kan välja att göra något åt de problem som finns..?

Jag kanske återupprepar mig lite här. Det får vara så. Det är såpass viktigt att en uppdatering är relevant, isåfall. Vill också i förväg välja att citera min gode vän Josef som var med i diskussionen på FB, som valde att bemöta den andra kommentaren med “Finns jättemycket kvinnohatare som ligger med kvinnor. Bara för att de hatar kvinnor betyder ju inte det att de inte är sexuella varelser, tyvärr.”. För exakt så är det.

 

tomas

 

Att säga “Meeeh kvinnorna då?!” är enligt mig ganska löjligt. Problemet finns, jag har aldrig träffat en feminist som hävdar något annat. Men problemet är verkligen inte lika stort. Hur många män känner ni som varit utsatta för sexuella övergrepp? Jag kan lugnt säga att en klar, överväldigande majoritet av de kvinnor jag känner har varit utsatta. Och jo, det handlar om kvinnohat. Det handlar om att en kvinna får skylla sig själv om hon blir våldtagen av sin partner för hon var ju faktiskt halvnaken. Det handlar om att kvinnor FORTFARANDE i rättegångar rörande våldtäkt får frågor som “Vad hade du på dig? Var du berusad? Har du haft sex förut?”

Det är ett sjukt synsätt. Att säga “Jamen, du har ju haft sex förut så lite våldtäkt får du ju räkna med!” eller som bilden i inlägget: Att bli väckt med analsex är väl inget konstigt?

Sen förstår jag ärligt inte varför inte fler män går i taket över den här kvinnosynen. För vet ni vad? Det påverkar er också. Genom att fråga “Vad hade du på dig?” så antyder man, inte särskilt diskret, att män inte kan kontrollera sig om de ser lite hud. Att män drivs av djuriska lustar som de faktiskt inte kan rå för. Känns det okej? Det fler män måste förstå är att det här är deras problem också. Hade jag varit man hade jag varit asförbannad över detta, stått på barrikaderna och vrålat.

Inte fan hade jag suttit och gnällt över att “kvinnor gör också hemska saker!” för det är, faktiskt, en helt annan fråga. Men det är sant – det är ett förbannat bra sätt att förskjuta debatten och slippa ta någon som helst ställning.

ICA i Kaxås – eller “Vi är vi, inte vi och dom”

Posted on by

Har ni läst eller hört om ICA Kaxås? Ica-handlaren som la upp en bild på facebooksidan och välkomnade de nyinflyttade flyktingarna från Syrien – vilket blev en jättesnackis både på facebook och twitter. Jag har tänkt mycket på det där. För det första så tycker jag det är så enormt fint gjort. Många skulle behöva ta efter, lära sig. För även om bilden och texten på ett sätt pekar ut flyktingarna som något annat, något exotiskt, så finns det en väldigt god tanke bakom. Tänk om fler gjorde så? Tänk om fler tog sig tiden att säga “Välkommen hit”? Varför ÄR det inte fler som gör det?

Det har jag också tänkt på. Vad sällsynt det här är. Att det blev en så stor grej just på grund av det – sånt händer inte. Vi har på något sätt blivit så vana vid att rösterna som höjs är kritiska, skeptiska, kalla. Att man säger “Måste de verkligen komma hit?”. Jag tror många lyssnar på SD just där. De är duktiga på att vara övertygande. Misstänkliggöra det främmande, framställa människor som flyr som något slags hot. Men jag tror också att media har en roll. För hur ofta läser man egentligen något positivt om de människor som flyr till vårt kalla lilla land? Jag har tänkt på det mycket senaste tiden, att det så ofta finns en underton av pessimism även i artiklar som inte är skrivna på Avpixlat. Att invandring, flyktingar, framställs som ett problem. Såklart är “Hur mycket invandring tål Sverige?” ett bra exempel. Ett tydligt tecken på en förskjutning, kanske? Eller ett tecken på att allt är som det alltid har varit.

Jag önskar så att det ska förändras. Att vi ska sluta särskilja på politiska områden. Att vi äntligen ska få en utbredd insikt om att det finns ingen “integrationspolitik”. Det finns bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik… ja ni fattar. Vi behöver inte dela upp oss i “vi och dom”. Ett första steg i det är att acceptera att “dom” kommer hit. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att det är åt det hållet vi är på väg. Vi har inte råd, vare sig ekonomiskt eller mänskligt, att köpa SD:s syn på invandring. Vi kan inte låta SD bestämma hur debatten ska föras. Det är dags att vi tar tillbaka politiken från det lilla, främlingsfientliga partiet och gör något bra istället.

Eller hur?

Mina tankar om näthat – eller “Något måste hända”

Posted on by

Är det bara jag, eller känns det som att hot på internet har blivit en stor och viktig fråga senaste tiden? Det gör mig glad om det är så, för det är ett stort problem. För individen som får ta emot hoten, såklart, men även för samhället. Bemöts man konstant av hot, nedsättande ord, kränkningar så kommer man till slut inte orka vara med mer. Det finns en gräns för alla människor, det är jag övertygad om. Jag själv har varit väldigt förskonad. Nog för att jag fått ta emot diverse dynga, inklusive hot om att jag borde våldtas och liknande, men det är inte alls i närheten av vad många andra kvinnliga debattörer har fått stå ut med.

Jag säger inte att män aldrig får motta anonyma hot och kränkningar, verkligen inte, men jag tror att de ser generellt ut på ett annat sätt än de som riktas mot kvinnor. Den uppfattning jag har är att män vanligtvis får hot om fysiskt våld, medan kvinnor får ta emot hot om våldtäkt men också bli förringade, förminskade, bemötas med en väldigt nedlåtande attityd. Som kvinna bör man helt enkelt inte ha en åsikt om man frågar de som gömmer sig bakom anonyma konton och lassar hat via Flashback och sociala medier. Som kvinna ska du vara tyst och snäll, helst stå i köket och föda barn. Uttalar du dig om rasism eller feminism – då är det fritt fram att attackera.

Det är beklämmande och jag skräms av den bild som framträtt för mig sedan jag för drygt ett år sedan började utforska den här “världen”. Det är nämligen ungefär ett år sedan vi började komma igång med IRM och jag började debattera mer, främst i sociala medier, om rasism och främlingsfientlighet. Innan dess hade jag ingen koll om hur man blir bemött, vilka grova saker man kan få kastat i ansiktet. Därför är jag glad och djupt tacksam att det verkar vara en fråga som uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. Att det är fler och fler som ställer sig upp och säger att “Nej, det här beteendet är inte okej!”.

Tyvärr räcker det inte att påpeka för den anonyma mobben att det är riktiga människor, människor med tankar och känslor, som de vräker hat över. Tyvärr räcker det inte att “ta debatten”. Tyvärr räcker det inte att försöka borsta av sig hatet och tänka “det som inte dödar, härdar” för små små fragment av det där kryper ändå in under huden. Tyvärr räcker det inte att blunda för att det här är ett riktigt problem och ett hot mot vår demokrati.

Jag hoppas att i och med att frågan lyfts så kommer det också att ge en spegling i hur sådana här kränkningar blir behandlade när de polisanmäls. Att det inte blir direkt “Förundersökning nedlagd” utan att något faktiskt händer. Att de där som sitter bakom sina anonyma konton och kräks ut hot faktiskt får sitt straff. För kanske, kanske, kanske får det någon att tänka efter både en och två gånger innan de trycker på “skicka”.

 

Upp till kamp – eller “Vi måste våga prata!”

Posted on by

Att SD ökar i opinionsmätningar tycker inte jag är särskilt märkligt. Inte konstigt alls, på något sätt. Varför? Jo, för att vi lever i en tid där klyftorna bara ökar och det blir allt tydligare vilka som är värda något i kapitalismens samhälle.

Vi har en regering som verkar tycka att arbetslös = lat, som tycker att sjuk = lat och som tycker att det finaste som finns är att jobba. Fast du ska inte nödvändigtvis få en lön som det går att leva på. Samhället går från kollektivet till individen, var man för sig själv. Jobbskatteavdrag i fickan är najs, några extra slantar att stoppa i plånboken. Att de påverkar de som har minst i samhället, det kan man låta bli att tänka på. Sänk skatten för de som har mest, se till att kollektivet betalar läxhjälp och städning för ett fåtal som har råd med det och försämra A-kassan. Trygghet? Bara om du redan har pengar.

Klart som fasen då att SD ökar. I svåra tider är det lätt att lockas av enkla lösningar och det är ju just vad SD erbjuder. Alla problem kan lösas på ett sätt – stoppa invandringen. Jo jag vet, de har några fler svar på politiska frågor men det mesta har ändå sin grund i att skylla alla problem på en specifik grupp av människor. Klart det är enkelt och tilltalande! Jag har full förståelse för varför man lockas av en enkel världsbild, varför man tjusas av konceptet skylla ifrån sig.

Att se strukturer i samhället, att se klyftor och maktordning och klasser – det är svårt för de flesta. Det är något man aktivt måste välja att lära sig. Därför är jag övertygad om att vi alla måste bli bättre på att våga prata om det. Våga prata feminism, demokrati, solidaritet. Ord som för alldeles för många idag är helt utan tyngd, mening och betydelse.
Klart vi kan förändra. Klart vi kan förbättra. Det är inget särskilt utopiskt i det, det är så världen fungerar. Men vi måste sluta vara lata, sluta vara fega och börja sticka ut hakan lite mer. Vi måste börja förklara steg för steg, för alla runtomkring oss, detta väldigt grundläggande budskap som av vissa tycks vara bortglömt:

Alla människor är lika mycket värda.