Tag Archives: samhälle

Män och vita – flytta på er!

Posted on by

Ok, kan vi ta ett litet snack om folk som ba “jag vet bättre om ditt förtryck än vad du själv gör”? Jag tror nämligen jag snart spricker av irritation. Jag måste få ventilera lite. För det skaver i mig när jag ser privilegierade vita män som tar upp enormt mycket utrymme med “KOLLA JAG ÄR FEMINIST!” och skriker så högt att kvinnors röster drunknar. Det gör fasen ont i själen när jag ser andra vita antirasister som klappar rasifierade på huvudet med ett nedlåtande “men du, jag ser inga färger, jag ser bara människor!”.

Att det finns gott om folk som antingen skiter i både feminism och/eller antirasism är en sak. Det är frustrerande ja, men jag har ändå nån slags respekt för dem om de iallafall har någon typ av argument. Men de som påstår sig kämpa för någon som är förtryckt men samtidigt förtrycker själv, vad har de för försvar? Inget. Jag kan inte komma på någon nytta de egentligen gör i debatten.

Säkert kommer folk bli sura nu och kanske uttrycker jag mig klumpigt och förtjänar det. Men jag tror att många också förstår och känner igen vad jag skriver om. Den där irritationen som känns i hela kroppen som en vibrerande elstöt så fort en man börjar förkarla (svenska för mansplaina) den feministiska kampen. När män i ena sekunden påstår sig vara feminister, för att i nästa sekund antingen göra något antifeministiskt eller förminska en kvinnlig feminists upplevelser.

Vi driver rätt ofta med de som i samma ögonblick som man nämner kvinnokamp kommer inrusande med plakat, där det i fetstil står “MEN MÄNNEN DÅ?!?!?!?!?!?!”. Men vet ni, de finns ju i våra egna led? Men det verkar som att många förblindas av den typen av beteende om de bara har tillräckligt många följare på Twitter eller syns i tillräckliga många forum.

Och vi har de där antirasisterna, de där kritvita (som jag), som kräks klyschor och säger “jag vet ALLT om antirasism, ingen (INGEN!) vet mer om antirasism än vad jag gör!”. Och folk ba “ååh, hen är en sån förebild som KAN så mycket!” och när nån räcker upp handen och säger “hejhej, jag är utsatt för rasism, får jag säga nåt för jag tycker du har fel…” så uppstår närmast ett vrål: “hur VÅGAR du ifrågasätta?! Hur VÅGAR du splittra antirasismen?? SKÄMS PÅ DIG!”.

Det är en jäkla lögn att påstå att det är onyttigt för antirasism och/eller feminism att släppa in fler perspektiv, att faktiskt lyssna till de som är de mest förtryckta. Risken finns annars att de som hörs mest (de med störst privilegier) också är de som får sätta agendan. Och ärligt talat, hur bra är det när de som har störst privilegier är främsta kämparna för att REDUCERA de privilegierna eller helt skrota dem? Hur bra är det att de som har faktisk erfarenhet av förtryck får höra att  de borde hålla käften för de är nog allt lite obekväma och kan vi inte bara lyssna på den här som ser ut och låter som vi gör istället så blir allt bekvämt och myspysigt och INGEN FÖRÄNDRING SKER.

Som sagt. Säkert kommer folk missuppfatta mig. Säkert kommer folk bli griniga. Det skiter jag i. Jag vet att det hör till att bli arg och förvirrad när ens makt ifrågasätts – jag vet för jag har varit där. Men jag tänkte på saken och insåg att det ifrågasättandet var helt korrekt. Det är inte så jäkla omöjligt att uppmärksamma (och ifrågasätta?) sina egna privilegier. Det gör kanske lite ont, det är kanske lite jobbigt men i slutändan så blir det bra.

Jag lovar.

SD borde få problem nu

Posted on by

Hade jag varit Sverigedemokrat hade jag troligtvis varit väldigt besviken idag. Aftonbladet avslöjar att SD lurat till sig miljonbidrag. Skattebetalarnas pengar, faktiskt. Ja, exakt det de ofta påstår att flyktingar och invandrare gör.

Men jag hade, om jag varit SD:are, kanske inte varit besviken främst för att partiet så uppenbart kör på med dubbelmoral och hyckleri. Nej, jag hade nog varit besviken för att partiet gjort profit på MIG. Jag som betalar skatt vill ju förstås inte att någon lurar till sig av pengarna jag bidrar med. Jag tror på ärlighet, inte blufferier och fuffensaffärer.

Jag kan inte låta bli att undra: var har pengarna tagit vägen?

Hade jag varit kvinna i SD hade jag förstås varit ännu mer förbannad och besviken idag. Jag tror inte att jag behöver förklara varför.

Frågan är om SD:s medlemmar är så indoktrinerade i SD-sekten att de inte kan se hur fel det här är? Kan de förstå hur lurade de blivit? Jag tror det faktiskt. Och då har SD ett problem.

Ett ännu större problem blir det förstås för partiet om SD-väljarna öppnar ögonen och ser partiet för vad det är. Jag tror det är få som värderar partipolitik över ärlighet och att allt går rätt till. Låt mig utveckla: det borde inte spela nån roll för SD-väljare idag om de tycker att SD har den bästa politiken. Det som BORDE spela nån roll är att partiet har lurat till sig pengar.

Om det verkligen är så, återstår att se.

Uppsåt saknas

Posted on by

Det är måndag och jag läser om ännu en friande våldtäktsdom. Jag vill skrika, vråla, gråta. Återigen säger man “det finns inget uppsåt” i Tingsrätten. Återigen säger man att kvinnors kroppar är allmänt gods.

Göteborgs tingsrätt slår fast att den 21-åriga kvinna befann sig i en särskilt utsatt situation. Ändå friar rätten en 46-årig man från misstanken om att ha våldtagit henne eftersom det inte är bevisat att han “förstått eller varit medveten om” att hon var full, skriver metro.se. Uppsåtet som krävs för en fällande dom går alltså inte att bevisa, anser rätten.

Alla som trodde att ändringen i lagen, att “särskilt utsatt situation”, skulle ändra något kan nu besviket skaka på huvudet. Tydligen inte. Tydligen är man inte i en “särskilt utsatt situation” när man är ordentligt berusad. Och tydligen är det nån ny grej att dumförklara män i våldtäktsrättegångar. För tydligen är ju i alla fall just den här mannen så otroligt korkad att han inte kan avgöra på en kvinna om hon är jättefull eller inte. Nä, inte ens när hon ramlar ihop utanför krogen kan han visst avgöra det? Och tack vare att tingsrätten ba “Nej men stackarn, det är ju inte alls så lätt att veta om nån är jättefull!” så får han gå fri. Trots att han ogenerat tagit för sig av nån annans kropp. Trots att hon, vars kropp det är, inte ville det.

Än en gång får kvinnor det serverat på ett fat av bajs: är du full så får du stå ut om du blir våldtagen.

Jag skrev igår, på Aftonbladet Debatt, om samtycke. Att det inte räcker med en samtyckeslag så länge män inte vet vad samtycke egentligen är, det räcker inte så länge vi lever i en våldtäktskultur. Och kanske är det så att det rent juridiskt vore bättre om det fanns ett brott i stil med “vållande till”? För dödar du någon, fast det inte var meningen, så kan du bli dömd för vållande till annans död. Men våldtar du någon, fast det inte var meningen, så blir du frikänd.

Är inte det rätt skevt?

Idag läser jag också om en tjänst där man ska kunna söka efter domar, för att… tja jag vet inte riktigt varför man skulle vilja göra det. Men grundaren Pontus Ljunggren har en idé om hur man kan använda tjänsten:

En kvinna som ska gå på en dejt kan konstatera att den här killen har fem domar för våldtäkt eller misshandlat sin förra flickvän. Vi ger tryggheten att kunna göra ett val.

 

“Tryggheten att kunna göra ett val”. Sug på den en stund. Vrid och vänd på formuleringen. Smakar den gott i munnen? Nej, jag tänkte väl det.

SD är inte ett parti för landets kvinnor

Posted on by

Det är ingen chock att många Sverigedemokrater tycks leva i ett eget universum som skiljer sig rätt radikalt från det vi andra lever i. Deras värld är hotad av muslimer, i deras värld är de alltid först med ALLA frågor och i deras värld för de en politik som tycks vara något annat än vad de för fram. I Sverigedemokraternas värld kan man lösa alla problem, enkelt och snabbt, med en fantasiåtgärd. I Sverigedemokraternas värld tänker man inte så mycket på människor (såvida det inte är RÄTT människor) och det är i den världen det främst kryllar av kvinnohatare, homofober och rasister.

Jag menar, testa på att skriva något negativt om SD.
Testa sen att göra det som kvinna.

SD:s sympatisörer (och i vissa fall förtroendevalda) är inte så bra på det där med respekt mot meningsmotståndare. Finns det hatare även i andra partier? Jamen självklart! Men jag har ärligt talat aldrig någonsin mottagit ett hatmejl som är undertecknad “Moderaterna2014” eller “Socialdemokraterna2014”.

“SD2014” är däremot tämligen vanligt.

Men ska vi fortsätta prata om det där parallella SD-universumet? Det är där SD:s stabschef kan skriva något som det här:

linus bylund

Wait what? Det här är dumt på så många olika nivåer. PÅ VILKET SÄTT HAR SD VARIT FÖREGÅNGARE NÄR DET GÄLLER KVINNOFRÅGOR? Snälla, jag undrar verkligen. Ni kan ju läsa mer här varför detta är trams och hittepå:

“SD är inte på kvinnornas sida”

Men det som provocerar kanske extra mycket är att en man tar sig rätten att definiera vad kvinnors “riktiga problem” är. Hey, det är inte din sak att göra! Det är inte din sak att fnissa åt vår kamp, vad vi arbetar för och vad vi vill åstadkomma.

Och sen har vi förstås den oerhörda okunskapen som finns hos företrädarna. Eller okunskap kanske det inte är, det kanske handlar om medveten dumhet eller så är det faktiskt så att många av dem inte tycker att kvinnor är särskilt mycket värda? Det illustreras enkelt, elegant och lätt kräkframkallande av Erik Almqvists tweet:

almqvist

För i jösse namn! Skärp dig karl! För all del: var emot samtyckeslagstiftning. Men tänk på hur du formulerar dig. Om du någonsin vill bli tagen på allvar.

Sverigedemokraterna fnyser åt mycket. De fnyser åt genus, många inte bara fnyser utan viftar undan feminism och vissa går så långt att de förklarar sig som hatare av feminismen och kallar feminism för förtryck.

2014-01-11 16.20.15

Jo tjena att ni är på kvinnors sida när ni uttrycker sig så.

Att SD också är för slöjtvång och dubbelbestraffar muslimska kvinnor ska i högsta grad läggas på listan över saker SD gör som bevisar att de INTE är ett parti för kvinnor. Ska vi kasta en blick mot Avpixlat, SD:s inofficiella partiorgan, så blir den saken mer glasklar. Avpixlat hänger gärna ut kvinnor, även de som utsatts för sexuella övergrepp, och SD…tar inte avstånd. De brukar överhuvudtaget inte yttra sig.

Och glöm aldrig (ALDRIG) att SD var det ENDA riksdagspartiet som röstade MOT att avskaffa steriliseringskravet vid könskorrigerande operationer.

Jag jobbade med IRM i nästan två år. Och jag har sett alldeles för många exempel på kvinnohat och kvinnoförakt, eller för den delen totalt ignorans inför kvinnors problem, att jag inte ser det som någon slump. SD kanske tror att de kämpar för kvinnan, men vilken kvinna är det?

Så för att sammanfatta: nej, SD är inte ett parti för landets kvinnor. Det är inte det vare sig i den faktiska politiken och den är definitivt inte det om man ser till hur officiella företrädare uttrycker sig.

Frigör männen från “The raw man” och förminskande könsroller!

Posted on by

Det finns de som frågar sig om feminismen har gått för långt. Jag kan aldrig låta bli att undra vilken verklighet de lever i. Om de är så skyddade som de försöker framställa sig – eller om de bara låtsas. Blundar och håller för öronen. “Lalalala, jag ser inget förtryck. Lalalalalalalalalala det är ingen som gör skillnad på kvinnor och män!”.

Och så läser jag dagens DN. Där finns en artikel, en lång sådan, om en snubbe (ja i ordet mest feministiska bemärkelse) som startat något som heter “The Raw Man”. Hur beskriver han då vad detta är?

Många män är väldigt vilsna i sin manlighet. Bara ordet manlighet väcker ont blod hos feminister och könsvetare. Det är inte okej i samhället att prata om mäns behov av att vara ”manliga”.

Feminismen har gått för långt! Män får inte vara MÄN! Fy skäms. Men vad är det då för värden som denna snubbe, Herman Ottosson, lägger i begreppet “man”?

Mäns syfte i livet är att ha en tydlig riktning, att förverkliga sig själva och att dela med sig av sin unika gåva till världen.

Jaha, men varför är det typiskt MÄN? Är det inte rätt könsneutralt att vilja ha en tydlig riktning, vilja “förverkliga sig själv” (vad nu det egentligen betyder) och dela med sig av sin “unika gåva” till världen? Nope. Nix. Nej. Inte enligt Ottosson. För frågar man honom har kvinnan ett helt annat syfte i livet:

Kvinnors syfte är att dela med sig av sitt hjärta och sprida så mycket kärlek som möjligt. Gör hon inte det kommer hennes liv förr eller senare att kännas meningslöst.

 

Jamenjust. För sprida kärlek är det bara kvinnofolk som kan med, eller vaddå? Låt mig garva. Och fnysa. Och dunka huvudet i skrivbordet. Men vet ni vad? Det blir värre.

Det handlar inte om att mannen ska bestämma allt, utan om att många kvinnor tycker om att bli hållna, burna och förda – som i tango, menar Herman.

Ja, vi stackars veka varelser, bräckliga som bräckligaste glas, måste såklart bli burna. Stå på egna ben? PFFT! Kvinnor ska bli förda. Olé!

Jag lägger inte till någonting utan mitt arbete handlar om att skala bort lögnerna och maskerna som många bär på så att vi kan ge varandra av vår ursprungliga essens och mötas på djupet i vår sexualitet.

SNARK!

Jag har inte stött på så mycket motstånd utan blir ofta positivt bemött när jag pratar om det här. Men kanske är det de kvinnor som är i sitt maskulina jag, men egentligen vill vara i sitt feminina jag, som blir upprörda.

Ja, om det är så att jag är i mitt “maskulina jag” genom att ANVÄNDA HJÄRNAN och TÄNKA. Eller så är det kanske för att jag fått upp ögonen för att det är rätt jädra onödigt och korkat att försöka förstora skillnaderna som finns mellan könen I FORM AV KÖNSROLLER.

Pust. Stön. Urk. Kräks. Och värre blev det faktiskt när jag fick för mig (dumt, dumt, dumt) att gå in på “THE RAW MAN”:s hemsida. De erbjuder bland annat en kurs där man får lära sig detta:

Man: Vågar du ta reda på hur närvarande kvinnor upplever dig?

Kvinna: Vill du få konkret feedback på hur du kan öka din kvinnliga utstrålning och ge mer av ditt hjärta?

Mannen: ska vara modig, rikstagande, närvarande.
Kvinnan: mjuk, fluffig och kärleksfull som nån jävla gosekanin.

Det finns, på hemsidan, också en fiffig liten guide till hur man är MAN. Alltså inte bara man, utan ni vet såndär självförverkligande och närvarande som Ottosson tycker är bäst. Jag rekommenderar att ni inte läser den, såvida ni inte vill ha huvudvärk.

Saker vi får lära oss av denna guide: “A man is an active giver of love, not a passive receiver.” (Nej gud förbjude att män skulle TA EMOT kärlek), “For a man, being afraid of something is reason enough to do it.” (“Jävlar vad rädd jag är för att ramla ner i det här stupet. Jag måste nog hoppa!”, “When a man sees a male friend undertaking a new venture that will clearly lead to failure, what does the man do? Does he warn his friend off such a path? No, the man encourages his friend to continue.” (“Vaddå, ska du hoppa ner i stupet?? Okej, fan vad nice! Heja dig!”), “A man who claims his #1 commitment in life is his relationship partner (or his family) is either too dishonest or too weak to be trusted.” (Usch vad hemskt det vore om en man ba “Jag älskar mina barn mest i hela världen, de kommer alltid först för mig.” Ni fattar, funkar ju inte va.)

Det finns också en rubrik som berättar hur en man ska dö på rätt sätt.

Ooooookej.

Ja, alltså. Är inte det här ett exempel på att feminismen INTE gått för långt så vet jag inte vad som vore det. Att det finns så vilsna män som tror att de måste bevisa nån jäkla machogrej för att få räknas som MAN… det gör iallafall mig deprimerad.

FRIGÖR alla män från kvävande, förminskande och kärleksförnekande könsroller. FRIGÖR alla män från inställningen att de bara MÅSTE vara sjukt hårda och tuffa och göra dumma grejjer. FRIGÖR alla män från tankar att kvinnan bara är nåt fluffluff som är till för att sprida kärleks och gullegull.

Det är inte bara för vårt (dvs kvinnornas) eget bästa. Det är också för deras eget bästa. För ärligt talat: den bild av “manlighet” som målas upp av Ottosson, den är inte smickrande för någon.

Systrar, kamrater och bröder – vem äger kvinnans kropp?

Posted on by

Det brinner en eld av ilska i mig. Ibland tror jag att den kommer förinta mig inifrån. Jag är så arg att jag ibland aktivt måste styra om tankarna. De stunderna kommer allt oftare. Senaste året har vi blivit översköljda av en mindre tsunami av friande våldtäktsdomar. Det blir allt mer tydligt: kvinnans kropp är allmänt gods.

Det är en uppfattning som befästs på fler sätt än frianda våldtäktsdomar. Varje gång en fotograf väljer att ta sexistiska bilder. Varje gång kvinnors kroppar klipps upp i smådelar. Varje gång kvinnor visas upp som en accessoar till mannen. Varje gång tidningarna skriker “KÄNDIS X ÄR TJOCK” och i kolumnen bredvid “KÄNDIS Y ÄR FÖR SMAL”. Varje gång en liten flicka får höra “Nämen det är ju bara för att han tycker om dig” när en pojke luggas, tafsar, tar för sig.

Det finns så extremt många exempel på tillfällen då vi, samhället och normerna och strukturerna, befäster att nix nej: är du kvinna så ska du inte tro att DU HAR NÅN RÄTT TILL DIN EGEN KROPP.

Din kropp är inte din, kvinna. Den är definitivt inte din om du tycker om att bära “utmanande” kläder. Utmanande kläder – vilket jävla uttryck va? Din kropp är heller inte din om du väljer att bli berusad. Din kropp är inte din om du väljer att gå ensam hem från krogen. Din kropp är inte din om det är mörkt. Din kropp är inte din om du är för rädd för att protestera. Din kropp är inte din om du inte kommer ihåg exakt vad som hänt. Din kropp är inte din när du sover. Din kropp är inte din ens om du säger “nej!”.

Ska jag fortsätta? Nej, jag orkar faktiskt inte. Att googla “våldtäkt friad” är som att öppna ett hål av djupaste mörker och ångest.

Det är inte konstigt att mitt normaltillstånd snart är vrede. Det är inte konstigt att jag ibland vill sätta mig i ett hörn och gråta. Den maktlöshet jag känner så fort jag läser om friande domar. Domar som så tydligt säger att om du inte beter dig helt utifrån stela lagtexters uppradade kriterier, då är din kropp allmänt gods. Bryter du mot de stela lagtexternas uppmålade mönster? Då är din kropp inte din, kvinna.

Jag blir ofta beskylld för att vara manshatare. Det är inget ovanligt när man är feminist. Det är närmast en garant när man som kvinna skriver, pratar, diskuterar våldtäkt. För nånstans skaver det i männen. Att en överväldigande majoritet av alla våldtäkter begås av – män. Och ärligt talat, så här ÄR det: vi kvinnor kan inte minska antalet våldtäkter.

Det ansvaret ligger på männen.

Det ansvaret innebär att män börjar lyssna på kvinnor utan att vråla “MEN VI DÅ?!”. Det innebär att män måste våga se sig själv som grupp. Det innebär, kanske främst av allt, att män måste öppna ögonen och se mansrollen som skadlig. Vi kvinnor får lära oss hur vi ska bete oss för att inte bli våldtagna. Vi kvinnor får lära oss att frukta ALLA män.

Om jag hade varit man, då hade jag varit jävligt förbannad över det. Och vet ni? Det är inte oss feminister ni ska vara förbannade på. För vet ni? Vi feminister vill bli av med könsroller. Vi feminister vill se förändring.

Vi feminister vill se till att den enda som har rätt till en kvinnas kropp… det är kvinnan själv.

Bloggen i upplysningens tjänst – ge fan i att gilla nazistsidor, tack

Posted on by

Ni vet, ibland vill jag använda min blogg lite som en upplysningstjänst. För en sak har jag lärt mig: alla har inte samma kunskap om exempelvis rasistiska och nazistiska rörelser och hemsidor. Det är därför jag flera gånger bloggat om hatsajten Exponerat: för att alla ska veta vad det är. Vill man fortfarande dela, vill man fortfarande använda dyngan som källa så fine. Men man ska veta vad det är.

Nu har jag uppmärksammat en grupp på Facebook som gör mig… tja, deprimerad. Den riktigt svämmar över av rasism, ofta grov, och felaktiga uppgifter. Att jag dessutom har två fb-vänner som GILLAR detta ger mig huvudvärk. Och jag är inte den enda som har vänner som tryckt på tumme upp just när det gäller det här:

första

Jag menar seriööööst, nog anar man redan här vad det är för typ av sida? No? Jo, det gör man nog. Men det finns alldeles för många som tror att det är sanning det som står: att det behövs skydd av Sverige. Att vi blir ockuperade. Av muslimer.

Och jag blir så trött att det är så många som köper den rasistiska mytbildningen. Är alla muslimer snälla? Nej. Är alla muslimer onda? Nej. Består begreppet “muslimer” av miljontals individer som alla är olika? Ja. Finns det muslimer som äter griskött? Jupp. Finns det muslimer som tycker att stening är en bra straffmetod? Tyvärr. Min poäng är detta: ALLA MUSLIMER ÄR INTE LIKADANA.

Jag förstår ärligt talat inte hur man så blint kan tro på att alla muslimer tycker och tänker och gör och vill exakt likadant. Det enda jag kan komma på som förklaring är att antingen så 1. Man vet inte bättre. Man är inte insatt, man har ingen information, man har aldrig någonsin träffat en muslim, man har aldrig läst en bok, man har inte kunskap – etc.

Eller 2. Man är rasist.

Oavsett 1 eller 2 så är jag säker på att man kan förändras, lära om. Hade jag inte trott det så hade jag aldrig orkat leva i den här världen. Tror jag att jag kommer förändra nåns syn på islam genom det här inlägget? Kanske. Vem vet? Men det primära syftet är ändå att få folk att tänka efter ett par gånger innan man gillar saker på internet.

Ska vi fortsätta kolla vad den där gruppen är för något? Ok, då kan vi kanske ta upp vad de använder för källor och vad de gör reklam för:

nordfront 1

Nordfront ja. Det är Svenska Motståndsrörelsens hemsida. Jo ni vet, de som kastade glasflaskor på folk i Kärrtorp. Nazisterna. Men det kanske bara var ett misstag att sidan länkat dit? Nä:

nordfront 2

Jösses. Och för att vi verkligen inte ska tvivla på var administratör/ernas sympatier ligger så länkas även Svenskarnas Parti. Även de nazister.

svenskarnas parti

Nu har vi ju åsiktsfrihet i Sverige så okej, vill man gilla en sida som regelbundet och ofta länkar till nazistiska rörelser så FÅR man. Men det kanske inte är så jävla fräscht va? Det kanske inte är så himla gött om era vänner upptäckte att ni är så toleranta mot nazism. Det kanske inte känns HELT bra i maggropen ändå, att tycka att det här är okej?

Jag hoppas verkligen att någon tänker om. Och när jag ändå har er uppmärksamhet: gå gärna in och anmäl sidan på Facebook. De tycker inte hittills att den är något problem, men många bäckar små…

(En liten parentes så här i slutet. Gissa vad den troligtvis ALLRA vanligaste kommentaren är i gruppen? “SD 2014”. Mm……..)

Mitt år och vår framtid – eller en svamlig nyårskrönika om feminism och framtiden

Posted on by

Idag är det nyårsafton och många skriver sammanfattningar över året som gått. För mig har det varit ett minst sagt turbulent år då det hänt otroligt mycket. Jag började med praktik på Sekos kommunikationsenhet, en fantastisk upplevelse där jag lärde mig massor och fick nya vänner. Sedan träffade jag såklart Peter, mannen i mina drömmar, och innan jag ens förstod det bodde jag i Varberg. Sen liksom rullade det på: jag fick jobb i Falkenberg, ett riktigt bra jobb!, och vi skrev på kontrakt för en lägenhet vi flyttar in i till våren.

Mycket roligt har hänt i år, men det har också varit ett tungt år. Under våren förlorade världen en fantastisk, empatisk och omtänksam människa. En liten pojke förlorade sin mamma, min vän förlorade sin syster och det var en tuff tid för alla. Det är fortfarande en tuff tid, på sätt och vis. Och det är orättvist och meningslöst och gör mig arg att unga människor ska slitas ifrån världen på det sättet.

Jag har också haft perioder då jag mått riktigt kasst. Arbetslöshet gör tyvärr det med många människor. Vi inpräntas med att jobb jobb jobb är det viktigaste. Vi får lära oss att värdet ligger i vad vi gör. Och inte nog med det, med arbetslöshet följer såklart en enormt stor otrygghet rent ekonomiskt. Så stressad som jag varit det här året har jag aldrig varit förut. Pressen, och stressen, har varit grymt jobbig. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende fick uppleva att vara arbetslös i dagens Sverige.

Rent politiskt har jag slitits mellan hopp och förtvivlan i år. På vissa håll ser jag hur sexismen och rasismen frodas. Samtidigt ser jag små ljusglimtar, här och där. Men det går för långsamt! Sexism, rasism och homofobi tar livet av folk. Det förstör så oerhört mycket – och till vilken nytta? För att rädda människor inte vågar ta in kunskap? Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag 2014 kommer fortsätta kämpa för att åtminstone några ska öppna sina ögon och förstå att hat aldrig är konstruktivt.

Jag har lärt mig oerhört mycket det här året. Om en vit cis-feminism som jag rätt oundvikligt är en del av, men så gärna vill förändra. Vi kommer aldrig kunna få till en förändring för världens kvinnor om vi samtidigt singlar ut vilka som är välkomna att kämpa vid vår sida. Och jag ska försöka lämna plats, för jag vet att det kanske inte är helt toppen att jag försöker utkämpa någon annans kamp. Men kanske kan vi stötta varandra, på något sätt? Det är nog min främsta förhoppning inför 2014: att vi (vita och cis) lär oss att vara lyhörda och lyssna. Precis på samma sätt som jag önskade att män lyssnade och var lyhörda inför kvinnokampen.

Det handlar inte om ett exkludera någon eller några. Det handlar om att man inte bara kan storma in och ta över. Det handlar om att vi måste slåss för alla, inte bara oss själva. Först då tror jag att vi, på riktigt, har en chans att skapa en bättre och värdigare värld.

Annars har 2013 mest känts som en massiv uppladdning inför valåret 2014. Ett val som har potential att förändra enormt mycket. För den som vill vara säker på en förändring i samhället är förstås Vänsterpartiet det rimligaste alternativet idag, om man frågar mig alltså. Det viktigaste just nu är att byta regering, se till att den nya regeringen faktiskt börjar återställa och återuppbygga vår välfärd och våra trygghetssystem, och att se till att SD får så minimalt med makt som möjligt.

Sverigedemokraterna kommer nästan garanterat växa i nästa val. Men det behöver inte betyda att de får mer makt. Med tanke på hur många de uteslutit sedan valet 2010 undrar jag om de ens har några kvar att fylla upp platser med…

2014 ska bli året då fler engagerar sig, fler vågar lär sig nya saker, fler börjar lyssna och fler säger ifrån.

Det blir också det året då jag fortsätter upplysa om rasistiska sajter som Exponerat och Avpixlat och vilket hat som kräks ut av både dem och deras kommentarsfält. Det blir också året då jag fortsätter berätta om MIN syn på feminism, lyfter sexistisk skit och håller upp den i ljuset för att visa alla att den faktiskt inte bara luktar illa. Den är också ful, i grunden rent grotesk.

Eftersom jag jobbar som valombudsman kommer 2014 till stor del vara val, val, vänsterpartiet, vänsterpartiet. Såklart! Och det glädjer mig. Men 2014 ska också bli ett år där jag får vakna varje morgon med mannen jag älskar, då jag träffar älskade vänner och där jag utvecklas ännu lite mer.

Gott nytt år önskar jag er, mina vänner, kamrater, fiender och haters. Vi ses igen 2014!

Öppet brev till alla: jag erkänner.

Posted on by

Var tar jag vägen när hatet blir för mycket? Vem ska jag lasta över det på?

Eller måste jag bära allt själv?

Ensam är stark sägs det, men det är sånt bullshit. Ensam är svag och ensam är utsatt. Men när rasisterna hänger ut mig, när rasisterna skriver om mig, när rasisterna mejlbombar, när rasisterna hittar ömma punkter att trycka på – då är jag alltid ensam.

NEJ det är ingen jäkla komplimang att bli påhoppad. För det borde inte behöva vara så. Jag borde kunna skriva om rasism och sexism utan att få de där grova påhoppen. Jag borde kunna föra fram min åsikt utan att vara livrädd för att de ska publicera min adress. För att jag ska få nya mordhot på posten. För att de ska hitta mig, hota mig, skrämma mig till tystnad.

Och jag tänker: om det ändå vore unikt. Om det bara var mig det hände! Men det händer alla – alla kvinnor. Det är som ett rött skynke, det här att en kvinna har en åsikt. Ut i köket och gör en macka! GÖR DIN JÄVLA MACKA SJÄLV TACK SÅ MYCKET.

Och när de hugger hugger hugger biter och gnager och hugger igen – aldrig är jag så ensam som då.

När jag helt slut kollar mobilen på tåget hem och ser att jaha, nu har de skrivit om mig igen. Nu börjar karusellen igen – ont i magen, hålla andan när jag uppdaterar inkorgen, rycka till när det plingar till i mobilen, känna hur det skaver i maggropen av ilska och rädsla.

Hur det går ut över mina relationer. Hur jag blir grinig och har lätt till att fräsa, skälla, gnälla. För jag är så ensam i det här och på något sätt måste det ut. Hur jag sitter på tåget och tårarna bara trillar nerför kinderna – för jag är så trött. Hur jag sitter på jobbet och tårarna bara droppar ner på tangentbordet – för jag är så arg.

Jag har alltid haft känslorna liksom utanpå huden. Och jag har sagt för många gånger nu att jag inte  bryr mig. Jag har raljerat för många gånger över deras påhopp. För sanningen är att det gör ont. Och gör jag mig till en måltavla nu? Troligtvis. För de är så förbannat bra på att utnyttja känsliga punkter. Trycka till där det gör ont.

Men vet ni varför jag skriver? Vet ni varför jag erkänner hur förbannat ledsen jag ibland blir? För jag tror inte jag är ensam om att känna så. Jag tror vi är rätt många som läser, tar in, gråter en skvätt. Men vi måste ju gå vidare, och vi kan inte visa oss sårbara, så vi skämtar om det. Skojar bort det. Och får en klapp på ryggen “Ta det som ett tecken på att du gör något bra”.

Jag tänker inte göra så längre. Jag tänker låta mig själv bli ledsen och jag tänker börja prata om att jag blir det. Jag tänker säga “Det enda tecken jag ser på att jag gör något bra, det är de fina orden. De snälla orden. Orden som styrker”.

För jag ser inget positivt med hatet som vissa spyr ur sig anonymt på nätet. Försök inte tvinga mig till det, för det äter sakta upp mig inifrån. Att inte få tala om det som gör ont. Att inte få tala om hur många gånger jag tänkt att nä, nu skiter jag i det här. Att inte få visa mig svag för jag är så livrädd för konsekvenserna. Ja, jag har skrivit om det här förut. Men jag har också läst när jag själv skriver: “äh, jag bryr mig inte så mycket” och jag vet att det är lögn. Jag blir ledsen. Men vet ni vad det värsta är? Det är att de lyckats göra mig rädd.

Det borde inte vara så här. Det borde verkligen inte vara så här.

Hatsajten strikes again

Posted on by

Förra veckan blev rätt tung. Exponerat bestämde sig för att skriva inte bara ett eller två inlägg om mig, utan tre. Och nämna mig i iallafall två. Och just för att det tar SÅ mycket energi av mig så tänkte jag först att jag skulle skippa det här blogginlägget. Men jag funderade på saken och insåg att nä, de ska faktiskt inte få tysta min kritik mot en av Sveriges värsta hatsajter.

Jag såg nämligen att de hängt ut en hel romsk familj och skrivit både ett och annat ganska vidrigt om dem. Jag har ingen aning om vad det är för människor eller om de är dömda för något, inlägget relaterade dock bara till “Vi har hört..” och “Någon tipsade oss om…”, ja ni vet den typen av argument som inte ÄR argument utan bara dynga.

Men jag tänkte inte uppehålla mig vid det. Nej, jag tänkte i vanlig ordning visa några av kommentarerna. Exponerat, och deras läsare, brukar ju hävda att “NÄÄÄÄ här är inga rasister! Vi sprider inget hat!”

Jag undrar då hur de skulle kategorisera följande:

sänk domutrotazigernare

Inte en hatsajt? Inte rasister? Nä visst. Dra den om jultomten också, när ni ändå håller på. Exponerat tycks bli allt extremare för varje dag. Hatet blir tydligare, skarpare. Källkritik har aldrig stått högt i kurs men i många inlägg nu verkar de enbart hitta på saker för att kunna ösa hat över någon de utsett till måltavla.

Jag har tjatat om det här förut, jag kommer ALDRIG sluta tjata det: låt för guds skull bli att använda skiten som källa. Känner du att du måste framhärda och fortsätta länka till Exponerat…well, då kanske du borde tänka över dina värderingar i grunden.